Trump-Kim i Singapore – ett vägskäl trots allt

Foto: REUTERS/Jonathan Ernst

Vad ska man tänka om mötet och det undertecknade dokumentet mellan Kim Jong Un (Nordkorea) och Donald Trump (USA). Om det som avhandlades inte var så avgörande för världsfreden så skulle man kunna se det hela som en grandios happening. Men ännu har ingen hoppat fram ur kulissen och ropat: Häpp! det var bara ett skämt.

Tillbakablick
Spänningen mellan de två systemen i Korea är ännu i grunden oförändrad. Det var ju så att efter Potsdamöverenskommelsen 1948(5!)* delades Korea i två zoner, norr respektive söder om 38:e breddgraden. Sovjet fick kontrollen över norra delen och USA över den södra. Snart proklamerades Republiken Korea (RK) i den amerikanska ockupationszonen och som svar på det utropades Demokratiska folkrepubliken Korea (DFRK) strax efteråt.

Koreakriget var inledningen på det kalla kriget där USA försökte knäcka det sovjetstyrda DFRK. Det lyckades inte helt. Ett avtal om vapenstillestånd undertecknades 27 juli 1953, men något fredsavtal blev det aldrig. Det råder alltså krig mellan de två koreanska staterna fortfarande.

Koreanerna har alltså i 65 år tvingats leva konstlat åtskilda. Ekonomin, urgamla traditioner, familjer och vänskapsband har slagits sönder. Jämförelsen med Tyskland håller ganska långt. Skillnaden är dock den att när Sovjetunionen kollapsade föll även DDR och Tyskland kunde återförenas. Men DFRK hade redan 1970 tagit ställning för Kina (i konflikten med mellan Sovjet och Kina) – deras stora granne i norr –  och därmed bytt Sovjetunionen som säkerhetsgarant mot Kina. På så sätt lyckades DFRK överleva det kalla kriget och behålla sitt oberoende.

Dagsläget
I den nya värld som nu håller på att skapas – där demokratier i klassisk mening blir alltmer sällsynta och där gigantiska ekonomiska krafter (kontrollerade av ett fåtal individer) lurar på varandra jorden runt för att på olika vis kapa åt sig billig arbetskraft, råvarufyndigheter och marknader – kan vi vänta oss vad som helst.

USA är rustat till tänderna, men samtidigt ruinerat på det mesta av sina enorma konkurrensfördelar sedan ett par generationer tillbaka. EU slits isär av inre motsättningar. Där är Tyskland den stora ekonomiska motorn, som är instängt med en massa problemländer som sätter käppar i hjulen för ett starkt och konkurrenskraftigt globalkapitalistiskt tyskt Europa.

Ryssland med alla sina slumrande rikedomar segar sig sakta uppåt, bidar sin tid och inväntar lugnt USA:s och EU:s långsamma försvagning.

I Mellanöstern firar USA&Co inte heller längre några triumfer i jakten efter olja. Man har blivit helt beroende av att hålla sin enorma krigsindustri igång genom att föra krig eller sälja vapen till sina bundsförvanters krig. T o m Sverige ingår i denna krets sedan snart 20 år, trots att vi inte är med i Nato.

Och bortom Mellanöstern och Ryssland ligger Fjärran Östern med jätten Kina som ingen längre rår på. Men där finns också stora ekonomier som Japan och nu kanske ett förenat Korea.

Singaporeöverenskommelsen
Ur detta perspektiv bör man nu betrakta Singaporeöverenskommelsen. I strömmen av kommentarer kan man konstatera att ingen avstår från att kalla det som skett historiskt. För, vem hade för ett halvår sedan kunnat gissa att den hån- och hotfulle Trump skulle skaka hand med “Rocketman” Kim Jong Un och att dessa sedan gemensamt skulle uttala sig för fred i Korea?

Singaporeavtalets punkt 3 ser ut så här:

3. Reaffirming the April 27, 2018 Panmunjom Declaration, the DPRK commits to work toward complete denuclearization of the Korean Peninsula.

