Tusentals stenkast från Storkyrkobrinken

Kavallerister och folkmassa i Stockholm. Teckning av Fritz von Dardel 1848.

Alla minns vi det som felaktigt etiketterades som ”Göteborgskravallerna”. Aldrig tidigare i vår historia har så få kastat så mycket geologiskt avfall på så många under så kort tid och av så dunkla skäl, hette det i tidningarna, i synnerhet i de mindre nogräknade pressalstren.

Men den sortens uttalanden stämmer inte. Faktum är att det slängdes både gatstenar och andra lösa föremål med helt annan fermitet i Stockholm 1848 än i Göteborg 2001.

Också i Stockholm var den politiska scenen internationellt tonsatt: Februarirevolutionen hade nyligen svept fram över Paris med krav på omedelbara reformer, allmän amnesti, långt gången yttrande- och tryckfrihet, moderniserat parlament o s v. Republik utropades och den enväldige, desslikes enfaldige, Louis Philippe tog skydd på den brittiska sidan av kanalen. Förtrytelsen i de bredare folklagren gav sig tillkänna även på åtskilliga andra håll – i de tyska och italienska småstaterna, i Österrike, i Ungern och till och med på gatorna i Köpenhamn och i Kristiania (som 1925 tog sig namnet Oslo).

En politisk fantom tassade skoningslöst fram i ullstrumporna. Hela det bestående Europa förband sig till en skenhelig hetsjakt på denna vandrande vålnad: påven och tsaren, Metternich och Guizot, tyska poliser och franska gendarmer.

Läget här i Sverige påminde starkt om det kontinentala. Solen lyste, skördarna slog fel, lönerna sjönk, priserna steg och svält stod för dörren. Revolutionens svallvågor nådde kungliga huvudstaden den 10 mars 1848. Från och med nu blev politiska affischer och appeller ett dominerande inslag i Stockholms gatubild:

”Leve republiken! Frihet, Jämlikhet och Broderskap! Död åt förtryckarna! Ned med kungahuset! Häng Oscar i närmaste lyktstolpe!”

I ett upprop påbjöds allmän mobilisering å Brunkebergstorg i aftonväkten lördagen den 18 mars. Djur och människor i tiotusental hörsammade kallelsen och infann sig på minuten. Adelsmän och prästfolk saknades men arbetare, bönder, handelsmän och studenter mötte upp vid sidan av lärlingar, gesäller, gaseller, polisspioner och lördagsfirande helgflanörer. Några få aktivister bar skarpladdade vapen och hade maskerat sig; de gömde bajonetter och andra tillhyggen i rockärmarna och höll sina ansikten väl dolda bakom lösskägg och dito mustascher.

Storkyrkobrinken 19 blev demonstranternas första anhalt. Där, på tredje våningen, bodde August von Hartmansdorff, som i sin civila gärning var kammarrättspresident men vigt sitt liv åt kampen mot den fria pressen och därmed ådragit sig allmänt hat. Samtliga tolv fönsterrutor i hans bostad krossades av de maskförsedda. Senare på aftonen drabbades ärkebiskopen af Wingårds, landshövdingen C F Horns och krigsministern Peyrons samlade fönstertillgångar av snarlika öden. Även ett antal judiska köpmän fick sina skyltfönster sönderslagna.

Sent omsider ingrep högvakten och truppstyrkor ur Svea Livgarde för att åtminstone tillfälligt hålla de (o)mänskliga kastmaskinerna och krosspojkarna stången. Följden blev skottlossning, handgripligheter och allvarliga personskador.

En av de allra flitigaste denna kväll var inte äldre än 27 och hette Jenny med tillnamnet Lind. Hon skar visserligen inga lagrar som topptrimmad stenkastare, däremot som huvudrollsinnehavare i Carl Maria von Webers Friskytten i en galaföreställning på Operan. I det entusiastiska auditoriet märktes Oscar I.

Men när konungen fick besked om kravallerna i Storkyrkobrinken, bröt han upp från sin loge och red, mitt i natten, demonstranterna till mötes. Hans majestätiska förhandlingstrevare gick dock om intet.

