Familjetraditioner i förmögna kretsar formar och styr

wijk-patriarken-och-kvinnan

Det är i början av förra seklet på sommarstället på Särö. Min mormors svåger informerar sig med tidningen och tar en grogg efter jobbet. Min mormor sitter i gräset och drömmer. Om vadå? Ja, det fick vi aldrig veta.
[Bildmontage av bilder ur P Lundwalls fotoarkiv.]

Boken Bara de riktiga orden av Erik Wijk har redan recenserats efter förtjänst här på bloggen av Mats Parner. Därför ska jag inte göra det. Jag ska istället gå in på vad denna bok berättar och väcker för funderingar hos just mig. Om du inte läst recensionen, gör det först.

Till att börja med vill jag bara upprepa det jag skrev om Erik Wijks förra bok, den om pappan Olof (Allt vi här drömma om), för det kan även sägas om boken om Eriks mamman Ulla (Bara de riktiga orden):

Eriks prövande rättvisepatos är storartat och hans noggrannhet, uthållighet och mod imponerande. Jag råkar nämligen känna till hur tung familjetradition i förmögna kretsar formar och styr.

Goda fäder
För några år sedan gjorde jag en djupdykning i min morfars liv i boken Ett liv, en tid och har därför haft anledning att fundera mycket över vad som blev avgörande för hur hans liv blev, och i förlängningen vad som format mitt eget liv. Min morfar var i likhet med Ullas pappa en mycket älskad far till sin dotter (min mamma), en person hon såg upp till med en närmast outsäglig tillgivenhet och beundran. Han var genom hela min mammas liv det stora och oöverträffade mansidealet. Sådant vandrar vidare antingen man önskar det eller ej. Intresse för min morfar ärvde jag därför av henne.

Hatade (eller mindre omtyckta) fäder blir å andra sidan också förebilder, men negativa sådana. Känslorna till dem som är ens första anknytningar blir ju så starka, vilket komplicerar livet i tusen dimensioner. Återkommer till detta senare.

Både Ulla och min mamma hade alltså älskade fäder som följde med dem länge i livet och utgjorde ett stort stöd.

Kvinnor i skymundan
Vidare konstaterar jag en annan likhet, mödrarnas relativa bakgrundsroller. Min mormor var en mycket ”klen människa” (den tidens sätt att uttrycka saken), som illa matchade hennes mans briljans och framgång i sällskapslivet, i arbetslivet och i samhället. Efter att ha fött tre friska barn vissnade hon sakta, som vackra blommor alltid gör om de inte får ljus och näring. För henne fanns inget annat – utanför hennes egen lilla klena gestalt – än att ansvara för hushållskassan och sköta den dagliga ledningen av hushållets anställda. Inte ens barnen var hennes uppgift, kanske i ansvar, men inte som uppgift, den överläts på barnsköterskor och åt pappan när han var hemma. Anknytningen till barnen blev därmed svag inbillar jag mig. Om hon hade några egna drömmar, yrkes- eller samhällsfunderingar vet jag inte, vilket är typiskt. Det finns inte en skriven rad efter hennes egen hand, inga anteckningar eller dagböcker. Hon försvann bara in i skuggorna. En mycket sorglig historia. Men utan spår är det svårt att få fatt i hennes liv och förstå. Endast ytliga gissningar återstår. De allra enklaste förklaringarna biter sig fast, som att hon var ”en klen människa”.

Detta var många gånger medelklasskvinnans öde. För att bryta det mönstret krävdes en alldeles extra handlingskraft, vilket saknades hos min mormor och delvis hos min mamma och hos Ulla. ”Högkänslighet”, som Erik Wijk skriver om, var säkert också hennes lott.

Både Ulla och min mamma saknade egna yrkesambitioner. Att skaffa sig något att syssla med som man var intresserad av innan man fick barn gick möjligen an. Men medelklasskvinnans plats var hemmet som hon skulle utforma och sköta. Detta var en av Ullas stora talanger, som skänkte henne en del erkänsla. Exakt så var det även för min mamma, som älskade att flytta till nya bostäder och sedan inreda dem, vilket också gav henne viss erkänsla.

