To the Kwai – and back

Marta Dusseldorp, som den kvinnliga huvudpersonen Sarah, och Aron Pedersen, som den aboriginske krigsveteranen Frank Gibbs, i den australiska TV-serien A place to call home.

ag och min hustru har med viss tveksamhet fastnat för den australiska serien A place to call home (Hemma igen på SVTplay) vars sjätte och sista säsong nu visas av SVT. Vi upplevde den först som väl mycket fylld av personliga katastrofer för de olika personerna i serien men fick kapitulera för det förstklassiga skådespeleriet av en rad för oss okända australiensiska aktörer.

Dramatiken bygger mycket på personernas principfasta, för att inte säga rigida, inställning till olika moraliska, religiösa och samhälleliga frågor som gång på gång ställer motsättningarna på sin spets. När en konflikt tycks vara löst är redan nästa på gång och spänningen hålls ständigt vid liv.

Jag vill här ta en detalj i serien till utgångspunkt för min presentation av den engelske tecknaren Ronald Searle (1920-2011). Doktor Jack Duncan i serien är veteran från kriget på Malackahalvön med fysiska och psykiska spår av livet som krigsfånge där. Aboriginen Frank Gibbs, spelad av en aboriginsk skådespelare, har också suttit i japanska fångläger men ser Jack Duncans upplevelser som en semestertillvaro jämfört vad aboriginerna fick utstå.

Aboriginernas lidande fortsatte också efter hemkomsten när ingen tackade dem för deras insats eller gav dem något stöd för deras återanpassning till samhället. Detta är en av de stora moraliska frågor som tas upp i serien.

Ronald Searles bok med de teckningar han gjorde under kriget. Originalen förvaras nu på Imperial War Museum i London och det var först fyrtio år efteråt som han skrev ner sina minnen och lät publicera sina teckningar i bokform.

Händelserna utanför Europa under andra världskriget ser Folke Schimanski som just bortglömda i sin bok DE BORTGLÖMDA – Andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika (Leopard förlag 2015). Jag vill här presentera en annan dokumentation. Ronald Searles bok TO THE KWAI – AND BACK, WAR DRAWINGS 1939-1945 (Souvernir Press 1986) som finns i en prisvärd utgåva från 2018.

Searle inkallades 1939 och efter utbildning i Skottland utskeppades hans regemente den 29 oktober 1941 med det polska fartyget Sobieski mot okänd destination. Man anlöpte Halifax, Nova Scotia, där man fick byta till USS Mount Vernon och resan gick vidare via Trinidad, Kapstaden och Mombasa tills man den 13 januari 1942 nådde Singapore. Under hela resan tecknade Searle i sin skissbok och han lyckades fortsätta med sitt arbete, på de papper han kunde hitta, under åren fram till krigsslutet.

Från Singapore fraktades regementet snabbt över till Malackahalvön för att hejda den snabba japanska offensiven. Efter en månad av förvirring och militära förluster fick britterna dra sig tillbaka till Singapore-ön tillsammans med ett stort antal kinesiska flyktingar. Fjorton dagar senare hade japanerna tagit sig över till ön och nått Singapores utkanter. Den 15 februari kapitulerade britterna och Ronald Searle och hans kamrater blev krigsfångar.

Två veckor senare beordrades de 52.000 britterna att marschera till fånglägret i Changi, längst österut på ön, där de skulle få stanna till den 8 maj året därpå. Därefter var det dags för transport över till fastlandet för arbete med järnvägen från sydvästra Siam till södra Burma. Arbetet skulle utföras av 55.000 fångar och 135.000 asiatisk arbetskraft som rekryterade i närområdet. Om de som dog under arbetet lades efter varandra längs sträckan skulle de räcka hela järnvägen längd. 415 kilometer.

