Henrik-Linde-Kukryniksy-04
Planeringssammanträde hos NATO (1950­-tal)
Hos dessa smarta män finns en liten brist, de har alla tänkbara ”warheads” (stridsspetsar) men inga riktiga huvuden.
Bild av Kukryniksy

Ni lägger väl märke till tidens tecken? Som att Åsa Linderborg i sin artikel ”Monstruöst hyckleri om Ukraina” inte kan undvika att tala om att hon inte är en putinista. Det ligger nämligen i tiden att man inte kan säga något positivt om ryskt agerande utan att samtidigt ge Putin en känga.

Däremot går det alldeles utmärkt att kritisera ryska rättsliga övergrepp utan att tala om att USA är det land i världen som har störst andel av sin befolkning inom lås och bom. USA är nämligen ”klassklyftornas land”, en träffande karakteristik som jag nyss läste i en filmrecension, och producerar med osviklig säkerhet ständigt nya våldsbrottslingar som resultat av sitt samhällssystem.

Min lokaltidning Strengnäs Tidning/Eskilstuna­Kuriren har nyligen i en rysk undersökning utsetts till den mest rysshetsande tidningen i världen. Sedan flera år har tidningen utmärkt sig genom att ständigt, det vill säga så gott som dagligen, publicera ledare och debattinlägg som fördömer rysk politik i allmänhet och Putins agerande i synnerhet.

Någon liten kritisk kommentar till amerikansk politik får man leta efter och kommer aldrig att hitta den. Tidningens politiske redaktör Alex Voronov tar med glädje emot utmärkelsen och hänvisar till tidningens stolta traditioner av kamp för tryckfriheten under den legendariske redaktören J A Selander. Men glömmer att tryckfrihetens kärna är mångfalden och absolut inte enfalden.

När läste ni senast några berömmande ord om Rysslands president Vladimir Putin eller utrikesminister Sergej Lavrov. Putin fick överta ett konkursbo fullt med kriminella oligarker från den katastrofale Boris Jeltsin. Skapat med goda råd från svenske nationalekonomen Anders Åslund. Det fordras hög kompetens och hårda nypor för att forma ett fungerande samhälle ur det utgångsläget.

När Dagens Nyheter nyligen intervjuade Lavrov var man tvungen att bryta in med egna textavsnitt när man presenterade intervjun, för att läsarna inte skulle inse vilken klok statsman som man hade framför sig. Ryska ambassaden försökte snabbt avhjälpa skadan med en översättning av hela intervjun till engelska på sin hemsida. Men läs den ännu hellre i svensk översättning, direkt från ryska, av Stefan Lindgren.

Som en liten motvikt till tidens rådande hegemoni rekommenderas Nyhetsbanken och 8 dagar. Läs och tänk själv!

Föregående artikelSvassandet för Nato
Nästa artikelSamling på Sergels torg mot Värdlandsavtalet
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

12 KOMMENTARER

  1. Henrik L!
    Du skrev: ”Tryckfrihetens kärna är mångfalden och absolut inte enfalden”. En tidningsredaktion är inte skyldig att ta in något som tidningen inte gillar bara för att skapa ”mångfald”. Torgny Segerstedt på GHT var under 2:a världskriget inte på något sätt skyldig att ta in nazivänliga artiklar bara för att skapa ”mångfald”. Den mångfald, nyhets- och opinionsmässigt, som verkar behövas i Strängnäs och Eskilstuna kan bara uppstå om konkurrenten ”Folket” (S) finner det i sitt intresse att ta in kontroversiella debattinlägg eller det ges möjlighet för andra tidningar att etablera sig.

  2. Tidningen Folket lades efter 110 år ned år 2015. Många utanför storstäderna har inte råd med två tidningar, utan väljer lokaltidningen framför en rikstäckande. Inom E-kurirens spridningsområde får de då utrikespolitiskt en propagandapamflett. Inget för tidningsledningen att yvas över.

    Dessutom kunde jag inte motstå dubbelmeningen i ordet enfald.

