Tortyr och erkännanden vid Moskva-rättegångarna

Bild klippt ur filmen The Moscow Trials (Part 2: Court Proceedings)

De tre rättegångar i Moskva 1936–1938 är bland de mest uppmärksammade rättegångarna under 1900-talet. Vid dessa tre rättegångar ställdes drygt 50 personer, i huvudsak äldre ledande bolsjeviker, inför rätta anklagade för terrorism, sabotage, spioneri mm. Alla erkände och de allra flesta blev omedelbart avrättande. Det går inte att utesluta att de snabba avrättningarna efter rättegångarna syftade till att det inte skulle gå att ställa följdfrågor till de åtalade eller att dessa skulle ändra sig.

Stephen Cohen, 1938 – Professor från USA. Framstående kännare av Sovjetunionen och Ryssland.

Tortyr
Det går att visa på en rad orsaker som leder till att åtalade lämnar falska vitesmål då de erkände de brott de anklagades för. Fysisk och psykisk tortyr är effektiva metoder att tvinga fram falska bekännelser. Båda dessa metoder förekom i riklig omfattning under Moskvarättegångarna.

Då det gäller fysiks tortyr beskriver Stephen Cohen tingens ordning på följande vis:

“Omkring 1937 hade de sovjetiska politiska fängelserna blivit platsen för de mest brutala fysiska tortyrmetoder, ständiga nedbrytande utfrågningar (‘löpande bandet’) som varade i veckor och otaliga godtyckliga avrättningar. Män och kvinnor, unga såväl som gamla, utsattes för brutala grymheter. Det var, sammanfattar en sovjetisk historiker, ‘förmodligen det värsta bladet i rysk historia’.” (CBR s. 300)

Psykisk tortyr är både subtilare och oftast mer effektiv än fysisk tortyr. Exempel på psykisk tortyr är långa häktningstider, isolering, tröttande förhör och hot både den åtalade själv och hans nära och kära. Om du erkänner så får både du och din familj behålla livet.

Andrej Vysjinski, 1883–1954. Mensjevik fram till 1920. Därefter bolsjevik. Åklagare vid de tre Moskvarättegångarna.

När åklagaren Andrej Vysjinskij förhörde Nikolaj Muralov den 25 januari 1937 under den andra Moskvarättegången kunde man notera förekomsten av psykisk tortyr genom långa häktningstider och omfattande förhör:

Vysjinski: Det intresserar mig att veta, varför ni beslutat att giva sanningsenliga vittnesmål. Då jag studerar undersökningsprotokollen ser jag, att ni vid en rad förhör förnekade ert illegala arbete. Är det riktigt?

Nikolaj Muralov, 1887–1937 Ledande bolsjevik som deltog i i revolutionerna 1905, februari 1917 och oktober 1917.

Muralov: Ja. Till den 5 december. Under 8 månader.” (P1937 s. 171)

Vi ser att det krävdes ”en rad förhör” och att det tog ”8 månader” att bryta ned Muralov.

Ytterligare ett exempel på psykisk tortyr ger Nikolaj Bucharin i den tredje Moskvarättegången 1938. I sitt slutanförande den 12 mars 1938 säger han:

”Jag har suttit i fängelse under mer än ett år, och vet därför inte vad som händer i världen.” (B s.25)

I detta fall består den psykiska tortyren av lång häktningstid och isolering.

Nikolaj Bucharin

Framtvingade bekännelser från anhängare är en annan form av psykisk tortyr:

“Under de följande två veckorna [under 1937] blev flera mindre framträdande
bucharinister ‘bearbetade’ i polisens källare och deras ‘bekännelser’ överlämnades till Bucharin som ett slags ‘psykisk tortyr’.” (CBR s. 295)

Bucharins erkännande förklaras på följande sätt:

“I själva verket gick han [Bucharin] till slut med på att delta i det groteska
skådespelet för att rädda sin familj …” (CB s. 3)

Nikolaj Krestinskij, 1883–1938. Tillhörde bolsjevikernas fraktion i det ryska socialdemokratiska partiet där han blev medlem 1903.