Det hårda arbetet, den slumpmässiga misshandeln och de obetydliga matransonerna krävde sina offer. Till detta kom de olika tropiska sjukdomar som härjade. Maj 1943 nådde koleran lägret. Inga motmedel fanns mot sjukdomen och de flesta som drabbades dog. Japanerna var rädda att smittas av de sjuka och Searle kunde dra fördel av detta genom att gömma sina teckningar hos dem. Här är en annan ögonblicksbild av förhållandena i lägret:

”I came around one morning to find that the men each side of me were dead, and as I tried to prop myself up to get away from them, I saw that there was a snake coiled under the bundle on which I had been resting my head.”

Mot slutet av oktober 1943 var arbetet med järnvägen avslutat. Searle led nu av diverse tropiska sjukdomar och var mycket svag. Han skriver själv: ”However medically picturesque I may have been, behind the mess I was still alive and just about kicking.” Han hade turen att få hjälp av några australier och holländska officerare som ordnade med extra mat till honom och en del läkemedel.

Strax före jul 1943 transporterades han till ett fångläger på Singapore-ön och den 4 maj 1944 kom han till Changi Gaol fängelset. En gång byggt för sexhundra kriminella fångar härbärgerade det nu mer än femtusen krigsfångar. Varje dag marscherade 900 fångar ut ur fängelset för att göra om det omgivande kuperade landskapet till en landningsbana. 600 andra transporterades till Singapore för att arbeta i dockorna och på järnvägsstationen.

Den 28 september 1945 lämnade återstoden av den 18:e divisionen Singapores hamn. Ett märkligt sammanträffande var att det var ombord på den gamla polska ångaren Sobieski med vilken de lämnat Skottland år 1941.

Med sig i bagaget hade Ronald Searle sjuttiotvå stycken teckningar, ritade med bleknande bläck på fläckade och gulnande papper, skrynkliga av att ha gömts i djungeln och under kolerasjukas madrasser.

  1 kommentar for “To the Kwai – and back

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-04-20 kl. 23:36

    Ni i Sverige skriver felaktigt om de länder i Nya Holland och Van Diemens Land som annekterades av Förenade kungariket, en annektering som nu upprätthålls av Förenade kungarikets efterföljarstat Samväldet Australien. Javisst, annekteringen är ”laglig” enligt folkrätten, eftersom folkrätten till stor del är amoralisk, och bland annat erkänner erövring och fullbordat nedkämpande av motstånd som grund för suveränitet i ett område. Men att klumpa ihop medlemmarna av de annekterade nationerna under namnet ”aboriginer” är dels språkligt nonsens, (”aborigin” är ingen etnonym/demonym utan betyder ”urinnevånare”) dels politiskt och moraliskt fel, eftersom det uppställer den orättfärdiga statsbildningen Samväldet Australien som ett naturligt existerande land, i vilket ”aboriginerna” är en beklagansvärd minoritet. Att tala om deras ”återanpassning till samhället” är fel, eftersom ”samhället” är en främmande stat, som behärskar kontinenten, tyvärr med folkrättsligt erkännande.

    I Sverige tror man att ”Australien” är ett land vilket som helst, men jag menar att det kan jämföras med Stortyska riket som proklamerades 1943. Att tala om ”återanpassning till samhället” av ”aboriginer” är som att tala om hur överlevande tjecker (enligt Generalplan Ost utarbetad av SS skulle 50% av tjeckerna få överleva fysiskt) skulle ”återanpassas till samhället” i Stortyska riket.

    Självfallet är många så kallade ”vita” medborgare i staten Samväldet Australien oskyldiga och snälla personer, på samma sätt som många ”folktyska” personer i Polen, Socialistiska rådsrepublikernas union och andra stater var oskyldiga till att nationalsocialisterna drog in dem i sitt imperiebygge. Men det betydde inte att av folktyskar och andra ”arier” bebodda stortyska distrikt i Östeuropa hade existensberättigande. På samma sätt saknar ”Australien” i nuvarande form existensberättigande. Dessutom är det vita ”Australien” världens sämsta och mest meningslösa kultur, enligt min 25-åriga erfarenhet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.