“Trailer” – ett exempel på folkets kultur?

Första numret av “Trailer” till vänster, ett färskare nummer från i år till höger. Till det yttre verkar inte mycket ha förändrats på 40 år.

Nej, jag har aldrig varit intresserad av bilar, bortsett från ett par år i mitten av 50-talet, då jag var drygt 10 år. Men det gör att jag ännu idag känner igen märken från 1955 och 1956.

Ännu mindre, om möjligt, är jag intresserad av långtradare. Därför blev jag överraskad av min reaktion när Stefan Lindgren (av alla människor!) någon gång i början av 80-talet gjorde mig uppmärksam på en nystartad tidning Trailer helt ägnad långtradare och deras förare. Jag undrade hur en sådan publikation, med så smalt läsarunderlag kunde existera, men gick ändå och köpte ett nummer. Jag blev överraskad, ja nästan chockad, inte bara av tidningen utan av min egen reaktion: Jag läste den från första till sista sidan.

Förtäckt SKP-propaganda?
Där jag hade väntat en lite manschauvinistisk, halvfascistisk tidning  hittade jag istället något som mycket väl hade kunnat ha satts ihop av några av Stefans mer smarta partikamrater: detta var så nära man kunde komma en FiB/K för långtradarchaufförer: reportage om det dagliga slitet, men också glädjeämnen. Mycket utrymme ägnades åt hur man  kunde måla och dekorera sin kärra, men ibland också, om jag minns rätt, sociala och tekniska problem av olika slag man kunde råka ut för. Hela tidningen genomsyrades av ett innehåll som bör ha gjort läsarna stolta över att vara långtradarchaufförer, stärka deras klassgemenskap och allt annat som en progressiv tidning skulle stå för.

Efter att ha köpt några nummer måste jag dock ägna mig åt andra saker, men minnet av tidningen satt kvar. Till min glädje finns den kvar och firar alltså i år 40-årsjubiléum. Om det till sitt innehåll är samma tidning som 1980 vet jag dock inte.

Stort genomslag
Lite forskning på nätet gav vid  handen att anledningen till att Trailer blev etablerad som renodlad svensk lastbilstidning var att förlaget Albinsson & Sjöbergs andra tidning, Bilsport, höll på att gå under med anledning av Ronnie Petersons tragiska dödsolycka i Italien 1978. Intresset för motorsport i Sverige slocknade i dubbel bemärkelse, då också vår andra F1-stjärna Gunnar Nilsson gick bort i cancer i samma höst.

På inrådan av dåvarande partners svärson, som själv var lastbilschaufför, påbörjades arbetet med att starta Trailer. Några reportage gjordes om lastbilar i Bilsport  hösten 1979, däribland om den blivande chefredaktören Sture Bergendahl. Intresset visade sig vara stort och förlagsledningen vågade ta beslutet att ge ut Trailer för precis 40 år sedan. Mottagandet blev enormt.

Så rasande mycket kvinnor ser man inte i tidningen, varken avklädda eller påklädda. Men här är ett undantag från 2017. När ska man upptäcka att kvinnor bakom ratten på en långtradare kan vara riktigt sexiga?

förlagets hemsida kan man vidare läsa att efter några år var Trailer betydligt större än Bilsport och editioner startades i såväl Australien och England som i Polen. Lastbilsmässan etablerades på Elmia 1981 och sedan 1983 är evenemanget ett väl etablerat samarbete mellan Sveriges Åkeriföretag, Elmia och Trailer.

Jan Myrdals 1974 artikel i Förr och Nu
Mitt möte med Trailer 1980 dök upp i minnet när jag läste Jan Myrdals artikel i Förr och Nu 1974. Bortsett från att texten är lång och snårig hittar jag ingenting som för en läsare detta år kunnat ge vägledning till att t ex inse att den svenska popgruppen ABBA, med senaste  låten “Ring, ring” skulle komma att bli en exponent för “folkets kultur”, inte bara i Sverige utan i världen. Jag har haft förmånen av att ha sett “Mama Mia” i Melbourne och maken till folkligt gensvar får man leta efter.

