Tredje ståndpunkten berättigad i dag

Tredje ståndpunkten var en åsiktsinriktning inom svensk utrikespolitisk debatt som innebar att man inte ville ta ställning för vare sig Sovjetunionen eller USA under det kalla kriget på 1950-talet. Benkt Lundgren menar att det idag – i motsats till då – finns goda skäl att inta en tredje ståndpunkt, alltså att inte ta ställning för varken USA eller Ryssland.

När den intensiva debatten om tredje ståndpunkten pågick i början av 50-talet var vi som skriver på denna blogg antingen småbarn eller inte ens födda. Av utrymmesskäl ger jag ingen utförlig beskrivning av denna debatt, Wikipedia ger en hyfsad redogörelse för de som inte känner till saken närmare. Men jag erkänner att jag i dag i huvudsak instämmer med kritikerna av tredje ståndpunkten som Herbert Tingsten, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Det var t ex upprörande när ”tredje-ståndpunktaren” Karl Vennberg anklagade Eyvind Johnson för nazistsympatier för att Johnson kritiserade Stalins totalitära diktatur. Johnson hade före och under kriget bestämt fördömt nazismen (vilket Vennberg själv inte lär ha gjort lika övertygande).

Herbert Tingsten

Vilhelm Moberg (ca 10 år innan tredje ståndpunkten diskuterades)

Karl Vennberg

Däremot finner jag att det i dag finns starkare skäl att hävda en tredje ståndpunkt. Jag känner nämligen ungefär lika stort främlingskap för den inställning som verkar förhärskande på den här bloggen (att USA-imperialismen ligger bakom allt djävulskap i världen), som dess extrema motsats, att jämställa dagens Putin-styrda Ryssland med Stalins Sovjetunionen för 70 år sedan. Den senare inställningen är orimlig. Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Georgien är i dag självständiga stater, varav de tre förstnämnda t o m är anslutna till Nato och EU, och Ukraina befinner sig i ett faktiskt krigstillstånd med separatistgrupper som stöds av Ryssland. Alla de formellt självständiga stater i Centraleuropa som i slutet av 40-talet gjordes till sovjetiska satellitstater är i dag medlemmar i Nato och EU. Det är helt enkelt groteskt att jämställa den situation som rådde i Europa efter Pragkuppen 1948 med dagens situation.

Och av historiska skäl kan jag förstå att Ryssland kan känna sig hotat. De har två gånger (1830 och 1939) varit med om att lägga beslag på halva Polen, men längre västerut än så har de aldrig gått militärt. Däremot har de själva blivit angripna från väst en gång under vart och ett av de tre föregående århundradena, med stigande brutalitet och ödeläggelse. Det var väl också den fruktansvärda ödeläggelsen 1941–44 som gjorde att de efter kriget kände ett behov av att, utan formell militär erövring, ”bygga upp” en kedja av ”vänligt sinnade regimer” i Centraleuropa. Att dessa regimer blev totalitära satellitstater, vilket under en halv mansålder kom att medföra ett stort lidande för folken i de berörda länderna, gjorde naturligtvis åtgärden fullständig illegitim – om än som sagt i viss mån ”förståelig”!

Därmed har jag alltså kritiserat den ena ”extremen”. Jag har dock lika lite förståelse för den ”moderna maoismen”, som efter den ena supermaktens kollaps 1991 automatiskt utnämner den kvarvarande supermakten USA som boven bakom allt ont i världen. Vad gäller Natos utvidgning österut, så lär det i och för sig vara ett brott mot ett muntligt löfte som president George Bush d ä och förbundskansler Helmut Kohl gav Michajl Gorbatjov 1990. Det är naturligtvis inte ”juste”. Men vissa debattörer på vänsterkanten verkar ha väldigt svårt att inse att lika väl som Ryssland av historiska skäl kan känna sig hotat av väst, så kan folken i Central- och Östeuropa av ganska sena historiska skäl känna sig hotade av Ryssland! De central- och östeuropeiska ländernas Nato-anslutning är ju verkligen inget som ”påtvingats” folken i dessa länder, utan anslutningen har haft ett starkt folkligt stöd. Detta gällde förresten också vid Natos bildande 1949. Dess medlemsländer är demokratiskt styrda, och de medborgare som är kritiska mot Nato har full rätt att framföra sina åsikter – men de utgör helt klart en minoritet. Det är för övrigt fel att sätta likhetstecken mellan USA och Nato. Mig veterligt har Nato varit inblandad i en enda tvivelaktig militär intervention – bombningarna av Serbien 1999. USA:s olika militära äventyr – senast den katastrofala invasionen i Irak 2003 – har bara stötts av en minoritet av Natos medlemsländer.