Alltså man bekräftar Panmunjomdeklarationen från 27 april 2018 mellan Nordkorea (DFRK) och Sydkorea (RK) och DFRK förbinder sig att arbeta för fullständig kärnvapennedrustning på hela den koreanska halvön. Det kan knappast läsas på anat sätt än att även USA ansluter sig till vad Nord- och Sydkorea uttalade sig för i Panmunjom 27 april i år. Which means: kärnvapennedrustning i hela Korea och att USA har för avsikt att militärt lämna Korea. Hur detta kommer att tas emot av hökarna hemma i USA eller i Sydkorea återstår att se. Att det välkomnas av folket i både Korea och USA är ganska säkert. Iran är en av få som varnat Kim Jong Un för att lita på USA. Deras erfarenhet av det FN-sanktinerade och välfungerande “Iranavtalet” talar för dem sitt tydliga språk.

Vem har dragit längsta strået?
Vem av huvudpersonerna som vunnit mest på spektaklet kan man också tvista om, men nog är det ändå den allmänt hånade och bespottade lille fetknoppen Kim Jong Un som dragit det längsta strået. Han har svingat sig upp från en absolut bottenplacering till den absoluta toppen på bara ett halvår. Men den likaså allmänt hånade och bespottade USA-presidenten har kanske också lyckats bredda sin popularitet en del, åtminstone på hemmaplan. Man talar redan om fredspriset…

Vad som då verkligen orsakat detta politiska lappkast i USA, men även i och Nordkorea, kan man också spekulera om. Från krigshot och smädelser mot Nordkorea har Trump nu vänt till att lovorda Kims begåvning och prestationer och talat om att dra sig tillbaka. Trumps motiv kan vara många. Han sade på sin presskonferens att han genast tänkte inställa militärövningarna med Sydkorea i området och dessutom ta hem alla tusentals USA-soldater från Sydkorea, vilket skulle spara en herrans massa pengar. Ett motiv kan alltså vara att spara pengar för han behöver resurserna på annat håll och ser inte längre Nordkorea som ett verkligt krigshot.

Nordkoreas motiv för svängningen är kanske lättare att förstå. De har enorma försörjningsproblem och behöver äntligen öppna sig mot världen för att utveckla landet. Kinamodellen är kanske den som lockar. Att förhållandena i landet skulle ha blivit så kritiska att Kimklanen desperat söker en sista utväg för att behålla makten är en annan tanke. Jag har stött på resonemanget, men tror inte på det. Att Kimklanen däremot skulle missgynnas av en återförening är tämligen klart. Jämförelsen med Tysklands återförening ligger inte långt bort. Nord kommer att bli den fattiga provinsen som kommer att utarmas än mer om Sydkoreas kapitalistiska system tillåts råda. Syd- skulle med sin starka ekonomi förmodligen sluka Nordkorea. Men vad vet jag, kanske finns det andra modeller? Och inte kommer Kimklanen att kunna behålla makten i ett återförenat Korea.

Ett slags vägskäl
Om Singaporedeklarationen är början på något verkligt nytt, som kommer att utvecklas mot en lösning på den 65 år gamla Koreakrisen, vore förstås ett stort framsteg för Korea och för hela regionen. Att överenskommelsen plötsligt skulle hamna i papperskorgen är inte heller otänkbart när vindflöjeln Trump är en av parterna. Vad positionsförändringen kan innebära i det globala maktspelet är ännu svårt att sia om. Att Kina välkomnar en amerikansk Koreasorti är ganska klart. Att Ryssland gillar utvecklingen är lika klart (eftersom det försvagar USA). Vladimir Putin har redan bjudit in Kim Jong Un till Moskva redan i september. För EU:s (Tysklands) del ser jag inga direkta konsekvenser, annat än att man också kan agera lite tuffare i alla pågående konflikter med USA. Men mest är det nog fråga om att USA i sin pågående nedgångsspiral söker efter nya öppningar för att stärka sina positioner på andra håll.


