Trump vann och medierna förlorade

Skärmdump idag... Klicka för att komma till alla artiklar om presidentvalet.

Skärmdump idag… Klicka för att komma till alla artiklar om presidentvalet.

Trump vann presidentvalet. Det måste alla nu finna sig i. Men lätt är det inte för alla dem som tror att USA, EU och Nato är deras främsta stöttepelare mot “alla onda krafter” – ni vet vilka. Det finns idag ingen ände på eländet som nu kan inträffa, men också aningen nyktrare tongångar här och där noteras med tacksamhet.

Alla USAs nu gamla makthavare måste också finna sig i sitt nederlag. I så motto är det en seger för amerikansk demokrati – trots alla brister. Clintons erkännande av sin förlust var bra.

En fråga för oss är nu varför den Natosvansande Sverigeeliten:s (DNS) och dess mediers (inkl. public service) uppslutning kring Hillary Clinton i presidentvalet blev så aktivistisk? Man kunde ju valt att ligga lite lågt. Men icke! Varje försök till fördjupning i vad som sker, hur maktstrukturerna förändrats, hur kriserna slagit och klassklyftorna vidgats, vad krigen betyder etc… och att Trump kanske är ett svar på dessa frågor… och att Clinton är ännu mera hatad för det hon representerar. Sådant har viftats bort som kvinnohat, homofobi, abortmotstånd, invandrarfientlighet, isolationism och Putinkramande.

DNS trodde kanske i sin oändliga enfald att man kunde påverka USA-opinionen härifrån. Eller var allt bara ett inrikespolitiskt revirpinkande för att markera mot “populister och Putinakramare”. Ja mediebevakningen av USA-valet har stundtals varit rena dårhuset.

Det lilla fönstret
Tur då att det finns bloggar som denna. Inte för att jag inbillar mig att vi härifrån har något reellt inflytande på DNS, nej sannerligen inte. Men några vet att vi finns och läser oss i smyg. Och fler kommer att läsa oss, för droppen urholkar stenen. Och det vet de.

Vi är ett bevis på att det med mycket små resurser och enkla medel går att bevaka och göra betydligt mer kvalificerad journalistik än vad elitmedia förmår. Det gör att Public Service tappar tittare och lyssnare, tidningarna tappar läsare medan nätet blir platsen att informera sig på. Det är nämligen där som de klokare och bättre underbyggda resonemangen förs. Den här bloggen är en, inte den största, men kanske en av de bästa på svenska.

Som test på den saken kan du gå in och läsa vad som skrivits här om det amerikanska presidentvalet det senaste halvåret. Det är en hel del. Vi har ingen anledning att skämmas. Tillsammans ger vi som skrivit artiklar och kommentarer  här helt enkelt en bättre bild av världsläget och politiken än elitmedierna, utan ett öre i stöd.

Begrunda detta…

... är läst 446 gånger!

  38 kommentarer for “Trump vann och medierna förlorade

  1. Björn Nilsson skriver:

    Helt rätt, lindelof.nu är ett ljus i … ‘mörkret’ är väl för hårt att säga, men i alla fall ett klart ljus i skumrasket. Det kanske skulle behövas fler bra artiklar om socialism, men exempelvis bloggposterna om historia är mycket upplysande.

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Kanske det… (fler artiklar om socialism alltså). Men just det ämnet blir så förfärligt lätt tros- och testuggande i den “maxiststecilistiska” skolan. Men bra artiklar även om detta välkomnas förstås.

  3. Leif Stålhammer skriver:

    Instämmer med BN. Ytterligare testuggande tar musten ur en. Hellre än läsfrukter, erfarenheter ur verkligheten. Artiklarna om Baltikum har t ex varit utmärkta. Diverse oraklers oförmåga att tolka stämningar i det s k folkdjupet beror på deras svåra isolering och att de gyttrar ihop sig i sina egna tankemiljöer.

