Statliga myndigheten SCB, underställd regeringen, har gjort en ny undersökning om svenskarnas inställning till Natomedlemskap. Av 9.250 tillfrågade personerna ville c:a 50 procent inte svara eller delta i undersökningen.
DN skriver den 11 juni:
”Andelen som är positivt inställda till ett svenskt medlemskap i Nato ökar något, visar en ny mätning från Statistiska centralbyrån (SCB). Nästan 69 procent ställer sig positiva till ett svenskt medlemskap jämfört med 65 procent i maj förra året. Lite drygt 20 procent svarar att de är negativa, mot 23 procent förra året. Andelen som inte vet eller inte vill svara ligger kvar på omkring 11 procent. Männen är något mera positivt inställda till ett medlemskap i försvarsalliansen. 72 procent ställer sig positiva jämfört med 64 procent bland kvinnorna. Omkring 9 250 personer tillfrågades, ungefär hälften svarade, enligt SCB. Förändringarna är statistiskt säkerställda.”
”Nästan 69 procent” signalerar att det är något skumt. Hur har de avrundat? När jag räknar får jag det till 68 procent. Antalet Natopositiva har alltså bara ökat med 3 procent bland de svarande, vilket motsvarar 139 personer.
Men alltså, 50 procents bortfall är ett gigantiskt bortfall! Enligt statistikens ABC är ett 50-procentigt bortfall så stort att det undergräver undersökningens trovärdighet. Om bortfallet är över 40 procent bör undersökningen slängas i papperskorgen.
Alltså, trots all skrämsel-propaganda om det annalkande kriget som bedrivits av den nuvarande regeringen, både före och efter vårt inträde i Nato i mars 2024, är undersökningens resultat ett fiasko! 50 procent, 4.625 personer, av de tillfrågade vände undersökningen ryggen! Och av de som ändå deltog i undersökningen, som kan antas vara mer positiva än de som vägrar delta, var det bara 3 procent fler som var positiva till Natoanslutningen jämfört med förra året! Det är allt annat än trovärdigt. Trots detta fiaskoartade resultat presenteras resultatet i våra stora medier som att den positiva inställningen till Nato ökar.
Det är mer än okvalificerat, det är propaganda.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Gränsen för vad som klassas acceptabelt bortfall har över tid framflyttats och numera är ett femtioprocentigt bortfall vanligt och anses ofta (oftast?) vara acceptabelt.
Professor Bengt Starrin publicerade 2018 i Socialmedicinsk tidskrift en tänkvärd krönika över detta tema.
Här länk för hämtning av fil från KB.
För egen del tror jag att det starka och ökande stödet för Nato är ett faktum. Svensk opinion tycks vara lättmanövrerad och följer den för tiden påbjudna inriktningen.
Även SCB utvecklar det här och ser det som ett tilltagande problem.
Jan-Peter S!
Om en opinion är ”lättmanövrerad”, är den mindre giltig då? Behöver en sådan folkvilja hjälp av ett avant-garde att komma fram till sin egentliga uppfattning, som är mer i samklang med folkets egentliga klassmässiga och nationella intresse?
Jan Arvid G!
”Om en opinion är ’lättmanövrerad’, är den mindre giltig då?”
– Nej!
”Behöver en sådan folkvilja hjälp av ett avant-garde att komma fram till sin egentliga uppfattning, som är mer i samklang med folkets egentliga klassmässiga och nationella intresse?”
– Om du tillåter mig att bortse från orden ”hjälp” och ”avantgarde” samt om vi förutsätter att den svenska opinionen manövrerats i riktning som enligt min mening skadar Sverige; då ämnar jag försöka motverka densamma.
Enligt SCB är den positiva skaran 68,7 procent. Det är svårt att se hur det kan avrundas till 68, som Lindelöf gör. Att kalla 68,7 procent för ”nästan 69 %” torde vara helt i sin ordning, även om man är motståndare till demokratiska staters försvarssamarbeten mot en statsbildning som tillhör de mest imperialistiska vi känner till.
Avseende att vända ryggen till undersökningen: 21 procent har valt att inte delta i undersökningen. Resten har inte kunnat nås eller varit förhindrade.
Små skillnader som skiljer tendentiös rapportering från en konstruktiv debatt om vilka vägval vi bör göra inför framtiden.
