Vem skriver så här vackert om Hälsingland?

”Mörk Edgar Jonsson gick sakta nerför backen mot Vallstabron på Nianforsvägen och höll sin Nadja i handen /…/ Det var den femte oktober och knasterröd frost täckte bron och lövträden som växte insprängda i granväggarna skiftade i gult och lättrosa och knallrött och den svaga vinden som drog iväg över höstängarna luktade svagt av våtmyr och köld och kanske snö”.

Rätt svar är: Anderz Harning.

Jag mötte hans författarskap i mitten av sextiotalet. Men då skrev han inte om hösten i Hälsingland. Nej, den gången hade han skrivit en porrberättelse i den häftade röda boken Kärlek 2. Den officiella undertiteln var erotiska noveller, men Harning själv hade inget emot att komma ut som pornograf. Sådan var han. Han skulle aldrig lämna de explicita sex-skildringarna för han var inte rädd för att vara skandalös, eller att göra bort sig. Inget mänskligt var honom främmande. Här liknande han Strindberg.

Anderz Harning var förstås alldeles oförliknelig men delade drag med andra busar. Han var som Cornelis Vreeswijk; alldeles för tjock, alldeles för begiven på alkohol, hade en alldeles särskild begåvning att dikta och han dog, precis som Cornelis, alldeles för tidigt. En stor skillnad var att Cornelis älskade sin mor medan Anderz hatade sin (styv-)mor.

Anderz var också lik Jan Myrdal; samma rondör, samma ilska mot överheten, samma besatthet att vara emot och tycka sig ha rätt, samma beläsenhet, samma problem med föräldrarna och därför samma typ av barndomsskildringar. Skillnaden var Myrdals förmåga till disciplinerat föreningsarbete. Anderz seglade i stället loss på de sju haven.

Anderz var också som Jan Guillou. Stursk, samma benägenhet att säga ”Vad var det jag sa!” och samma oräddhet. Men bredvid Harning framstår ändå Guillou som en finlemmad konfirmand. De hade likartade barndomar och skrev väldigt likartade böcker om dem; en barndom med övergrepp, hugg och slag. Guillous Ondskan kom dock 10 år efter Harnings Stålbadet. Mer om den boken nedan.

Harning skrev alltså tidigt in sig i den refraktära traditionen; trotsets väg, den väg som är mot det mesta, den väg som hävdar sin rätt, den väg som hävdar att det är jag som har rätt, eller som det står på Anderz Harnings minnessten i Hudiksvall: ”Vad var det jag sa”!

Men vi tar det från början. Anders (med ”s”) föddes 1938 i Stocka. Fadern Hjalmar var skeppsmäklare och kapten i landstormen, modern som dog när Anders bara var tre år hette Margit, född Westling. Fadern gifte om sig 1943 med Greta från fina staden Uppsala. Denna styvmor kom att bli den svängtapp som Anders liv och författarskap hela tiden vred sig kring. Greta Harning var tysksinnad och medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland, en förening som samlade en stor del av den svenska överklassen och delar av parnassen under världskriget. Anders ändrade som vuxen stavningen av sitt namn till Anderz för att markera en barndom i ett nazistiskt hem (som han upplevde det) och därmed reta sin styvmor till vansinne. Hon överlevde för övrigt sin styvson med 17 år, men gav aldrig upp att vara mycket kritisk till Anderz.

Tillbaka till kronologin. I Hudiksvall inledde Anders studier på latinlinjen vid Hudiksvalls högre allmänna läroverk. Han lämnade emellertid studierna efter ett år – ”nu får det banne mig vara nog” – och gick till sjöss. Här börjar hans fria liv, hans resor i alla väderstreck och hans författarskap. Föräldrarna har då emigrerat till Spanien och senare till Rhodesia. Anderz reser och är borta i världen, men inne i honom vilar alltid Hälsingland.

Efter sju romaner kommer så barndomsromanerna. Först ut är Stålbadet, 1972. Två år senare kommer en fristående fortsättning, Asfåglarna. Böckerna får ett mycket stort genomslag. Det är faktiskt första gången som en nazistisk barndom i Sverige skildras så rakt och detaljerat. Och det hela utspelar sig alltså i norra Hälsingland, i Stocka; ”Stocka by the sea”, som Anderz själv alltid sa.

