Tolstojs ”Luzern”

Under större delen av år 1857 företar Leo Tolstoj (1828–1910) en resa till Frankrike, Schweiz och Tyskland. Han är 28 år gammal och ute på sin första utlandsresa. Den 7 juli 1857 kommer han till Luzern och tar in på Hotel Schweizerhof, stadens förnämsta hotell som öppnats tolv år tidigare. Ett lyxhotell som tillsammans med andra nybyggnationer helt förändrat karaktären längs strandpromenaden utmed Vierwaldstättersjön. Allt för att dra till sig de nyrika engelska turister som den framväxande industrialismen i hemlandet skapat.

Tolstoj skriver: 

Den präktiga i fem våningar uppförda ”Schweizergården” är alldeles nybyggd. Den ligger vid stranden vid samma plats, där i forna tider en smal, överbyggd träbrygga utgick, vilken var försedd med små torn och hade tavlor på stödjepelarna. Nu har tack vare engelsmännens tillströmning, deras behov, smak och pengar den gamla bryggan rivits ner och i dess ställe har den vackra, linjeräta kajen anlagts. Kajen är bebyggd med fyrkantiga femvåningshus i enkel stil. Framför husen stå två rader gamla lindar med stöttor och mellan lindarna, som sig bör, gröna bänkar. Det är promenaden. Här spatsera engelskorna i sina schweizerhattar och engelsmännen i sina praktiska och bekväma dräkter och glädja sig åt sitt verk. Strandpromenaden, dessa hus, dessa lindar och dessa engelsmän skulle kanske på ett annat ställe taga sig bra ut men icke här mitt i denna egenartat majestätiska och outsägligt harmoniska och veka natur.

När Tolstoj kommer upp på sitt rum njuter han av den vidunderliga utsikten över Vierwaldstättersjön som ligger mellan bergens väldiga sluttningar. Men så tittar han ner mot gatan framför hotellet med den raka, nybyggda kajen och det tar tid för honom att återfinna den underbara känsla han först gripits av när han betraktade naturens skönhet.

Klockan halv nio ringer det till middag som serveras i ett praktfullt rum med två långbord dukade med minst hundra kuvert. Gästerna tar plats och tystnaden sänker sig över lokalen. Tolstoj försöker inleda ett samtal med sin bordsgranne men förutom några fraser får han inget svar.

Han tänker tillbaka på måltiderna i pensionatet i Paris där tjugo personer av olika nationaliteter, yrken och karaktärsegenskaper, under inflytande av den franska espriten funno varandra vid de glada gemensamma måltiderna.

Han blir sorgsen och utan att invänta desserten avlägsnar han sig djupt bedrövad för att ströva omkring i staden. De trånga smutsiga gatorna utan belysning fördriver inte hans sinnesstämning utan förstärker den. När han åter närmar sig hotellet hörs plötsligt en underbar, förtrollande musik. Det är en liten, obetydlig man i svart dräkt som spelar.

På trappan, i fönstren och på balkongen till det klart upplysta hotellet står damerna med glittrande smycken, herrarna med glänsande kragar, portieren och lakejerna. På gatan står en folkhop i en halvkrets. De står tigande runt sångaren och lyssnar uppmärksamt medan han sjunger flera sånger. Men när han går runt och ber om en slant får han ingen och han ger efter stund upp och går därifrån.

Tolstoj följer efter mannen och inleder efter en stund ett samtal med honom. Det visar sig att han kommer från kantonen Aargau och sedan många år drar sig fram genom att vandra omkring och sjunga och Tolstoj föreslår att man skall dricka en flaska vin på något ställe.

– Gott, jag antager eftersom ni är så vänlig. Strax här bredvid ligger ett litet kafé, dit kunna vi gå. Det är enkelt förstås.

Men uttrycket ”det är enkelt” kommer Tolstoj att föreslå att de inte skall besöka kaféet utan i stället gå till ”Schweizergården” vilket leder till en rad förvecklingar.

Det jag skrivit ovan berättar kortfattat inledningen till Tolstojs mästerliga novell ”LUZERN” som jag hittat i boken NOVELLER av Leo Tolstoj utgiven av Världslitteraturens Förlag år 1928.