Om en opinion är lurad av vinklad eller ofullständig information (läs propaganda) så är den självklart inte giltig. Visst, den är giltigt som ett faktum i en opinionsmätning men den är inte giltig som åsiktsyttring.
Om dessa tycks de flesta vara eniga, både statsvetare, filosofer och medieforskare. Samt inte minst de politiker och medier som underkänner människors röst på, av dem, oönskade personer och partier och påstår att det är resultat av otillbörlig valpåverkan.
“Det som är bra för en människa eller ligger i hennes intresse är det som hon skulle välja om hon hade maximal förståelse av vilka erfarenheter detta val och dess mest relevanta alternativ skulle leda till.” skrev statsvetarnestorn Robert A Dahl.
När Nato-opinionen färgas av enbart positiva utsagor om Nato, och noll problematik, blir en sådan opinionsyttring inte giltig som opinionsyttring.
Magnus B!
Fina dagar på Kloverön nu antar jag.
Nå, jag avrundade inte, jag räknade lite på de siffror som fanns i pressnotiserna. 50 procents borfall var en ungefärlig siffra, men jag utfick från den för enkelhets skull. 68 eller 69 är inte det avgörande. Bortfallet är avgörande. Varför de tillfrågade hamnat i bortfallet är inte heller det viktiga. Det viktiga är man inget vet om hälften av de tillfrågade. Om man gjort en bortfallsanalys framgår inte. Jag tror (obs! tror) att den skulle visat att Natomotståndet varit större i bortfallet. Och att därför 68 procent Natopositiva är en för hög siffra. Kan vi inte vara överens om det?
Magnus Berg!
Jag utgår från att du icke är ironisk med utsagan ”Om en opinion är lurad av vinklad eller ofullständig information (läs propaganda) så är den självklart inte giltig.” Jag tvekar, eftersom du rimligen ej håller med de mäktiga ”politiker och medier som underkänner människors röst på, av dem, oönskade personer och partier och påstår att det är resultat av otillbörlig valpåverkan”. Du torde väl underkänna politikers och mediers ogiltigförklaranden av folks röstande i vissa fall, men du säger själv att en opinion kan vara ”inte giltig”. Det får jag inte ihop.
Menar du att ”politiker och medier” underkänner åsikter och röster i fall varest medborgarna faktiskt förstod frågorna? Att de, så att säga, missbrukar den i och för sig riktiga tesen, att folkviljan kan vara lurad och bedragen?
Om vi utgår från att du menar allvar, och begränsar oss till Sverige, vilka opinioner menar du har varit giltiga under de senaste 150 åren? Alltså, i vilka fall har Sveriges medborgare haft förståelse för alternativen, och därför kunnat skapa en giltig åsiktsyttring i val och debatt?
”Visst, den är giltigt som ett faktum i en opinionsmätning men den är inte giltig som åsiktsyttring.” skriver Magnus Berg.
Jag hävdar att det är just, mer eller mindre välgrundade, åsiktsyttringar som en opinionsundersökning sammanställer. Vad en människa tar in för att bilda sig en åsikt varierar stort, och vi kan säkert också vara överens om att vi alla har olika förutsättningar att behandla upptagen information.
Så t ex har jag åsikten att svensk opinion tycks vara lättmanövrerad och följer den för tiden påbjudna inriktningen.
Jan Arvid Götesson!
Det jag skriver är att nästan alla (du är väl ett undantag?) anser att opinioner kan vilseföras till att hysa åsikter som inte ligger i deras intresse och som de inte skulle hysa om de vore bättre upplysta.
I fallet med Nato så är helt enkelt informationen i Sverige ensidig och därmed ofullständig och opinionen hade garanterat varit en helt annan om människor fått en allsidig och opartisk information.
Jan-Peter Stråhle!
Du är lite vag, eller så är jag dålig på att förstå vad du menar. Innebär det du skriver i din kommentar att du anser att människor blivit korrekt informerade och att de utifrån detta kunnat fatta rationella beslut i Nato-frågan?
Magnus Berg!