Myrdals artikel är hela tiden tillbakablickande utan klara pekpinnar hur dessa erfarenheter  ska används idag. När Stefan och jag reagerade som vi gjorde på Trailer var det, tror jag, inte för att vi intellektuellt och teoretiskt hade Myrdals och andra fibbares diskussioner om vad som utgjorde och inte utgjorde “folkets kultur” i minnet, utan vi gick på ren magkänsla.

På samma sätt förhåller det sig med en poet, författare, konstnär o s v som ska skapa något. Han eller hon går inte först och tänker på vad som kan vara eller inte vara “folkets kultur” för att sedan skrida till verket. Inte heller ställer sig han eller hon efter förrättat värv framför objektet och ställer sig från:

– Är detta “folkets kultur”?

Eller är det kanske vad alltför många i kretsen kring FiB/K gör eller har gjort?

... är läst 773 gånger!

  19 kommentarer for ““Trailer” – ett exempel på folkets kultur?

  1. Jan Fredriksson skriver:

    Utan att själv ha läst tidningen Trailer så utifrån Anders P:s beskrivning av innehållet ser jag det som ett exempel på just folkets kultur. Folkets kultur måste handla om det liv vi människor lever, på både gott och ont. Tyvärr hämmas vi (FiB/K) många gånger av våra fördomar som tyvärr kommer sig av vår bristande folkliga förankring.

    Jag har själv åkt med en trailerchaufför fram och tillbaka mellan Helsingborg och Oslo på 1980-talet. Jag skrev ett reportage om detta en gång. Det måste finnas mycket att berätta om chaufförernas liv. FiB/K har haft ett reportage om chaufförernas arbetsvillkor. Men vi borde också skriva om dess kärlek till sina bilar även om det för många kanske inte handlar om kärlek till bilen, utan mer om att överleva. Tänker på de utländska chaufförer som arbetar under slavliknande förhållanden.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Jamen, Anders P,
    FiB/Kulturfronts vurm för långtradarchaffisar och andra yrkesförare finns ju i vårt DNA. Det var nog Jan Fogelbäck som rattade oss dit. Det var på den tiden en roman kunde börja så här: ”På morgonen utgick volvobussen från garaget fem och trettifem. Den var tolv och en halv meter lång, rödmålad och rullade i förortstrafik.”

    Bussen är huvudperson. I nästa mening dyker föraren upp: ”Killen vid ratten /…/ hette Erik Kaspersson.”

    Ja, det var en Fogelbäck det: Frid över hans minne.

  3. Mats Larsson skriver:

    Jag har arbetat deltid som yrkeschaufför (taxi, buss), men kom aldrig så långt som att få körkort för släp.

    En gång hade jag liftat genom Europa och slutligen tagit mig med tåg genom Polen (detta var före murens fall) till Swinoujscie för att ta färjan över till Ystad.

    På färjan fick jag kontakt med en bulgarisk långtradarchaufför, vill minnas att han kunde lite tyska, som gick med på att ta med mig till Stockholm. Väl i Ystad fick jag hjälpa honom med två saker. Han plockade fram en flaska bulgarisk konjak gömd i något slags rör i långtradaren. Det var sedan min uppgift att förhandla med receptionisten på stadshotellet. Bulgarisk konjak mot ett kvitto på att han bott på hotellet. Anhalt nummer två var en tobaksaffär som sålde “Sexkarten”, en kortlek med pornografiska bilder på ena sidan.

    Långtradaren hade en liten våningssäng där vi sov på natten. Det sista jag minns innan jag somnade var att bulgaren satt i förarsätet och noggrant studerade sina “Sexkarten”.