* Potsdam var 1945 (Korr av Björn Nilsson i kommentar nedan)

  11 kommentarer for “Trump-Kim i Singapore – ett vägskäl trots allt

  1. Björn Nilsson
    2018-06-16 kl. 11:10

    Korr: Potsdam var 1945. Då hade Sovjet slagit ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea. Koreanerna hade hoppats återfå självständigheten som de förlorade 1910, men blev grovt svikna. 1948 lämnade sovjetiska röda armén norra Korea. I söder var USA (som inte kommit med trupper till Korea förrän efter Japans kapitulation) kvar som ockupant. USA för väl fortfarande formellt befäl över Sydkoreas krigsmakt, även om det nu till slut är ett överlämnande på gång. En av de viktigaste personerna i det här spelet tenderar att komma i skymundan: sydkoreanske presidenten Moon. Det kanske är bra: där lite vid sidan av kan han agera och bygga internt och externt stöd för en hägrande återförening.

    Vad Trump egentligen har för idéer är svårt att säga. Funderar han möjligen på en “Asian pivot”, inte militär som Obama tänkte, utan som byggande av relationer med de starka ekonomierna i östra Asien och samtidigt dumpa Europa utan ruelse?

  2. Knut Lindelöf
    2018-06-16 kl. 11:28

    Björn N!
    Tack för korr!

  3. Christer Lundgren
    2018-06-17 kl. 7:41

    Du missar kärnfrågan, Knut! Koreafrågan gäller i grunden Koreas suveränitet som enat land. Sedan 1945 har USA-imperialisterna försökt överta Japans roll som härskare över hela Koreahalvön.

    Potsdamkonferensen behandlade inte Koreafrågan, eftersom president Truman inte ansåg det gynnsamt för USA att ta upp den där. Han räknade med att Japan skulle kapitulera innan Sovjetunionen (enligt de allierades överenskommelse) skulle gå in i kriget mot Japan. Så blev inte fallet. Röda armén gick in med full kraft, besegrade snabbt den japanska armén i Manchuriet och fortsatte offensiven i Korea. USA:s trupper var då fullt upptagna på annat håll, och för att inte helt tappa greppet om Koreahalvön föreslog Washington närmast panikartat 38:e breddgraden som demarkationslinje mellan segrarmakternas intressesfärer, vilket Moskva accepterade. Japan kapitulerade den 15 augusti. Först tre veckor senare gick de första USA-soldaterna in i södra Korea.

    Som Björn Nilsson påpekar, hade koreanerna hoppats återfå självständigheten som de förlorat 1910, men blev grovt svikna.

    Du har fel då du talar om ”det sovjetstyrda DFRK”. Efter att Röda armén (med stöd av Kim Il Sungs partisaner) befriat Korea, förklarade man:

    ”Koreanska folk! … Korea har blivit ett frihetens land. Men det är bara första sidan i den koreanska historien. En rik och blomstrande fruktträdgård är resultatet av människors ansträngningar och energi. Därför kan också Koreas lycka bara uppnås genom de heroiska ansträngningar som ni, det koreanska folket, gör. Kom ihåg, koreanska folk! Ni har lyckan i era egna händer. Ni har uppnått frihet och befrielse. Nu hänger allt på er. Sovjetarmén kommer att ge det koreanska folket alla förutsättningar för det fria och kreativa arbete som ni måste ge er in på. Koreanerna måste göra sig själva till sin egen lyckas skapare.”

    Detta bör jämföras med den proklamation som befälhavaren för USA:s styrkor John R Hodge utfärdade:

    ”I kraft av den myndighet som givits mig som högste befälhavare för USA:s styrkor i Stilla Havet upprättar jag härmed militär kontroll över Korea söder om 38 breddgraden nordlig latitud och dess invånare och tillkännager följande villkor för ockupationen:

    All regeringsmakt över Koreas territorium söder om 38:e breddgraden nordlig latitud och dess folk kommer för närvarande att utövas under min myndighet. Personer kommer att lyda mina order och order utfärdade under min myndighet. Motståndshandlingar mot ockupationsstyrkorna eller varje handling som kan störa allmän fred och säkerhet kommer att bestraffar hårt.

