Arsenik- och blypulver dolde blåsor och små sår i ansiktet. Falska skönhetsfläckar (mouch) gjorda av musskinn blev mode. Håravfall doldes under peruker med imponerande frisyrer. Även de friska följde modet, och därför såg de vitpudrade syfilissjuka ut som alla andra bankettgäster.

Medeltidens européer var flockvarelser i betydligt högre grad än vi gärna vill föreställa oss. Man åt på samma tallrikar, drack ur samma muggar, sov i samma sängar, badade i samma baljor (i den mån som man alls badade) och uppträdde över huvud taget gäng-likt och svärm-aktigt. Den personliga egenart och den individualism som kännetecknar nyare tidens människor fanns det inte så mycket av.

Allt detta förändrades drastiskt kring skiftet mellan 1400- och 1500-talet av den svåra könssjukdom som i vida kretsar gick under benämningen spanska kopporna. Den kallades också åtskilligt mer än så – till exempel Venuspesten/Venussjukan, Neapolitanska sjukan, franzosen och rentav morbus gallicus. Det latinska namnet var – och är – lues venera (veneriska pesten). Bland de högvälborna och blått blodiga talade man allmänt om ’den galanta sjukan’. Att drabbas av lidandet var nämligen förbundet med ett visst mått av status i samhällets toppskikt.

Som bekant har syndabockstänkandet urgamla anor, och i ett benådat ögonblick lanserades farsoten som ”turkarnas” av dåvarande påven. Sultanen kvitterade artigheten genom att etikettera plågoriset som ”de kristnas sjukdom”.

Det vedertagna namnet är i dag syfilis. Den syfilisepidemi som hemsökte stora delar av Europa på 1490-talet skördade tiotusentals offer och bidrog i hög grad till att ändra det mänskliga beteendet. Sant är visserligen att själva smitt-begreppet ännu höljdes i ett avlägset töcken, men de sexuella spridningsvägarna var likafullt kända. På ingen tid alls försämrades de gemensamma grytornas, dryckeskärlens, sovplatsernas och badbaljornas tidigare så starka ställning. Vi blev med ens individer.

Gerolamo Fracastoro (1478 – 1553) hette den italienske läkare och poet som i en berömd avhandling – De contagione et contagiosis morbis – lade grunden till den vetenskap som i dag kallas bakteriologi.

”Osynliga för det mänskliga ögat”, skrev Fracastoro, ”finns i luftlagren troligtvis en sorts partiklar som framkallar infektions-sjukdomar. Genom att transporteras från en individ till en annan individ överför dessa partiklar sjukdomar, som hos mottagaren antar precis samma karaktär som hos givaren.” Men Fracastoro talade för döva öron och fick inget gehör för sin uppfattning. Först på 1800-talet – och då med Louis Pasteur och Robert Koch som uttolkare – blev han äntligen uppskattad och taxerad till sitt fulla värde.

Det var också Fracastoro som tillhandahöll namnbricka och dopfunt: år 1530 avfattade han en vacker lärodikt om svinaherden Syphile som gudarna med rätt eller orätt – gissningsvis orätt – straffade med en fruktansvärd sjukdom. Denna dikt gav upphov till benämningen ”syfilis”.

Av dåtida monarker smittades Frans I och Henrik VIII med syfilis (ett öde som även drabbade Sveriges Karl XIII långt senare). Kvicksilversalter var på 1500-talet de enda kända botemedlen mot könspesten.

Inom författarskrået torde skalden Charles Baudelaire (1821 – 67) med sina slocknade men samtidigt glödande ögon vara den ojämförligt bäst och mest kände syfilitikern. Han ådrog sig sjukdomen redan i 20-årsåldern under det vilda studentlivet i de parisiska Quartier Latin-distrikten, där spriten flödade och de senaste preparaten – opium och haschisch – njöts i ofantliga kvantiteter.

Charles B karakteriseras ibland som ett excentriskt geni. Hans Les Fleurs du Mal – Ondskans blomster – är en litterär klassiker och hans överdådiga språk den sanne konstnärens; det ”lånar sina färger från alla paletter och klanger från alla klaviaturer” för att tala med författarkollegan Théophile Gautier. En annan ordekvilibrist, poeten Erik Lindegren, fängslades av Baudelaires defaitism och av hans ”sylvasst stickande blick mot Auschwitz, Belsen och Buchenwald…”.

Inte mindre än sexton år av sitt 45-åriga liv ägnade Baudelaire åt översättning av sin själsfrände Edgar Allan Poes samlade verk till franska. I början av 1862 hade sjukdomen nått det tredje och sista stadiet – och för första gången kände han ”vansinnets vingar” snudda vid sitt sinne; fem år senare avled han, då ett fysiskt och psykiskt vrak, i sin mors armar.

Med sin extrema individualism har Baudelaire kommit att symbolisera den sjukdom som minst av allt var turkarnas – men som i högre grad än andra farsoter bidragit till att forma oss.

Föregående artikelVAR MED OCH FIRA JAN MYRDAL 90 ÅR!
Nästa artikelRUSSELLTRIBUNALEN I STOCKHOLM FÖR 50 ÅR SEDAN – SEDD MED CIA-ÖGON
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.