Timbro jagar ryska troll

Putin Sventon

För alla oss som tycker att svenska massmedier har en bedövande, likriktad USA-, Nato- och EU-vänlig slagsida, måste Timbros nyaste tillskott vara en given klapp till jul. Boken heter Vilseledning och lyfter fram alla de verkliga eller förmenta pro-ryska medier som finns i Sverige. Skriften måste vara en guldgruva för oss som inte har Russia Today och finner att Nyhetsbanken inte alltid räcker till.

Men så är det ju klart, boken aktualiserar ännu en gång den gamla frågan: vad är propaganda? Är inte en av stöttepelarna i ett demokratiskt och öppet samhälle att alla ha rätt att tala i egen sak? Är det fel? Är det fult? Varför ska det kallas “propaganda” som, helt semantiskt oriktigt, har fått en skugga av “desinformation” över sig.

Sanningen bästa “propagandan”
Under det “kalla kriget” var det inte många som bekymrade sig över propagandan från öster. Radio Moskva och andra sändare lyssnade man på som skämt. Däremot var myndigheterna i öst oroade av radiosändningarna från väst. Oron var befogad ty “propagandan” från väst var effektivare än den från öst, eftersom den, trots allt var mer sanningsenlig. Ty Sanningen är, och har alltid varit, den bästa propagandan.

När nu myndigheterna i väst reagerar med samma nervositet som deras kolleger bakom Järnridån en gång gjorde, början man fungera över om inte kulturen från DDR m fl börjat spira hos oss.

Problemet är dessutom att mycket av det som beskylls för att vara “rysk propaganda” inte ens är rysk, det kan vara nyheter i garanterat icke-ryska och icke-putinistiska medier (New York Times, BBC, Hamburger Handelsblatt m fl) som går emot huvudströmmen i det svenska nyhetsutbudet. Att samma nyheter också lanseras av Russia Today, Sputik m fl beror bara på att det är nyheter som talar till Rysslands förmån. Det som inte är “rysk propaganda” i USA, Storbritannien eller Tyskland, blir det dock omedelbart så snart det presenteras i Sverige!

Hur är det med Israel?
Israel har ju överlag en positiv “image” i svenska media. Att kritisera Israel medför att man drabbas av anklagelser för “rasism”, “antisemitism” o s v. Av detta följer att när nu Ryssland har väldigt goda relationer med Israel kolliderar detta med huvudströmmen i svenska nyhetsmedier, eftersom Putin och Ryssland bara kan ha skumma vänner. Därför förtigs saken.

När Erdogan några veckor före den mystiska “kuppen” ringde upp Putin, bad om ursäkt för det nerskjutna ryska planet och lyckades återskapa goda turk-ryska relationer hade han också ringt Netanyahu och skapat goda relationer med Israel. Detta var mer sensationellt eftersom dessa varit mycket dåliga i långa tider. Men detta gick på tvärs mot vad svenska massmedier (eller någon osynlig “Informationsstyrelse”) ansåg att svenska folket borde fundera över, så där lades locket på.

Varför duckar “vänstern”?
Just när det gäller Israel kan man vara kritisk också emot de icke-USA-trogna medierna och opinionsbildarna. De inom “vänstern” som intar en s k “putinistisk” attityd stöder ofta den palestinska frihetskampen emot Israel. De är i samma knipa som “anti-putinisterna”, som ofta är på Israels sida i den palestinska konflikten. Kan detta vara förklaringen till att man inte har sett, åtminstone har jag inte sett, den rysk-israeliska relationen berörd av Pål Steigan eller Anders Rommelsjö?

Israel verkar därför vara en central knut i nätet. Vi vet sedan länge att “extremhögern” och “populisterna” i Europa är delade med avseende på den palestinsk-israeliska konflikten. Men de har också en slagsida, sägs det, åt Putins Ryssland. Kanske finns också inom den judiska och/eller proisraeliska opinionen runt om i världen olika uppfattningar om hur man ska förhålla sig till Ryssland?

Den rysk-israeliska vänskapen
Under mina månader i St Petersburg erfor jag en del exempel på den rysk-israeliska vänskapen. På en konferens i Vetenskapsakademin fanns det en handfull delegater från Israel, ryska vetenskapsmän som utvandrat efter 1991 men fortsatt att ha goda relationer med Ryssland och sina kolleger där. En del av mina, icke-judiska ryska kollegor, hade rest eller skulle resa på semester till Israel.

Israel som en liten, men stark ryssvänlig enklav i Mellersta Östern, kanske håller på att verklighet, vilket äntligen skulle infriat Stalins drömmar från 1947.

Men om detta verkar man inte kunna diskutera i Sverige, inte ens bli underrättad om – det skulle ju kunna tolkas som “rysk propaganda”!

  4 kommentarer for “Timbro jagar ryska troll

  1. 2016-08-26 kl. 10:05

    Det blir nog lättare om man slutar upp med att binda sina tankar kring vad som är förmånligt för den ena eller andra staten eller regeringen. För regeringar är ju trots allt kompromissorgan för olika krafter inom sina respektive länder, och uppträder därför inte alltid så konsekvent.

    Bättre då att fundera över vad som är fördelaktigt för en själv och dem man identifierar sig med. Och sen utifrån detta söka sig allierade – samtidigt som man är på det klara med att även dessa allierade inte alltid är att lita på.

    Även om de ofta är mer att lita på än en regering.

    Det är för övrigt lite skrattretande att borgerliga människor, som ju ofta ser stater som röda skynken, plötsligt har bundit upp sig så hårt vid vissa statsintressen. Borde man inte kunna pika dom för detta?

  2. Anders Persson
    2016-09-04 kl. 4:36

    I dagens AB har den normalt förnuftiga Lena Mellin totalt spårat ut. Om en skummis vid namn Alexander Fridback skriver hon:

    “Det finns ingenting som tyder på att Alexander Fridback har kontakter med Ryssland. Utom hans sätt att agera. Ryssland jobba gärna genom nationalistiska grupper och partier och deras syfte är att destabilisera. EU står högt upp på listan över organisationer som ska störas sedan de ekonomiska sanktionerna började införas i mars 2014.”

    Ständigt denne Putin!

  3. Bo Persson
    2016-09-04 kl. 20:35

    Jan W!
    Är du någon slags syndikalist? Kampen om staten är ointressant. Alltså det som vi i dagligt tal kallar politik.

  4. Tord Björk
    2016-09-05 kl. 11:33

    Skandalen kring Egor Putilov/Alexander Fridback som möjligen också är samma person som Tobias Lagerfeldt är betydligt intressantare än en urspårning med putintavla målad av Lena Mellin. Inte minst för att viktiga delar av vänstern är djupt indraget och gett Putilov möjligheten att passivisera V och många inom övriga vönstern i Ukraina- och Natofrågan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.