Till svenska traditioners försvar

skolavslutning_520

Skolavslutning i kyrkan på Kvarngärdet i Uppsala 2004

Stefan Lindgren tecknar på sin blogg 2009-11-12 en allmän bild av det politiska läget i vårt land. Han börjar i ett exempel på slapp bibelöversättning fortsätter med undermålig 00-ltteratur som tränger ut klassikerna från biblioteken, allmän språkförflackning till folkskolans försvinnande.

Han jämför med Ryssland där en väldig intellektuell tradition med sin utbredda läskunnighet och höga bildningsnivå på 90-talet utgjorde en mäktig broms på utvecklingen. Utan den hade läget varit ännu värre. Så förstår jag honom.

Han utgår från att Sverige på 50-60-tal var inne i en progressiv våg efter den antifascistiska segern i andra världskriget. Därefter har mycket i vårt nationella kulturarv gått upp i rök, vilket kapat våra mest grundläggande nationellt sammanhållande kulturella band.

Vi har t ex. haft svårt att förstå det gamla ryska kommunistpartiets nationalistiska svängning, och hånat dem för brunvänster. Men när nationen är hotad sluter man leden, det är helt enligt traditionen. Det här är Lindgrens specialområde. Kanske ser han dessa frågor därför klarare än de flesta av oss.

Slutsatsen för vänstermannen Lindgren blir nu att försvaret av svenska traditioner i dagsläget är det mest revolutionära. Han dunkar in ännu ett aktuellt exempel:

“De vinstdrivande resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt [grundskolan, min anm.] måste avklippas från varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker i kyrkan.”

Framtiden ligger menar han i ett politiskt alternativ som bygger på

“traditionellt kristna värderingar, svensk tradition, försvar av svenska språkets ställning, heteronormativ familjepolitik, allmän och gemensam kunskapsinriktad medborgarskola samt försvar av en fredlig och alliansfri utrikespolitik”.

Men!

Vad skiljer då detta från Sverigedemokraterna? Eller från Herr Omars gammelkonservativa snusförnuft? På ytan faktiskt inte särskilt mycket. Skulle man därmed kunna tänka sig en folkfront från vänsteryttrar till högeryttrar?

Jag tror inte på den folkfronten. Däremot tror jag att Stefan Lindgrens smärtsamma uppgörelse med vårt slarviga förhållande till traditioner och inte minst till historien är något som kan påverka Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen och kanske även andra stora partier. En folklig rörelse i denna riktning är helt nödvändig. Men utan högerspökena alltså.

Andra bloggar om: Intressant, , , , ,

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  18 kommentarer for “Till svenska traditioners försvar

  1. DZ
    2009-11-19 kl. 5:09

    Jag tror inte på din slutsats, Knut! Den svenska frigörelsen kommer inte att gå mot utan med Sverigedemokraterna och gud hjälpe oss om den visar sig måste gå GENOM SD!

    Vi kommer att ha mycket att slåss mot (och även för) framgent!

  2. 2009-11-19 kl. 13:48

    Varför är det nödvändigt med en sådan religiös och konservativ riktning? Jag kan följa med resonemanget vad gäller nödvändigheten till kommunikation och därav nödvändigheten till ett gemensamt språk. Men kristna värderingar? Vad tusan är det? Heteronormativ familjepolitik? Wtf? :/ Trodde faktiskt mer om Lindgren, nu börjar jag tvivla.

  3. Bo Persson, Piteå
    2009-11-19 kl. 17:29

    Måste man inte skilja mellan en islamofobisk front och en front som inte är islamofobisk men som enskilda islamofober kan vara med i? Det tycks mig som varken Knut eller Dennis gör den distinktionen.

  4. 2009-11-19 kl. 18:37

    Bo!
    Antisemitisk och islamofobisk är för mig två grenar på samma fascistiska träd.

    Men, antisemitism måste numera tolkas och diskuteras eftersom palestinakonfliktens utveckling lärt oss att maktens megafoner smetar antisemitism på all Israelkritik. Dessutom har vi fått stolliga islamister som uppfyller islamofobernas fördomar om muslimer.

    Så det gäller att hålla tungan i rätt mun 🙂

  5. Sixten Andréasson
    2009-11-19 kl. 22:23

    Vad hjälper att hålla tungan rätt i mun? 🙂 När stormarna blåser – inte bara den vi hade i natt i Skåne. Som Bo påpekade skrev Stefan själv att det var en “reaktionär betraktelse”.

    Reagerade på hans efterlysning av ett parti att rösta på som stod för traditionen när det gällde de gamla goda värdena och tänkte på att det ju passar in på SD. OK – ytligt men ändå! Finns det något annat parti? KD? Fp som just kongressar? V? Knappast.