  3. Men också Torgny Segerstedts GHT var under kriget en anti-nazistisk publikation, som man mycket väl kunde kalla ”propagandapamflett”. Det är inte fel att tala i egen sak, att bedriva propaganda. Om svenska tidningar ställs inför någon bestämmelse som säger att de måste upplåta 1 sida per vecka för artiklar som argumenterar emot t ex Nato, så är vi illa ute.

  4. Låt oss inte hamna i en principdiskussion om tryckfriheten. Liksom frågan om Rysslands införlivande av Krim blivit till en liknande om folkrätten.

    Mitt inlägg är inte en del av en vetenskapling avhandling utan en tydlig politisk text för att få läsaren att reagera.

    Jag kan drömma mig tillbaka till tiden, för inte många år sedan, när mitt andra husorgan, Svenska Dagbladet, införde intressanta artiklar under rubriken Brännpunkt.

    Nu är deras Understreckare det enda åsiktsforum i tidningen som inte bara är en mycket ensidig kost. Se det som ett tidens tecken.

  5. Som en kommentar till ovanstående meningsutbyte kan jag infoga att just publicerandet av artiklar med anorlunda vinklar, oväntade och kanske oönskade åsikter sysslar jag med – för att jag tycker det är bästa sättet att ”tala i egen sak”. Skrev om just det häromdagen.

    Därmed är det förstås i princip som AP skriver, att varje medieägare har rätt att vara ensidig (tala i egen sak), vilket man självklart måste slå vakt om. Det är den samlade mediekören som ska ge medborgare en allsidig spegling av verkligheten. Det är ju fundamentalt i vår tryckfrihet – ensamansvaret.

    Men vi vet samtidigt att det många gånger inte fungerar särskilt bra i praktiken. Men ibalnd fungerar det, ex Watergate, IB-avslöjandet, Snowdenavslöjandet, Panamapappren …

    Det handlar om olika diskussioner, den ena om hur man redigerar en hederlig tidning (massmedium), den andra om tryckfrihetens principer. Dessa diskussioner stör inte varandra, som jag ser det.

  6. Henrik, Knut mfl!
    Nja, så där ”vetenskaplig” vet jag inte om jag är. Varför jag envisas beror på att det finns en tendens hos skribenter att tala om ”censur” så snart de inte fått sina artiklar publicerade. Det är att missbruka ordet ”censur”. Svenska Wikipedia har en oklar definition, den engelska en något bättre.

    Alltså: om Knut eller Henrik skrivit en bra artikel som FiB/K gärna vill publicera, men statliga myndigheter eller andra maktcentra hindrar detta, då är det ”censur”, inte att t ex UNT refuserar den.

  7. Formellt juridiskt kan Anders exempel om censur d v s att förbjuda publicering av text i förväg inte ske i Sverige. Den tryckta texten kan i efterhand granskas genom ett särskilt förfarande. Aldrig i förväg.

    Däremot finns det gott om självcensur som gör att den fria debatten verkligen haltar ibland. Konsensus och samma budskap rakt igenom i alla massmediala sammanhang. Självcensuren gällande bilden av Ryssland behöver inte beordras, utan sitter i ryggmärgen hos journalistkåren. Åsa Lindeborg gör dock sin markering om putinista helt medvetet, vilket jag kan förstå, då hon sedan kan skriva det hon är angelägen om. Jag kan förstå den markeringen. Artikeln är ju välskriven som vanligt och balanserar den officella bilden av vad som egentligen hände under den dramatiska perioden i Ukraina. Med regeringsledamöter och högste åklagare med direkt nazistanknytning på höga positioner idag.

    Så får jag ofta göra när det diskuteras samma saker på lärarrummet. En lätt signal att man är Putinneutral, om inte är det ingen som lyssnar till det man vill säga. Därefter blir det ofta bra diskussioner där jag kan tillföra fakta som de faktiskt inte hade en aaaaaning om!

    Så illa är det. Den offentliga lögnen har satt sig i bakhuvet på folk och är svår att rubba i de flesta fall (naturligtvis vet jag att det finns motkrafter men på alla plan är det svårt att bekämpa den offentliga lögnens kraft).
    Heder åt SVT som till sist ändrade sig om de kontroversiella filmen om Ukraina.