Stålbadet är en fin skildring av barns lekar i närheten av den livliga båttrafiken och hamnområdet i Stocka, med ett världskrig strax utanför, som styvmodern hoppas att Hitler ska vinna. Det är en berättelse om hur den tyska segervissheten bryts sönder i Stalingrad, och den chock som detta väcker hos svenska Hitlerbeundrare. Men framförallt är det berättelsen om hur ett litet barns utsätts för sadistiskt förtryck av föräldrar. Huruvida allt i boken är sant eller inte vet man inte. Anderz hävdar förstås sin romans giltighet – andra gör det inte. Detta litterära dilemma drabbar ju alla författare som beskriver en barndom där föräldrarna inte framstår i fördelaktig dager; Felicia Feldt, Cecilia Gyllenhammar, Jan Myrdal, Jan Guillou…

Harnings barndomsböcker blev film 1987 med Marika Lindström i rollen som nazianstucken styvmoder.

Efter dessa böcker räknas Harning som en rikskändis, men avviker fördenskull aldrig en millimeter från rollen som riksbuse. Han låter sig (förstås) presenteras i porrtidningen Aktuell Rapport, han dyker upp i TV-program och inte minst sommarpratar han vid tre tillfällen. Jag minns det första sommarprogrammet 1983, när han inledde med att spela Horst Wessel, nazisternas ökända kampsång, den som börjar med ”Die Strasse frei, den braunen Batallionen” (som för övrigt var förbjuden att spela i radio, men Anderz Harning lyckades även den gången att lyfta fram det mest förbjudna).

Han bor i Göteborg men är ofta på resande fot och bor lika gärna i Söderhavet eller i Portugal. Han skriver hela tiden; noveller (jodå även porrnoveller), tusentals tidningsartiklar, han är med och grundar Hälsinge Akademi och skriver sista roman Mogadondalen 1982. Den romanen, vars inledning citeras i början av denna artikel, är en ohygglig dystopi som jag lade åt sidan när den kom. ”Den är för överdriven”, tänkte jag. Den handlar om ett Sverige där den politiska eliten ”sitter inne med rättvisan och sanningen och hedern och till och med människokärleken”. De som motsätter sig detta kallas fascister och fiender till demokratin. Dessutom har eliten genomfört ett avlivningsprogram för åldringar över 67 år – det blir billigare så. Men i skogarna i Hälsingland finns det fortfarande kvar åldringar som motsätter sig den nya ”demokratiska ordningen” och på dessa är det årlig höstjakt. Om en sådan jakt handlar romanen, som jag alltså inte tyckte var särskilt bra när den kom 1982, men som jag idag nästan 40 år senare läser med igenkänning och behållning. Särskilt skildringarna av öringbäckarna, sjöarna och bergen tilltalar mig som bor i detta Hälsingland. För den som inte vill läsa hela boken, kan jag avslöja att det inte går så bra för motståndsrörelsen. Eliten vinner.

Anderz levde ett mycket hårt liv och han dör i skrumplever 1992 på Mölndals lasarett. Han blev 54 år.

Slutord
Rekommenderad läsning är förstås barndomsromanerna. Men varför inte börja med att lyssna på hans sommarprogram från 1988 (hans tredje). Där får du höra vilken ödmjuk och fin ton, med tydliga inslag av hälsingemål, som han hade, denne suput, buse, diktare och människovän.

I samband med denna artikel ringde jag upp Sveriges störste Harningkännare, Jonas Sima. Han var både skolkamrat, författarkollega och vän med Anderz och har redan skrivit många artiklar om Harning och hans värld. Vid vårt samtal säger han: ”Jag har hans litterära kvarlåtenskap i en låda, bland annat hans okända dikter, och jag önskar att jag mäktar med att skriva den riktigt stora biografin om Anderz.”

 Det hoppas jag också. Till dess kan du se Jonas Simas film ”Varning Harning” från 1983 (kan beställas från Sima Produktion).


Kuriosum 1
Anderz Harning använde aldrig kommatecken.

Kuriosum 2
Bohemen Harning var politiskt svårplacerad; trotset i sig var nog hans politiska rättesnöre. Likväl var han god vän med den mycket dogmatiske gammelkommunisten Nils Holmberg i Göteborg (han som översatte Maos lilla röda till svenska). Vid Nils begravning, 1981, höll Anderz griftetalet och började med: ”Tjenare farsan!”