    Lokalt röstar jag på KP, men de finns inte i riksdagsvalet. Frågade Stellan Bojerud på Bjerelds blogg om SD:s inställning till svenska trupper i Afghanistan. Har ännu inte fått något svar. När stormen nu tycks utvecklas mot icke-europeiska folk som lever och bor i Europa, hur ska man då ställa sig?

    Ska då inte bredast möjliga enhetsfront vara en idé? Där många kan delta – oavsett religion, parti eller klass?

  6. Bo Persson, Piteå
    2009-11-20 kl. 12:15

    Knut!
    Om det du skriver skall vara ett svar på min fråga så begriper jag det inte.

  7. 2009-11-20 kl. 15:18

    Bo!
    Ã…ter till din fråga. En rörelse på islamofobisk plattform går jag inte med i. Men, om en islamofob person finns med i samma rörelse som jag kommer jag antagligen inte ens att märka det. Alltså var och en avgör själv vilka röreslser man vill delta i.

    Problemet kommer då rörelsen präglas eller leds av islamofogiska personer. Då stöter den ifrån sig en massa hederliga människor. Man får ju vara lite politisk realist.

  8. Bo Persson, Piteå
    2009-11-20 kl. 17:43

    Ja, Knut,sådana problem kan ju uppstå. Under Vietnamtiden hade vi väl egentligen flera försök att göra om DFFG till en antikapitalistisk rörelse. Men dessa försök slogs tillbaka. Och då var väl ändå den stora majoriteten i DFFG ganska antikapitalistiskt lagd.

    I Afghanistanrörelsen på 80-talet var det många proamerikanska med. Men det var inget problem då. Men blev det 2001. Då organisationen definitivt upphörde att vara en antiimperialistisk organisation.

    Men vad skall man dra för slutsatser av detta utom att man helst skall vara medveten om att sådant kan hända. Allt kan urarta.

  9. DZ
    2009-11-21 kl. 2:55

    Bo P!
    Jag måste säga att jag ofta beundrar din förmåga att komma till slagläge snabbt och effektivt. På det principiella planet, alltså!

    Missförstå mig nu rätt! Det principiella är inte på något sätt oviktigt! Däremot kanske det inte alltid har högsta relevans i praktiskt arbete även om det alltid är viktigt att hålla detta i bakhuvudet.

    I dagens läge är ju det praktiska problemet knappast det som Knut skissar på utan i stället frågan om förhållandet till sionismen. Givetvis kan det också vara frågan om förhållandet till judendomen, judisk religion och i slutändan till judarna själva. Och här avgör den praktiska politiken och vårt taktiska förhållningssätt inom (och för att skapa) enhetsfronten det mesta!

    Men det här tror jag egentligen tillhör en helt annan diskussionstråd! I Stefan Lindgrens inlägg finns mycket intressant, som vi borde diskutera med frenesi inom kulturfronten. Det är samma frågeställningar som Göran Hägglund tog upp i Almedalen och i en huvudstadsartikel senare. Här bör vi faktiskt försöka formulera ett svar! Det svaret tror jag faktiskt kan vara betydligt svårare att finna en frågan om islam – judendom!

  10. Bo Persson, Piteå
    2009-11-21 kl. 16:22

    Till DZ!
    På sommaren missar jag det mesta som händer i stora världen. Jag skulle alltså gärna vilja ha en nätadress till den artikel av Göran Hägglund du talar om. Jag tackar på förhand med adresserna till två aktuella artiklar i språkfrågan från Svenska Dagladet. Olle Josephson är med på den ena. Var han inte han hos er i Uppsala häromdagen? Han kommer till oss i Piteå i början av december. Har han redan varit gästtalare på någon FiB-stämma?
    1. https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3694469.svd
    2. https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3823653.svd

    Med tanke på gästtalare på FiB-stämma: Stefan Lindgren vore kanske direkt politiskt en ännu intressantare gäst. Ja det ena utesluter förstås inte det andra.

  11. DZ
    2009-11-21 kl. 21:59

    För att vidga frågeställningen något vill jag rekommendera läsning av https://kulturkritikern.blogspot.com/2009/11/vaga-ifragasatta-den-sekulara.html!
    Här har vi en “kulturkritiker” Porang Zahedi, som kan röra om lite bland våra begrepp och som dessutom i grundståndpunkten inte är så där alldeles långt från vännen Stefan.

  12. Bo Persson, Piteå
    2009-11-21 kl. 23:55

    Det var bra att du länkade mig till den artikeln, Dennis. Nu förstår jag Knuts desperation bättre.