    När det gäller socialism och dylikt tar jag mig friheten att citera en österländsk bondeledare som lär ha sagt: Många som har läst marxistiska böcker, har blivit revolutionens renegater, medan obildade arbetare ofta förstår marxismen mycket bra. Han tyckte också att: man måste undersöka det faktiska läget. Inte så dumt, tycker jag.

  4. Hans Andersson skriver:

    Gud bevare mig för testuggande! Har nog sin plats i bland, men inte huvudsak. Redovisning av okända historiska skeenden är bra och givande, där AP hela tiden bjuder på intressanta ingångar och egen forskning.

    För övrigt de dagsaktuella frågorna är givna och lindlof.nu håller sig väl även där. Yttrande- och tryckfrihetsfrågorna har hög prioritet hos KL där ligger bloggen i topp tycker jag, helt överlägset bland bloggar – avser då viljan att ta upp och bekämpa alla de hot som duggar tätt mot denna demokratins fundament. Bra diskussioner genomgående.

  5. Bo Persson skriver:

    Knut!
    Mig förvånade det inte att den politiska klassen hos oss och deras media så hårt satsade på Hillary Clinton. Hon stod ju för fortsatt amerikansk hegemoni och på den har ju denna klass byggt hela sin politiska identitet. USA skulle för evigt förbli den världspolis man blev då Sovjet brakade ihop.

    Och så kommer Donald Trump med sitt “America first”-tal, alltså den direkta motsatsen till det som Clinton stod för. Och så vinner han till och med.

    Inte konstigt alltså att man i våra media idag är helt förskräckta. Hur skall det bli nu när USA har abdikerat och allt det vi trott på inte längre finns.

  6. Christer Strandberg skriver:

    Knut!
    Nigel Farage och Marine Le Pen jublar. Europas mörkaste högerkrafter är glada. Det är inte jag. En president som vill förbjuda aborter och förnekar den globala uppvärmningen, ger mig kalla kårar.
    Om du tror att USA abdikerat, så tror du fel. Natos och USA:s roll i Europa kommer inte att förändras det minsta under Trump. Frågan blir Trumps Guantanamo.

  7. Torbjörn Wikland skriver:

    Efter USA-valet – fokus på säkerhetspolitiken

    Jo, Knut, din kommentar till USA-valet var bra. Men det är inte bara etablerade massmedia i Sverige som grovt misskött sin uppgift att göra världen begriplig för sina läsare och tittare. Hela det politiska etablissemanget från Moderaterna till Vänsterpartiet har efter valet djupt beklagat att Hillary Clinton inte blev vald och samtidigt uttalat sin oro för att det blev Trump. Till och dem har också Jimmie Åkesson anslutit sig (förmodligen för att visa att han är regeringsfähig tillsammans med Moderaterna).

    Denna politiska samstämmighet säger mer om det svenska politiska etablissemanget än om USA. Det enda i valet som riktigt berör Sverige är den kommande presidentens signaler om sin utrikespolitik och dess konsekvenser för svensk säkerhetspolitik. Amerikansk inrikespolitik berör oss möjligen indirekt, men det är bara något som amerikanerna själva kan påverka.

    Därför är jag själv glad och lättad över att Hillary Clinton inte blev president. Har man följt presidentvalet ordentligt vet man att Clinton inte bara avsåg att fortsätta Obamas krigiska politik runt om i världen, utan avsåg att stegra den. Vad Trump kommer göra vet vi ännu inte, men om han bara genomför en mindre del av vad han signalerat kommer världen och Europa åtminstone få en andhämtningspaus i det stegrade vapenskramlet. Det är vackert så.

  8. Pär Engström skriver:

    Utan att förringa denna blogg – ni har en mycket viktig funktion att fylla – vill jag ändå nämna att det även finns hopp om “gammelmedia”.