    Långtradarens topphastighet var 60 km/h, i backarna upp mot Jönköping 40 km/h, så det tog två dagar till Stockholm. Jag hoppade av vid en terminal i Västberga, där han skulle leverera bulgariska tomater på burk. Av någon märklig anledning hade han inte lastat på pall, så han hade nog att göra för att bli av med lasten.

  4. Lars Jansson skriver:

    Till Mats Larsson
    Din historia väcker minnen på saker som jag glömt. Under 80-talet jobbade jag på ett tryckeri som till en viss upplaga började köpa papper från Ungern. I vanliga fall köptes papper från Sverige eller Finland, aldrig någon Öststat. Papperet levererades av lastbilar från antingen Ungern, Polen eller Östtyskland och chaufförerna hade oftast vodka till försäljning. En gång köpte jag faktiskt en flaska till ungefär hälften mot Systembolagets pris. Men nästa gång det kom en leverans av detta papper var det en arbetskamrat som ringde till tullen. Han var medlem i en frikyrka och helnykterist och det fanns en del bland mina arbetskamrater som tyckte att vi skulle ge honom stryk. Hotet verkställdes aldrig, men chauffören fick följa med till tullen för genomsökning av lasten. Vad jag förstår var spritsmuggling kanske det enda sättet för dessa chaufförer att få tag på västvaluta, så att de kunde köpa något med sig till fru och barn.

  5. Bertil Carlman skriver:

    Jan F. träffar mitt i prick: ”Folkets kultur måste handla om det liv vi människor lever, på både gott och ont.”

    Följande mening är jag inte lika överens med ”Tyvärr hämmas vi (FiB/K) många gånger av våra fördomar som tyvärr kommer sig av vår bristande folkliga förankring.” Vilka är dina fördomar, och vad är folklig förankring?

    Som lärare fick jag från skolledningen och ibland också av syokonsulenter (yrkesvalslärare var det förr) höra ”När eleverna kommer ut i verkligheten…”. Det tog några år innan jag tände till och sade ”Det liv våra elever lever här i skolan, är en del av deras verklighet, precis som det är en del av vår verklighet”. Så jag vet att ditt umgänge med släkt och vänner i olika former, det är din folkliga förankring. För du umgås väl inte bara med de 0,001 procenten (eller nåt) som, med Strindbergs ord, är de tärande?

  6. Anders Persson skriver:

    Debatten om “Folkets kultur” tenderar att mest handla om skriva texter, nya och gamla. Men vad med musik och konst? På 30-talet tyckte Stalin att en symfoni av Sjostakovitj var alltför “formalistisk”, kineserna ogillade Schubert m fl på 70-talet. Inte “Folkets kultur” enligt deras mening.

    Kurt(?) riskerar att hamna i samma dilemma: tillhör Beethovens stråkkvartetter “Folkets kultur”? Verdis operor gäller i Sverige för att vara “finkultur”, i Italien är de verkligen “folkets kultur”. Och hur är det med vår egen Allan Pettersson?

    Vad ska vi säga om Jan Lööfs serier? Eller Zorns dalkullor? Hasse och Tage?

    Jag lutar nog åt att det inte finns någon “folkets kultur” i kontrast emot “överhetens kultur”. Jag vet att detta låter hemskt icke-marxistiskt- men här står jag och kan intet annat.

  7. Hans M Gabrielson skriver:

    I början av 70-talet tog jag militärt körkort för tung lastbil med släp. Det var en Scania med stridsvagn S på släpet. Vässad motor (550-600 hk), hög- och lågväxel i 2×4 steg. En otrolig segdragning på lågväxel. Det monstret skulle jag köra i såväl stadstrafik som rondell samt upp och ner i Huskvarnabackarna, följt av landsvägskörning i mörker till P 10 i Strängnäs. Därefter fickparkering med släp (i mörker), lossning av stridsvagnen med hjälp av utkommenderade värnpliktiga. Följt av fordonsvård så klart (militära fordon var vid denna tid generellt välvårdade, de skulle ju hålla i skarpt läge). Fanjunkare Johannisson som examinerade mig under färden sa: Värre styrning har jag sett, men se för Fan upp i de jävla rondellerna. Du får styrlappen!