  13. Magnus Göransson
    2009-11-22 kl. 17:58

    Jag uppfattade inledningsvis Stefan Lingrens reaktionära reflexioner som en välgjord satir i kölvattnet på polemiken mot Omar/Wilhelmsson, om hur en person, som försöker förändra sina tankar för att behålla sin ståndpunkt, genom grumliga tankegångar istället – byter ståndpunkt.

    Men det har visat sig att SL menar allvar (och SL har redan fått klappar från en högerradikal ideolog som Oskorei för sitt inlägg:

    “Det finns saker i Stefans reflexioner som är värda att diskutera på allvar, utifrån en radikal och folklig grund (i motsats till det reaktionära nationella/etnos-baserade perspektiv som Stefan (som provokation eller övertygelse vet jag inte), har valt i sitt inlägg. Det behövs ett studie- och bildningsarbete om grunderna för ett klass- och folkrörelsebaserat arbete mot det Stefan kallar “80-90-00-talens regress”. Låt oss enas om det och sedan fortsätta med en konstruktiv oenighet framöver.”

    Jag ser minst två stora problem med Stefan Lindgrens reaktionära reflexioner:
    1. Stefan utgår från en beskrivning av verkligheten där en progressiv “våg” efter det hitleristiska sammanbrottet 1945 ersatts av en upprullning de senaster trettio åren där “etnos ersätter klass, kön ersätter förnuft, nationell kultur ersätts av syntetisk europakultur, nationell självständighet och alliansfrihet ersätts av uppmarsch till nytt världskrig”. Det är en grovt förenklad, svart-vit bild som inte är invändningsfri, men också med den utgångspunkten kvarstår att Stefans eget program inte ställer klass i etnos ställe. Tvärtom, tecknar han ett program där kulturellt etnos i form av svensk/nationell kultur och kristna tradition/värderingar är grund, inte klass- eller folkrörelseperspektiv.

    2. Stefan Lindgren efterlyser ett parti som förenar hans “reaktionära reflexioner” med en hållning i utrikes- och försvarspolitik som gör det omöjligt att “rösta för att vi ska mörda utblottade afghaner”.

    Problemet här är att ett sådant parti redan finns: Nationaldemokraterna, som kräver att de svenska trupperna ska tas hem och under parollen ”Alla folks frihet – hela världens fred” kräver en “tydlig anti-imperialistisk utrikespolitik” och “rakryggat” [stöd till…] nationell och social frihetskamp [för…] att motverka både krig och orättfärdig handel.”

    Stefan efterlyser ett parti som redan existerar, men nämner det inte vid namn. Genom att inte nämna det vid namn behöver han heller inte ta upp om det är det parti han avser.

    Stefan avslutar med förbehållet: “Tyvärr ser jag inget alternativ som ens tillnärmelsevis uppfyller baskraven på förnuft och anständighet.” Jag uppskattar det, men om det är Nationaldemokraterna som Stefan avser, varför inte säga det? (För min personliga del, så har påståenden i hans reflexioner redan överskridit min gräns för vad som är anständigt och förnuftigt, men där har vi uppenbarligen inte samma gränser).

  14. Bo Persson, Piteå
    2009-11-23 kl. 12:33

    Vill först bara informera om att Sefan själv är med och diskuterar “Om traditionen” på den blogg som inlägget ifråga ursprungligen publicerades. Alltså sin egen.

    Nu när (s) i striden för en kunskapsinriktad skola på sina ställen – Haninge! – driver Jan Björklund framför sig, är det kanske dags att ställa frågan hur vi återupprättar den gemensamma skolan. Stefan har en marknadsekonomisk idé i det sammanhanget.

    Att verka för en pånyttfödelse av den svenska kulturen är inte att vara mot andra kulturer, säger han också. Men är det inte idag en mediasanning, att det just är så? Och hur hanterar vi i så fall den saken.

    Ytterligare en fråga som den här diskussionen fått mig att tänka på: Vad gör vi när Sverige inte längre bara är scenen för inomsvenska strider. Utan också till exempel inomislamska.

  15. 2009-11-23 kl. 18:45

    Magnus G!
    Stefans inlägg är inte ironiskt menat. Däremot är han ironisk här och där i sina vändningar.

    Bo!
    Ironin (som jag uppfattar det) gäller till exempel hans “marknadslösning” för skolan. Friskolorna ska betala sig själv – inte en skattekrona till dem alltså. Det tycker jag är helt klockrent – dessutom i linje med vad Jan Guillou skrev i Aftonbladet igår.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.