C G E Mannerheim, Adolf Hitler, Risto Ryti och general Wilhelm Keitel Bild: SA-bild
När Finlands stora krigshjälte marskalk Mannerheim fyllde 75-år under fortsättningskriget juni 1942 ville han tona ner födelsedagsfirandet. Han hade planerat att besöka fronten på bemärkelsedagen för att markera sin samhörighet med soldaterna. Konvenansen krävde dock ett officiellt födelsedagsfirande och president Ryti och regeringen aviserade sin ankomst till den plats där firandet skulle äga rum. Mannerheim arrangerade då att födelsedagsfesten skulle äga rum strax utanför Immola i östra Finland. Själva festen skulle avhållas på ett tåg. I två efter varandra kopplade restaurangvagnar. Födelsedagen inföll på en vacker försommardag. En gäst hade aviserat sin ankomst till Immola krigsflygplats dagen innan födelsedagen. Denne gäst var ingen mindre än Adolf Hitler. Hitler var en stor beundrare av Mannerheim. Dessutom var Finland och Tyskland vapenbröder.
Vad den finländska statsledningen ansåg om besöket av den tyske gästen är okänt. Hitler anlände dock till Immola med eget flygplan eskorterad av finska jaktflygplan. Att han aviserade sin ankomst på kort varsel var naturligtvis av säkerhetsskäl. Hitler gjorde inget ofördelaktigt intryck på de finländska värdarna. Ibland talade han dock virrigt. Utseendemässigt påminde han om en typisk finländsk jordbrukare enligt en annan av gästerna.
Hitler och hans sällskap tog plats i järnvägsvagnen tillsammans med Mannerheim och regeringsmedlemmarna. På menyn fanns ägg och ris- och kålpiroger, kokt lax, fylld gås, fruktsallad och kaffe. Även Hitler åt piroger. Istället för kall lax i majonnäs fick vegetarianen Hitler sparrissoppa. Som alternativ till huvudrätten gås åt Hitler en grönsakspudding. Nykteristen Hitler skålade inte heller i vin utan i mineralvatten vilket en tysk militär medförde. Till efterrätt serverades han och de andra gästerna fruktsallad.
Sammanlagt deltog 70 personer i lunchen i de två restaurangvagnarna. Besticken hade tagits från presidentens slott. Vagnarna var dekorerade inuti med kvistar av björk och borden hade prytts med blomsteruppsatser av rosor och förgätmigej.
Realisten Mannerheim var säker på att Hitler skulle ställa politiska krav på Finland i ett timslångt samtal med den höge gästen på tu man hand. Finnarna hade tidigare till tyskarnas förtret vägrat att angripa både Leningrad och Sorokka i Östkarelen. Via Sorokka fick Stalin underhållsmaterial från USA och England. Hitler ställde emellertid inga krav utan uppträdde mycket korrekt och reserverat.
Efter sex timmar och femton minuter avslutade Hitler sitt första och enda besök i Finland och återvände med flyg till Tyskland. Mannerheim hade dock fortfarande svårt att förstå att Hitler kommit till Finland enbart för att gratulera honom på födelsedagen. Han vände sig därför till den svenske forskningsresanden och tysklandsvännen Sven Hedin som kände Hitler personligen för att höra om de verkliga skälen till resan. Hedin svarade dock att Hitler hade rest till Finland enbart av det enkla skälet att han värdesatte och hyste stor respekt för Mannerheim.
Mannerheim uppskattade Hitlers besök och den fest som anordnades för honom. Han skrev till sin syster Eva i Sverige att festen och besöket hade inneburit en betydande historisk händelse. Mannerheim hade varit rörd, nästan förkrossad inför all välvilja, uppskattning och erkänsla.
I slutet av juni 1942 avlade Mannerheim en svarsvisit hos Hitler som väckte mycket negativa reaktioner hos de allierade. USA stängde bl a sitt konsulat i Finland.
Att det var en tyskvänlig stämning i Finland under kriget är odiskutabelt. Det gällde i både borgerliga och socialdemokratiska kretsar. Det fanns historiska förklaringar, som den tyska krigsmaktens insatser under inbördeskriget 1918, men naturligtvis också kampen mot den gemensamma fienden Sovjetunionen. Att adelsmannen Mannerheim hade några större sympatier för Hitler som person är uteslutet. Däremot förenades deras intressen i kampen mot bolsjevismen. En majoritet i Finland var länge övertygad om en seger i kriget för de tyska vapnen.
I juni 1942 stod både Hitlers och Mannerheims ställningar i zenit. För Hitler gällde att krossa bolsjevismen och etablera Tysklands absoluta maktställning. Ett till synes realistiskt mål fortfarande i juni 1942. Mannerheim hade en unik ställning som Finlands största krigare efter segrarna i vinterkriget och den framgångsrika inledningen av fortsättningskriget.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Efter att den vita armén intagit Tammerfors (påskhelgen 1918) fick Mannerheim det besked han inte ville ha: Tysk trupp (cirka 100.000 man) hade stigit i land i södra Finland!
