Angela Merkel sa nyligen i en intervju med Spiegel att Minskavtalen 2014 och 2015 var tänkta att ge Ukraina tid att rusta inför ett nytt krig och aldrig var tänkta att uppfyllas. Detsamma har den tidigare ukrainske presidenten Petro Porosjenko sagt.

Som bekant innebar avtalen att Ukraina skulle få behålla Donbass men att regionerna där skulle få begränsad autonomi. Ukraina, som under sin sju år långa mellankrigstid förbjudit sovjetiska symboler och Rysslandsvänliga TV-kanaler – samt begränsat det ryska språkets användning – ville dock inte veta av något ryskt inflytande och inte heller göra några eftergifter gentemot sin stora ryska minoritetsbefolkning. Med Natos och även Sveriges hjälp stärkte man i stället sin militär.

Ska man nu tro Merkel så har även hon stått bakom denna kompromisslösa hållning. Vitrysslands ledare Lukasjenko, som för åtta år sedan stod värd för förhandlingarna, avfärdar Merkels påstående som en efterhandskonstruktion för att rätta in sig i det antiryska ledet. I vilket fall som helst har hon nu raderat sina tidigare samarbetsinriktade insatser.

En konsekvens av detta är att vi inte kan hoppas på någon förhandlingslösning i det nuvarande kriget. Ryssland kan ju inte förvänta sig annat än att Väst sviker sådana avtal igen.

Detta betyder att kriget måste fortsätta tills någondera sidan kapitulerar. Minst hundratusen ukrainska soldater har hittills dött, enligt ett oförsiktigt uttalande av Ursula von der Leyen som hon sedan tog tillbaka. Lägger man därtill antalet skadade så kan halva den ukrainska armén eller mer nu vara utslagen. Detta samtidigt som elförsörjningen slås ut och en apokalypsliknande vinter är att vänta för civilbefolkningen, enligt Kievs borgmästare.

Ryssland får genom sin mobilisering ett numerärt överläge och fortsätter att avfyra mångdubbelt fler artillerigranater än sin motståndare. Brittiska BBC säger sig ha verifierat en rysk dödssiffra på tiotusen man vilket kan betyda att den egentligen är ett par gånger större än så – men ändå bara en bråkdel av den ukrainska. Krigsoperationen har stark folklig uppbackning och de potentiella manskapsreserverna är närmast outtömliga.

Förr eller senare blir det alltså Ukraina som kapitulerar.

Våra vapenleveranser och träning av ukrainska soldater kan fördröja den tidpunkten, men knappast ändra utgången av kriget. Det brukar hävdas att det är upp till Ukraina att avgöra hur länge man vill fortsätta strida. Redan i våras rapporterade dock den ledande ukrainska tidningen Ukrajinskaja Pravda att en förhandlingslösning hade avstyrts av Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson. Detta har förbigåtts med tystnad, men är lika förödande som Merkels utspel. Zelenskyj må ha utsetts till ”Man of the Year” av Time Magazine och även i övrigt gjort succé på PR-fronten – men klarar inte av att själv ta ansvar för valet mellan krig och fred.

Någon möjlighet till opposition finns inte heller efter att han förbjudit denna. Fredsivrare har sannolikt små överlevnadschanser.

Frågan är alltså hur mycket död och lidande vi är villiga att åse innan vi medger att det i första hand är våra vapen som förlänger kriget, och handlar därefter. Tyvärr är svaret inte självklart. USA hade förra vintern säkra underrättelseuppgifter om att Ryssland skulle invadera, men valde ändå att inte kompromissa. I värsta fall eftersträvade man det nuvarande resultatet. I bästa fall trodde man sig kunna knäcka Ryssland med de påföljande sanktionerna och räknade inte med att kriget skulle bli så här blodigt.

Men vad väger i så fall tyngst nu – ukrainska liv eller amerikansk prestige? Det senare, svarade G7 indirekt på i ett uttalande 12 december, där man meddelade att man tänker ställa Putin inför rätta för krigsbrott. Att denna tillsynes enade vansinnesfront behöver brytas torde stå uppenbart för många tänkande människor. En bra början vore att dessa tog bladet från munnen.