Föregående artikelSå störtas tyranner i sagornas värld
Nästa artikelHUR KOMMER DET SIG ATT KINA BLOMSTRAR OCH ATT USA NÅTT SLUTET PÅ DEN 75-ÅRIGA TILLVÄXTEN EFTER 1945?
Leif Strandberg
Leif Strandberg är pensionerad skolpsykolog, introduktör av den ryske pedagogen Lev Vygotsky, författare och skribent.

10 KOMMENTARER

  1. Tack till Leif Strandberg för att du uppmärksammar Anderz Harning! Jag läste hans båda barndomsskildringar med stor behållning när de kom ut. Men sen har jag inte läst nåt mer av Harning. Jag ser i omslaget till Stålbadet att han skrev flera böcker under 60-talet: Fridagar, De Andra, De Maktlösa, Bara en far?, Inte vända om, Kommentar till Höss och Prag – våldtagen stad. Du nämner inget om dessa utan bara Kärlek 2. Vore intressant att få läsa ditt omdöme om dessa, värda att läsa?

  2. Det är inte bra att skriva sådana här berättelser Leif! Det ställer till med bekymmer för en sån som mig. Jag får alldeles för stor lust att läsa en bok av Anderz, det har jag inte gjort. Det blir svårt. Redan har jag två tjocka böcker på kö hemma och två är på väg, en från bokklubben Clio och en från Bokus. Den ena av dessa fick en kusin mig att bli väldigt nyfiken på, den andra Stalin’s Great Science har Anders Persson fått mig att inse att jag måste läsa, om jag verkligen vill bättre förstå vetenskapens ställning i Sovjet. Det påminner mig om en av min svärfars historier.

    Torparen Sven i Bolet var inte intellektuellt lagd. Den förre prästen kände väl till det, och tog hänsyn därtill vid husförhören. Den nye prästen ämnade rycka upp församlingens alltför dåliga katekeskunskaper. Sven hade inte klarat sin, visserligen kanske ganska enkla, men för Sven alltför svåra fråga vid senaste husförhöret.

    – Till nästa gång måste Sven bättre ha studerat katekesen!
    – Ja goa pastorn, jag får väl jävlas me at´.

    Men jag läser av lust, det är tiden som känns knapp.

  3. Ja, man/kvinna vill ju leva i berusning med alkohol, romantik och uppror i det att förbättra världen i vår ungdom. Förbättra för vadå? Den ekonomiska verkligheten tar åtminstone stryptag på arbetarklassens romantik i min ungdom jämlik samexitens, då endast jag skulle försörja familjen. Den ekonomiska verkligheten i nutid tycks än värre i och med ökad arbetslöshet. Medelklass och miljardärer tycks dock ännu inte vara medvetna om en framtida ekonomisk dystopi. Vem blundar mest i nutid om obalanser?

    Alla söker vi i vår ungdom våra läromästare! ”Tjenare farsan” är väl ett symtom på att lära mer.

    För min del i min ungdom var Jan Myrdal, Marx, Mao Tse Tung, fredsreligion hinduismen lärorikt.
    Dock med kritisk förmåga! So what?

  4. Ulf N!
    Tack för dina ord. Det är nu så med Harnings böcker att de redan förpassats till magasinen på biblioteken, även här i Hälsingland. Därför är det svårt att bli spontant uppmuntrad att läsa hans verk. Det blev till att rota i de egna hyllorna. Och dem jag hittade och läste en gång till ser du på bilden. Men jag hittade, lite undangömd, också hans reportagebok Prag – våldtagen stad 21-22 augusti 1968. Harning vaknar upp i Prag efter ett kärleksmöte med J och upptäcker att de befinner sig i stormens öga: sovjetiskt pansar har redan rullat in i staden. Hans skildring av denna ödesdigra höstdag är full av egna upplevelser samtidigt som hans blick för det som sker är djupt kunnig. Han möter människorna, han resonerar om kommunismen, han skriver i stunden och tar fantastiska bilder. Jag menar att hans Prag-bok är ett reportage (? 100 sidor) som borde vara (kanske redan är) stilbildande på journalistutbildningar och skrivarkurser.

    Bertil C!
    Tack för kommentar. Jo, böcker ligger på hög. Men en timmes lyssnande kanske hinns med?

    Det här är Anderz sista sommarprogram.

  5. Mycket fin och läsvärd presentation av en tyvärr numera lite bortglömd författare. Han finns även i mitt minne, inte minst för den lysande skildringen av svenskt skattenit i En skatteindrivares död från 1981, det är alltså Harnings näst sista roman, undertitlad ”- en svart fars”, vilket inte är någon överdrift!