    Åsa Lindeborg ger i artikeln “Så blir vänstern great igen” i gårdagens (9/11) Aftonbladet en mer balanserad analys av det amerikanska valet än vad många av hennes kollegor har gjort under de senaste månaderna. Lindeborg sätter in både Trump och Clinton i ett sammanhang där problemen i USA antas grundas i både globalisering, nyliberalism etc. och i den amerikanska vänsterns tillkortakommanden. Och hon ger Trump rätt i sin kritik av att Hillary är korrupt eller vad sägs om följande:

    “Den delen av utrikespolitiken som Hillary Clinton ändå fick förfoga över, privatiserade hon som en feodalherre genom att ge sin och makens privata fond en rad lukrativa uppdrag. Den fonden har för övrigt byggt upp hela sitt miljardkapital på bidrag från allsköns rovgiriga företag och diktaturer”.

    Med dylika beskrivningar av Clinton bidrar Lindeborg till att göra valutgången förståelig för utomstående. Hon bemödar sig även med att analysera Trumps agerande i valkampanjen, t ex menar Lindeborg att Trump vänder ryggen åt “Reagens nyliberalism”.

    Lindeborg blickar också framåt genom att diskutera en eventuell kohandel mellan Trump och det republikanska partiet. T ex förutspår hon att partiet kommer att få igenom en fortsatt nyliberal politik “i utbyte mot att Trump kan gå stenhårt fram i moral- och flyktingfrågor för att inte svika sin väljarbas”. Vi får se om hon får rätt.

    Hon nämner dock inget om framtida amerikansk utrikespolitik.

    Lindeborg grundar sin artikel på bl a Laura och Saska Saarikoskis bok Trump och vredens Amerika och på SVTs dokumentär “Vägen till vita huset”.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Pär E!
    Du har förstås helt rätt. Det är den stora mediebilden jag försöker fånga i några korta meningar. Åsa Linderborg ska vi värna, som en av de mycket få som fortfarande förmår och tillåts skriva relativt fritt från en USA-kritisk position i svensk elitmedia. Det finns fler som gör bra saker, men de är undantag och utgör förmodligen en krympande skara. Jag ska genast lägga ut en länk till hennes artikel. Tack!

  10. Bo Persson skriver:

    Christer S!
    Det brukar heta att det är lättare för en amerikansk president att ändra på utrikespolitiken än det är att ändra på inrikespolitiken. Men du säger tvärtom. Vad grundar du det på?

  11. Hans Andersson skriver:

    Det allvarliga är att vår regering konsekvent satsat på fel häst. Svenska utrikesdepartementet och dess utrikesminsister M Wallström har öppet i massmedia tagit ensidigt ställning i presidentvalet för Clinton och även direkt hånat och bespottat Trump. Det kommer helt säkert att avsevärt försvåra kontakterna med den kommande amerikanska administrationen.

    Att Trump kommer att närma sig Ryssland och Putin kan man nog utgå från, då han gör bedömningen att det inte tjänar de amerikanska intressena med dåliga relationer. Ukraina tillhör inte på sikt de viktigaste prioriteringarna för USA. De kommer att lämnas åt sitt öde, EU och ryssarna får lösa den geopolitiska frågan själva.

    USA behöver goda kontakter med ryssarna på grund av den stora konflikten under uppseglande med Kina. Kineser och ryssar samverkar redan, inte minst genom militära övningar i sydkinesiska sjön.

    Detta område inklusive andra delar av Asien samt Mellanöstern är de viktiga prioriteringarna framöver för USA, inte Europa, det är i praktiken sedan länge nedprioriterat.

    Trump genomdriver nog skyddstullar mot kineserna och deras stålexport, vilket för övrigt EU redan gjort. I så fall räddar det tusentals jobb i USA.

    Ett klokt beslut naturligtvis och första steget på länge som ger den kinesiska ekonomiska dominansen en rejäl törn. Mindre av frihandel och mer protektionism är bra globalt sett och drar ner temperaturen i de internationella konflikterna.