Tobias Ljungvall är författare till böckerna Rysk november och Kontroll: Ny rapport från Vitryssland

Föregående artikelFrån Konsul Göransson till gigekonomin
Nästa artikelBRITTISKA IMPERIET DÖDADE 165 MILJONER INDIER PÅ 40 ÅR: HUR KOLONIALISMEN INSPIRERADE FASCISMEN
Tobias Ljungvall
Författare till bl a böckerna Rysk november och Kontroll: Ny rapport från Vitryssland. Läser och talar ryska. Har en Substack-kanal.

17 KOMMENTARER

  1. Sveriges leveranser av järnmalm från Kiruna och familjen Prescott-Bush leveranser av olja, till Nazi-Tyskland, förlängde det andra världskriget med minst två år.

    Med resultatet att tiotals miljoner dödades, helt i onödan.

    Det var bra ”business” för Sveriges och USA:s industri.

  2. Jag blev svaret skyldigt till Dennis Z i en annan tråd, och vill kommentera denna insändare.

    Jag hade idag ett längre samtal med min vuxne bonusson, som bor i Sverige sedan ett decennium men har behållit nära kontakt med sina ukrainska vänner. Flera av dem deltar sedan 24 februari i striderna mot ryssarna. Även om de själva inte stupat, så har de flera vänner som gjort det. Han har också fått flera sms från vänner som vid fronten betraktar stupade ryska soldater.

    På min fråga om det är några han känner som anser att man ska börja förhandla med ryssarna blir svaret ”nä, nä”. Min vuxne bonusson håller givetvis kontakten även med sina äldre släktingar, sin pappa och morfar. Ingen, trots stora påfrestningar, verkar vilja vika sig för ryssarna.

    En intressant fråga är onekligen om finnarna, med sin erfarenhet av Ryssland, har samma inställning som flera svenskar på denna sajt (som jag dock av erfarenhet från alla jag träffar verkar tillhöra en minoritetsuppfattning). Ukraina måste till varje pris förhandla med ryssarna, trots sin avveckling av kärnvapen och de territoriella garantier det fick 1994 i Budapest av bl a Ryssland, är argumentet.

  3. Tobias Ljungvall har alldeles rätt. Krig och invasioner är inte ett civiliserat sätt att lösa konflikter.

    Putins invasion måste fördömas, men USA:s avsiktliga provokation för att få igång den är krigets huvudorsak. USA är som vanligt den stora boven i dramat.

    Som Ljungvall skriver så finns inte en rysk förlust i kriget på kartan, annat än som ett resultat av öppet krig mellan USA/Nato och Ryssland, vilket som alla förstår innebär användande av kärnvapen.

    Att få stopp på dödandet måste därför vara den viktigaste frågan.

    En förhandlingslösning är inte möjlig utan att Rysslands krav på säkerhet garanteras. Att påverka vårt eget land att ställa sig bakom en förhandlingslösning som innefattar det är den enda civiliserade attityden till frågan.

    Dom som applåderar fortsatta vapenleveranser och fortsatt militärt stöd till Ukraina gör sig till krigsanstiftarens springpojkar och blir således en del i den avskyvärda propagandamaskin som är beredd att offra ytterligare tiotusentals ukrainska människors liv.
    Det gamla talesättet att med sådana vänner behöver du inga fiender illustreras här med iskall tydlighet.

  4. Jag noterar att Zelenskyj idag befinner sig i USA på inbjudan av den amerikanska regeringen. Med tanke på det desperata läge Ukraina befinner sig i och Zelenskijs absoluta vägran att överhuvudtaget förhandla med Ryssland – vore inte detta ett perfekt läge för Biden-administrationen att ta sin hand från Zelenskijs styre och lämna dörren öppen för någon annan företagsam (och mer förhandlingsvillig) person i den ukrainska ledningen att börja tala i förhandlingstermer? Samtidigt kan man ju ge Zelenskyj en fristad i USA (då har man åtminstone inte svikit honom som person – man har en gammal tradition att ge avsatta statschefer en fristad: Shahen av Iran, Van Thieu från Sydvietnam etc).