Även fast rättegångarna är väl regisserade föreställningar där de åtalade hade ett strikt manus att följa finns det exempel då den åtalade faller utanför ramarna. En av dessa var Nikolaj Krestinskij som vid uppläsande av anklagelseakten den 2 mars 1938 förklarade sig oskyldig:

Ordföranden: Anklagade Krestinskij, erkänner ni er skyldig till de anklagelser, som rests emot er?
Kerestinskij: Jag anser mig inte skyldig. Jag är inte trotskist. Jag har aldrig
varit medlem av högerns och trotskisternas block, vars existens jag inte ens känt till. Jag har inte heller begått något av de brott som jag personligen anklagas för. Jag avvisar särskilt anklagelsen att jag skulle ha haft förbindelser med den tyska underrättelsetjänsten.
Ordföranden: Bekräftar Ni de erkännanden Ni gjorde under förundersökningen?
Kerenitskij: Ja, jag erkände vid förundersökningen, men jag har aldrig varit trotskist.
Ordföranden: Jag upprepar frågan: Erkänner Ni er skyldig?
Kerenitskij: Innan jag arresterades var jag medlem av Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna) och det är jag fortfarande.
Ordföranden: Erkänner ni att ni deltagit i spionagehandlingar och deltagit i terroristhandlingar?
Kerenitskij: Jag har aldrig varit trotskist, jag har aldrig tillhört högerns och trotskisternas block och har aldrig begått något enda brott.” (P1938 s.36)

Nästa dag tar Krestinskij tillbaka sitt nekande:

Kerenitskij: I går, under inverkan av en tillfällig genomträngande känsla av falsk skam, framkallade av stämningen i förhörsbåset och det smärtsamma intrycket som skapades av den offentliga framställningen av åtalet, som förvärrades av min dåliga hälsa, kunde jag inte förmå mig att berätta sanningen. Jag kunde inte förmå mig att säga att jag var skyldig. Och istället för att säga: ‘Ja, jag är skyldig’ svarade jag nästan mekaniskt: Nej, jag är inte skyldig’.” (P1938 s 157–158)

Om man skall tro Krestinskij, vilket man inte skall göra i detta fall, så kom han till insikt om sitt svekfulla beteende efter ha sovit på saken. Utan tvekan var det tal om mer hårdhänta metoder.

Arthur Koestler ger i sin roman från 1940 Natt klockan tolv på dagen en mer psykologiserande förklaring. Bokens huvudperson är den fängslade kommunisten Rubasjov. Han anklagas för de mest osannolika brott, som han är oskyldig till. Han väljer dock att erkänna med motiveringen att han inte vill skada partiet och socialismen.

Gustav Johansson, 1895–1971. Innehade en rad ledande uppdrag i det Moskvavänliga SKP.

Erkännanden
Det bärande argumentet för de som gör gällande att de som åtalades och fälldes vid de tre rättegångarna var att de erkände. Detta framfördes exempelvis av Gustav Johansson, en ledande företrädare för det Mosvkvänliga Sveriges Kommunistiska Parti redan 1937:

“Det finns ingen som helst mystik bakom Moskvaprocesserna. Det finns en enda naturlig förklaring. De skyldiga har erkänt inför klar bevisning.” (GJ, s. 36)

Helt korrekt; de åtalade hade erkänt. Problemet för Gustav Johansson är att det vid rättegångarna aldrig presenterades ”klar bevisning” för att stödja de åtalades bekännelser eller att stödja en åtalades påståenden om andra åtalade. De åtalade dömdes enbart på de vittnesmål som de åtalade framförde under rättegången. Ingen sidobevisning presenterades för att verifiera de åtalades erkännanden.

Vid tiden för Moskvarättegångarna fanns i Sovjetunionen följande rättegångsregler:

  1. Ett erkännande är inte det viktigaste beviset på att en anklagad är skyldig. (NG s. 22)
  2. Vittnesutsagor skall värderas med försiktighet. (NG s. 24)
  3. Angiveri har lågt bevisvärde. (NG s. 25)
  4. Materiella bevis skall dokumenteras på ett utförligt och noggrant sätt. (NG s. 26)
  5. Det är svårt att avgöra då en åtalad ljuger eller talar sanning. (NG s. 30)
  6. Vittnen vars utsagor ligger till grund för anklagelserna eller vittnen som motsäger andra vittnen eller vittnen som talar till den anklagades fördel skall kallas till rättegången. (NG s. 30)
  7. Det är förbjudet att använda tvång mot de åtalade för att få fram bevis.(NG s. 272)

Det är bara att instämma. Men inte på en enda punkt levde rättegångarna upp till dessa principer. Som ett kuriosum kan nämnas att åklagaren i alla tre rättegångarna, Andrej Vysjinskij, redigerade den lärobok i juridik som ovanstående hänvisningar har hämtas ifrån. (NG s. 22)

Thomas Quick, 1950– Numera Sture Bergwall dömd för sju mord baserade på egna erkännanden. Därefter frikänd för alla dessa brott.