Mannerheim var beredd att avgå som de vitas ÖB. Vi måste vinna detta krig (inbördeskriget, Frihetskriget) med egna krafter, menade han. Som gammal tsarofficer var han i princip dessutom i krig mot Tyskland.
Mannerheim övertalades att stanna kvar. Men banden till Tyskland från 1918 skulle visa sig bli ödesdigra. Mannerheim hade rätt.
Det finns en inspelning bevarad av samtalet mellan Mannerheim och Hitler.
Vetandets värld i SR sönde en dokumentär om detta för några år sedan. Det är mest Hitler som pratar. Om den sovjetisk styrkeuppbyggnaden bl a.
Mats D!
Och, som bekant, var det den inspelningen som låg till grund för Bruno Ganz´rolltolkning och röst i den fantastiska filmen Undergången.
Så Mannerheims 75-årskalas gav ändå lite frukt.
Keitel i bakgrunden på fotot hängdes efter Nürnberg-rättegångarna.
Inspelningen gjordes i hemlighet av finnarna, enligt ett radioinslag för en del år sedan (Godmorgon världen, om jag minns rätt). Hitler hade självklart aldrig godkänt en inspelning.
Som jag minns radioinslaget var inspelningen till stor hjälp för Bruno Ganz, som Leif S. påpekar, det finns ju otaliga inspelingar av Hitlers tal, men inte till stor hjälp för att förstå hur han egentligen pratade.
Annat är det med Stalin, som hade en helt annan framtoning i sina tal än Hitler. Lyssna till hans tal den 7 november 1941, som finns på Youtube med engelsk översättning. Den bästa dramagestaltning som gjorts av Stalin står Anatoliy Dzivaev för i tidernas bästa TV-serie, ”Zhukov”. Man kan anta att Stalin i sina tal låg mycket närmare sitt normalt talade språk än Hitler. Hur väl Dziavev lyckades få fram Stalins georgiska accent är inte klart för mig, men i övrigt är han Stalin. En obetalbar scen är när Stalin får demonstrera sin fina sångröst inför den lydige Abakumov (avrättad 1954) genom att sjunga den mycket kända ryska sången, ”Valenki”, den legendariska Lidia Ruslanovas paradnummer.
Som jag uppfattat det var det helt okänt för Finland vem som skulle komma. Tyskland hade aviserat att man ville skicka ”en högt uppsatt tysk” för att uppvakta Mannerheim så man hade väl väntat sig något i dimension Göring, Ribbentropp så det var väl en överraskning. Mannerheims tåg stod på andra sidan en bäck så man hade att gå över en spång. Vilket klarades elegant av H och M men den fete Keitel vinglade betänkligt vilket filmades och visades i kanslihuset till jubel för alla utom Keitel. Mötet i vagnen och diskussionen mellan M och H filmades med ljud och det lär vara enda bevarade inspelning av Hitlers normala samtalston. Om det nu fanns något normalt hos den mannen… På ämnet film så visades ju Chaplins ”Diktatorn” i kanslihuset och Hitler såg två visningar. En deltagare ska ha berättat att H märkligt nog tycks ha uppfattat den som rolig.
Någon i tågbesättningen kanske, en kommunist, hade placerat en mikrofon ovanför bordet där Hitlers entourage satt med Mannerheim och diskuterade vapenslag, krigsinsatser etc. En nästan perfekt inspelning finns bevarad och där bordsporslinet slamrar under samtalets gång. Googla på det.
Enligt texten i artikeln som jag kommenterar var nog Mannerheim imponerad av Hitler som person. Varför skulle han Gustaf M annars vara ”rörd och hedrad”.
Angående Stalins tal så är det värt att nämna hans tal i samband med den tyska invasionen. Det är en del historiker som hakat upp sig på att det var Molotov som höll talet till nationen vid lunchtid den 22 juni 1941, och att det ska ha berott på att Stalin mer eller mindre sprungit och gömt sig. Det är en myt som är avlivad i samband med att Kremls besöksjournal blev offentlig i mitten av 1990-talet. Vid krismötet i Kreml på morgonen bestämdes att Molotov skulle hålla talet, ett tal som Stalin redigerade kraftigt innan det sändes.
Då situationen klarnat höll Stalin då sitt tal den 3 juli 1941. Det har sagts från antikommunistiskt håll att han var osäker och famlande i talet. Det kan i så fall ha berott på att han enligt den brittiske historikern Geoffrey Roberts aldrig var någon stor offentlig talare. Textmässigt var talet en bravurprestation.
Då kan jag meddela Sven-Eric Holmström att Stalins berömda tal den 7 november 1941 inte tidigare återgavs korrekt på Svensk-Ryska Vänskapföreningens hemsida. Det var först efter att jag skrivit och påpekat detta som en, inga namn, satte sig ned och gjorde en fullständing genomgång av Stalins tal, som nu är korrekt återgivet (jag är inte slavist, men jag vet vem som gjorde översättningen till svenska, och har ingen anledningen att ifrågasätta översättningen).
Vad hade man utelämnat: Oj, man tog bort Ukraina.
Begriper inte varför du berättar det för mig, Mats Larsson. Jag har inte med ett ord nämnt talet den 7 november 1941.