    Man kan se vistelsen i USA som lite av en ”semester” för Zelenskyj – och eftersom det finns en ”tradition” från det gamla Sovjet att under semestrar det kan hända saker i ledningen (var det inte detta som inträffade för Gorbajtov och Chrustjev?) kanske man skulle kunna hoppas på en sådan händelseutveckling. Men men … det kanske är att hoppas på lite för mycket och på en betydligt klokare amerikansk president än Biden. Onekligen skulle en sådan händelseutveckling vara en ”game-changer” och något att applådera. Men det skulle utan tvivel vara mycket svårt att acceptera för den nästan hundraprocentiga uppslutningen bakom Ukraina i väst.

    Jaja, detta var några tankar som nyheten om Zelenskyj-besöket i USA gav upphov till.

  5. Mats Larsson, vad tycker din bonusson och hans släkt och vänner om invånarna i Donbass?

  6. Tobias Ljungvall!
    Du inleder med påståendet ”Angela Merkel sa nyligen i en intervju med Spiegel att Minskavtalen 2014 och 2015 var tänkta att ge Ukraina tid att rusta inför ett nytt krig och aldrig var tänkta att uppfyllas.”

    Varifrån har du det påståendet? När jag läst intervjun från den 7 December säger hon: ”Ich hielt es für falsch, den 2008 diskutierten Beitritt der Ukraine und Georgiens zur NATO zu initiieren. Die Länder verfügten nicht über die notwendigen Voraussetzungen dafür, und die Folgen einer solchen Entscheidung wurden nicht in vollem Umfang berücksichtigt, sowohl im Hinblick auf Russlands Vorgehen gegen Georgien und die Ukraine als auch im Hinblick auf die NATO und ihre Beistandsregeln. Und die Minsker Vereinbarungen von 2014 waren ein Versuch, der Ukraine Zeit zu geben. Sie hat diese Zeit auch genutzt, um stärker zu werden, wie man heute sehen kann. Die Ukraine 2014-2015 ist nicht die Ukraine von heute.”

    Det är inte ens i närheten av ditt påstående. Är det möjligt att du har läst en annan intervju som jag har missat? I så fall är jag tacksam om du kan ge mig en källa.

  7. Tobias J!
    När jag senast var i Charkov och föreläste, för drygt fem år sedan, och åt middag med fysikkolleger på en restaurang i västukrainsk stil alldeles nära den ryska gränsen, var man noga med att påpeka att det är ju samma människor som bor i Charkov som i Lugansk och Donetsk. Det gamla universitet i Charkov gav stor hjälp när universitet i Lugansk byggdes upp.

    Min sista yngre medarbetares far var född och uppväxt i Lugansk. Jag och min fru träffade honom och hans fru flera gånger. Numera bor de i Sumy i östra Ukraina. Mormor i familjen pratar surzjuk, som är en blandning av ukrainska och ryska.

    Min bonusson har (eller hade) en gammal kompis i Donetsk, men jag tror inte att han är kvar där.

    Min fru har rest i praktiskt taget hela Ukraina, och den enda del som kunde ge vissa problem var Odessa, som varken är en ukrainsk eller rysk stad. Den speciella Odessa-humorn gör att du aldrig kan lita på om du får korrekt information om du frågar lokalbefolkningen om vägen!

  8. Mats Larsson!
    Mina direkta erfarenheter av Ukraina (tre korta besök) är betydligt blygsammare än dina, men, ja, Charkov har väl traditionellt varit en rysk stad och så sent som förrförra sommaren instämde hela 40 procent av Ukrainas invånare i Putins tes att ukrainare och ryssar är samma folk. Kanske 20 procent har väl varit hårdnackade motståndare till den tanken men alltfler har graviterat åt deras håll sedan 2014. Tyvärr har vi ju själva aktivt bidragit till det. För min del har den insikten kommit ganska nyligen, är jag rädd. Andra här har haft en tydlig förståelse för detta mycket längre.

    Jag vet inte om din bonusson och hans släkt och vänner är nationalister eller om deras kampvilja är representativ för opinionen i stort. Anledningen till min fråga var den avsiktliga beskjutningen av civila i Donbass. Så gör man rimligen inte mot människor som man anser tillhöra samma folk som en själv. Oavsett hur många ukrainare som är villiga till ytterligare uppoffringar (en inställning pådriven av lögnaktig propaganda och förföljelse av oliktänkande) så tycker jag därför att vi borde avbryta våra vapenleveranser omgående. Sedan får det gå som det går med den ukrainska staten.