Inte heller har protokollen från de hemliga förhör som genomfördes med de åtalade före de offentliga rättegångarna offentliggjorts.

Ett mer närliggande exempel på att erkännanden inte kan vara det enda beviset för att någon är skyldig är rättegångarna mot Thomas Quick i slutet på förra och början på detta sekel. Quick dömdes i sju fall för mord baserat på egna erkännande. Mellan 2009 och 2011 upphävdes dessa domar.

KÄLLOR
[CBR] http://www.marxistarkiv.se/klassiker/
[P1937] PROCESSEN mot det sovjetfientliga, trotskistiska centrum. Behandlat av Sovjetunionens Högsta Domstols Militärkollegium 23-30 januari 1937. Fullständigt stenografiskt referat. FÖRLAGSAKTIEBOLAGET ARBETARKULTUR. Finns även på: https://www.marxistarkiv.se/sovjet…
[B] http://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/bucharins_sista_brev…
[P1938] https://espressostalinist.files.wordpress.com… http://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin…
[GJ] Gustav Johansson, Trotskij och trotskismen, Arbetarkulturs Förlag – 1937. Finns även på: http://www.marxistarkiv.se/sverige/skp-v…
[NG] Not Guilty, Report of the Commission of Inquiry into the Charges Made Against Leon Trotskij in the Moscow Trials, Third Printing September, 2008 by Ishi Press in New York and Tokyo. Finns även på: https://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij…

  28 kommentarer for “Tortyr och erkännanden vid Moskva-rättegångarna

  1. Anders Persson
    2019-01-24 kl. 9:56

    Jag kan redan nu, innan jag ens börjat läsa artikeln, säga att inledningsbilden INTE är från någon rättegång. Källkritik efterlyses. Nu ska jag börja läsa…

  2. Anders Persson
    2019-01-24 kl. 10:14

    Fotot är taget 1935 och talaren är den ökände Trofim Lysenko. Bakom honom ses från höger Stalin, Andrejev, Mikojan och Kosior (fast jag tycker mer det liknar Krustjev). Ni kan själva kolla på Wikipdeia, den ryska, finska, tyska, engelska osv.

    Att bilden inte var vad Redax utgav den för att vara visas av att Stalin och andra ledare, mig veterligt, aldrig deltog i rättegångarna, och att möblemanget inte tydde på någon rättegångssal. De anklagade talade inte heller inför publik med mikrofon osv osv

  3. Knut Lindelöf
    2019-01-24 kl. 10:46

    Där ser man hur lätt man kan komma fel. Jag sökte en bild från Moskvarättegångarna på nätet, men fann inga. Denna var den den enda som liknade i samband med en text om rättegångarna. Bildtexten antyder faktiskt detta.

  4. Anders Persson
    2019-01-24 kl. 12:08

    Bildtexten på det ryska originalfotot är otydligt och svårläst men säger något i stil med att “i den sovjetiska progressiva skörden av korn vägleds traktorförarna och de som jobbar med att tröskning av partiet och industriarbetarklassen. Kamraterna Stalin, Andreej, Mikojan och Kosior med akademiledamoten T.L.Lysenko.”

  5. Bertil Carlman
    2019-01-24 kl. 13:00

    Vad är vitsen med att “out of the blue” skriva om Moskvarättegångarna? För att fortsätta med engelskan, är det någon form av “hang-up” som Arne Nilsson har?

  6. Anders Persson
    2019-01-24 kl. 13:30

    I min tidigare kommentar saknas ett par kommatecken och det är ett “att” för mycket:

    “I den sovjetiska progressiva skörden av korn vägleds traktorförarna, och de som jobbar med tröskning, av partiet och industriarbetarklassen.”