    Utan att någonsin läst ett Trucker-magasin, har jag sedan den gången den största respekt för kunniga yrkesförare – och deras fordon. Ett i sanning krävande yrke, där föraren måste kunna mer än mycket. Dessvärre hotar försumpningen av transportbranschen sedan sådär 15 år allt vad yrkesstolthet och säkerhet heter. Rapporterna från BRÅ, facket och Transportföretagen är rätt förfärlig läsning. Det är klent med såväl politisk vilja som polisiär förmåga att rensa detta augiasstall.

  8. Kenneth Lundgren skriver:

    En gång är ingen gång, två gånger är början, tre gånger är ett byte av livshållning.

    Första gången jag blev varse att Anders Persson uttryckt den gängse västerländska historievetenskapliga hållningen var när han den 28 augusti kl 9:59 i en kommentar till Gunnar Wall och myterna skrev att en “… god historiker: han ska neutralt berätta vad som hänt och varför”. Andra gången är när han adapterar den gängse borgerliga kultursynen i en kommentar ovan den 16 september kl 14:49, då han skriver: ”Jag lutar nog åt att det inte finns någon ‘folkets kultur”’i kontrast emot ‘överhetens kultur’.”

    Tredje gången… och att hanen ska gala en andra gång hoppas jag ej få uppleva!

  9. Bertil Carlman skriver:

    Vad intressant och jätteroligt! I stort sett en fortsättning av debatten om folkets kultur här och J Myrdals artikel på fib.se.

    Debatten om alla de tre parollerna för FiB/K måste vara levande. Vad menar t ex jag när jag säger mig vilja vara en folkbildare. Samma ”folk” som i FiB/K. Varför inte arbetarbildare varför inte AiK/K?

    K. Lundgren kanske har ett bra svar? Jag håller i stort med A Persson, vilket naturligtvis inte är så konstigt, då vi är goda vänner sedan 70-talet och regelbundet numer samtalar i telefon.

    För det första, vad är kultur? Finns det en överhetens kultur? Vart hör sporten? Golf och tennis är det överklassens sporter? Det hävdade kollegor till mig på 70-talet och då tänkte jag inte vidare på det. Mina döttrar skämtar med mig ”som vill vara så radikal” och ändå gillar att titta på snooker på TV. Döttrarna har inte en aning om att snooker är en arbetarsport i England.

    Kan K Lundgren säga vem eller vilka som skall avgöra vad som är folkets kultur? En Stalin eller en Mao Zedong? Eller för att dra det extremt åt andra hållet, en Hitler som ville skapa en kultur för det tyska folket? Ordet kultur (lat. Cultura) betyder ungefär bearbetning, odling och bildning, och stammar i sin tur från colo som betyder odla.

    En odling måste skötas. Den måste rensas, vattnas och emellanåt skyddas. Och i vårt fall måste vi naturligtvis också diskutera vad vi skall odla.

    Ytterliga en fråga till K Lundgren. Vilken är den gängse borgerliga kultursynen?

  10. Per-Olov Käll skriver:

    Anders Persson skriver:
    “På samma sätt förhåller det sig med en poet, författare, konstnär o s v som ska skapa något. Han eller hon går inte först och tänker på vad som kan vara eller inte vara ‘folkets kultur’ för att sedan skrida till verket. Inte heller ställer sig han eller hon efter förrättat värv framför objektet och ställer sig frå[ga]n: Är detta ‘folkets kultur’?”