    Det slog mig också att Horst Wessel-Lied inte börjar som du skriver utan med ”Die Fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen” Din rad inleder dock kampsångens andra vers så det är ju ändå en slags början. För de av oss med tyska svårigheter finns här både originaltext och svensk översättning!

  6. Gunnar E!
    Intressant hur du uppmärksammar att uttrycket ”Tjenare farsan” mycket väl kan vara ett uttryck för lusten till fortsatt lärande. Jag håller med, och jag ska fundera mer på det. Vore kul (och väldigt icke-PK) att skriva en lärobok i pedagogik som hette just ”Tjenare farsan”.

    Dennis Z!
    Tack för kommentar. Du har så rätt så rätt. Men det är ju inte varje dag man går och nynnar på den där marschen, så det må vara förlåtet, hoppas jag. Men när jag nu läser mer om Horst-Wessel-Lied ser jag Wessel inspirerades av Willi Bredel från Röd Front – kämparnas förbund. Lite oväntat kanske. Medlemsströmningarna mellan RF och SA borde undersökas. Jan Myrdal skrev ju ofta om sin vän Willi Bredel. Han hade kunnat säga mer. Men nu får vi själva gå till källorna.

  7. Leif S, du har nog ett fel; visserligen av den smärre sorten. Du skriver ”Vore kul (och väldigt icke-PK) att skriva en lärobok i pedagogik som hette just ’Tjenare farsan’”. Varför skulle det vara icke-PK? Och dessutom väldigt?

    Jag undrar om du inte har ytterligare ett smärre fel. Du skriver ”Lite oväntat kanske”. Varför det? Hur gjorde Joe Hill flera av sina kampsånger? Han utgick från det som Frälsningsarmén sjöng. Har inte frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen (och olika humorister) regelbundet ”snott” av varandra?

  8. Bertil C!
    ”Tjenare farsan” faller på 3 politiskt korrekta snubbeltrådar:

    1. Meningen antyder att det krävs två för att lära sig något – att det enskilda barnet inte är kompetent i sig självt – inte klarar sig själv – att barnet/eleven skulle behöva typ en lärare,
    2. Meningen antyder att den andra är äldre (och kanske till och med klokare!) – vilket är en kränkning av elevens/det lilla barnets rätt att vara lika duktig.
    3. Meningen har dessutom den oerhörda fräckheten att utskriva att denne andra kan vara en man.

    Beträffande min andra fadäs om det oväntade att en SA-skribent skulle låna en text av en rödgardist. Jag antyder ju faktiskt i nästa mening att det kanske ändå inte är så oväntat. SA och RF-K delade klassbas och även idén om anti-kapitalism (därav De långa knivarnas natt, 1934 då Hitler och storföretagen högg huvudet av SA).

  9. Jag undrar om inte Horst Wessel också lånade av ”Alpens ros”, likheterna är påtagliga. Jag tror som Bertil C att det lånades friskt mellan olika rörelser, det gällde ju att hitta melodier som var lätta att spela och sjunga, med inte alltför komplicerad rytm och harmoni.

    Jag fick för mig att man sjöng Horst Wessel-Lied i ”Okänd soldat”, den klassiska versionen från 1955, under fyllslaget i officersmässen på Mannerheims födelsedag (4 juni), men jag hade fel. Man skrålade den tyska sången ”Erika” tills en packad Koskela avbröt sällskapet med någon slags hemmagjord ryska och den oförglömliga ”Koskela från Finland, äter järn och skiter kätting”.

    ”Den Pobedy” (Segerdagen) avviker påtagligt från mönstret med en betydligt knepigare rytmik och en melodi som inte sitter efter bara ett par lyssningar.

  10. En helt riktig iakttagelse, Bertil C. Jag tänkte själv på detta när jag i morse läste Leifs kommentar. Det roliga i just detta sammanhang är väl att Horst Wessel snodde direkt från sin politiske motståndare. För visst är det schwung i ”Die Fahne Hoch..”. Men med tanke på Horst Wessels eget öde och hur det gick för tysk nazism kanske det illustreras bättre av det gamla uttrycket, som grasserade bland folkdemokratiska vänsterister i Sverige på 1970-talet: ”Du kan aldrig segra till fiendens musik!”

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.