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-01-25 kl. 19:31

    Artikeln innehåller de vanliga trotskistiska myterna som har mycket lite med den historiska sanningen att göra.

    Jag kommer inom kort att i detalj att bemöta det här med noggranna källhänvisningar. Det gäller dels anledningen till att de bekände, den oberoende bevisning som finns, inte minst då icke-sovjetisk och en kort granskning av Dewey-kommissionen.

  8. Sven-Eric Holmström
    2019-01-27 kl. 10:24

    Ett problem i det här ämnet är att huvudkällorna är ofullständiga. Från 1936 års rättegång har inget fullständigt rättegångsprotokoll publicerats, utan man har bara återgett de dagliga rapporter som vid den tiden publicerades i “Pravda”.

    I både 1937 och 1938 års rättegångar ägde en session rum bakom stängda dörrar. Anledningen är främst att de inblandade av rättens ordförande förbjudits att namnge officiella företrädare för främmande makt (Tyskland och Japan, samt i mindre utsträckning Polen och Storbritannien) utan det skulle ske bakom stängda dörrar.

    Likaså saknas en del material från Trotskijs s k moträttegång (mycket missvisande epitet), den s k Dewey-kommissionen. Två hearingar i Paris och New York har såvitt jag vet inget protokoll publicerats. Främst är det dock frånvaron av det gigantiska förundersökningsmaterialet som är problemet. Bara i Bucharin-processen uppgår det till 280 (!) volymer.

  9. Tord Lundgren
    2019-01-27 kl. 11:17

    Det märks, Sven-Eric H, att Du kan det viktigaste i de här frågorna. Fortsätt gärna.

    Apropå Moskvarättegångarna, så fanns det ju bland “publiken” många sympatisörer till de anklagade. De måste ha blivit mycket besvikna och antagligen förvånade över de anklagades uppgivenhet. Varför försökte de anklagade inte vädja till de utländska journalisternas hoppfulla förväntningar genom att förklara sig oskyldiga och argumentera övertygande? Men bevismaterialet var förmodligen alltför digert. Eller vilken annan förklaring finns? Tortyr, droger?

    Sympatisörerna i domstolssalen måste ha spanat efter tecken till sådant hos de anklagade. Men just det fanns inget spår av.

    Det riktiga måste vara att se till det konkreta, läsa och förstå vad som sägs i referaten. Vysjinskij ger förresten ett skärpt intryck, hans frågor är relevanta. Här behövs nog ingen mystik.

  10. Sven-Eric Holmström
    2019-01-27 kl. 15:56

    Tack, Tord. Det här är något jag ingående studerat de senaste 15 åren. Du har rätt om Vysjinskij. En del litteratur i ämnet har påstått att han gick an och skrek åt de åtalade. Det är ett rent påhitt. En engelsk jurist som var närvarande vid rättegången 1937 sa att det var ytterst sällan han höjde rösten och att han påminde mest om en engelsk affärsman i sitt sätt.

    Jag får korrigera mig lite grann gällande källorna. Jag har tidigare sagt att rättegångsprotokollet från Tuchatjevskij-processen är bland de mest hemligstämplade som finns i Ryssland och att inte ens de mest rabiat antikommunistiska historikerna tillåts se det. Jag fick igår veta av en kollega i Moskva att det här protokollet nu finns publicerat. En stor överraskning för mig och en väldigt välkommen sådan.

  11. Sven-Eric Holmström
    2019-01-28 kl. 23:08

    Det är ett faktum att de åtalade erkände sig skyldiga. Att påstå att det skulle bero på tortyr är ett praktexempel på petitio principii, alltså att man förutsätter det som ska bevisas. Det finns inga som helst bevis på att någon enda en av de anklagade skulle ha utsatts för tortyr. Den brittiske juristen Dudley Collard som var närvarande vid 1937 års rättegång noterade att samtliga åtalade föreföll välklädda, välnärda och i god hälsa. De talade helt fritt utan att utsättas för några ledande frågor överhuvudtaget. Bucharins levnadstecknare Stephen Cohen hävdar bestämt att Bucharin inte utsattes för någon tortyr.