    (Beträffande Odessa var borgmästaren där känd som något av en skojare, tror jag. I dag är han ukrainsk patriot men jag misstänker att den övertygelsen inte sitter alltför djupt.)

    ***

    Hans Edlund!
    Jag hade inte tillgång till hela intervju när jag skrev (den låg bakom en betalvägg) utan jag förlitade mig på flera andrahandskällor. Men jag tycker att de tre sista meningarna i det av dig anförda citatet ger tydligt stöd för min tolkning. Intressant är också – tycker jag – att Merkel framställer sina invändningar mot Nato-inbjudan 2008 som taktiskt betingade, inte principiella.

    Utan att vara någon Merkelexpert tror jag ändå på Lukasjenko när han säger att alla inblandade menade allvar i Minsk när det begav sig, och att Merkel nu försöker redigera sin politiska gärning för att passa in i det rådande narrativet. På Youtube finns en kommentator som heter Alexander Mercouris. Han sammanställde en lista med Merkelcitat om Minskavtalen genom åren, som indikerade att hon menade allvar men sedan bytte fot i slutet av 2019. Mercouris menar att Merkel hela tiden har följt minsta motståndets lag.

    Att Ukraina inte velat fullfölja avtalen är vad jag förstår något alla sidor nu erkänner. Förra hösten offentliggjorde ju även ryska utrikesministeriet korrespondens med sina tyska och franska motsvarigheter som visade att dessa då hjälpte ukrainarna att förhala processen.

    Min högstadietyska är tyvärr inte mycket att ha men jag körde hela ditt Merkelcitat genom Google Translate och fick fram nedanstående.

    ”Jag tyckte att det var fel att initiera Ukrainas och Georgiens anslutning till Nato, vilket diskuterades 2008. Länderna hade inte de nödvändiga förutsättningarna för detta och konsekvenserna av ett sådant beslut beaktades inte fullt ut, både vad gäller Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina och vad gäller Nato och dess biståndsregler. Och 2014 års Minsk-avtal var ett försök att ge Ukraina tid. Hon använde också denna tid för att bli starkare, som ni kan se idag. Ukraina 2014-2015 är inte Ukraina idag.”

    ***

    Sören Lander!
    Syftet med Zelenskyjs besök påstås vara att hjälpa Vita huset baxa igenom nästa års federala budget (eller åtminstone ett jättelikt utgiftspaket av något slag) som innehåller ytterligare 44 miljarder dollar åt Ukraina, innan republikanerna efter årsskiftet får majoritet i representanthuset och möjligen börjar krångla.

    Men, kanske förbereder man honom i själva verket på det slags semesterpensionering som du är inne på. Det har spekulerats att Economist-intervjun med den ukrainske befälhavaren Zaluzjnyj häromveckan indikerar att han snart ska få ersätta Zelenskyj, och styra vad som nu blir kvar av Ukraina i framtiden. Inte för att Economist är med och bestämmer sådant, förstås, men för att de känner vartåt det blåser i Washington. Och för att Zelenskyj tydligen satt med under intervjun utan att själv vara huvudperson.

    Nå, högst spekulativt förstås.

    ***

    Dennis Nilsson!
    Jag såg häromdagen en bild på en mottagning ordnad av den ukrainska ambassaden i Washington, där fyra ledande amerikanska militärindustriella företag stod med som sponsorer av evenemanget. (Bilden verkade vara äkta.)

    ***

    Ursäkta mångordigheten, det är trevligt att några velat kommentera min artikel.

  9. Anders Åberg!
    Glömde svara dig. Håller i stort med, men med följande reservationer.

    – Det känns malplacerat att fördöma Putins invasion när det är vi själva som av allt att döma avsiktligt har tvingat fram den. Dessutom, även om man bortser från Rysslands egna säkerhetsintressen, så vet jag inte hur de annars skulle ha kunnat försvara sina landsmän i Donbass mot en väntad ukrainsk offensiv.

    – Det blir svårt för oss att bidra till en förhandlingslösning när vi nu demonstrerat vår oförmåga/ovilja att hålla ingångna avtal.

    Återigen, ursäkta min svada, jag har väl ett uppdämt behov av att få uttrycka mig om de här sakerna.

  10. Efter Tobias Ljungvalls svar på Hans Edlunds fråga om Tobias Ljungvalls felcitering av Angela Merkel är den viktiga frågan denna: Tobias, EXAKT VILKA är de ”flera andrahandskällor” som du förlitade dig på när du inte hade ”tillgång till hela intervjun”?

