De gamla folksagorna och andra berättelser har några återkommande teman. Små barn – men inte lika små som spädbarn – lämnar sin familj. Ibland stöts de avsiktligt och brutalt ut ur familjen som i Snövit, ibland går de vilse som i Hans och Greta, ibland förskjuts de med kraft ut ur det ursprungliga hemmet/paradiset som det blev för Adam och Eva.
Det gemensamma är att barnen lämnar en plats för en annan. Inom den psykoanalytiska psykologin talas om vikten av att barn lämnar det orala stadiet, där allt är en enda stor godispåse, till förmån för ett kargare landskap. I detta självständiga landskap tvingas barnen stå på egna ben och öva sig att stå ut med att stävja lusten till omedelbar behovstillfredsställelse, stå ut med väntan.
Väl utanför familjens skyddande famnar tvingas barnet uppleva olust, rädsla, tvekan och ångest men också glädjen i att känna förmåga att klara sig själv – kan själv. Landet utanför Eden är förvisso en öken men med gemensamt arbete ”i sitt anletes svett” kan Adam och Eva överleva, växa upp och skapa sig egna liv.
Dessa gamla berättelser slutar för det mesta lyckligt. Snövit får hjälp av sju små män, Hans får hjälp av den lite smartare Greta. Och i slutändan har de alla lärt sig något, och de onda krafterna (styvmödrar, häxor och ormar) har spelat ut sin roll som pådrivare av utveckling.
Denna typ av sagor har följt barn genom år och årtusenden. Men på senare tid har något skett.
Identitetspolitiken och sagorna
De senaste årtionden har inneburit avsteg från dessa grundläggande teman. Identitetspolitik har ifrågasatt uppdelningen av kön och åldrar. Föräldrar har helt nya roller, kärnfamiljer är en sällsynthet, och på biblioteken får små barn ta del av män som klätt ut sig till storbystade slampor, ”vinhoror” och får höra att pojkar kan ha snippor.
I samma veva drar också curling-pedagogiken fram. Den hindrar barn att prova egna krafter; barn i alla åldrar är i ständigt behov av massiv hjälp. Allt som nu sker inom barnlitteraturen strider mot klassisk psykologi, som också den är passé precis som Astrid Lindgren är det.
Barbro Lindgren!
Men! Det finns en del trösterika undantag. Barbro Lindgren är ett av dem. I hennes bok Titta Lill-Hans (2022, Karneval förlag) är vi tillbaka i de sanna hemskheterna och de riktiga glädjeämnena.
Lill-Hans är ensam i skogen: ”Titta Lill-Hans. Lill-Hans mamma kommit bort.”
Så ska en saga börja. Stor dramatik. Det allra värsta har redan inträffat och på nästa sida vrids kniven runt ett varv till: ”Lill-Hans pappa också kommit bort.”
På bilden av den ensamme Lill-Hans kan vi se hur otäcka sniglar och tvestjärtar slingrar sig kring hans ben. Men efter denna skräckfyllda början dyker det upp ett nytt skydd i skogen. Det är gorillan Mimmi. ”Mimmi snäll. Lill-Hans får sitta i Mimmis knä.”
I Mimmis skola får Lill-Hans lära sig livets nödvändigheter; klättra, hoppa, smyga. Sedan får han i praktiken (typ prao) utprova sina nyvunna färdigheter och kunskaper i kamp mot farligheterna i skogen; de vilda djuren som alla vill Lill-Hans illa. Men Mimmi är kvar, som den goda vuxna som både tillåter äventyr men också ger fortsatt beskydd. Den vuxna som det yttersta skyddet.
Jag ska förstås inte avslöja slutet, men så mycket kan ju sägas att Barbro Lindgrens saga slutar lyckligt, precis som de goda sagorna ska göra.
Text och bild
Författaren är, som vanligt då det gäller Barbro Lindgren, sparsmakad. Hela boken omfattar cirka femtio korta meningar av typen: ”Nu Lill-Hans ensam i skogen”. Dessa korta meningar slår följe med helt fantastiska bilder som finns på varje sida. Det är Aron Landahl som har illustrerat boken. Han har tidigare arbetat samman med Barbro Lindgren, exempelvis i Titta Rödluvan. Hans bilder är mycket detaljrika. Han är en mästare att gestalta de vilda djuren så att de blir precis så där kusliga som berättelsen kräver. De lugna återkommande korta meningarna från Barbro Lindgren i kontrast mot bilderna av otäckheterna skogen med alla dess faror bildar en växelverkan som håller. Och förstås, den underbara stora, mjuka och vakande gorillan Mimmi: ”Mimmi snäll.”