    Anders P verkar ha god koll på vad våra kulturarbetare “tänker på” innan de tar itu med sin verksamhet. Han har dem i sin ficka, kan när som helst plocka fram dem och bolla med dem, putsa av dem, skratta lite och stoppa tillbaka dem i fickan i full förvissning om:
    – Här finns ingen som tänker på folkets kultur!

    Den raljerande tonen bevisar så att säga sig självt.

    Okej, jag medger att detta kanske är alltför elakt mot Persson, som möjligen vill oss alla väl.

    Jag misstänker dock att Anders Persson personligen inte är bekant med lika många kulturarbetare som han är med t ex meteorologer. Han skulle då inse att kulturskapandet – målandet, komponerandet, skrivandet, skådespelandet – är intellektuellt lika krävande verksamheter som, låt oss säga, matematik och meteorologi. Fast på ett helt annorlunda sätt. Där meteorologen arbetar med väderdata och matematiska modeller arbetar konstnären med sin personlighet. Goda konstnärliga resultat kan därför aldrig upprepas. Det räcker med en “Hemsöborna” och en “Carmen”.

    Men det är ett orimligt påstående att (goda) konstnärliga verk inte skulle kunna ha tendenser, som går att diskutera. Att frågan om vad som är – respektive inte är – folkets kultur är komplex bör bara göra den än mer intressant. Inte tas som förevändning att sluta tänka.

  11. Anders Persson skriver:

    Kenneth L!
    Jag har skrivit 6-7 böcker i historiska ämnen. Har du läst någon av dem? I dessa har jag bemödat mig om att just neutralt berätta vad som hänt och varför. “Neutralt” i meningen att jag undvikit att skriva “i sitt oförsonliga hat emot bönderna” gjorde X si eller så. Istället har jag berättat vad X gjorde och varför det var i hans eller hans klass-intresse. Sedan är det upp till läsaren att ta ställning. Jag kanske inte alltid lyckats med detta grepp, men det har varit min ambition. Dock tror jag att det skinit igenom, t ex i 1808 att mina sympatier legat hos folket emot överheten.

    Jag hade dock kunnat skriva 1808 ur överhetens perspektiv: samma fakta men med liten annan presentation: “Bönderna som saknade de vidare utrikespolitiska perspektiven valde tyvärr att överfalla ryska transporter…”

    Du kritiserar mig för att tillämpa “västerländsk” och “borgerlig” kultursyn. Hur ser den kultursyn ut som jag borde tillämpa eller som du själv tillämpar?

  12. Jan Fredriksson skriver:

    Om fördomar tänker jag utifrån mig själv. Visst har jag fördomar både i stort och smått, oftast omedvetna, som begränsar min förmåga att se klart på saker och ting.

    Den här diskussionen visar att när jag på FiB:s hemsida försökte få till stånd en diskussion om vad folkets kultur kan vara, började jag i fel ände. Jag skrev en länge artikel som inte ledde till någon diskussion. Här startar en diskussion utifrån en konkret fråga om intresset för trailers kan vara ett exempel på folkets kultur. Det är kanske så en diskussion skall starta om vad som är en folkets kultur.

  13. Bertil Carlman skriver:

    “Den raljerande tonen bevisar så att säga sig självt”. Den som skriver så vill inte diskutera sakfrågan. Varför? Jag förstår inte hur en viss ton kan bevisa något. Bevisa sig själv?

    Hittills har ingen här tydligt lyckats förklara skillnaderna mellan de olika klassernas kultursyn. Det enda jag kanske skulle kunna klara av att göra, det är att komma med exempel, men definitivt inte om det gäller musik.

  14. Knut Lindelöf skriver:

    Bertil C och övriga!
    Tänk att du hittat min sju år gamla artikel där jag försökte resonera runt begreppet, med 24 spretiga kommentarer där alla är välvilliga, men som liksom jag utgår från sina egna föreställningar om “kulturen”. Läste den och höll med om vartenda ord fortfarande. Särskilt Crister E är klok. Var blev han av?