    (TL använde inte citationstecken, men TLs ord ”Angela Merkel sa nyligen i en intervju med Spiegel [skulle vara Die Zeit, min anmärkning] att Minskavtalen 2014 och 2015 var tänkta att ge Ukraina tid att rusta inför ett nytt krig och aldrig var tänkta att uppfyllas” är så otvetydiga, så det är befogat att säga att TL har citerat Angela M.)

    Jag höll på att studera texten från Die Zeit när jag såg att Hans Edlund redan frågat TL om detta.

    Andra skribenter i lindelof.nu har nämnt intervjun, så jag frågar även dem: vilka källor hade ni läst när ni skrev om Angela M? Är där någon annan än Hans E och jag som läst intervjun?

    För att vi skall ha någon nytta av min nya Die Zeit-prenumeration kopierar jag avsnittet varest Angela M talar om Ryssland och Ukraina. (Det är en tillräckligt liten del av artikeln för att inte vara copyrightintrång.)

    Merkel: Oder schauen wir auf meine Politik in Bezug auf Russland und die Ukraine. Ich komme zu dem Ergebnis, dass ich meine damaligen Entscheidungen in einer auch heute für mich nachvollziehbaren Weise getroffen habe. Es war der Versuch, genau einen solchen Krieg zu verhindern. Dass das nicht gelungen ist, heißt noch nicht, dass die Versuche deshalb falsch waren.

    ZEIT: Man kann aber doch plausibel finden, wie man in früheren Umständen gehandelt hat, und es angesichts der Ergebnisse trotzdem heute für falsch halten.

    Merkel: Das setzt aber voraus, auch zu sagen, was genau die Alternativen damals waren. Die 2008 diskutierte Einleitung eines Nato-Beitritts der Ukraine und Georgiens hielt ich für falsch. Weder brachten die Länder die nötigen Voraussetzungen dafür mit, noch war zu Ende gedacht, welche Folgen ein solcher Beschluss gehabt hätte, sowohl mit Blick auf Russlands Handeln gegen Georgien und die Ukraine als auch auf die Nato und ihre Beistandsregeln. Und das Minsker Abkommen 2014 war der Versuch, der Ukraine Zeit zu geben.

    Anm. d. Red.: Unter dem Minsker Abkommen versteht man eine Reihe von Vereinbarungen für die selbst ernannten Republiken Donezk und Luhansk, die sich unter russischem Einfluss von der Ukraine losgesagt hatten. Ziel war, über einen Waffenstillstand Zeit zu gewinnen, um später zu einem Frieden zwischen Russland und der Ukraine zu kommen.

    Sie hat diese Zeit hat auch genutzt, um stärker zu werden, wie man heute sieht. Die Ukraine von 2014/15 ist nicht die Ukraine von heute. Wie man am Kampf um Debalzewe (Eisenbahnerstadt im Donbass, Oblast Donezk, d. Red.) Anfang 2015 gesehen hat, hätte Putin sie damals leicht überrennen können. Und ich bezweifle sehr, dass die Nato-Staaten damals so viel hätten tun können wie heute, um der Ukraine zu helfen.

    ZEIT: Beim ersten öffentlichen Auftritt nach dem Ende Ihrer Kanzlerschaft haben Sie erklärt, Sie hätten schon 2007 erkannt, wie Putin über Europa denkt, und dass die einzige Sprache, die er versteht, Härte sei. Wenn diese Erkenntnis so früh da war, warum haben Sie eine Energiepolitik betrieben, die uns von Russland so abhängig gemacht hat?

    Merkel: Es war uns allen klar, dass das ein eingefrorener Konflikt war, dass das Problem nicht gelöst war, aber genau das hat der Ukraine wertvolle Zeit gegeben. Natürlich kann man jetzt die Frage stellen: Warum hat man in einer solchen Situation noch dem Bau von Nord Stream 2 zugestimmt?

    Mellanrubrik: ”Wir hätten schneller auf die Aggressivität Russlands reagieren müssen”

    ZEIT: Ja, warum? Zumal es schon damals sehr heftige Kritik am Bau der Pipeline gab, zum Beispiel von Polen und den USA.