Själfullhetens aristokrati
Jag blir även smått förlägen när jag läser om Ullas sätt att resonera om andra människors bristande stilkänsla och elegans. Det är precis som att läsa om min mamma. Min mamma var bergfast övertygad om att människovärdet kunde mätas med ”hur man bar upp sina kläder” och ”hur man förde sig” i sällskap. Det är detta sätt att tänka som ingav dem deras känsla av upphöjelse över dem som saknar den där känslan för goda manér, fina material, kvalitét, konst och kultur – allt i ett enda snabbt och intuitivt svep, som en slags ”själfullhetens aristokrati” (Erik Wijks geniala uttryck). Jag ser det som en patriarkal hållning, djupt inympad och företrädd av dessa medelklasskvinnor. Den fanns säkert även i min mormor och kanske i Ullas mamma.

Idealet, riktmärket, fundamentet inom den breda medel(borgar)klassen var den gode fadern, patriarken, han var samhällsbäraren, han satte normen för hur man skulle tänka om människor. Det fanns snälla – dumma, onda – goda, sofistikerade – plumpa, fula – snygga och framför allt dugliga och odugliga. Det var upp till var och en att själv se till att man inte hamnade fel. Och gjorde man det fick man i mycket stor utsträckning skylla sig själv. Det där skulle jag kunna skriva en bok om, men den skulle säkert inte bli särskilt kul att läsa.

Några allvarligare funderingar på det där med människors lika värde fanns inte – annat än i kyrkan. Att omgivningen präglade de uppväxande hade man mycket dimmiga föreställningar om. Det som fanns var god och dålig uppfostran, det var allt. Och det var, som vi sett i litteraturen, alltid främst en fråga om att ingjuta respekt för patriarkens etablerade normer. Tänk bara på Fanny och Alexander. Men det fanns förstås olika sorters patriarker. Ulla och min mamma hade tur i det fallet.

Frånvarande fäder
Ännu en beröringspunkt mellan min med Erik Wijks bakgrund är att vi vuxit upp med frånvarande fäder. En skillnad är att Erik Wijks pappa blev för honom tidigt en stor gåta som han så småningom ville försöka lösa, medan min pappa ännu inte blivit någon stor gåta. Han försvann ur mitt liv när jag var 9 (skiljsmässa) och dog när jag var 25. Min minnesbild präglas helt av vårt stela och formella umgänge mellan att jag var 9 och 25, och av ett brev han skrev till mig 1969. Budskapet i det var att i mig inpränta sina patriarkala anspråk på att veta vad som var bäst för mig, att min flackande och sökande tillvaro (i hans ögon) måste få ett slut! Kanske han till och med hjälpte mig i frigörelsen från min bakgrund med det där brevet? Jag visste ju då vad jag ville och hade inga som helst planer att traska i hans fotspår. Men sådant var förstås svårt för alla medelklassfäder i den generationen att acceptera. “Klart grabben ska in i firman!”

Både Erik Wijk och jag har alltså våra faderstrauman. Min fadersbild är säkert mycket orättvis och ofullständig, men den håller i sig. Kanske borde jag söka en smula försoning någon gång genom att försöka förstå mig på honom lite bättre. Men jag känner inget stort behov faktiskt. För Erik Wijk var det däremot nödvändigt.

Det uttjatade självförtroendet
Som sagt, boken väcker tankar om vad som präglar våra liv. Är det nedärvda genetiska karaktärsegenskaper? Är det kanske andra människor och de personliga relationerna – anknytningarna? Eller  är det bakomliggande ekonomiska, sociala och kulturella strukturer i vilka människorna simmar, upplever och andas? Hur mycket styr man själv och vad döljer sig bakom det svåråtkomliga programmet?

Det resonerar Erik Wijk om i slutet av boken. Genom sin undersökning blir han  säkert dels klokare själv, men genom att han håller framställningen såpass distanserad stiger allmänna samhälleliga frågeställningar helt naturligt upp ur berättelsen. Han formulerar till och med – utan att darra på stämman – egna teorier vid sidan av all gängse medialt hajpad ”vetenskaplig teoribildning” om hur man kan skapa sig ett idealliv.

Särskilt upprymd blir jag exempelvis när han problematiserar den evigt uttjatade framgångsnyckeln; begreppet självförtroende och självkänsla. Samtidigt som det förstås finns något som kan kallas självkänsla/-förtroende har jag otaliga gånger gnisslat tänder över den moderna vård- och skolkulturens schablonartade användningen av begreppet, som just en slags generell framgångsnyckel. ”Ungen måste få ett stärkt självförtroende, då kommer det att lösa sig.” Eller, ”stackars barn, med ett så svagt självförtroende kan man inte lyckas” o s v.