  12. Christer Strandberg skriver:

    Bo P!
    Den amerikanska utrikespolitiken har inte förändrats på något avgörande sätt sedan Truman tog över efter Rooseveld. Internationella åtaganden och överenskommelser visavi Saudiarabien, Israel och Nato, gör att jag inte tror på några betydande förändringar nu heller. Detta trots Trumps isolationistiska retorik i valrörelsen.

    Inrikespolitiskt kan det vara lättare att t ex avskaffa Obamacare och att sänka skatter, då det finns en majoritet för detta i Kongressen och Representanthuset.

  13. Anders Persson skriver:

    Christer S m fl!
    Nej, jag tror att vi verkligen står inför en ändring i den amerikanska utrikespolitiken. Tendenser till detta har varit synliga före Trump och är oberoende av honom. Man kan säga att han snarare rider på dem.

    Den nya inställningen bottnar, enligt min förmenande, i ett ökat medvetande om att USA inte har råd, politiskt, ekonomiskt eller militärt att fungera som ”världspolis”. Dels har man inte så lyckats så bra militärt, bl a för att man med tanke på hemmaopinionen är ovillig att ha ”boots on the ground”. Men man kan inte kontrollera världen med drönare.

    Ekonomiskt har man inte råd, i synnerhet som militära konflikter med Kina, Ryssland osv skulle bli katastrofalt kostsamma och riskabla, om de än lyckades.

    Politiskt måste man också ha lite omtänk. Även mina USA-vänner medger att amerikanarna inte är speciellt bra diplomatiskt. I ett världsläge där man inte längre kan tvinga på folk sin uppfattning är det diplomati som gäller.

    Så hela den problemformulering som ”etablissemanget” har pumpat ut åt oss är fel från början: det är och ha varit poänglöst att orda om Trumps ”galenskap” när frågan snarare borde vara varför halva folket röstar på honom. Det är och ha varit poänglöst att fördomsfullt orda om ”galna, rasistiska, obildade” amerikaner eftersom detta omöjligen kan gälla halva befolkningen.

    USA har sedan lång tid stått inför växande problem. Hillary ville, misstänker jag, lösa det genom den traditionella vägen: KRIG. Trumps recept är att vänta med eventuella krig till man fått ordning därhemma. Och det kan ta 15-20 år – och till dess hinner mycket annat hända.

    Och: säga vad man vill om valresultatet, men visar det inte, som jag sade i mitt inlägg för åtta månader sedan att USA, trots allt, är en demokrati.

  14. Erik Skogh skriver:

    Ingen demokrati är perfekt men den i USA har så många brister att vi bör ifrågasätta om USA når upp till kraven.

    USA har efter segern* i WW2 alltid varit demokratin med stort D i Sverige. Vi är i vissa fall mer amerikaner än amerikanerna själva (d v s de amerikaner vi ser i våra medier och i Hollywoodfilmerna). Amerikaner som röstade på Trump vill varken vi eller amerikanska medier veta av. För Jan Björklund et consortes är USA demokratins försvarare i världen. Flera borgerliga politiker har inför valet öppet stött Clinton för att som de uttryckt det “ska förbli den ledande makten i världen”. Alla partier, även V, ser USA som värnare av demokratin i världen…

    I modern tid har USA imperialismen motiverats med slagordet “exportera demokratin”!

  15. Anders Persson skriver:

    Erik S!
    Du gör rätt som korrigerar mig. Mer precist hade varit att säga “borgerlig demokrati” eller “parlamentarisk demokrati”. Att, som jag gjorde, bara tala om “demokrati” är idealistiskt. Först när det någonstans i verkligheten uppstår ett “bättre” system är de ovan nämnda kan vi, möjligen, tala om “Demokrati”. Men nu, som då, gäller att det är folket själv som avgör i vilken grad deras system är “demokratiskt”.