    Tror inte man ska stirra för mycket på uttrycksformerna, utan mer på innehållet eller tendensen. Är föreställningen/musiken/texten/bilden/handlingen underhållande och skapar gemenskap i breda folklager (skratten är viktiga), eller är den mer utpekande, elak, vulgär eller satirisk mot överheten? I båda fallen tänker jag att man kan se det som “en folkets kultur”. Känns det rätt eller fel i förhållande till det underifrånperspektiv man rimligen bör hålla sig med FiB/K, så är det “en folkets kultur”. Blir det som ibland Albert Engströms skämtteckningar nedlåtande mot småfolket eller förhärligar enskilda hjälteinsatser i överhetens tjänst, bör man rynka på näsan. Men det är svårt att teoretisera om dessa alltid personligt grundade funderingar.

    Men berätta gärna mera.

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    Du har helt rätt, Knut L!
    Vi ska till varje pris undvika att göra frågan om folkets kultur till en bedömningssport av mer “akademiskt” intresse. Tendensen är det alltigenom viktiga. Annars riskerar vi samma helt förskräckliga uppvisning av bedömningssport som dåvarande föreningsledning utsatte vår grundläggande paroll – Försvara yttrande- och tryckfriheten! – för vid pass för två år sedan! De föll för trycket från fåvitska personer helt utanför föreningen (jojo, jag vet att det fanns stöd för dödgrävartankarna även inom föreningen) och utraderade på så vis en hel föreningsavdelning och gjorde att aktiva tappade lusten att t ex sälja pappersupplagan!

    När det gäller rap och punkrock råder knappast några delade meningar om från vilka sida dessa yttringar av kultur beskådar tillvaron. Kanske är det likadant med TRAILER? Anders P ger lite intressanta ingångar till en sådan, lite mer konkret, diskussion. Bertil C slår ett slag (ett pianoackord, kanske) för ABBA. Men eftersom det är TENDENSEN som avgör räcker det inte enbart med att vara masspridd och populär. Och att alltid ha en korrekt politisk linje hjälper ofta ännu mindre.

  16. Kenneth Lundgren skriver:

    Jag har läst ett par tre av Anders Perssons (AP) historiska böcker –
    Vi är förrådda!: Tjeckoslovakiens undergång 1938, Österrike mellan Hitler och Mussolini och Finlands sak var svår. Jag har haft stor behållning av dessa böcker, särskilt av av den sistnämnda.

    Men ”neutrala” har jag inte upplevt någon av dem som, utan böcker som tagit ställning. Som jag skrev i en kommentar till AP (den 28 augusti kl 9:59) när han (den 27 augusti kl: 11:08) kommenterade Gunnar Wall och myterna.

    ”Men är ‘neutralt’ rätt ord? Jag anser att vi på vår kant ska skriva ‘objektivt’ och det då blir det sällan eller aldrig ‘neutralt’”.

    Så till frågan om folkets kultur: Finns folket? Ja menar jag! Strindberg skrev om detta i en Extra blå bok ”Om Underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är, och vad Överklassen är…. Folket (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem,…”

    Kultur finns också, men är den odelbar? Är inte kulturen ett område där striden om tankarna utkämpas? En rasande klasskamp pågår för fullt vare sig vi vill det eller inte. Skulle inte denna kamp pågå på kulturens område då den också återfinns inom alla andra områden? Var inte arbetarrörelsens bildningskamp en klasskamp?

    Var skalden Dan Andersson, som vi igår påmindes om (på grund av hundraårsdagen av hans död), en skald och författare för överklassen eller för folket? Satt han på sin kammare och tänkte på folkets kultur? Jag vet inte, jag tror att han inte behövde det. Han var medveten om klasskampen och han tog ställning mot förtrycket då han skrev sin poesi och prosa. Finns det reaktionära eller borgerliga författare? Självklart Honoré de Balzac, Knut Hamsun och Thomas Mann för att nämna några. Ska man inte läsa dessa? Jovisst, de är stora författare och vi bör lära sig av fiendens mest avancerade tankar och kultur. Annars kan man inte befria sig från de ”osynliga bojor”, ”själva tankelagarna” som ”är stiftade däruppe” av överklassens och dess hantlangare.

