Tio dagar i Palestina: Närbild över tvåstatslösningens galenskap

Barn går genom spillrorna av Baraa Ibrahim Sales hus, efter att den har raserats av israeliska trupper i byn Deir Abu Mashal, nära Ramallah på Västbanken den 10 augusti 2017. Nasser Shiyoukhi | AP

JERUSALEM, PALESTINE – I sitt tal på partikonferensen sa Storbritanniens ledare för Labour, Jeremy Corbyn “Låt oss ge verkligt stöd för att avsluta förtrycket av det palestinska folket” – ett uttalande som ingen annan politiker i västvärlden skulle våga göra. Men i den senare delen av Corbyns uttalande föreslår han att Storbritannien måste “vidta åtgärder för en sann tvåstatslösning av konflikten mellan Israel och Palestina”. Corbyns meritlista visar tydligt att han bryr sig om det palestinska folkets svåra belägenhet och vill avsluta förtrycket, men de två delarna av detta uttalande står i motsatsförhållande till varandra.

Tio dagar i Palestina
Varande i avslutande delen av en tio dagars resa i Palestina där jag gjorde sällskap med några vänner från Storbritannien, stod det klart för mig att tio dagar i Palestina är allt som behövs för att se sammanbrottet av den rådande politiken rörande Palestina. Allt som behövs är en beslutsamhet att resa genom hela landet och lyssna på de människor som aktivt motsätter sig förtrycket av palestinierna och som är beredda att avslöja det.

Ett besök i Palestina bör börja med en enkel lektion i geografi, följt av en annan kort lektion i historia. Palestina sträcker sig från Al-Jalil i norr till Naqab-öknen i söder och från Jordanfloden i öster till Medelhavet i väster. Under en period av 12 månader från slutet av 1947 till slutet av 1948 plågades landet av en brutal kampanj av etnisk rensning, då närmare 600 städer och byar förstördes och deras befolkning – nästan en miljon människor – tvingades i exil. För detaljerade upplysningar om varje förstörd stad eller by, kan en auktoriserad guide från Zochrot – en organisation engagerad i att hålla minnet levande av den palestinska Naqba, katastrofen – följa med och visa lämningarna och berätta historien om dessa samhällen, som är utspridda över hela landet.

När man reser genom landet så ser man israeliska städer sida vid sida eller på var sida om vägen och utan att ens åka in i dessa städer så kommer den som är uppmärksam att se enorma skillnader mellan dem.

Den judiskisraeliska bosättningen Maale Adumim, nära Jerusalem, 7 februari 2017. Oded Balilty | AP

På hustaken i de städer där palestinska medborgare i Israel bor kan man att se stora svarta vattentankar. Dessa vattentankar ser man inte på taken till de judiska medborgarnas hem. Anledningen till detta är att palestinska medborgare i Israel, precis som de som inte är medborgare, har begränsad vattenförsörjning, medan de judiska medborgarna har obegränsad tillgång till vatten. När man åker genom någon av dessa städer där palestinska medborgare i Israel bor, kommer man att se stora skillnader i t ex utveckling och infrastruktur – allt detta härrör från en politik som ger judar en privilegierad ställning.

Palestinsk representation i Knesset
Dr Ahmad Tibi är en av de mer kända medlemmarna av det israeliska Knesset eller Riksdagen. Enligt honom – och Adalah, Rättscentrum för den arabiska minoritetens rättigheter i Israel – har Israel närmare 55 lagar som antingen specifikt eller indirekt diskriminerar statens palestinska medborgare. Lagen som fastställde alla tidigare lagar till en kvasikonstitutionell auktoritet är den nya Nationslagen [Nation State Law].

Det finns 12 medlemmar i Knesset som är palestinier och medborgare i staten [Israel] som är valbara genom “The Joint List” [som är en koalition bestående av fyra olika partier som har en dominerande arabisk väljarkår]. Även om de utgör det tredje största blocket i Knesset så har de inget inflytande och inget att säga till om när det handlar om de viktigaste frågorna i Israels politik, inte ens när det handlar om de frågor som berör deras egen väljarkår.

Den politiska strukturen är sådan att ingen politisk koalition någonsin kommer att förlita sig på stöd från detta block eftersom de av många i Israel ses som femtekolonnare som det inte går att lita på, så trots att de palestinska medborgarna röstar ger deras röst dem mycket lite inflytande.

Palestiniernas rättigheter i Israel
“Jag måste be om ursäkt för att jag inte kan välkomna er med den gästfrihet som beduinernas tradition bjuder men vår by förstördes så vi saknar vårt mottagningstält.”

Så välkomnades vi av Aziz, Sheikh Sayyahs son. Sheikh Sayyah Al-Turi som anslöt sig till oss senare, är ledare för byn Al-Araqib. Vi besökte det som återstod av den här gamla byn och Sheikh Sayyah tog emot oss i ett provisoriskt tält. Han väntade på besked om ett överklagande som hade lämnats in till den israeliska högsta domstolen, å hans vägnar, skulle accepteras.