  16. Hans Andersson skriver:

    Trump med en kompetent stab av erfarna politiker och andra medarbetare kommer nog att genomföra delar av sin agenda. Skyddstullar mot Kinas stålexport och statliga pengar till kolgruvorna kan rädda tiotusentals jobb.

    Han säger nog upp Nafta avtalet med Kanada och Mexiko. Praxis sedan länge när det gäller handelsfrågor ät att presidenten enväldigt kan ta det beslutet. Sex månaders uppsägning gäller. USA har idag ett rejält underskott i handelsbalansen gentemot Mexiko. Därför blir det nya förhandlingar där Trump vill ha bättre villkor. TTIP som nog redan gått i graven, huvudsakligen genom amerikanskt motstånd i avgörande frågor.

    Med Trump som president förstärks den sannolikheten.

    Mot detta står det militärindustriella komplexet som har gigantiskt intresse i den militära produktionen och de stora bolagen behöver globala krig för att göra sina enorma vinster. Försäljning av krigsmaterial och förbrukning som vilken vara som helst. Dessa och andra globala bolag och investmentbolag, liksom bankerna är en del av det internationella kapitalet och ser inte till det amerikanska folket eller statens bästa. För deras del bygger allt på profiten, och de ger inte upp den i första taget.

    Därför hoppas jag att Trump har ett digert och kompetent livvaktsskydd. Tyvärr tror jag att risken är ganska hög att han riskerar att mördas av de krafter som hotas av hans politik.

  17. Bo Persson skriver:

    Christer S!
    Det kan vara att USA sedan andra världskrigets slut haft samma utrikespolitiska ambition som man har idag. Men världen idag är inte densamma som då. Först hade vi det Kalla kriget i ett halvt sekel. Och sedan har vi i ett kvarts sekel haft Den enda stormaktens tid. Och nu är vi på väg in i De många stormakternas tid. Alltså i global mening lite som Europa på 1800-talet och fram till Första världskriget.

    Och det är klart att amerikanarna förr eller senare måste anpassa sig till detta och det verkar alltså som om Trump har förstått det. Om han sedan klarar av att driva igenom denna anpassning eller om det kommer att bli ett jobb för nästa president är en annan fråga. Men att rätta munnen efter matsäcken kommer de inte undan. Och vi vet ju att i relativ mening har USA:s andel av världens rikedomar halverats sedan andra världskrigets slut. Från 50% till 25 och att den fortsätter att minska.

    Men för oss är förstås det mest intressanta i sammanhanget, när man i vårt politiska etablissemang skall förstå detta. Där har man ju alla byggt sina respektive politiska karriärer på förutsättningen att den amerikanska hegemonin efter Kalla kigets slut skall bestå i all evighet. Och mot denna bakgrund har man t ex då med gott samvete och i total enighet kunnat göra oss helt försvarslösa. Den allmänna värnplikten finns inte mer och inte heller vårt traditionella invasionsförsvar. Och istället har vi fått en expeditionskår med legosoldater som skall bistå USA i dess världspolisarbete.

  18. Erik Skogh skriver:

    Det antas nu att Trump kommer att plocka en del av sina närmaste medarbetare från de som omgav George W Bush, men även från Goldman Sachs, d v s den elit han häcklat. De neokonservativa som legat bakom “demokratiexporten” till MÖ var lierade med Israel och därmed starkt för ett angrepp på Iran. Trump själv har uttalat stöd för att Israel även annekterar östra Jerusalem. Han vill säga upp avtalet med Iran! Hans islamofobi luktar Contra Jihad och saknar konsekvens! I Syrien ser han ut att stödja Ryssland (och Irans!) stöd till Assad! Samtidigt har han anklagats för antisemitism genom att peka ut judar i den politiska elit han angriper har skulden för USAs tillstånd. I Israel är man osäker på Trump, men finner en viss tröst i att hans dotter ändå är gift med en jude. Men alla amerikanska judar är inte sionister även om merparten är det. Israel kommer att ligga på för att styra upp Trump på rätt bana, var så säkra!