    För alla syften under den militära kontrollen kommer engelska att vara det offentliga språket…”

    USA behandlade inte koreanerna som ett befriat folk, utan som en besegrad fientlig nation.

    Koreakriget började 1950 som ett inbördeskrig (liksom USA:s inbördeskrig) men förvandlades genom den USA-ledda internationella interventionen till ett nationellt befrielsekrig. I kriget tog USA livet av flera miljoner koreaner genom förödande bombningar och napalm, men misslyckades ändå med sina huvudmål; att krossa folkrepubliken och lägga under sig hela Koreahalvön. Det är det nederlaget som ett fredsavtal skulle bekräfta, och det är det som hökarna vägrat göra i 65 år.

  4. Knut Lindelöf
    2018-06-17 kl. 9:22

    Nu har vi tack vare Christer Lundgrens gedigna kunskaper om Koreas historia kunnat fördjupa bilden av Koreafrågan som är så viktigt för att förstå vad som sker idag. Kinesiska röda arméns roll och koreanernas egen roll i befrielsen av Korea från japanerna försvann på ett typiskt sätt i min korta bakgrundsteckning, en bild som även stöds av Wikipedia. Där förskönas Japans annektering av Korea från 1910.

    “Efter andra världskriget blev Korea fri från annekteringen. Sedan gick Sovjetunionen in i Korea från norr, och USA från syd. På den 38:e breddgraden möttes de två arméerna och där drogs gränsen som skulle dela Korea i två; Syd- och Nordkorea. Avsikten var att Korea snart skulle bli ett självständigt land…”

    Mitt försök att på några rader teckna bakgrunden är alltså både typisk och felaktig. Det är en tankeställare för oss européer att andra världskrigets asiatiska del är så undanskymd. Det lärde jag mig visserligen på min resa i Kina hösten 2017, men man slirar lätt till det ändå.

  5. Anders Persson
    2018-06-17 kl. 10:53

    Själv vill jag upprepa min kommentar till artikeln “Musen som röt – igen”.

    “Vi får inte göra misstaget att se det hela som en envig Trump-Kim. Glöm inte sydkoreanerna. De är inga veliga nickedockor. Dom lurar man inte så lätt.

    Nej, det som skedde i fredags [27 april] signalerar USA:s reträtt, eller utvisning, från halvön – liksom Sovjettrupperna från Centraleuropa för 27 år sedan.”

    Sedan bör man inte helt vifta bort Irans varningar till Nordkorea. De historiska erfarenheterna visar att det är lite lättare att föra en en-mans regim (t.ex. Irak och Libyen) bakom ljuset än en som har ett kollektivt ledarskap.

  6. Leif Stålhammer
    2018-06-17 kl. 12:38

    Om man jämför de båda huvudaktörernas frisyrer i detta sällsamma möte måste jag som gammal, numera flintskallig seglare, konstatera att Kims verkar robustare och inte så vindkänslig som Trumps. Dock tror jag inte att Trumps är av typen “håll benan i lovart”. Kims goa mullighet påminner om hans farfars. En seg typ.

  7. Knut Lindelöf
    2018-06-17 kl. 13:28

    Ännu ett vittnesbörd om förhållandena i Korea under den japanska ockupationen. För att inte bara citera Christer Lundgren (Svensk-koreanska föreningen) tar jag här stöd hos tidningen Allt om historia 6 dec 2017:

    “Den nordkoreanska armén byggdes upp av de gerillastyrkor som bekämpade den japanska invasionen av nordöstra Kina 1931. Japan hade ockuperat Korea redan 1910, men det var först i Manchuriet som koreanerna bjöd på omfattande väpnat motstånd. Miljontals koreaner hade flytt hit för att undkomma japanernas grymheter.