I december 2017 dömde en israelisk domstol Sheikh Sayyah till 10 månaders fängelse och böter på 36.000 shekel (95.000 svenska kronor) och förbjöd honom permanent från att återvända till sin egen by. Allt detta på grund av hans centrala roll i byns motstånd mot [Israeliska] statens beslut att förstöra byn och förflytta människorna där. Hittills har de israeliska myndigheter raserat byn 135 gånger.

En äldre palestinsk man står i vägen för israeliska arméns bulldozer som försöker demolera beduinbyn Khan al-Ahmar på Västbanken den 14 september 2018. Nasser Nasser | AP

Aziz, Sheikh Sayyahs son, visar oss kartor, flygfoton och kopior av dokument som bevisar att byn äger marken som de gör anspråk på. Men Aziz säger att staten endast kommer att acceptera att byn äger marken om de skulle välja att sälja den: “Om jag ringer till vederbörande myndighet nu och erbjuder mig att sälja mitt land så kommer de att släppa allt och komma rusande för att köpa.” Men om han vägrar att sälja, då hävdar staten att marken inte är hans och att byborna inkräktar på statlig egendom. Detta är paradoxen som palestinierna ställs inför i det av sionister ockuperade Palestina.

Dessutom har staten planterat träd som inte finns naturligt i landet i ett försök att dominera folket och beröva dem deras land. I Al-Araqib skapade de Ambassadörernas skog. Enligt Aziz var ambassadörerna inbjudna till den officiella invigningen av skogen och alla, utom den sydafrikanska ambassadören kom. Sydafrikas ambassadör vägrade att delta och bad att de träd som planterats i hans namn skulle tas bort.

Judeen och Samarien
Israel har integrerat hela det område som man brukar kalla Västbanken. Det kallas nu Judeen och Samarien. Enligt polisens webbplats så är regionen bebyggd med både städer och byar, med en blandad befolkning som bor både i städerna och på landsbygden. Den informerar oss också om att det finns områden med “problematisk och fientlig befolkning”.

I Hebron till exempel, gör cirka 800 israeliska bosättare livet odrägligt för 200.000 palestinier, och Gamla Staden är helt otillgänglig för de lokala palestinierna. Betlehem är omgärdat av en mur och nya israeliska bosättningar byggs ständigt upp runt staden och avskiljer den och de omgivande byarna från resten av Palestina. Den israeliska armén fortsätter med sina räder och massarresteringar av ungdomar i Nabi Saleh liksom i andra byar. Jerusalems infödda palestinska invånare åtnjuter få samhällstjänster och de pressas mellan en mur, bosättningar och en kommun som inte vill ha dem inom sina gränser och som talar om att “judaisera” staden.

En judisk bosättare skjuter i luften när palestinier protesterar nära den israeliska bosättningen Bet El på den palestinska Västbanken.

Apartheid eller demokrati
Hela landet kan antingen vara Palestina eller Israel men det kan inte vara båda delarna. Tvåstatslösningen är ett sionistiskt försök att krossa det palestinska motståndet och att låtsas att Israel vill ha fred. Att prata om en tvåstatslösning försenar bara den verkliga lösningen vilket är att antingen att acceptera att Palestina nu kallas Israel och existerar under en apartheidregim eller att erkänna att Palestina måste befrias och att alla som bor inom dess gränser har rätt att leva i frihet.


Översättning av: Kjersti Rekve

Länk till originalartikeln >>

  2 kommentarer for “Tio dagar i Palestina: Närbild över tvåstatslösningens galenskap

  1. Anders Åberg
    2018-11-30 kl. 12:24

    Var på ett möte om Palestinafrågan i lilla Kungälv förra veckan. Jag hade väntat mig kanske 5 personer, men det kom säkert runt 70, så det var ju glädjande.

    Talare var Olle Katz, från föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF). Hans tal var mycket påläst och engagerat, men kontentan var en känsla av hopplöshet. Dels var medelåldern på åhörarna ungefär samma som antalet och enbart en titt på kartorna med dom palestinska områdenas utbredning från 1947 och framåt säger att det mycket snart inte finns något Palestina kvar att försvara.

    Israel har mycket systematiskt hackat sönder dom palestinska områdena till nästan ingenting.

    Min känsla när jag lämnade mötet var att vi nog mest sprider illusioner om vi tror att det går att lösa Palestinafrågan utan att först krossa imperialismen. Slutsatsen av det blir att det bästa vi kan göra för Palestina idag är att ta vårt eget land ur USA;s blodiga klor. Det i sin tur måste börja med att spika upp Wallström och Hulterström på skampålen.

  2. Bertil Carlman
    2018-11-30 kl. 17:00

    I morse läste jag en artikel av Asad AbuKhalil på Consortium News och genast blev jag mer positiv, och jag är en bit över genomsnittsåldern på mötesdeltagarna i “lilla Kungälv”. Se det ljusa i välden Anders!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.