  19. Christer Strandberg skriver:

    Bo P!
    Må vara att “America first” är en devis från 30-talet, som stred för att USA skulle hålla sig utanför nästa krig, men jag tror tyvärr inte Trump kommer att agera efter den. USA är en stormakt på dekis och som sådan farligare än någonsin. Trumps partikamrater består av ett gäng hökar som är beredda att jämna förhatliga nationer med marken. Trumps valkampanjsretorik kommer inte att genomföras på det internationella planet. Tror jag.

    Så de närmaste fyra åren kommer fler amerikanska insatser att ske, främst i Mellanöstern.

    Jag är villig att ta ett vad med dig om detta. Om vi lever på hösten 2020 är jag beredd att bjuda dig på en bättre middag i Stockholm (ca 2000 kr/person), om USA har färre trupper utomlands än idag.

    Antar du vadet?

  20. Hans Andersson skriver:

    Bo P!
    Det politiska etablissemanget genom statsminister Löfvén och utrikesminister Wallström har satsat på fel häst d v s Hilary Clinton. Aktivt och öppet har detta skett och gärna i de etablerade massmedierna. Detta har naturligtvis Trump och hans rådgivare noterat. Svenska staten har aldrig haft ett så uselt och inkompetent UD och regering, vilket också deras häpnadsväckande inställning till Putin också hör. Han är ju officiellt portförbjuden i vårt land. Andra stater i EU har agerat mer försiktigt och hållit uppe en dialog med ryska administrationen vilket nog har varit rätt strategi.

    Vi har genom dessa ledande personers inkompetens mycket dåliga relationer såväl till den nya amerikanska kommande administrationen som till motsvarande i Ryssland. Skandalöst egentligen!

    Hur få fart på en satsning på ett rejält traditionellt invasionsförsvar?

  21. Bo Persson skriver:

    Christer S!
    Det avgörande i sammanhanget är inte hur många soldater man har utanför sina egna gränser, utan det är om de stora då kommit överens om något slags uppdelning av världen i den meningen att de erkänner varandras respektive intressesfärer. Eller om USA då fortfarande framställer sig själva som den enda oumbärliga nationen.

  22. Bo Persson skriver:

    Hans A!
    Jag har sonderat terrängen lite men ännu inte fått någon positiv respons. Eftersom det var Jan Myrdals krav på ett återupprättande av Bernadottelinjen, som satte igång den här diskussionen, tänker jag ta upp det med honom nästa gång jag är i Varberg och arbetar på Myrdalbiblioteket där.

  23. Anders Persson skriver:

    Jag är lite tveksam till för mycket tal om “Bernadottelinjen”. Faktum var ju att Sverige efter 1812 begav sig in i kriget mot Napoleon och erövrade Norge. “Bernadottelinjens” egentliga syfte var politiskt samförstånd med Ryssland, vilket i och för sig innebar fred i öster, men samtidigt verkade hämmande på den svenska demokratiska utvecklingen. Tro det eller ej, men så sent som i början på 1900-talet blev en tidning, Norrtälje Tidning om jag minns rätt, bötfälld för att ha smädat tsaren och hans rike. Men det var före Rysslands nederlag mot Japan.

    Sedan blev det andra bullar när den svenska överheten “upptäckte” hur elak den ryska regimen var och hur mycket bussigare den kejserliga tyska var!

  24. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Du får gärna hitta på ett annat namn på den säkerhetspolitiska doktrin som vi höll oss med från 1830-talet fram till Kalla krigets slut. Under just Kalla kriget t ex brukade den ju sammanfattas i formeln: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

  25. Anders Persson skriver:

    Bo P!
    Man brukar ibland tala om “Undénlinjen”. Men även den är ganska tidsbunden. Dessutom är det inget axiom att “alliansfrihet” fungerar i alla lägen. Hade planerna på “kollektiv säkerhet” blivit en realitet på 30-talet hade Hitlertyskland stoppats. Och nog hade Sverige varit med där.