    Merkel: Ja, man konnte da zu einer unterschiedlichen Meinung kommen. Worum ging es? Zum einen legte die Ukraine sehr viel Wert darauf, auch weiter Transitland für russisches Gas zu bleiben. Sie wollte Gas durch ihr Gebiet und nicht durch die Ostsee leiten. Heute wird ja manchmal so getan, als ob jedes russische Gas-Molekül des Teufels war. So war das nicht, das Gas war umkämpft. Zum anderen war es auch nicht so, dass die Bundesregierung die Genehmigung von Nord Stream 2 beantragt hatte, das haben die Firmen getan. Für die Bundesregierung und für mich ging es also im Ergebnis darum, zu entscheiden, ob wir als politischen Akt ein neues Gesetz machen, um die Genehmigung von Nord Stream 2 ausdrücklich zu versagen.

    ZEIT: Was hat Sie daran gehindert?

    Merkel: Zum einen hätte eine solche Versagung in Kombination mit dem Minsker Abkommen aus meiner Sicht das Klima mit Russland gefährlich verschlechtert. Zum anderen ist die energiepolitische Abhängigkeit entstanden, weil es weniger Gas aus den Niederlanden, aus Großbritannien und begrenzte Fördermengen in Norwegen gab.

    ZEIT: Und es gab den vorgezogenen Ausstieg aus der Kernenergie. Auch von Ihnen initiiert.

    Merkel: Richtig, und dazu parteiübergreifend die Entscheidung, auch in Deutschland weniger Gas zu fördern. Man hätte sich entscheiden müssen, teureres LNG aus Katar oder Saudi-Arabien zu kaufen, die USA standen erst später als Exportnation zur Verfügung. Das hätte unsere Wettbewerbsfähigkeit deutlich verschlechtert. Heute wird unter dem Druck des Krieges so gehandelt, was ich unterstütze, aber damals wäre das eine viel massivere politische Entscheidung gewesen.

    ZEIT: Hätten Sie diese Entscheidung dennoch treffen sollen?

    Merkel: Nein, zumal es dafür überhaupt keine Akzeptanz gegeben hätte. Wenn Sie mich um Selbstkritik bitten, gebe ich Ihnen ein anderes Beispiel.

    ZEIT: Die ganze Welt wartet auf ein Wort der Selbstkritik!

    Merkel: Das mag sein, in vielen Punkten entspricht die Haltung der Kritiker aber nicht meiner Meinung. Sich dem einfach zu beugen, nur weil es erwartet wird, hielte ich für wohlfeil. Ich habe mir so viele Gedanken damals gemacht! Es wäre doch geradezu ein Armutszeugnis, wenn ich jetzt, nur um meine Ruhe zu haben und ohne wirklich so zu denken, einfach sagen würde: Ach, stimmt, jetzt fällt’s mir auch auf, das war falsch. Aber ich sage Ihnen einen Punkt, der mich beschäftigt. Er hat damit zu tun, dass der Kalte Krieg nie wirklich zu Ende war, weil Russland im Grunde nicht befriedet war. Als Putin 2014 die Krim überfiel, wurde er zwar aus G8 ausgeschlossen. Auch hat die Nato Truppen im Baltikum stationiert, um zu zeigen, wir sind als Nato zur Verteidigung bereit. Außerdem haben wir im Bündnis beschlossen, zwei Prozent des jeweiligen Bruttoinlandsprodukts für Verteidigung auszugeben. CDU und CSU waren die Einzigen, die das überhaupt noch in ihrem Regierungsprogramm hatten. Aber auch wir hätten schneller auf die Aggressivität Russlands reagieren müssen. Deutschland hat das Zwei-Prozent-Ziel trotz Erhöhung nicht erreicht. Und auch ich habe nicht jeden Tag eine flammende Rede dafür gehalten.

    ZEIT: Warum nicht? Weil Sie insgeheim dachten, man braucht das nicht?

