Två dagars Sommar

Det har inte blivit mycket av Sommar-lyssnandet i år. Sommar som så mycket annat verkar ha blivit en generationsfråga. Läste i DN idag att det aldrig varit så mycket Sommar-lyssnande som i år. De har väl satsat på den yngre publiken, vi äldre hamnar allt mer utanför public service.

Nå, två dagar i rad har jag i alla fall tagit mig tiden. Det blev en skrämmande och en upplyftande upplevelse. Den skrämmande var torsdagens med den ”fredsälskande” Natochefen Jens Stoltenberg. Jag ska erkänna att jag inte lyssnade ända till slutet, det blev helt enkelt för obehagligt men också urtråkigt.

Högste hönset i väst-imperialismens dominerande krigsmakt fick lägga ut texten om varför krig är enda vägen till fred, demokrati och mänskliga rättigheter enligt receptet: utan USA:s ”demokratiska” militära vapenkraft skulle vi alla kräla som undersåtar i diktatorernas riken.

Fenomenet Jens Stoltenberg är praktfullt. En genomsympatisk person vars nära förfäder deltog i hjemmefronten mot nazisternas ockupation av Norge. Hans far Thorvald Stoltenberg blev legendarisk för sina omfattande politiska insatser på högsta nivå för Norge och Arbeiderpartiet under 30 år.

Han berättade klädsamt hur han själv i sin ungdom protesterade mot atomvapen och demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som norsk statsminister officierade han efter terrordådet på Utøya för tio år sedan och vann respekt för sitt värdiga uppträdande och väl valda ord den gången. Han koketterade också med sin djupa vänskap med den mördade Anna Lind.

Men sammantaget var det ett stolpigt demagogiskt manus till imperialismens försvar, illustrerat av ett banalt urval populärmusik. Han är idag en framgångsrik knähund till vita husets härskare, oavsett vem som för tillfället innehar ämbetet.

Hur svensk public service kan komma på idén att låta Nato tala till svenska folket i 90 minuter i det populära programmet Sommar i P1 är obegripligt, inte minst med tanke på opartiskhets- och saklighetskravet i avtalet med staten.

Nå, idag fick vi dock höra raka motsatsen till Stoltenbergs stolpar, nämligen violinisten Malin Bromans berättelse om sitt musikaliska liv från fem års ålder – då hon började spela fiol – till konsertmästare i Sveriges radios symfoniorkester. Hon har en lång, spännande, brokig och slitsam karriär bakom sig.

Vi alla som har barn och skulle önskat att göra dem till musiker, vet hur svårt det är och hur få som lyckas. Det finns inga genvägar, övning, övning och åter övning är vad som krävs. Och det måste ske under hård disciplin – det svåra ordet. Men det måste också ske i harmoni med barnets – eller senare den unga människans – utveckling och övriga liv. Respekten för barnet får aldrig försummas. Förälderns hängivenhet, målmedvetenhet och en obegriplig uthållighet är en förutsättning, men får aldrig vara den grundläggande drivkraften. I några lyckliga fall blir allt rätt och stora musiker formas. I de allra flesta fall måste man som förälder ge upp. Men mödan är säkert aldrig förgäves. Man har kanske ändå förmedlat musikglädje till sina efterkommande, vilket också är en stor sak.

Musiken är en konstart som endast finns just då den framförs konstaterar Malin Broman. Sedan är den borta. Musiken påverkar människor just då den ljuder. Antingen går den rakt in och rundar intellektet och förnuftet, eller så går den förbi utan att sätta spår. Vi vet inte hur det är med detta, men ibland känner vi att musiken går rakt in. När Monica Zetterlund plötsligt i programmet sjöng Ack Värmeland… tårades mina ögon här i ensamheten. Det är mäktigt.

Malin Broman var en god berättare som inte förskönade slitet i en professionell musikkarriär, men förmedlade ändå musikens kraft och glädje. Sommar i P1 är sannerligen en berg och dalbana.

... är läst 822 gånger!

  7 kommentarer for “Två dagars Sommar

  1. Bertil Carlman skriver:

    Följande finner jag obegripligt: ”Hur svensk public service kan komma på idén att låta Nato tala till svenska folket i 90 minuter i det populära programmet Sommar i P1 är obegripligt, inte minst med tanke på opartiskhets- och saklighetskravet i avtalet med staten.”

    För mig är public service´ uppträdande mycket begripligt. Som du själv skriver Knut ”Han är idag en framgångsrik knähund till vita husets härskare, oavsett vem som för tillfället innehar ämbetet.” Detta knähundsbeteende har du vid ett flertal tillfällen dokumenterat från svensk sida, bland annat genom att belysa hur vår utrikesminister uppträder. Låt mig travestera John Wayne (”A man has got to do what a man has got to do”) och då blir det “En knähund måste göra vad en knähund måste göra”. Sverige är en USA-imperialismens knähund och public service ett viktigt organ för denna knähund. Därför kommer Anders Romelsjös och Lars Drakes anmälningar av sommarpratet med Jens S inte ens att bli vidare uppmärksammat.

    Vi antiimperialister måste på allvar inse att Sverige nu mer och mer blir urholkat på det som denna blogg ofta med rätta värnar om: demokratiska institutioner som religionsfrihet, yttrandefrihet, rörelsefrihet, föreningsfrihet m m. Det går dessutom fort; alliansfriheten kan vi till exempel glömma.

    Vi måste vara mentalt förberedda på denna utveckling. Det gäller också ökningstakten i den. Tänk bara på hur begränsningar av rörelsefriheten nu mer och mer blir verklighet för folk jorden över, inte minst inom EU. Vi kan också se hur bra propagandan för denna begränsade rörelsefrihet fungerar, då det finns en stark folklig opinion för den.