Begreppet finns alltså, men det är inget som kan skruvas upp eller ner med enkla knep. Jag vill påstå att en människas självbild på kort sikt är opåverkbar. Den är däremot – för de allra flesta – hanterbar. Det är en del av personligheten som dessutom ofta speglar önskvärda karaktärsdrag som ödmjukhet, empati, blygsamhet, generositet, eftertanke, nyfikenhet och mycket annat. Det är säkert inte bara jag som sett olika typer av självsäkra bufflar som utan hänsyn till omgivningen tar kommandot, i tron att hen vet bäst och att alla behöver få del av hens djupa insikter. Jag vill även poängtera att jag inte ser denna defekt som en könsbunden. Överskattande av den egna förmågan finns lika ofta hos kvinnor som hos män, men de utövas på olika vis.

Klasstillhörigheten bestämmer trots allt
Alltså, den här boken öppnar för stora diskussioner. När han säger att han tror att Ullas problematik faktiskt var olöslig under hennes livstid, förstår vi plötsligt vidden. En slags social blindhet skapas som omöjliggör utbrytningar.

Boven i dramat är de värderingar hon växer upp med och fortsätter omge sig med under livet, som hon kämpar med och kanske delvis får syn på men aldrig lyckas frigöra sig ifrån till den grad att friheten skänker någon frid. (sid 369)

Det har varit lättare för Erik Wijk, mig och många andra välbeställda medelklassungdomar – som tog medvetande efter 50-talet – att bryta med det då föråldrade patriarkala medelklassprogrammet. Det är en insikt som slår mig. Men jag tror inte ett ögonblick att man kan tvätta bort sitt ursprung. Många ser oss säkert som en slags ”själfullhetens aristokrati”. Och det måste man nog leva med. 70-talets “proletariserade” överklassungdomar väckte ingen större respekt.

PS.
Jag nämnde i recensionen av boken om Olof Wijk att min mamma tidvis fanns med i kretsen kring Eriks Wijks farfar, som också hette Erik Wijk. Inte nog med det, hon och hennes man var på senare år till och med personliga vänner och umgicks tidvis intensivt med farfar Erik och hans fru Margaret. När min mamma läst boken om Olof berättade hon för mig att farfar Erik alltid var så bedrövad över att Olof “blev sjuk. Olof var ju en så glad och charmfull människa om somrarna på Särö …”, som hon sa. DS.

  9 kommentarer for “Familjetraditioner i förmögna kretsar formar och styr

  1. Bo Persson
    2015-04-13 kl. 20:17

    Knut!
    Men om nu “klasstillhörighet bestämmer trots allt”, hur kunde då “medelklassprogrammet” under mellankrigstiden och ända fram till 60-talet också bli socialdemokratisk ideologi (hemmafrun, ensamförsörjaren, husmorsutbildning, sambeskattning…)? Fanns inte här också andra, klassöverskridande, strukturer.

  2. Knut Lindelöf
    2015-04-13 kl. 21:07

    Jo, säkert …

  3. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska
    2015-04-13 kl. 23:54

    Familjetraditioner i fattiga kretsar formar och styr också!

    Jag föddes i Örgryte församling Göteborg 1936 – Knut Lindelöf föddes i samma stadsdel men där det förmögna folket residerade, jag föddes i det arbetande folkets kvarter med dass på gården och kallt vatten i den enda kranen som fanns i köket!

    Överklassbarnen och vi gick i samma skola, i det två första klasserna hade vi en snäll fröken som inte ställde några frågor. Men i tredje klass fick man erfara att det fanns klasskillnader. Fröken som såg ut som en rakryggad uggla eller “Kloka Ugglan” var klädd i en omsydd herrkostym – väst och rak kjol, blus med rosett i halsen! Uppsatt hår i en knut – man blev livrädd så fort hon öppnade munnen.
    – Och, vad arbetar din pappa med?
    – Va?
    Det visste man inte, han bara arbetade som alla andra! Jag fick fram att han kör lastbil (han hade tillsammans med en broder ett litet åkeri). Jag ser kärringen framför mig med den där dräkten, mörka strumpor och snörskor med en liten klack!