    Majoriteten av de gerillakrigare som slogs för Kinas kommunistparti i Manchuriet var koreaner. Redan 1936 styrde Kim il-Sung, som senare blev Nordkoreas diktator, över en hel division, och hade flera kinesiska befälhavare under sig.

    Men kriget var kostsamt; åren 1931–40 dog över 200.000 rebeller i kriget mot japanerna. Kim förde dessutom en totalitär politik, där ingen opposition tilläts i de områden man kontrollerade.

    Samtidigt som det i Kina växte fram som en nationalistisk anti-japansk opinion bland koreanska flyktingar och gerillakrigare, hjälpte japanska pengar till att forma en urban medelklass i Koreas södra delar. Många intellektuella som senare blev ledare och officerare i det nya Sydkorea, samarbetade med den japanska ockupationsmakten mot Kims gerillastyrkor.”

    Viktigt att vi lär oss mer om Korea för att förstå. Jag håller dessutom helt med Stålhammer om att Kim-frisyren verkar betydligt mera robust än den mycket vindkänsliga Trump-frissen.

  8. Hans Andersson
    2018-06-17 kl. 22:10

    Sydkoreas president Moon Jae har ambitionen att återförena det koreanska folket. En svår uppgift med tanke på närvaron av 35-40.000 amerikanska soldater i Sydkorea.

    Utöver det, ständig närvaro av den amerikanska flottan som hävdar sin ”Freedom of navigation”, rätten att agera fritt i området kring den koreanska halvön och även göra hamnbesök för egna kontroller – i strid med folkrätten.

    Kongressen har under flera år fattat olagliga beslut i strid med internationell lag gällande Nordkorea. Beslut som i högsta grad gäller fortfarande.

    Så länge Trump har rådgivare som John Bolton, har jag starka tvivel om möjligheten, att fredsprojektet kan lyckas. Bolton har uppfattningen att om inte Nordkorea går ner på knä så blir det en lösning i stil med vad som hände i Libyen.

    Dessutom tror jag inte Nordkorea är så korkade att de verkligen gör sig av med alla kärnvapen. Alltså fredsprojektet omöjligt att genomföra. Koreas enande blir däremot av.

  9. Hans Norebrink
    2018-06-27 kl. 12:31

    Jag har inte ovan gedigna Koreakunskaper, så bara några kommentarer. Det blir, tror jag, inget Libyenkaos för där är landet splittrat i klaner. Korea är en nation sedan 4000 år om jag minns rätt.

    Ett viktigt kort i den politiska leken är därför den oerhört starka nationalismen i Korea – av närmast “rentblodsrasistiskt” slag (jag har besökt Nordkorea och som ung arbetade jag drygt fyra månader som engelsklärare i Sydkorea).

    Japans ockupation av Korea lever också kvar som ett hat mot Japan. Som inte bara koloniserade Korea utan försökte “japanisera” dem. Alltså ett försök till kulturellt folkmord, att psykiskt döda en nation (1910-1945).

    Detta skulle kunna leda till en federal koreansk nation vänligt inställt till Kina. Samtidigt som Nordkorea inför Kinakapitalism och därmed närmar sig den statsstyrda kapitalismen i Sydkorea.

  10. Anders Persson
    2018-06-27 kl. 18:38

    Hans N!
    Inte bara Libyen utan också en gång i tiden Korea var “splittrat i klaner” liksom det som idag är Sverige. Det är ofrånkomligt i varje ung och nybildad stat. Libyen var fram till 1911 under Osmanska riket, fram till 1943 en italiensk koloni och blev, efter brittisk-fransk “administration” självständigt först 1951. 1969 tog Gaddafi makten och något som skulle ha kunnat bli ett nationsbyggande kunde påbörjas. Men gamla och nya kolonialmakter ville annorlunda…

  11. Hans Norebrink
    2018-06-27 kl. 22:46

    Anders P!
    Sant. Men har det funnits en eller flera libyska stater? Så är fallet i Korea. Har det funnits en libysk nationalkänsla? Så är fallet i Korea.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.