    Vi har en artikel i den japanska tidningen ”Miyako Sinbun” från den 20 februari 1937 där den japanske krigsministern Sugijama vid ett regeringsmöte på en direkt fråga svarat att man hade full kännedom om den sovjetiska järnvägens kapacitet i händelse av krig och att man fått den informationen från sovjetiska oppositionella. Tidningsupplagan för den dagen drogs in och ansvarige utgivaren sparkades anklagad för att ha avslöjat statshemligheter. (Miyako Sinbun, 20 februari 1937 (kvällsupplagan), s. 1)

    Vi har också det s.k. Arao-telegrammet. Det var en rapport från den japanske militärattachén i Warszawa till sina överordnade i Tokyo daterat 12 april 1937 som snappades upp av NKVD där det framgår att kontakt tagits med Tuchatjevskij. (Grover Furr, Trotsky’s ’Amalgams’, s. 221-224)

    Vi har vidare en rapport från den tjeckoslovakiske Berlin-ambassadören Mastny till president Benes daterat den 9 februari 1937.

    Ett annat argument är hot mot familjen, alltså att de skulle ha erkänt för att rädda familjemedlemmar. Det finns det heller inga bevis på. Tvärtom så var det t ex i Bucharins fall att ju mer han erkände desto hårdare blev repressionen mot hans familj.

    När Bucharin skickade sitt sista brev till sin hustru i januari 1938 så visade han ingen som helst oro för hennes säkerhet utan endast för sina skrivna verk.

    Ett annat argument har varit löfte om mildhet, alltså att de skulle skonas om de erkände. Det hade möjligen kunnat haft relevans i den första rättegången men de åtalade i de efterföljande rättegångarna visste mycket väl vilket öde som drabbat de åtalade i de tidigare rättegångarna.

    De mest fantastiska förklaringarna har varit droger och/eller hypnos. Problemet är bara att det är en omöjlighet då något sådant inte existerar. Det gjorde inte då och det gör det inte heller i vår tid.

    Argumentet att det inte presenterades några materiella bevis kan avfärdas med sunt förnuft. Om nu NKVD kunde pressa fram bekännelser hade det varit en enkel sak att även fabricera materiella bevis. Tvärtom så hade närvaron av stora mängder materiella bevis varit misstänkt.

    Här kan vi citera den amerikanske författaren Gerald Posner som skrev en bok om Kennedy-mordet. Han menade att om det funnits en komplott där CIA var inblandat så kan man vara säker på att inga dokument om det skulle existera.

    Låt oss dock för resonemangets skull anta att bekännelserna var framtvingade. Då måste de åtalade ha agerat utifrån ett inlärt manus i rättssalen. Alla utländska diplomater och journalister som var närvarande vid rättegångarna kunde vittna om de långa utläggningar i snabbt tempo som de åtalade gjorde. Det är helt omöjligt att det kan ha varit någon ”inlärd läxa”. Samtidigt som de lärde in sin läxa skulle de däremellan alltså ha blivit torterade. Det faller på sin egen orimlighet. Skådespelarna vid Moskva-teatern vid den här tiden ägnade tre månader eller mer åt att repetera sina repliker och då talar vi om professionella skådespelare. Flera av de åtalade här hade varit frihetsberövade åtskilligt kortare tid än så.

    Det finns som sagt oberoende bevis för de anklagades skuld. Här följer bara en del av det som finns.

    I 1937 års rättegång vittnade huvudmannen Jurij Pjatakov att han 1931 vid en resa till Berlin till överpriser inhandlat material från två tyska företag. Överskottet gick direkt till den trotskistiska rörelsen. Den amerikanske gruvingenjören John Littlepage hade följt med på resan och bekräftade till fullo Pjatakovs vittnesmål dels i en serie artiklar i ”Saturday Evening Post” och dels senare i en bok ”In Search of Soviet Gold”. (Saturday Evening Post, 1 januari 1938, s. 10-11 och 54-55)

    Vi har också den schweiziske kommunisten Jules Humbert-Droz som i sina memoarer skrev att Bucharin 1928 i samtal med honom hävdade att man beslutat sig för att röja Stalin ur vägen. Humbert-Droz och Bucharin var nära vänner. (Jules Humbert-Droz, Mémoirs de Jules Humbert-Droz. De Lénin à Staline, Dix Ans Au Service de L’Internationale Communiste 1921-31, s. 379-380)