  17. Jan Fredriksson skriver:

    För mig handlar kultur om vårt tänkande. Hur vi ser på oss själva, hur vi uppfattar och tolkar det samhälle vi lever i. Utifrån det synsättet finns det ett vi och dom perspektiv. Om vi då återvänder till trailerförarna så handlar kultur om hur de ser på sitt liv. Hur man ser på detta bör ju hänga samman med om man äger trailern eller inte.

    Hur vårt medvetande formas är naturligtvis en komplicerad process. Hur vi upplever och tolkar den värld vi lever i är inte entydigt. Vi har alla olika erfarenheter av samhället, vi har levt olika liv som på olika sätt format vårt medvetande. Men samtidigt delar vi också erfarenheter med andra grupper i samhället som både kan vara klassmässigt och bestämda utifrån grupptillhörighet. I Min svenska historia skriver Vilhelm Moberg att ”Min historiesyn är bestämd av de upplevelser och erfarenheter av svenska folket som jag fått genom mitt ursprung. Detta bör främst sägas: Om jag varit född i en annan miljö, i en annan folkklass, hade jag också skrivit en annan historia.”

    För mig är Vilhelm Mobergs sätt att resonera ett bra sätt när man vill diskutera folkets kultur.

  18. Jan Arvid Götesson skriver:

    Trailer är nog bra, men diskussionen om folkets kultur behöver vidgas. Inom vänstern finns idén om att kulturen speglar den rådande ekonomiska strukturen. Då blir det lätt så att kulturen ses som ett medel i klasskampen.

    Det synsättet har sin plats, men jag menar att kultur som finns och har funnits också har existentiellt värde på samma sätt som den levande naturen har.

    Alla resultat av folkets verksamhet sedan istiden har för mig ett existentiellt värde. Det är mig en livsnödvändighet att leva omgiven av knuttimrade hus, bonadsmålningar, handblåsta glasrutor, bronsåldersgravar, järnvägsstationer med mera. Eftersom nästan all folkets kultur förstörts är en bevaranderörelse inte nog. Vi behöver en återskapanderörelse som bygger upp, som approximationer, alla rivna hus och återskapar alla föremål och seder, återupplivar alla dialekter, med mera.

  19. Bertil Carlman skriver:

    Ja Jan, Vilhelm Moberg var en mycket stor författare för det svenska folket. Och han var en folkbildare. Men så fick han också attacker från överhetens vapendragare. Riksdagsmannen Axel Rubbestad (bondeförbundet) krävde att Moberg skulle sättas i fängelse, och högerpartisten Axel Mannerkrantz eldade upp sitt exemplar av Utvandrarna i värmepannan.

    Jag läser vidare på Wikipedia: ”I slutet av 1950 tog ‘Riksaktionen mot smutslitteraturen och mot svärjandet’ upp en kampanj mot tidens svenska litteratur, särskilt då Mobergs Utvandrarna. Kampanjen startades av författaren och pingstvännen Ebbe Reuterdahl. De kritiserade Moberg för att han använde oanständiga ord i romanerna, att hans skildring av de svenska emigranterna drog deras minne i smutsen och att han infogade skabrösa berättelser i romanerna för att dessa skulle sälja bättre. Mobergs advokat tvingade Reuterdahl att ta tillbaka många av sina påståenden.”

    Överhetens försvarare använder idag inte de metoder som var vanliga i min barndom. Idag gäller repressiv tolerans, om man inte gör för stora avslöjanden och når ut brett som journalisten Julian Assange.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.