TRETTIOSJU KRONOR för ett litet paket Bregott!

Surgubben Ekstrand

JAG INHÄMTAR PÅ Text-TV att SLU undersökt saken, och baserat på fakta hävdar att de kraftiga prishöjningarna på livsmedel är omotiverade. Ja, vem i hela världen hade trott något annat? 

Men SVT har förstås fram till nu hävdat motsatsen. Inflationen har ödesmättat framställts som något av en naturlag.

Igår kväll intervjuades en professor i nationalekonomi, jag har glömt hans namn, som på frågan vad skall alla stackars konsumenter göra glatt svarade ”det är bara att härda ut”. Regnar det, så regnar det. Köp paraply. 

Plötsligt minns jag hur vi radikala studenter på Nationalekonomen i Upsala kritiserade just inflationsteorin och dess simpla förklaringsmodell. Det var då, det.

När jag är på riktigt surt humör tar jag upp de hårresande priserna med personalen i vårt lokala Coop. De skruvar på sig, hummar och jag skjuter vresigt in: ”Det är förstås kriget och Putin?” På detta inget svar. 

Men på ICA häromdagen faktiskt från en kassörska när jag ondgjorde mig: ”Ja, det är läskigt.” Hon kanske instruerats att svara så, inte ge sig in i någon diskussion med kunden. Framförallt inte om det är kö.

Igår 37 kronor för ett litet paket Bregott på Coop. Jag säger det igen: TRETTIOSJU kronor! Kunde jag, skulle jag trixa med prislapp och i inflationsbekämpande syfte sänka priset, sådan är jag. Men det går inte, av tekniska skäl.

Alla, ja förutom surgubben Ekstrand då, finner sig. Hukar och betalar snällt. Detta folk har jag för länge sedan givit upp hoppet om. I och med ATP-systemets avskaffande och efterföljande försämring av pensionerna, utan några folkliga protester, insåg jag hur det är ställt.

Till och med en av försämringens arkitekter, Göran Persson, förutsåg en folklig reaktion alldenstund människor tvingades fatta hur låg pensionen skulle bli. Nå, inte en reaktion i form av kollektiv ilska. Snarare uppgiven besvikelse. Knytnäven kvar i byxfickan.

En tidigare ledarskribent på Arbetarbladet, under sin publicistiska gärning rapp och rå i tonen, kommenterade eftergivet: ”Nu får man börja leta röda prislappar.” 

I Nederländerna protesterar bönderna, finner sig inte bara. Det blågula folket fäller upp paraplyerna. Regnar det, så regnar det. 

... är läst 565 gånger!

  6 kommentarer for “TRETTIOSJU KRONOR för ett litet paket Bregott!

  1. Leif Strandberg skriver:

    Ja, smör och kaffe är rena lyxprodukterna nuförtiden. Åtminstone för oss vanliga pensionärer, tillika gamla rödingar. Men det finns rödingar som har råd. Kommunisten Ylva Johansson lyfter en kvarts mille i månaden och den rödaste röda Rossana Dinamarca jobbar inte alls, men slantar likväl in 53.000 från riksdagen + studiebidrag. Och herrgårdskungen Göran Persson gör väl sitt eget smör. Jag säger som Majakovskij: Vakna Lenin, blodsugarna kommer.

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    En lien fråga till Leif S!
    Blodsugarna är väl sedan länge här och har funnits i Ryssland långt innan 1991!

  3. Leif Strandberg skriver:

    Dennis Z!
    Jo. Du har rätt, och som det ljuder i Internationalen: ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta.”

  4. Mats Larsson skriver:

    Dennis Z och Leif Str!
    I min ungdom brukade jag hävda att blodpudding var den optimala maten när man levde
    billigt: billig, god, mättande, nyttig och lätt att tillaga. Min mamma var en mycket entusiatisk bärplockare, så hon kokade lingonsylt i mängder som varken hon eller min pappa kunde konsumera.

    Numera har borsjtj övertagit den rollen, med skillnaden att den är mer arbetskrävande än blodpudding. Råvarorna inte dyra, rödbetor, morötter, vitkål. Köttet inhandlas i de lägsta prisklasserna, typ högrev (men även kycklig går bra), men som blir mört efter ett långkok.

    Arbetsintensivt, javisst, men fördelen är att det håller sig i kylskåpet minst en vecka och blir bättre med tiden (i motsats till till exempel pannkakor). Tillbehör: smetana (eller som vi säger på svenska, gräddfil).

    Tillagas av min ukrainska hustru. Och Leif Str, med erfarenheter från Vitryssland, vet ju att det var allmänt känt i Sovjetunionen att de ukrainska kvinnorna lagade den bästa maten (män lagade inte mat, som bekant) i unionen.

  5. Arne Nilsson skriver:

    Lasse E!
    Med anledning av att du inte ser något motstånd mot kapitalets offensiv mot arbetarklassen skriver du uppgivet:
    ”Detta folk har jag för länge sedan givit upp hoppet om.”

    Men jag menar att du är allt för pessimistisk. Det förekommer givetvis motstånd. Eftersom socialdemokraterna (SAP) har slängt reformismen överbord och deltar i nedmontering av folkhemmet har många arbetare vänt SAP ryggen och fallit för Sverigedemokraternas falska locktoner. Vänsterpartiet (V) lägger tonvikten på identitetspolitik och öppna gränser och är därmed inte ett seriöst alternativ. De leninistiska grupperingarna saknar demokratisk trovärdighet och deras uppslutning bakom den sovjetiska modellen gör dem ointressanta. Så visst förekommer det ett politiskt motstånd mot de etablerade politiska partierna, men det detta motstånd är på villovägar för att uttrycka det diplomatiskt. I närtid finns det exempel på motstånd mot kapitalets offensiv. Jag avser piloternas strejk för att slå vakt om den anställningstrygghet, återanställning, som var avtalad med SAS.

    Vare sig vi ser det eller ej så fortsätter inom den ekonomiska sfären klasskampen, fördelningen av det samhälleliga överskottet, mellan arbetarklassen och kapitalet. Förr eller senare och på det ena eller andra sättet kommer det att bildas en organisation som tillvaratar arbetarklassens kort- och långsiktiga intressen.

  6. Lasse Ekstrand skriver:

    Arne Nilsson!
    Önskar så att du har rätt!
    Mitt skägg må ha grånat på utsidan, men på insidan flammande rött.
    ”Min mammas socialdemokrati är död”, har jag skrivit många gånger. Med sorg i hjärtat. Mamma – förärad Hjalmar Branting-medaljen för sina insatser – skulle vända sig i graven om hon bevittnade dagens S som står för något HELT ANNAT än det hon hela livet försvarade.

    Att försöka prata inflation, och fullkomligt ohemula prisstegringar, med folk är lönlöst. Alla är därvidlag lika uppgivna. Statstelevisionen spär på defaitismen genom att framställa inflationen som något av en naturlag.

    Pensionsreformen, att den inte väckte en folklig proteststorm var lite av spiken i kistan för mig, för att uttrycka det dramatiskt.

    Hur en ”feministisk” regering kan acceptera att kvinnor som slitit hela livet och gjort rätt för sig knappt kan leva på sin pension – det övergår mitt förstånd.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.