Till minne av Theresa Halasa: Aktad veteran inom den palestinska motståndsrörelsen

Till minne C Theresa Halasa: Theresa Halasa, en veteran för det palestinska motståndsrörelsen, överlevde mer än ett decennium i israelsikt fängelse. Förra veckan dukade hon under i cancer vid 65.

En israel griper tag i Theresa Halasas arm som skadades när israeliska trupper attackerade flygplanet som kapats av palestinsk gerilla på Lod International Airport i Tel Aviv, Israel den 9 maj 1972. Foto | AP

Amman, Jordanien“Jag gick inte med i den palestinska motståndsrörelsen för att jag led, jag gick med på grund av en känsla av patriotism,” sa Theresa Halasa, en aktad veteran inom den palestinska motståndsrörelsen, i en intervju 2009. Halasa dog i Amman i Jordanien den 28 mars 2020 efter att ha dukat under i cancer. Hon blev 65 år gammal.

Halasa var en av fyra palestinier som 1972 kapade ett flygplan från belgiska Sabena på väg till Tel-Aviv. Målet var att hålla passagerarna som gisslan tills den israeliska regeringen gick med på att frige de palestinier som satt i fängelse i Israel. Men mindre än 24 timmar efter landningen i Tel-Aviv stormade israeliska kommandosoldater planet utklädda till tekniker. De dödade omedelbart två av kaparna och tillfångatog de två andra – Halasa var en av dem. Två av befälhavarna som ledde räden var Ehud Barak och Benjamin Netanyahu.

Vid räden skadades Netanyahu lätt i armen av en kula. Israel hävdar att det var ett vådaskott från deras egna soldater, palestinierna hävdar att det var Halasa som orsakade skadan. I vilket fall som helst var det inte mer än ett köttsår.

En palestinsk patriot
Theresa Halasa föddes i Palestina 1954, inte långt från Akka i den vackra staden Al-Rameh i övre delen av Galiléen. Hon studerade sjukvård i Nasaret och som student gick hon med i Maki, det israeliska kommunistpartiet som vid den tiden var den politiska hemvisten för många medborgare i Israel som var palestinier och aktivister. “Min patriotism fick jag från min far”, sa hon vid upprepade tillfällen. “Lidande var inte orsaken till att jag deltog i kampen, vi led inte, det var känslan av patriotism som jag fick från min far.”

Halasa berättade; ”Jag hade en romantisk uppfattning om att jag skulle finna motståndet på gatorna, men det fanns inte där. Det fanns inget motstånd på gatorna, jag var tvungen att åka till Libanon” – som då var centrum för den palestinska motståndsrörelsen. ”Jag fattade beslutet att ta mig till Libanon i januari 1971”, sa hon.

Halasa lämnade sitt hem utan att berätta för sin familj. Hon fortsatte norrut mot Kiryat Shmona, en israelisk stad nära den libanesiska gränsen, och därefter vidare till Matala (den israeliska kolonin Metula) och där korsade hon gränsen till Libanon. “Resan som normalt skulle ta en och en halv timme, tog mig tre nätter och två dagar.” Hon anlände till Marj Ayun, hungrig och utmattad, och därifrån fördes hon till ett Fatah-läger där hon under flera dagar blev utfrågad.

Therese Halasa till höger och Rima Issa Tannous, till vänster, när deras livstidsdomar lästes upp vid rättegången den 14 augusti 1972. Castro | AP

“Jag hade gått igenom några månaders träning med vapen och sprängämnen när jag fick smälta nyheten om att jag var utvald att delta i en operation.” Kapningen planerades av Ali Hasan Salame som var ledare för den palestinska gruppen “Svarta September”.

Väpnad motstånd
Halasa ångrade aldrig att hon deltog i flygplanskapningen, även om det stod henne och hennes kamrater dyrt. Två palestinier dödades och hon själv skadades. Dessutom dömdes hon och den andra kvinnliga kaparen, Rima Tanous, av israelisk militärdomstol till flera livstidsdomar. Båda kvinnorna släpptes så småningom fria vid ett fångutbyte [mellan Israel och Palestina]. Halasa frigavs efter 12 år i israeliskt fängelse varefter hon förvisades till Jordanien.

Det är svårt att säga exakt vilken typ av träning hon och de andra fick innan de inledde denna operation, men baserat på hennes vittnesbörd varade den bara några månader. Man kan anta att de lärde sig att använda handeldvapen, maskingevär, handgranater och hur man tillverkar sprängämnen. En sak som vi kan vara säkra på är att de resurser som den palestinska motståndsrörelsen hade tillgång till, inte räckte för att förbereda henne och hennes kamrater för att möta den israeliska armén, än mindre en elitstyrka.

En israelisk soldat genomgår en grundläggande och hård träning under flera månader, därefter börjar det verkliga arbetet med att lära sig att bli en professionell soldat. De resurser som Israel har är helt överlägsna, dess soldater är mycket bättre utbildade och utrustade och till och med maten överträffar vadhelst den palestinska motståndsrörelsen någonsin kunde önska sig. Följaktligen när de palestinska frihetskämparna mötte israeliska kommandosoldater, eller för den delen vanliga soldater, slutade historien alltid med att palestinierna fick betala ett högt pris.

Israel har sett till att dess militär alltid varit överlägsen alla andra militärstyrkor i regionen. Eftersom palestinierna aldrig har haft något annat än beväpnade gerillastyrkor, som inte kan jämföras med en reguljär armé, har Israel alltid haft övertaget.

Israeliskt förtryck
I en intervju med Aljazeera sa Halasa att hon trodde att Palestina endast kommer att återbördas till sitt folk genom motståndets kraft – ett påstående som Israel bevisar igen och igen vara sant. Hur detta motstånd ska se ut är naturligtvis en annan fråga. Israel har avsiktligt gjort det omöjligt att lösa Palestina-frågan fredligt, utan konfrontation. Under åren som gått har förtrycket, dödandet och fördrivningen av palestinierna blivit mer etablerat.

Theresa Halasa förs till sista vilan i Amman, Jordanien.

Det palestinska försöken till väpnat motstånd och förhandlingar har stått dem dyrt och har inte gett några positiva resultat. Det enda alternativet som återstår är att sträva efter engagerande och kompromisslösa kampanjer för bojkott, divestering och sanktioner. Israel måste isoleras – dess ambassadörer måste skickas hem och alla länder måste kalla tillbaka sina ambassadörer från Tel-Aviv. Denna kampanj måste också kräva ett slut på israeliskt deltagande i de olympiska spelen, i världsmästerskap liksom att alla akademiska, kulturella och sportsliga evenemang måste stängas för Israel.

Theresa Halasa levde inte länge nog för att se befrielsen av sitt hemland. Hon stod upp och var villig att betala priset, och hon fick betala dyrt för sin patriotism, men hon nådde inte slutmålet. Förhoppningen är att hon blir ihågkommen och att lärdomarna av hennes erfarenheter delas och att vi alla som lever i dag får se hennes dröm om ett fritt Palestina bli verklighet.


Översättning till svenska: Kjersti Rekve

Länk till originalartikeln

... är läst 596 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.