    Min far Gunnar var en riktig hjälte i mina ögon men min mor var livrädd förstår jag idag! Han var stilig social, hade ett rungande skratt, humorist men inte alkoholist, mest av allt var han Kommunist! Han kom in genom dörren där mamma stod med färdiglagad mat, han gjorde en grimas, drog in oset från spisen och sa sur och bedrövlig:
    – Fesk idag igen!
    Mamma gick ner till Olskrokstorget flera dar i veckan och köpte fisk. När hon stod vid gasköket och stekte fisken åt hon upp hälften. Hon älskade fisk, men det gjorde inte Gunnar!

    Vi var tre barn. Pappa hade en son i ett tidigare äktenskap men det var det ingen som talade om förrän jag var femton år. Jag satt i rummet och pappa kom in i köket. Han visste inte att jag var hemma.
    – Idag har jag träffat alla mina tre pojkar sa han.

    Va! Fanns det en till broder? Jag vågade inte fråga. Sån´t fick man inte tala om. Det var alltså därför han betalade varje månad när det var väsen om att det alltid fattades pengar!

    När Gunnar var 13 år började han arbeta på Sävenäs – en av de största arbetsplatserna i Göteborg, den tidens träpatroner.

    Han växte och blev stor och stark, han var en ledartyp – rak i ryggen och ingen kunde sätta sig på honom. Vid 15 år var han uppviglare till en strejk för tio öre mer i timmen! De äldre arbetarna kallade honom för “pöjkspoling” som riskerade deras utkomst, dom hade ju familjer och många barn. Hur skulle det gå om de fick sparken?

    Gunnar stod på sig och det slutade med att arbetarna fick 10 öre mer i timmen! Gunnar blev uppkallad till patron som läxade upp honom och sa:
    – Det är du som varit uppviglare, nu får du lappen (avsked på grått papper), eller får du gå i “Åa” och dra möser.
    Dra möser va att gå i ån som ligger där SKF ligger idag och dra upp rötter och skit för att timret ska flyta fram där!
    – Nä, fy fan, sa pappa, då tar jag lappen, tjänis med dig!

    Mamma sa alltid att Stenbergs ville vara lite fina. Dom sökte sig till Herrgårdar som Vidkärr och Kålltorps Herrgård! Familjen bestod av fem pojkar och tre flickor. Pappa var nog det svarta fåret. Alla var rädda när han kom! När han skulle besöka sin mamma, som han älskade, berättade bröderna som fortfarande bodde hemma att systrarna sa
    – Lås dörra, nu kommer han!!

    I Göteborgs-Posten stod det på den tiden att alla Stenbergs fem pojkar är ett föredöme för Svensk idrottande ungdom!

    Pappa gick på fotboll och skröt om hur han spelat mot den genom tiderna bäste fotbollsspelaren, Sven Rydell!

    Han spelade också bandy, slipade sina skridskor varje år tills han var kring 85 år!

    Vid alla ledigheter var det sport som gällde. Jag minns hur han satte fram sin lilla raklåda med tvål och borste på köksbordet, hur han sträckte på hakan för att få med all stubb. Mamma hade pressat kostymen med ÖIS-märket på rockslaget, han putsade sina
    skor. Han var ingen “Kållepojk eller “käckade sig” med att tala Göteborgska. Han skulle vara fin och “sila snacket”. Det var inte vem som helst denne Gunnar!

    Mamma och pappa träffades på Liseberg under en paraply!
    – Hallå lilla nåden, följa fröken hem? Det passar sig väl inte … bäddat för två har ni väl inte tänkt på?

    Till och med när han var över nittio år (han blev 96) och han hämtades av polis
    med vårdintyg för att hon inte ville till sjukhus, satt han i väntrummet och tittade på de söta sjuksköterskorna och sa
    – Hallå lilla nåden, följa fröken hem? Det passar väl sig inte …
    De unga poliserna gapskrattade!

    När pappa klätt sig och sprang ner för trapporna satte sig mamma med mig i knät och sa
    – Vá härligt, nu gick han, nu kommer han inte förrän sent ikväll, nu kan vi göra vad vi vill. Vi går ner och hör Kårmusiken i Frälsningsarmén!

    Vilket äktenskap! och ändå varade det livet ut, längre än det trettioåriga kriget!

    Ofta var det bröderna som kom hem med honom på kvällen. Mamma väckte mig och sa:
    – Därborta kommer han, lägg dig ner och låtsas att du sover.