    Och sedan ska vi inte glömma att ledarsidan på DN kring 1980, med rätt eller orätt, beskyllde Jan Myrdal (och “maoisterna”) för att vilja ansluta Sverige till Nato.

  26. Bo Zackrisson skriver:

    En liten reflektion med anledning av presidentvalet
    I morse ägnade jag två timmar åt Filip och Fredriks valvaka i Kanal 5. Den direktsändes under valnatten. Jag tittade nu på valvakan i min playfunktion och snabbspolade en hel del. Valvakan började i segervisshetens tecken. Stickan Ljunggren upprepade som i trans:
    – Clinton vinner, Clinton vinner!
    Stickan är ju en känd statsvetare, så han borde ju veta, tycker man.

    Under natten paraderade ett stort antal mer eller mindre kända politiker, journalister och ekonomer in i studion. Alla uttryckte de sitt hat för Trump och sin kärlek till Clinton. Fram på småtimmarna uppstod en viss oro med anledning av Hillarys skrala valsiffror. Vad var det egentligen som höll på att hända?

    En annan känd akademiker, ekonomiprofessorn, författaren och den vittbereste föreläsaren Kjell A. Nordström, förutspådde exakt vad som skulle hända på världens börser om nu Trump, mot förmodan, skulle vinna.
    – Alla börser kommer att gå ner med 15-20 procent! sa Kjell!

    Facit blev några timmars marknadsturbulens i Asien. I Europa och USA steg börserna raskt.

    När så väldigt mycket akademisk och journalistisk klokskap samlas på ett enda ställe i en TV-studio, kan resultatet tydligen bara bli ett: Alla har tokfel! Alla tusentals akademiska poäng och avhandlingar till trots. Det var visst någon som sa att våra akademiker, journalister och opinionsbildare tjänar ett viss klass syften. Och denna klass är inte Underklassen!

  27. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Du missar vad som var det övergripande syftet med alliansfriheten. I
    Bernadotte-linjen eller Undén-linjen eller den småstatsrealistiska linjen eller vad man nu skall kalla den. Alltså ambitionen att hålla oss utanför krig.

    Så länge vi hade denna uttalade ambition – det vill säga från den förste Bernadotten på 1830-talet fram till Kalla krigets slut – så var vi inte indragna i ett enda krig. Men sedan vi gav upp den har vi redan varit med i två krig.

    Jag tänker alltså på det decennielånga ISAF-kriget i Afghanistan och på bombkriget mot Libyen 20l1. Och vi skall väl inte heller glömma vår krigsliknande närvaro i Irak och Mali idag. Båda dessa operationer har såvitt jag förstått ett väpnat mandat.

    Sedan går det förstås att dra två helt motsatta slutsatser av dessa fakta, Krigsaktivister drar sina medan fredsaktivister drar sina. Men jag har inte hört någon som i sammanhanget talat om det en eller det andra axiomet.

  28. Bo Persson skriver:

    Historieskrivningen kring den svenska politiken under andra världskriget domineras sedan ett tjugotal år helt av moralister av olika slag. Och det uppskattas förstås av våra krigsaktivister. Så kallas t ex av dem numera Per Albin Hansson, som ledde den samlingregering vi då hade, för fredsegoist.

    Det klassiska försvaret av Per Albins småstatsrealistiska politik under de åren är historieprofessorn Alf W Johanssons bok Per Albin och kriget men den har inte kommit i någon ny upplaga sedan 1984. Därför var det kanske inte helt överraskande att han i recensionstidskriften Respons för inte så länge sedan hade en essay med rubriken ”Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget” som nu också påpassligt lagts ut på sajten alliansfriheten.se.