Jag kan tänka mig att de små barnen som tar del av denna saga genom föräldrarnas trygga läsande och visande får möjligheter att pendla mellan hopp och förtvivlan, får chans att leva i den dialektik som de goda sagorna inbjuder till.
Och vilken tröst det är att små barn kan stå ut med dessa pendlingar. Och vilken tröst det är att de vuxna finns där.
Så ska en slipsten dras! Tack Barbro Lindgren.
Nä nu… bäste Leif Sts!
Nu har dina bokrecensioner redan fått mig att köpa två böcker. Den senaste, Dagar i Glömminge, som också är skriven av Barbro Lindgren, ja den boken varvar jag nu med en omläsning av delar av Mao Zedongs valda verk. Det ger mig faktiskt en behaglig tankemix. Maos verk började jag med 1967–68 och Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang läste jag och hustrun för våra döttrar på 1970-talet. Hustrun påpekade för mig häromdan, att vi först tyckte att den senare boken bara var ”knäpp”, men att både vi och barnen kom att fängslas av knäpperiet.
Så nu Leif, nu tänker jag inte läsa vad du skrivit om Lill-Hans, inte förrän efter det att jag läst ut Dagar i Glömminge. Min äldsta dotter, nu 52, har en otroligt bra förmåga att pejla in vad jag gillar i skönlitterär väg. Hon har redan antytt att hon skulle vilja ge mig en bok i julklapp. Jag har avstyrt det bland annat med hänvisning till att ”Leif S” styr min konsumtion. Fast jag måste erkänna att allt det spännande som nu väller in över mig när historien valt att lägga in en överväxel, ja det fyller mina dagar med en märklig form av njutning. Dagar i Glömminge och liknande, blir liksom en tillbakablickande krydda i denna njutning. Jag minns t ex hur jag som liten kunde ligga på mage på trädgårdsgången av kalkstensplattor och studera hur trägårdmyror byggde gångar mellan och under plattorna. Mor kunde fråga ”Är det verkligen roligt?” Ja det var det. Precis som det var lite roligt och lite hemsk, att se hur de svarta regnskogssniglarna slemmade sig till döds när jag strödde salt på dem. Din artikel om ”Lill-Hans” får vänta.
Eller vänta ett tag… Den kanske passar bra till min dotterdotter Alma. Hon är nu nio år, och det var jag när jag strödde salt på de svarta skogssniglarna, Arion ater. Den arten lär för övrigt nu korsa sig med den spanska skogssnigeln, Arion vulgaris, som vi ofta kallar mördarsnigel. Hur kommer framtiden för skogssniglarna i Sverige att se ut? Hur kommer framtiden att se ut för Alma?
Leif Strandberg skriver att de gamla folksagorna har några återkommande temata (pluralis av ”tema” är ”temata” – kämpa mot avbildningen i Sverige).
Men varför då ägna tid åt nyskrivet? Läs häradsmålare Sven Sederström (1810–1846). Skaffa Kungl. Gustaf Adolfs Akademiens vetenskapliga utgåva ”Svenska sagor och sägner” del 2 (Finns även ålinjes).
De bästa av hans 34 sagor är nummer 2, 3, 4, 5, 6, 7, 10, 14, 21, 22, 26, 29, 31 och 34.
Om de sagorna hade skrivits ned på riktig svenska, det vill säga folkmål, då skulle vi ha haft en svensk litteratur. Det har vi ju tyvärr inte nu, utan bara August Strindberg, Barbro Lindgren, och dylika ointressanta böcker skrivna på ett främmande språk.
Varför har jag inte upptäckt den här webbtidningen förrän nu? Retorisk fråga…
Storartat. Tack Leif Str!
Christer Joald!
Hej. Kul att du knackar på. Jo, den här tidningen är spännande. Ha det gott.