Torka och skyfall

Torra och våta zoner ligger “varvade” mellan polerna med den våtaste zonen intill de två torraste. ITCZ betyder “The Tropical Convergence Zone” d v s det område där monsunerna från norr och söder möts och bidrar till den konvergens som får luften att stiga uppåt.

å kallade “klimatskeptiker” skjuter gärna in sig på att “klimataktivisterna” under en torr  värmebölja varnar för att det blir “mer av detta i framtiden”, men vid motsatsen, skyfall och översvämningar, hotar med att också detta blir vanligare i framtiden.

Det är emellertid inte så motsägelsefullt som det verkar. För att förstå det räcker det med följande vardagskunskaper:

  1. Kokar man vatten bildas ånga
  2. Ångan kondenseras till vatten när det avkyls, t ex mot kalla fönster eller väggar
  3. Kokar man vattnet i en bastu stannar ångan i luften, som den gas den är.

Som jag tidigare diskuterat är en ofrånkomlig följd av högre medeltemperatur ett ökat antal värmeböljor, av exakt samma skäl som antalet personer över 100-år ökar med ökande medelålder.

Enligt fysikens lagar kan varmare luft ta till sig mer vatten i form av ånga än kallare luft. Detta är något som stämmer med vår vardagserfarenhet.

Oväder i dess olika former kännetecknas nästan uteslutande av stigande luft, som därvid avkyls och får vattenångan att kondensera till vatten, som faller ut som nederbörd i någon form. Ju mer vattenånga, desto större möjligheter för stora nederbördsmängder. Det är därför man kan se en viss liten ökning i medelnederbörden när klimatet blir varmare.

Men historien har en fortsättning.

När ångan kondenseras får vi “tillbaka” den värme som en gång förvandlade vattnet till gas, till ånga. Detta så kallade “latenta värme” tillför extra energi till oväderssystemet som i sin tur intensifieras och får kraftigare vertikalcirkulation, kraftigare kondensation, mer vatten och kraftigare nederbörd.

Detta låter som det kan spåra ut i en kedjereaktion och det är inte långt ifrån, men det förklarar varför ovädren i Medelhavsområdet, när de alls inträffar, kan bli så mycket kraftigare än ovädren på våra breddgrader. Men mest är det som bekant “sommar och sol”.

Det finns dock en hake i detta resonemang, en hake som dock visar sig vara skenbar.

De absolut hetaste trakterna på jorden ligger i det så kallade “subtropiska bältet” kring 30° latitud (Nordafrika och stora delar av den arabiska världen befinner sig i denna zon). Här kan det utan vidare bli 40–50 grader utan att det uppstår det minsta oväder, jag kanske inte ens ett enstaka moln.

Orsaken är att, delvis som en reaktion på förhållandena i tropikerna, kring ekvatorn, där det ju regnar nästan jämt och har en dominans av uppåtgående luft, har det subtropiska bältet en dominans av nedåtgående luft – d v s motsatsen till vad som krävs för att få oväder.

Så torkan i sub-tropikerna kräver att det regnar desto mer i tropikerna. På samma sätt kräver skyfallen i till exempel Medelhavsområdet att den förhärskande vädertypen är torr och varm. Det här låter som om vi har exempel på dialektiska samband, men min marxistiska utbildning räcker inte för att föra analysen vidare.

  2 kommentarer for “Torka och skyfall

  1. Martin Gustavsson
    2019-10-30 kl. 11:43

    1. Vi vet inte hur klimatet blir.
    2. Vi bör ha hög beredskap både vad gäller flera år av torka som i Holdomor och en ny istid som inträffar med ca 10.000 års mellanrum.
    3. En ren bieffekt med hög beredskap är att man skyddar sig från en massa andra evidenta utrotningsevent också.
    4. Det finns bara ett parti som säger den evidenta sanningen om detta och förespråkar en hög beredskap tyvärr.

  2. Börje Hals
    2019-10-30 kl. 19:12

    Vilket parti är det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.