    Merkel: Nein, sondern weil ich nach dem Prinzip Helmut Kohls gehandelt habe: Entscheidend ist, was hinten rauskommt. Eine flammende Rede zu halten, um anschließend als Bettvorleger zu landen, hätte dem Etat nicht geholfen. Aber wenn ich in der Geschichte nach erfolgreichen Rezepten schaue, komme ich auf den Nato-Doppelbeschluss …

    ZEIT: … über diesen Beschluss hat Helmut Schmidt letztlich seine Kanzlerschaft verloren …

    Merkel: Richtig, was meine Hochachtung für ihn nur noch gesteigert hatte. Das Intelligente am Nato-Doppelbeschluss war eben die doppelte Herangehensweise mit Nachrüstung und Diplomatie. Übertragen auf das Zwei-Prozent-Ziel heißt das, dass wir für die Abschreckung durch höhere Verteidigungsausgaben nicht genug getan haben.

  11. Tobias L, du skrev att ”även om man bortser från Rysslands egna säkerhetsintressen, så vet jag inte hur de annars skulle ha kunnat försvara sina landsmän i Donbass mot en väntad ukrainsk offensiv.”

    Hur definierar du ”landsmän”?

    Är mina vänner på Åland, som inte kan tala finska, mina landsmän?

  12. Tobias Ljungvall!
    Din ”svada” har jag inga problem med, det mesta du säger uppfattar jag som både riktigt och viktigt.

    Dock tror jag att det ur en fredsståndpunkt aldrig går att undvika ett fördömande av en en regelrätt invasion av ett annat land. Enda undantaget är väl om det invaderande landet först självt blivit invaderat, som var fallet under t ex den sovjetiska operation Bagration under WWII.

    Putins beslut att genomföra invasionen har lett till hundratusentals döda människor och massiv förstörelse. Även om USA provocerade fram den så kan Putin aldrig komma undan ansvaret för det.

    Jag tror inte man kan säga att USA tvingade fram invasionen heller. Tvinga och provocera är inte samma sak. Det fanns sannolikt andra alternativ för Putin.

    Putin kunde istället gjort det som väst felaktigt anklagade honom för och tidigt använt gasen och oljan som påtryckning för att få Tyskland och Frankrike att visa att dom menade allvar med Minskavtalet. Dom hade naturligtvis fått order från USA att inte backa för det, men kanske hade det kunnat påverka opinionen.

    Putin kunde gjort en ännu mer begränsad insats och enbart angripit dom som besköt civila i Donetsk. Det fanns säkert fler alternativ inom diplomati och opinionsbildning.

    Detta är spekulationer och kanske hade det iallafall slutat illa, men man kan nog inte komma ifrån att Putin i och med invasionen satte Rysslands säkerhetskrav före hundratusentals människors liv och t o m riskerade att starta det tredje världskriget.

    Likafullt är det USA som bär huvudansvaret för kriget och den enda lösning jag kan se på det är om vi här i väst drar tillbaka vårt stöd till USA/Nato och satsar allt vi kan på en förhandlingslösning där Rysslands säkerhet respekteras.

  13. Hej Tobias!
    Äntligen börjar dimman lätta, blir mer och mer övertygad att när dom mest aggressiva opportunisterna blivit hesa så kommer några av dom att upptäcka USA/Nato/EU:s roll.

    Var på ett bibliotek idag och lånade din bok ”Rysk november” har läst ett kapitel men vänta dig inte någon recension utan det
    blir nog så att något fastnar som jag kan använda i mina kommentarer.

    Du verkar känna till samisk kultur, har du dina rötter norröver?

  14. Tommy Sjöberg!
    Trevligt. Förstår att du kanske läst fram till mötet med Andrej Danilov. Njae, min enda relation till samisk kultur är nog att en barndomskompis pappa är same. Jag har bott ett tag i Skellefteå men är egentligen nollåtta och bor nu i Uppsala.

    ***

    Dan Kotka!
    Tack.

    ***

    Anders Åberg!
    Avstängd gas till Tyskland hade kanske bara fått samma effekt som ”någons” sprängning av Nordstream – att slutligt klippa av bandet mellan Ryssland och Europa. Självdestruktivt på samma sätt som Europas sanktioner mot Ryssland. Svårt att se hur det skulle ha stoppat en väntad ukrainsk offensiv i Donbass. Och utrymmet för att ”opinionsbilda” kring de här frågorna i Väst är ju väldigt begränsat. Ryssland gjorde ett sista försök med säkerhetsförslagen för ett år sedan men möttes då av hysterisk propaganda om att de i stort sett krävde att få Warszawapakten tillbaka.