    Skall man kanske till och med se detta som ett tidens tecken? Ja det är svårt att säga. Men ett faktum är att en ny bok i Alf W Johanssons anda och skriven av den skotske historikern John Gilmour sedan några månader föreligger i svensk översättning.

    Den heter Hitler, Stalin och Sverige – ett nytt perspektiv på den svenska erfarenheten av andra världskriget. Ett nygammalt perspektiv vore väl en mer korrekt beskrivning. Men eftersom det sedan Kalla krigets slut inte kommit någon bok med detta perspektiv på svenska så kan man väl också kalla det för ett nytt perspektiv.

  29. Jan Arvid Götesson skriver:

    Erik Skogh! (och Anders Persson)
    Åsa Linderborgs artikel om att “vi måste sluta prata om USA som ett demokratiskt land” var en av hennes sämre. Där finns många institutioner i Förenta staternas samhällsliv och politiska system som är (eller skulle kunna vara) viktiga för en världsvid utveckling i demokratisk riktning. Som Jan Myrdal brukar skriva, första tillägget till Förenta staternas konstitution är och har varit verkligt betydelsefullt. Att räkna upp brister som Linderborg gör (valdagen infaller på en arbetsdag, många röstar inte och så vidare) säger inte så mycket eftersom man kan finna stora brister i varje borgerlig eller parlamentarisk demokrati. I Sverige har till exempel de folkvalda mindre betydelse än i Förenta staterna. En mer meningsfull analys är att identifiera de goda och användbara dragen i varje land.

    Erik Skogh ifrågasätter huruvida Förenta staterna når upp till kraven för en demokrati. Vilka länder hamnar över eller under det strecket? Var hamnar Polen? Bolivia? Indien? Sydafrika? Mongoliet? Nauru? Venezuela? Serbien? Tanzania? Linderborgs slutkläm (att det förhållandet att valet i slutomgången stod mellan “en rasistisk demagog” och en “etablissemangsfigur som personifierar korruptionen” säger något om demokratins status i Förenta staterna) är meningslös. På samma sätt skulle man kunna beskriva Sverige som en urholkad demokrati där valet står mellan Sverigedemokrater och ett korrupt etablissemang som, till exempel, vill knyta starka band mellan Sverige och Saudiarabien.

  30. Hans Andersson skriver:

    Bo P och Anders P!
    Varför krångla så med detaljer? Snart 200 år av framgångsrik strategi som hållit Sverige utanför två världskrig. Bernadotte eller Undéns hållning duger väl lika bra även om helheten talar för Bernadottelinjen.

    Utgångpunkten är självklar “Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.”

    När det gäller kollektiv säkerhet så är en sådan alltid riskfylld. Särskilt om stormakter är involverade som på 30-talet.

    Erfarenheterna från Tjeckoslovakiens kollektiva säkerhet så visade sig den vara fullkomligt maktlös. När Frankrike till slut svek och inte uppfyllde den utlovade militära hjälpen vid tyskt anfall mot Tjeckoslovakien, vilket i sin tur skulle medföra att Sovjet anslöt sig militärt mot det tyska angreppet. Sovjets krav var dock att Frankrike först levt upp till sin del av avtalet. Tjeckoslovakien lämnades åt sitt öde och med känt resultat.

    En svårighet med den gamla alliansfriheten är att idag är så mycket beslutsfattande i de här frågorna kopplade till EU. En sak att påverka en tillbakagång till den fredsbevarande doktrinen via riksdagen och opinionsarbete i Sverige. Men besluten tas ju dessvärre för det mesta utanför nationen vilket komplicerar bilden.

    Redan i kväll är Margit W i Bryssel för möte med andra utrikesministrar i unionen. Agendan är EU:s säkerhetspolitik, handelsfrågor och klimataspekten. Skälet är naturligtvis Trumps tillträde som ny president.

    Hur lösa detta? Våra ledande politiker ränner runt i Bryssel i parti och minut. Men var är riksdagsdebatter och motioner o s v i vårt land.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.