Jag har också mycket liten förståelse för åsikten att USA ligger bakom ”den arabiska våren”, inbördeskriget i Syrien eller regimskiftet i Ukraina 2014 – utom att ”den västerländska demokratin” för många unga människor i arabländerna eller Ukraina kan utgöra en inspirationskälla, precis som under det kalla kriget.

Jag kan bara inte förmå mig till att stödja en hänsynslös diktator som Bashar al-Assad i Syrien bara för att han ”står på rätt sida i huvudmotsättningen” (som då går mellan USA-imperialismen och världens folk). Här ser jag en klar parallell med vissa maoister på 70-talet som stödde Pinochet i Chile och Idi Amin i Uganda för att de ”stod på rätt sida i huvudmotsättningen” (som då gick mellan supermakterna och tredje världen).

Sammanfattningsvis anser jag det lika förkastligt att ha inställningen att ”Ryssland har alltid fel” som att ”USA har alltid fel”. Det är naturligtvis bekvämare att betrakta världen med en sådan ensidig svartvit syn, men det blir inte sannare för det.

  5 kommentarer for “Tredje ståndpunkten berättigad i dag

  1. Bertil Carlman
    2018-08-02 kl. 9:15

    Tänk att det skall vara så svårt att låta det mångkulturella folket i Syrien själva bestämma huruvida de vill ha den ena eller den andra statschefen. Om Syrien krossas som stat, vilket USA och Västeuropa arbetat hårt för sedan ett antal år, får de inte den möjligheten på länge. Eftersom nu Ryssland stöder den syriska statens överlevnad spelar det mindre roll vilken eventuell färg statschefen har på sina kalsonger. Är detta svårt att förstå Bengt? Det verkar som du läst men inte förstått artiklarna på steigan.no

  2. Anders Persson
    2018-08-02 kl. 9:22

    Fotot med Vilhelm Moberg är taget den 17 oktober 1941, en vecka efter att Adolf Hitler, genom sin presstalesman låtit meddela att Sovjetunionen i praktiken var besegrat och att bara smärre “upprensningsaktioner” återstod – och halvannnan månad innan Röda Armén inledde sig berömda motoffensiv utanför Moskva.

  3. Leif Stålhammer
    2018-08-02 kl. 10:02

    Man kan ha olika åsikter om saker och ting. Vore emellertid välgörande få höra bevisen för de gärningar som den “hänsynslöse diktatorn” begått. Fakta är det enda som kan ligga till grund för politiken, rensad från ideologi. Benkt Lundgrens argumentation känns inte övertygande.

    PS. Vad tycker Benkt Lundgren om Libyens öde? Och Hillary Clintons roll där.

  4. Benkt Lundgren
    2018-08-02 kl. 16:21

    Bertil Carlman,
    det är värre än så. Jag har inte på åratal läst “övervintrande maoister” som Pål Steigan och Jan Myrdal. De har haft fel så många gånger, så varför skulle jag se dem som sanningsvittnen i dag? Men om det är så att Steigan anser att t ex upproret mot al-Assad 2011 var bara “ett organiserat kuppförsök av USA” – vad är det för skillnad mellan en sådan ensidig syn och den åsikt som var förhärskande i USA under kalla kriget – alltså att alla folkliga uppror mot regimer USA gillade var “kommunistiska och styrda från Moskva”?

    Och apropå ensidighet: även om Steigan har rätt i att USA sedan ett par år vill krossa Syrien som stat, varför är detta så mycket värre än att flera länder i området sedan 70 år vill utplåna ett visst grannland till Syrien från världskartan? Nej, jag är ingen “Israelvän”, men jag lutar åt att Palestinafrågan bara kan lösas med en tvåstatskonstruktion.

    Leif Stålhammer,
    jag fördömer aktionen i Libyen. Jag kritiserar både USA och Ryssland!

  5. Bertil Carlman
    2018-08-03 kl. 15:54

    “De har haft fel så många gånger, så varför skulle jag se dem som sanningsvittnen i dag?” Bengt, du kan göra som jag gör, när jag läser steigan.no. Du kan gå in på länkarna (bl.a. officiella sådana i USA) och syna dem. Jan M skriver/säger jämt “Gå till läggen”, gör det Benkt! Eller är du i samma position som den inkvisitor som gav Galileo Galilei husarrest. Galileo sade: “Titta själv i teleskopet så kan ni (ers excellens?) se vad som är sant”. Det gjorde inte inkvisitorn och det är ju förståeligt. För om han sett att kyrkan hade fel och Galileo rätt hade han hamnat i ett svårt läge. Inkvisitorn hade dessutom ingen möjlighet till en tredje ståndpunkt. Jag vet inte om berättelsen är sann, men den är sannolik som Tage Danielsson sa och dessutom är den bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.