    En begränsad rysk insats i Donbass var vad jag själv väntade mig när Putin erkände separatistrepublikerna, och visst blev jag en smula chockad när han sedan tågade in även på andra håll. Men när jag insåg vidden i vårt (Västs) dubbelspel blev det svårt att förebrå honom, tyckte jag, och trodde väl dessutom som många andra att Ukraina skulle vika ned sig utan alltför många dödsoffer.

    Så blev det inte, tyvärr.

    ***

    Jan Arvid Götesson!
    Tycker Donbassborna själva att de är ryssar så får de vara det för min del. Och skulle Finland börja terrorbomba Ålands befolkning så kan vi kanske återkomma till den frågan då?

    När det gäller Merkel så var ju detta en stor nyhet för två veckor sedan, som också kommenterades av både Putin och Lukasjenko, och jag minns faktiskt inte riktigt vilka mina andrahandskällor var.

    Som jag svarade Hans Edlund ovan tycker jag att de här meningarna ger tydligt stöd för min tolkning:

    ”Och 2014 års Minsk-avtal var ett försök att ge Ukraina tid. Hon använde också denna tid för att bli starkare, som ni kan se idag. Ukraina 2014-2015 är inte Ukraina idag.”

    I det längre stycke du nu återger fortsätter citatet dessutom så här:

    ”… Som du såg i striden om Debaltseve (järnvägsstad i Donbass, Donetsk oblast, red.) i början av 2015, kunde Putin lätt ha kört över dem vid den tiden. Och jag tvivlar starkt på att Nato-länderna kunde ha gjort lika mycket då som de gör nu för att hjälpa Ukraina.”

    ”ZEIT: I ditt första offentliga framträdande efter avslutat kanslerämbete sa du att du redan 2007 insåg hur Putin tänker om Europa och att det enda språk han förstår är hårdhet. Om denna insikt kom så tidigt, varför förde ni en energipolitik som gjorde oss så beroende av Ryssland?

    Merkel: Det stod klart för oss alla att konflikten var frusen, att problemet inte hade lösts, men det gav Ukraina värdefull tid.”

    Jag kan inte se annat än att min och andras tolkning är fullständigt korrekt. Ser du någon annan tolkningsmöjlighet vill jag gärna veta vilken.

  15. Tobias Ljungvall!
    Att du bygger din artikel på andrahandskällor ser jag inte som fel. Men att ange Spiegel som källa utan att ha läst den anser jag vara ett synnerligen allvarligt fel. Att du nu tolkar Merkels uttalande till att stämma med dina slutsatser förstår jag. Utan den tolkningen blir dina slutsatser felaktiga.

    Jag ska försöka mig på en egen fri tolkning vad Merkel egentligen säger.

    Hon kommenterar Nato-konferensen 2008 i Bukarest. Där diskuterades Georgiens och Ukrainas intresse för att bli medlemmar i Nato. USA:s dåvarande president, Bush var positiv till att bjuda in länderna som medlemmar medan Tyskland (Merkel) och Frankrike motsatte sig denna. Dels ansåg de att dessa länder inte var redo, dels så ansågs det provocerande mot Ryssland.

    Det tyska ordet ”stärker” tolkar jag som att Ukraina är bättre förberett för ett Natomedlemskap 2022 än de var 2014–15. Inte alls som att de rustade för ett krig.

    Som så ofta slutar konferenser där ingen diktator bestämmer i en kompromiss. Nato sa varken bu eller bä till Ukrainas och Georgiens intresse utan det blev en dörr på glänt och vänta och se.

    Det var troligen det sämsta möjliga beslutet. (Merkel säger: Ich hielt es für falsch) Ett beslut att bjuda in länderna i Nato hade kanske stoppat Ryssland för att anfalla Ukraina, ett beslut att inte bjuda in länderna kanske skulle lugnat Ryssland.

  16. Hans Edlund!
    Jag tycker det är uppenbart att hon talar om konflikten. Spiegel nämnde jag för att läsaren skulle få veta i vilken situation hon hade uttalat sig, inte som källa för att underbygga någon kontroversiell faktauppgift.

    (Än i dag är det för mig oklart om hon gav intervjun till Spiegel eller Die Zeit eller båda två, det rapporterades olika på olika håll. Men jag ser inte att detta har någon betydelse.)

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.