    Vid ett tillfälle när bröderna kom hem med honom hörde vi hur dom ledde honom uppför trapporna. Vi bodde på tredje våningen. När dom var nästan uppe tappade dom taget och han ramlade ner för de gamla trätrapporna. Väl uppe igen stod kökssoffan bäddad och mamma hade rört om knoppebolstern.
    – Lägg honom där, sa mamma!
    Han hade kompisar överallt och var känd i idrottsliga kretsar. Alla bjöd på en sup.

    Det förekom aldrig på den tiden att man hade närkontakt eller kramade pappa. Vid matbordet – om vi bråkade – behövde han bar säga
    – Jasså, cirkus idag igen! och så tystnade vi direkt.

    Pappa skulle alltid ha två kotletter till middag medan vi andra fick en. Vad det än gällde så skulle han som försörjde familjen ha mat så han orkade arbeta. Mamma satt aldrig med vid bordet, hon satt vid spisen och portionerade ut maten. Och väntade på ett utlåtande. Ibland var det bra men ibland grinade han att köttet var för segt eller annat.

    Pappa och mamma hade var sitt tidningsdistrikt innan de gick till arbetet. Pappa hade ett spritt distrikt – han ville ha träning. Mamma hade däremot ett tätt distrikt i trevåningshusen i närheten! På somrarna fick jag cykla med pappa bort i Kärralund och bort till Skår! Då var det nerdraget i de flotta villorna. Jag frågade pappa varför det inte var någon hemma och han förklarade att det bodde mest Judar där och dom var i sitt hemland!

    Jag brukar tänka på människorna som bodde med fina befattningar satt där med tidningen vid frukostbordet, att det kanske var jag som lagt tidningen i deras brevlåda!

    Pappa som var kommunist, kunde aldrig få ett kommunalt eller statligt arbete. Dom var ju svartlistade!

    Pappa talade hela livet om samhällets orättvisor. Han hyllade Ryssland och Revolutionen 1917, han prenumererade i smyg på Arbetartidningen. Kjell-Ivans mamma kom och knackade på, på kvällarna, dom satt då och pratade i köket. Antagligen satt jag och lyssnade.

    Visst präglas man av sina föräldrar. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem och skrattar. För trots allt var det mycket roligt. Alla 28 familjerna i huset hade det lika eländigt. Kålle Skjortas Ester brukade komma in till mamma och satte sig på kökssoffan och frågade:
    – Du har inte fem droppar å ge mig Elin?
    – Jag kan koka på sumpen sa mamma! Eller …
    – Kan du låna mig 25 öre till en gaspolett? Gasen tog slut när jag skulle sätta på potäterna!

    Alla formas av sina familjer. För flickor är pappan den stora idolen. Idag när det inte finns någon sammanhållning i familjerna blir barnen också splittrade! Som man bäddar får man ligga!

  4. Knut Lindelöf
    2015-04-14 kl. 16:17

    Tack Ulla-Britt för din intressanta historia!

    En liten kommentar: Skillnaden mellan hur arbetarklassens värderingar och den “fina medelklassens” styr, är att medelklassvärderingarna också sprider sig till arbetarklassen, aldrig omvänt. Men visst styr föräldrar i alla samhällsklasser hur nästa generation ska bli – medvetet eller omedvetet.

    Läs Erik Wijks bok!

  5. Erik Wijk
    2015-04-14 kl. 19:50

    Jag vill tacka ödmjukast, Knut, för din välvilliga och generösa läsning. Märkligt också med alla paralleller du funnit mellan familjerna.

    Jag önskar du skulle skriva en hel bok om de patriarkala värderingarna – skulle inte bli trist. Tvärtom fascineras jag av just den här grundmurade synen på den isolerade individen och var och ens eget ansvar för sitt öde. Och den totala oförståelsen (antar jag) för kollektiva erfarenheter, liksom för solidariskt tänkande. Det finns många jag mött som till synes haft det ungefär lika väl förspänt med lite vaga klassidentiteter men där några har en självklar förståelse för det kollektiva och andra är orubbliga individualister. Den där fina gränsen mellan småborgare/tjänstemän och mer renodlad arbetarklass där något ändå tydligt väger över åt ena eller andra förståelsehorisonten. Kunde vi sätta fingret på detta – materiella villkor, familjehistoria, bildning, självsyn, psykiska förutsättningar, lokala traditioner eller vad det nu är som bidrar till det hele – tror jag människoförståelse, klassanalys och politiska slutsatser kunde få sig ett lyft!