På söndagsaftonen – den 19 mars – återupptogs striderna. Militär och demonstranter stötte samman i korsningen Smedjegatan/Västerlånggatan, och det sparades varken på kulor, krut eller sten. Klockan 20:28 började en nittio minuter lång månförmörkelse, som bidrog till att lägga stridsplatsen i mörker. Hela tjugo dödsoffer utkrävdes. Ytterligare tvåhundra blev allvarligt sårade, bland dem åttio soldater. Närmare sexhundra fönster pulvriserades på öppen gata. Också Aftonbladsfursten Lars Johan Hiertas AB-rutor blev sorgfälligt kvaddade.

Marsoroligheterna gick inte spårlöst förbi. Vi kan lugnt slå fast att månförmörkelsen permanentades, att tumskruvarna drogs åt samt att de redan privilegierade stärkte sitt grepp om riksrodret. På nästan ingen tid alls omformades vårt land till en antidemokratisk bastion uppe i norr och blev en av Europas mest ofria statsbildningar.

Glasmästare Anders Broberg och hans lärling Anders Sandberg var de bägge gentlemän som krossade flest rutor under lördagen och söndagen. Men deras framfart hade yrkesbaserade motiv i långt högre grad än politiska; de månade helt enkelt om sina framtida inkomster…

Emellertid fanns, inte minst inom polisen, utbredda föreställningar om att hela tumultet iscensatts av infiltratörer och uppviglare – eller med ett ord – av kommunister. Sant är att ett hemligt kommunistiskt sällskap grundades i Stockholm i maj 1847 med skräddargesällen Sven Trägårdh, läkaren Johan Ellmin och bokhandlaren Pär Götrek som tre av frontmännen. Lika sant är att denna nya grupp hade anslutit sig till De Rättfärdigas förbund – senare omdöpt till Kommunisternas förbund – med säte och stämma i London, där Karl Marx och Friedrich Engels verkade som ideologiska pionjärer. Deras Kommunistiska Manifest var för övrigt nygräddat och rykande färskt, endast någon månad gammalt.

Men de svenska kommunisterna utgjorde endast en handfull 1848. De var allt annat än stridsberedda klasskämpar och såg alls icke våldet, ens med proletära förtecken, som ett nytt samfunds självskrivna barnmorska. Snarare fanns, hos dessa de edsvurna, en stark tendens att uppfatta kommunismen som ett slags profan gudstro. Idéer om religionen som ett ”folkets opium” – som Marx skrev under intryck av 1839-42 års opiumkrig i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1844) – hade inte vunnit gehör i staden mellan broarna, åtminstone inte vid denna tid.

När Pär Götrek gav Manifestet svensk språkfärg i december 1848 utropade han på själva titelsidan att ”Kommunismens röst är Guds röst”. Det är talande för de stämningar som härskade bland de invigda. I det kommunistiska framtidsriket skulle varken lösdrivare, brottslingar eller pilsnerdrinkare finnas, ej heller domstolar, fängelser och tukthus och framför allt inga poliskårer och ingen militärapparat.

Onekligen tilltalande! Men vad kan vi mera specifikt säga om 1848 års marsoroligheter i Stockholm?

Det går givetvis att svara på olika sätt. Kanske vågar man påstå – om nu perspektivet utvidgas till hela Europa – att historien vindlade fram i land efter land i veckor och månader och uppvisade långa rader av uppenbarelseformer: ekonomisk kris på en plats, plötsligt växande rikedom på en annan, svält och hungersnöd på en tredje, revolutionära skärmytslingar på en fjärde, avgrundselände på en femte och så vidare. Stockholm fick smulor och rentav mer än så av allt detta i mars 1848.

”Im Anfang war die Tat” – i begynnelsen var handlingen – konstaterade redan Wolfgang von Goethe. Det stämmer till eftertanke, eftersom marxismen är praktikens filosofi. Dock gives väl mer framsynta praktiker, och mer konstruktiva gärningar, än att kasta sten.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.