    Vi har en artikel i den japanska tidningen ”Miyako Sinbun” från den 20 februari 1937 där den japanske krigsministern Sugijama vid ett regeringsmöte på en direkt fråga svarat att man hade full kännedom om den sovjetiska järnvägens kapacitet i händelse av krig och att man fått den informationen från sovjetiska oppositionella. Tidningsupplagan för den dagen drogs in och ansvarige utgivaren sparkades anklagad för att ha avslöjat statshemligheter. (Miyako Sinbun, 20 februari 1937 (kvällsupplagan), s. 1)

    Vi har också det s.k. Arao-telegrammet. Det var en rapport från den japanske militärattachén i Warszawa till sina överordnade i Tokyo daterat 12 april 1937 som snappades upp av NKVD där det framgår att kontakt tagits med Tuchatjevskij. (Grover Furr, Trotsky’s ’Amalgams’, s. 221-224)

    Vi har vidare en rapport från den tjeckoslovakiske Berlin-ambassadören Mastny till president Benes daterat den 9 februari 1937.

    Mastny skriver där att hans tyska kontakt meddelat honom att Hitler inte längre var intresserad av några bättre relationer med Tjeckoslovakien eftersom han väntade sig inom kort en militärkupp i Sovjetunionen som skulle avlägsna Stalin och Litvinov. (Ivan Pfaff, ”Prag und der Fall Tuchatschewski”, Vierteljahreshefte für Zeitgeschichte 35, 1 (1987), s. 120-121)

    Slutligen har vi vittnesmålet från NKVD-officeren Genrich Liushkov som hoppade av till Japan i juni 1938. Vid en presskonferens hävdade han att alla anklagelser i Moskva-rättegångarna var uppdiktade och de åtalade oskyldiga. Till sina japanska förhörare sa han dock någonting helt annat. Till dem sa han precis tvärtom och pekade bland annat ut en av huvudmännen i 1938 års rättegång, Alexej Rykov som kontaktperson med militärkonspiratörerna. (Alvin D. Coox, ”The Lesser of Two Hells: NKVD General G.S. Lyushkov’s Defection to Japan, 1938-1945”, Journal of Slavic Military Studies 11, 3 (1998), s. 156-158)

    Ingen som har sanningen på sin sida behöver ljuga. Det är ett faktum att Trotskij ljög något alldeles oerhört om en hel hop olika saker, inte minst under Dewey-kommissionens förhör. Det gäller också hans son Lev Sedov och en del andra av hans anhängare.

    Vi har en försägelse av Sedov i en intervju den 28 januari 1937 med den nederländska tidningen ”Het Volk”. Där säger Sedov följande med anledning av rättegången mot bl.a. Pjatakov och Radek i januari 1937: ”Med Pjatakov och Radek har vi haft långt mindre kontakt än med de andra (menandes huvudmännen i 1936 års rättegång Zinovjev och Kamenev).” Då han upptäckte vad han faktiskt sagt skyndade han sig att tillägga: ”Det vill säga, vi hade ingen kontakt alls.” Trotskij hade nämligen förnekat att han haft någon som helst kontakt med Pjatakov och Radek efter att han tvingades i utländsk exil 1929. (Het Volk, 28 januari 1937, s. 5)

    Trotskij förnekade att han haft någon som helst kontakt med någon av de åtalade i Moskva-processerna varken direkt eller indirekt. Då den stängda delen av Trotskij-arkivet i Boston öppnades för forskning 1980 framkom dock att han skickat hemliga brev till åtminstone två av de åtalade i 1937 års rättegång – Radek och Sokolnikov. Ett av det som skickats till Radek hade skickats till Genève den 3 mars 1932. Radek vittnade under rättegången om att han i februari-mars 1932 i Genève mottagit ett brev från Trotskij.