  8. Åsa Linderborg var nog inte i sin vanliga goda form när hon skrev den här refererade artikeln.

    Att skriva att ”Jag är ingen putinista och kommer aldrig att bli” är en halv inbjudan att just bli anklagad för detta. Hennes sympatier, skriver hon, ligger hos den ryska vänsteroppositionen. ”Den som med högermannen Putins goda minne i dagarna fängslas för saker som är långt djärvare än att spela elgitarr i en kyrka.”

    En tredjedel av de människor som jag träffat i St Petersburg och Moskva har varit kritiska emot Putin både från ett höger-, center- och vänsterperspektiv. De har inte varit det minsta rädda för att yppa detta (till skillnad från under sovjettiden).

    Under den icke-putintrogna 1:a majdemonstrationen i St Petersburg framfördes klara anti-Putin-paroller och banderoller. På en fanns Putinpartiets björn med ett streck över (som trafikmärket ”förbjudet”). På en annan, som jag inte såg, var björnsymbolen utbytt mot en slemmig råtta som, enligt mina sagesmän, skulle symbolisera ett obehagligt djur som stjäl.

    Men jag kan ha fått felaktiga eller ensidiga intryck. Jag har inte varit runt hela Ryssland och talat med alla dess 144 miljoner medborgare.

  9. Hans A!
    Kanske måste jag rehabilitera Åsa L. Det där med hennes stöd åt ”vänsteroppositionen” emot ”högermannen Putin” är kanske ett exempel på vad du skriver om ”en lätt signal att man är Putinneutral”. Men se upp. Dels kanske det trots allt inte lurar ”russofober”, dels har jag i Sverige stött på ”Putinbeundrare” där jag minst anade det.

    På tal om ”russofobi” så har finländska och polska bekanta i Sverige, med goda kontakter med sina hemländer, sagt mig att ”russofobin” är mindre där än i Sverige. Och då har ju ändå finländare och polacker haft anledningar att se fientligt på ryssarna.

    Men kanske är det just för att Sverige inte haft någon ”närkontakt” med Ryssland eller fientliga ryssar på 200 år som ”russofobin” kommit att grunda sig på något som är mycket mer verkningsfullt än egna direkta erfarenheter – nämligen den egna Fantasin!

    Hade en massa människor på 1600-talet verkligen sett häxor flyga på sopborstar till Blåkulla hade «häxskräcken» förmodligen varit mycket mindre. Men inget överträffade de ”häxor” de föreställde sig i fantasin. Detsamma gäller kanske den svenska ”rysskräcken”.

  10. En helt annan sak!
    Onsdagens omröstning skjuts upp ett år med stör sannolikhet. SD och V gör gemensam sak genom en så kallad vilandeförklaring. En form av minoritetsskydd i regeringsformen. Resulterar i ett års förskjutning till eventuellt beslut om värdlandsavtalet.

    Om 5/6 delar av riksdagen röstar emot faller vilandeförklaringen. V och SD har 69/349=19.77%. De övriga=80.23%. 5/6=83.3%.

  11. Henrik L!
    Jag kan berätta att SVT:s visning av dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida” igår kväll, var förstanyhet i 5-min-nyhetsblocket kl. 7 (svensk tid, 9 Moskva-tid) på Pervyj Kanal, den största statliga ryska TV-kanalen.

    Jag missade själva filmen, men kom in i eftersnacket, som jag tycker gav en bra bild av situationen i Ukraina (kom själv hem från Ukraina för några dagar sedan).

    Filmen finns på SVT Play fram till 22 juli.

  12. SD har nu ändrat uppfattning. Jimmy Åkesson har nu meddelat att partiet inte stödjer V begäran om vilandeförklaring. De som uttalade sitt stöd nyligen hade enligt partiledaren inte förankrat det i partiet.
    Även missnöje mot den ändrade inställning finns i partiet – en spricka, återser om det eventuellt visar sig i omröstningen.

    SD lämnar istället in en reservation!

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.