Torgny Segerstedt idag

Med anledning av att Jan Troells film Dom över död man visades på TV igår har denna artikel från 17 dec 2012 stuckit upp i statistiken. Jag lyfter därför upp den till dagens datum. Kanske fler kan vara intresserade att läsa den. Viktigt att minnas Segerstedt idag.

På Kopparmärras sockel, 1 september 1939, vid Kungsportsplatsen studeras nyheten om krigsutbrottet i Torgny Segerstedts tidning GHT.

Jag fann en bok med Torgny Segerstedts samlade Idag-artiklar i min mors bokhylla i Spanien i början av 80-talet. Jag låg i skuggan inomhus och läste med stor förundran, medan de andra solade vid poolen. Boken var en gammal kvarleva från sent 40-tal då Torgny Segerstedt fortfarande hölls för en modig antinazistisk skribent mot ett samtida mer eller mindre anpassligt etablissemang. Jag har för mig att jag la beslag på boken redan då, men finner den inte i min bokhylla idag.

Den kom antagligen får min morfar, som måste ha känt många i kretsen kring Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Det är förresten den tidning som varje dag lästes av de vuxna runt mig när jag var liten. Göteborgs-Posten var för dem (oss) en omöjlighet. Jag började dock inte läsa morgontidning regelbundet förrän på 60-talet, och då var det DN som gällde. Jag kom att tänka på det här och annat efter att ha sett Jan Troells film Dom över död man.

Livet hänger ihop. Man kan som Segerstedt ha ett trassligt relationsliv samtidigt med ett obetvingligt civilkurage. Kombinationen av att känna igen ondskan och en oförmåga att gå emot sitt samvete blev mycket lyckad i hans fall. Många såg Hitler som en pajas, men i takt med hans stegrade makt föll man undan, höll truten och anpassade sig till realiteterna som man sa. Men inte Segerstedt! Han såg klart och skärpte hela tiden tonen mot Hitler och nazisterna.

Där fanns speciella episoder i filmen som berörde mig personligen. Judinnan Maja Forssman, Segerstedts älskarinna, var morfinist och fick sitt morfin av “Doktor Mannheimer”. Det måste ha varit den judiske kvinnoläkaren Carl-Henrik Mannheimer de talade om, bror till riksdagsmannen, kommunalpolitikern och advokaten Otto Mannheimer, som i sin tur var gift med konstnären och konstmecenaten Charlotte Mannheimer, som båda var nära vänner med den krets av konstnärer som min morfar var en del av.

Denne doktor Mannheimer var också djupt inblandad i privata och offentliga affärer från 20-talet fram till 50-talet i Göteborgs bildade borgarkretsar. Han hjälte människor på sitt sätt; bland annat Maja Forssman med morfin och min faster med en abort 1944. Abort var visserligen lagligt sedan 1938, men fortfarande en stor social skam. Särskilt för min faster, som var gift med en officer i den tyska ockupationsmakten i Prag, där hon bodde med man och dotter sedan några år. Men hon hade ute på egna äventyr i Prag träffat sitt livs stora hemliga passion och blivit med barn. I förtvivlan flydde hon med sin lilla dotter hem till Sverige och Göteborg där hon fick hjälp av sin bror (min far) att ordna aborten hos Doktor Mannheimer. Det sköttes mycket diskret och var endast känt bland några få inom familjen. Denna och andra tillbakaträngda historier yppade min mamma för mig under sina allra sista år i livet, när alla direkt inblandade för länge sedan var döda. Kanske någon enstaka efterlevande än idag kan ta anstöt av det jag skriver, men det är nog bra att vi slutar blunda för att livet och politiken trots allt hör ihop.

I filmen finns en sekvens om dagen för krigsutbrottet, 1 september 1939, där Segerstedt kommer till tidningshuset i Nordstan med sina stora hundar. Samma dag tog min morfar flera fotografier vid Kungsportsplatsen utanför GHT:s depeschkontor (HTCentralen) några kvarter bort, där folk flockades runt skyltfönstrets korta depescher och läste tidningarna ute på gatan om den fasansfulla nyheten.

Läs Segerstedts Idag-artiklar. De är många gånger lysande moralpolitisk retorik i en tradition som vi IDAG har för lite av.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

  16 kommentarer for “Torgny Segerstedt idag

  1. Tommy Sjöberg
    2015-04-11 kl. 18:27

    Anders!
    Håller med om att gårdagens film inte lyckades få mig kvar hela filmen. Tänk vad mycket intressantare det hade varit att göra en film om Ture Nerman som också hade en vass penna, även om Bengt Nerman kritiserat Ture för att både vara revolutionär och försöka efterapa borgerlighetens yttre kännetecken.

    Svensk arbetarlitteratur är dåligt representerade i vår filmhistoria. Ivar Lo-Johanssons “Geniet”, Lars Ahlins “Tåbb med manifestet”, Folke Fridells
    “Död mans hand” och Åugust Strindbergs “Svarta fanor” väntar ännu på att bli
    filmatiserade.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.