varmt-och-iskallt
Första boken i MillenniumserienFösta boken i millenniumserien

Förutom resorna till Västkusten och Skåne samt hantverk och lite tyngre och hälsobringande kroppsarbete på Stjärnudden har det varit en deckarsommar för min del. Först två Läckbergare och så tre Stieg Larsson. Läckberg fladdrar bort i glömskan efter en fängslande tid med millenniumseriens dryga 2000 sidor.

Att Stieg Larsson dog hastigt innan böckerna hade kommit ut. På Wikipedia får man lite bakgrund som ökar ytterligare ökar min nyfikenhet. Hans morfar satt internerad i Storsienlägret under kriget och han vaknade till politiskt liv i Umeås FNL-rörelsen. Han hamnade i det Socialistiska partiet (trotskisterna), som han emellertid lämnade efter ideologiska tvivel.

Stieg Larssons millenniumserie är inte bara krampaktigt spännande och djävulskt effektivt berättad, utan även ovanlig i sina underliggande berättelser. En sådan är skildringen av huvudpersonernas sexualliv. En annan är ”Vad är genialt och vad är sinnessjukt?”. Den senare är högintressant och krokar i mina funderingar runt stämpling av annorlunda barn med diverse bokstavsdiagnoser.

En 12-årig flicka råkar vara dotter till en ihjälpinad kvinna och en avhoppad rysk GRU-agent. SÄPO:s allra hemligaste gubbar lurar till sig en underskrift av Torbjörn Fälldin (som då just tillträtt som statsminister) så att de kan skapa en superhemlig sektion inom SÄPO med enda uppgift att hålla GRU-agentens existens hemlig. Det leder till att flickan i sin kamp för sanning och rättvisa blir internerad på barnpsyk och förklarad sinnesjuk.

Genom de tre böckerna finns också den egentlige huvudpersonen, som liksom författaren är journalist på en liten radikal tidskrift. Upptakten till den stora Wennerströmaffären utspelar sig i en segelbåt där man märker att författaren förmodligen kan segla på riktigt. Det skapar trovärdighet och närvaro, åtminstone på en seglare. En finansfamilj i Wallenbergklassen avslöjas som ett riktigt råttbo, där lustmord på kvinnor hemma i källaren var högste chefens hobby. SÄPO och de processer som kan leda till att ingen kan lita på någon är trovärdiga och liknar ibland det vi faktiskt sett på riktigt. IB-affären måste ha inspirerat. Interiörer från både den lilla tidningen och den stora Svenska Morgon Posten (SMP) är välgjorda.

Att denna lilla flicka till slut bevisar sig vara just genial och inte sinnessjuk och att alla slippersluga gubbars sammansvärjningar och övergrepp till slut får dem själva att koka i sitt eget gubbslem är just så tillfredsställande och hoppingivande att man blir glad.

Fjärde boken lär vara på väg om Stieg Larssons efterlevande kan komma överens om hur inkomsterna från dessa succéböcker ska fördelas.

Föregående artikelRoande och oroande anslag
Nästa artikelMitt liv som hund
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.