    Vad blev då konsekvensen av rättegångarna?
    Den amerikanske Moskva-ambassadören vid tiden för rättegångarna, Joseph Davies, uttryckte det så här i samband med ett tal han höll i Chicago den 25 juni 1941:
    ”Någon bland publiken frågade: ’Hur är det med femtekolonnarna i Ryssland?’ Utan att tänka mig för, svarade jag: ’Det finns inga. De är skjutna.’ … Det fanns inga sudettyska henleinare, inga slovakiska tisos, inga belgiska de grelles och inga norska quislingar i den sovjetryska bilden … Det fanns inga femtekolonnare i Ryssland 1941 – de voro skjutna. Rensningen hade befriat landet från förräderiet.” (Joseph Davies, Uppdrag i Moskva, s. 208-213)

    Det förtjänar också att återges vad en fransk diplomat yttrade i Washington 1943: ”I Ryssland sköt de sina femtekolonnare. I Frankrike gjorde vi dem till statsråd. Vi ser resultatet idag – i Vichy och på den röda krigsfronten.” (Walter Durany, Bakom Kremls kulisser, s. 87)

    Det finns oerhört mycket mer man kan säga om de här rättegångarna. För den intresserade rekommenderas att läsa rättegångsprotokollen som finns utgiven på svenska.

    Det var en allmän uppfattning bland diplomater och journalister som var närvarande i rättssalen att de åtalade var skyldiga. Men sen ändrades det med Chrusjtjovs berömda tal 1956. Men vi vet ju nu att Krusse ljög om i princip allt han anklagade Stalin förr.

  12. Sven-Eric Holmström
    2019-01-28 kl. 23:34

    Det finns oerhört mycket mer man kan säga om de här rättegångarna. För den intresserade rekommenderas att läsa rättegångsprotokollen som finns utgiven på svenska.

    Det var en allmän uppfattning bland diplomater och journalister som var närvarande i rättssalen att de åtalade var skyldiga. Men sen ändrades det med Chrusjtjovs berömda tal 1956. Men vi vet ju nu att Krusse ljög om i princip allt han anklagade Stalin för.

  13. Arne Nilsson
    2019-01-29 kl. 16:52

    Sven-Eric H!
    Jag noterar att du inte på någon punkt påstår att de citat jag anför för att påvisa att tortyr förekom under Moskvarättegångarna är felaktiga.

    Inte heller de av mig citerade sovjetiska rättegångsreglerna avvisar du som felaktiga. En grundläggande skillnad mellan oss är att du anser att man skall tro på ett erkännande. Jag menar att det behövs stödbevisning för att verifiera att ett erkännande är korrekt.

    Ingen av de källor som du hänvisar till binder någon av de anklagade vid de brott de anklagades för.

    Att Trotskij och hans son inför Dewey-kommissionen inte avslöjade alla de kontakter de hade inne i Sovjetunionen är naturligt. Kontakter med Trotskij och hans son, uppdiktade eller sanna, kunde leda till döden.

  14. Sven-Eric Holmström
    2019-01-30 kl. 6:22

    Jag ser ingen som helst anledning att kommentera dina påståenden och det av den enkla anledningen att de inte innehåller några som helst bevis för att tortyr ska ha förekommit.

    Helt irrelevant är också det här med rättegångsreglerna. Det handlar inte om det utan huruvida de åtalade var skyldiga eller inte. Det finns ingen s.k. “smoking gun” utan det är en samling indicier som om man väver samman dem är helt överväldigande till stöd för tesen att de var skyldiga.

    De individer som Trotskij och Sedov ljög om var såna som redan var inburade eller till och med redan skjutna. Således ingenting om några “kontakter inne i Sovjetunionen”.

    Övriga läsare får gärna komma med kommentarer också. Ser också att en bokstav fallit bort i en av källhänvisningarna. Författen till Bakom Kremls kulisser heter Duranty och inget annat.

  15. Tord Lundgren
    2019-01-30 kl. 14:12

    Arne N!
    Bra, vi kan diskutera lugnt i de här frågorna. Vad ser Du som förklaringen till att de anklagade inför alla supporters inte tog chansen och försvarade sig med kraft? De var ju vältaliga, gjorde inget intryck av att ha torterats eller drogats, fick möjligheter till försvarsadvokater men avstod osv.

    Med tanke på de rannsakningar som gjorts på tidigt stadium vet vi inte heller vilken ev. stödbevisning som förekommit. Varför var de så resignerade i domstolen? Alla anklagade som anser sig ha handlat riktigt försvarar ju sig inför rätten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.