Jag kommenterade ditt påstående som säger att en vilseförd individs åsikt är ogiltig, och kan inte förstå på vilket sätt min kommentar kan sägas vara otydlig. Men jag ska försöka att förklara än tydligare:
En vilseförd persons åsikt är inte ogiltig. Den är att betrakta som gällande i vårt samhälle, ty alla myndiga personer har oavsett förståndsgåvor och kunskap rätten att välja sin väg i livet. Ett mycket tydligt exempel är den s k rösträtten.
Vad gäller din fråga är svaret för det första att vi inte givits tillfälle fatta beslut i frågan om Natoanslutning, och för det andra vill jag fråga dig: Vem ska informera oss? Vi har en skyldighet att också söka kunskap, och om vi inte tar det ansvaret blir vi ledda (och det är också ett val).
Jan-Peter Stråhle!
Att en vilseförd persons åsikt betraktas som gällande i vårt samhälle håller jag helt med om. Det anser jag vara en brist i vårt samhälle. Vi tar helt enkelt inte demokratin på allvar. Vi diskuterar inte människors förmåga att fatta rationella beslut. Det är detta som jag i min första kommentar hävdar att statsvetare, filosofer och medieforskare gör. De ser problemen med detta och de menar att problemet är brist på saklig och allsidig information.
Detta problem verkar även de som skrivit ’Regler för radio- och tv-sändningar’ ta på allvar eftersom de betonar saklighet, opartiskhet och att det inte ska vara ensidigt o s v. Problemet här är att SVT och SR inte lever upp till dessa krav och att ingen i makthavande ställning bryr sig. Därför kan public service ägna sig åt ren propaganda, t ex i Nato-frågan.
Granskningsnämnden är här en helt tandlös instans. Jag tror inte ens de vill korrigera eller förmår, p g a att de själva är indoktrinerade p g a brist på andra informationskanaler. Tar man hela sin världsbild från svensk mainstreammedia så tror man ju att det är sanningen och hela sanningen. Precis som ett barn som växer upp i en dysfunktionell familj tror att familjen är helt ok.
Sedan håller jag med dig om att alla har en skyldighet att informera sig. Men det är ett väldigt högt krav som väldigt få lever upp till. Därför blir mainstreammedia så viktiga, speciellt SR och SVT. Det är från dessa medier det droppar in intryck även till de som inte aktivt söker information. Det är helt enkelt svårt att undgå intryck från mainstreammedia.
Den ideala situationen vore så klart att media hade som avsikt att ge oss komplett (läs mångsidig, opartiskt o dyl) information utan avsikt att påverka eller vilseleda. Likaså att politikerna hade den ambitionen. Ungefär som Jürgen Habermas föreslår som förutsättning för sitt “kommunikativa handlande”. Då skulle vi få en reell demokrati. Inte den skendemokrati vi har idag.
Jag har funderat lite på hur en direktdemokrati skulle kunna fungera. Det jag då kommit fram till är att vi borde ha kvar partierna. Partierna skulle då enbart fungera som informationsinsamlare. Väljarna skulle inför varje fråga presenteras med ett litet (så kort som möjligt) informationsmaterial som de olika partierna tillsammans sammanställt. Varje parti skulle i materialet få ge sin syn på frågan. På så vis tror jag en fråga skulle bli mångsidigt belyst och ge alla väljare möjlighet att fatta ett, för sig, rationellt beslut. Problemet i dagens läge är att alla partier i riksdagen tycker i stort sätt nästan lika dant i nästan alla frågor. Hur man då ska få in lite mångsidighet i informationsmaterialet har jag ännu inte funderat ut någon lösning på. Än så länge är det public service som ska bära ansvaret för att vi blir väl informerade.
Minns en nyhet från Radio Mosebacke: ”Ett TV-program om Parterna har visat sig vara helt och hållet Partiskt. Man letar nu förgäves efter motParterna”
Direktdemokrati? Det har nog sina sidor, jag tror den representativa demokratin fungerar bäst även om ytterlighetsgrupper kan känna sig marginaliserade. Minns från USA valet 2024 att i Kalifornien hade väljarna förutom presidentvalet att rösta på ett dussintal personval på olika nivåer. Men utöver det fanns också 52 folkomröstningar i olika sakfrågor. Få, om ens någon orkar sätta sig in i alla dessa frågor. I Schweiz med frekventa folkomröstningar kan deltagandet många gånger vara långt under 50 procent