  6. Bo Persson
    2015-04-14 kl. 19:51

    Knut!
    Är det så säkert? Ett sätt att beskriva 60-talets kvinnofrigörelse är ju att säga att medelklassens kvinnor då blev “löneslavar”, precis som en stor del av arbetarklassens kvinnor länge varit det. Läs här t.ex. Kristina Sandbergs aktuella hemmafrutriologi.

  7. Knut Lindelöf
    2015-04-15 kl. 8:22

    Erik!
    Jag har vuxit upp i skuggan av två olika medelklasspatriarker (båda med vittring på “de riktigt stora”, som t ex din farfar representerade) och kan konstatera att de ingått i två helt olika kulturtraditioner. För människor som vuxit upp närmare arbetarklassen är detta svårt att se har jag märkt. När jag försöker förklara att den ena har en svart-vit människosyn och den andra en humanistisk, att den ena bär på en bildningstradition och den andra är närmast antiintellektuell etc. viftas det bort som oviktigt … Borgare som borgare! De liknar ju varandra utanpå och omger sig med liknande materiella ting. Men, jag tror att den här distinktionen är viktigt.

    Anders Ehnmark skrev om sin bakgrund för många år sedan. Minns inte vilken bok. Jan Myrdal har betytt mycket också för att öppna upp dessa tankegångar hos mig framför allt genom att lyfta fram den borgerliga bildningstraditionen. Han är ju själv en paradox i det här avseendet.

  8. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska
    2015-04-15 kl. 22:36

    Vi från arbetarklassen som talade politik varje dag vid köksbordet kände en stolthet och en medvetenhet och möjlighet att förändra världen! För mig var det som en saga att höra om allt hjältemod som Ryssland och dess befolkning visade under andra världskriget!

    Det var vi som ägde Göteborg. Det var vi som intog danspalats och andra ställen. Alla andra kunde slänga sig i väggen! Efter avslutad skolgång i folkskolans 8:de klass åkte vi in till Kungsgatan och Remington för att lära oss skriva maskin. Sedan var det bara att gå upp på första bästa kontor och söka arbete.

    Vi hade stil – vi hade makt – vi skrattade – hela livet lekte! På Liseberg och Jazzen fanns en siskesida och en där vanliga arbetarkillar stod. En väninna till mig hade två killar på gång. Innan vi skulle gå ut frågade hennes mamma:
    – Är ni ute med några pojkar?
    – Ja, Kerstin har två killar på gång, den ene bugar djupt och presenterar sig och bor i Johanneberg och den andre jobbar på Götaverken!
    – Ta då den som jobbar på Götaverken, svarade hennes mamma!
    Det blev han som bugade sig och dom har varit gifta i snart 60 år! Allt fungerar!

    Min klasskamrat i ettan och tvåan i Lundenskolan var han som skrev boken Mitt namn är Ronny!. Han skriver om sin uppväxt i Lunden och hur han som enda barnet bodde i en etta på Brunkebergsgatan. Han bodde i alla fall i en halvmodern lägenhet med WC inne med handfat, badrum i källaren. Vi hade dass på gården så det var ett snäpp sämre!

    Han skriver om när dom fick sommarstuga i Floda och hur hans mor sa till honom att inte säga sommarstuga utan sportstuga!

    När vi köpte tomt på Tjörn och satte upp en “byscha” sa min mamma och pappa att nu skall vi åka till Lannet – inte landet och absolut inte sportstugan – men min far var ju kommunist och ändå mycket vältalig! När Ronny promoverade till Statsvetare svimmade hans mamma mitt i uppståndelsen och tappade sina löständer! När min dotter disputerade till Statsvetare svimmade jag inte alls. Och hade jag gjort det så har jag som tur är inga löständer!

  9. 2015-04-16 kl. 14:52

    “den ena har en svart-vit människosyn och den andra en humanistisk, att den ena bär på en bildningstradition och den andra är närmast antiintellektuell”

    Det här verkar vara nästan exakt det Pierre Bourdieu tillbringade livet med att utreda. Har du sett t.ex. det här? En mer utförlig skiss finns i Distinction.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.