  2. Dirk Elvers skriver:

    Knut Lindelöfs utsökta betraktelse av “Sommar” visar ännu en gång, på den unika förmåga han besitter – att förmedla just de viktiga deltaljer som påverkar våra liv!

    Knut Lindelöf skulle naturligtvis vara förträfflig som “Sommarpratare” själv. Han om någon har alltid en historia att berätta – för en väntande publik, som vill höra på berikande kloka ord som värmer.
    …..
    Så här skriver min ständige stalker. Han uppträder under olika konstiga namn för att förvirra debatten, ofta först som att han vill bli “en av oss”. Men han avslöjas av mig gång på gång utan att det märks för andra läsare. Då ilsknar han till och visar sitt rätta sionistiska ansikte. Sionismen är nämligen hans egentliga ärende. Det börjar för det mesta med att han lyfter det jag skrivit till skyarna. Så, Dirk Elvers är alltså hans täcknamn denna gång. Från nu stryker jag hans kommentarer. Kan vara bra för andra läsare att känna till det här därför slutar jag så här denna gång. Desinformatörerna har många olika knep och ansikten. /KL

  3. Leif Strandberg skriver:

    Jag har tjänat mitt land på många sätt, även med vapen i hand. Först en längre grundutbildning och sedan fem repetitionsmöten. Jag har avgivit krigsmans erinran och därmed förklarat mig lojal mot mitt land Sverige. Jag har lyssnat till otaliga militära genomgångar om vårt lands ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Jag lärde mig sjunga Fädernas kyrka i Sveriges land redan i småskolan.

    Men steg för steg, likt den kokta grodan, har allt detta kokat sönder. Synen på det svenska har vittrat bort till förmån för något de kallar multikulturalism. Synen på vårt kristna förflutna har uttunnats och berett plats för islam (Tro och Solidaritet). Synen på nationen har desavouerats till förmån för Bryssel. Gränserna är obevakade eftersom krigsmakten inte längre bygger på försvar av vårt lands gränser utan är en krigsmaskin i utlandstjänst hos Nato. Hjemmefronten har hamnat på museum och Stoltenberg krigar. Och Norska Nobelinstitutet delar ut priser till krigsförbrytare.
    Därför är “Sommar” som det är.

    Den här låten skulle jag spela om jag fick ha Sommar – men jag blev ju till och med (efter 10 år) avstängd från Tankar för dagen i P1.

  4. Bertil Carlman skriver:

    Stalkern Dirk Elvers skriver: ”Knut Lindelöfs utsökta betraktelse av ‘Sommar’ visar ännu en gång, på den unika förmåga han besitter – att förmedla just de viktiga detaljer som påverkar våra liv!” Smaka på ordet ”utsökta”! De e grejer de!

    Nåväl. Förra året hade vi också en diskussion kring ”sommar i P1”. Där kunde vi höra bloggaren KL sjunga ”Fattig bonddräng”. Utsökt var det inte men mycket trevligt. Själv var jag något inblandad den gången bland annat i “västfixeringen”. Jag kom där med kritik mot KL:s musikval i ett tänkt sommarprat. Omedelbart fick jag på skallen av en kommentator. Det löd ”Således, Bertil, finner jag Din kritik såväl missriktad som orättvis.”

    Vad kul det var att läsa detta allt på nytt efter ett år! Jag minns också att jag då pratade med min äldsta dotter om ”Fattig bonddräng”. Hon sade ”Jaså pappa, du gråter också när du hör fattig bonddräng! Vet du att det finns en facebookgrupp av sådana gråtare?” Nu skriver Knut om Monika Z, som får dina ögon att tåras.

    ”Kronos Quatet” från San Fransisco har gjort ett album som heter ”A thousand thoughts”. Första låten på skivan har samma namn. I texthäftet står det (fast på engelska) ”Även om denna melodi, översatt från svenska, gav namn åt detta album, går den att spåra till Danmark, det sydligaste av de nordiska länderna”. Den låten får mina ögon att tåras. Visst är det märkligt även om det inte är konstigt?

    I kväll kanske jag får tillfälle att gråta igen, för i kväll skall jag och hustrun titta på ”Vincent” på TV. I slutet av maj 2019 var hustrun, min äldsta och min yngsta syster och jag på Kalmar slott. Där ägde en utställning i form av videoprojektioner rum. Med musik, uppläsningar ur brev, enormt skickligt gjorda avfotograferingar och en del animationer skildrades Vincent van Goghs konstnärliga liv. Det tårades omedelbart i mina ögon den gången. Får se hur det blir ikväll.

  5. Arne Nilsson skriver:

    Knut L!
    Du skriver:
    “Musiken påverkar människor just då den ljuder.”

    Detta är givetvis sant. Men även efteråt ligger musikenen kvar. Jag kan fortfarande höra Beethovens 6:e symfoni när jag blundar. Även Byrds Tamburin Man och Wasn’t born to follow snurrar i min skalle.

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Då gick den in!

  7. Mats Larsson skriver:

    Jag tror inte jag lyssnat igenom ett sommarprogram helt igenom sedan Ingmar Bergman 2004. Höjdpunkten naturligtvis hans tankar om Trollflöjten.

    Stoltenbergs motbjudande uppvisningar har jag kommenterat tidigare på denna blogg, och kontrat med en fantastisk föreställning från Vitryssland.

    Den bästa TV-serie som jag vet för att i någon mening förstå Sovjetunionen efter kriget är
    “Zhukov”. 12 avsnitt, alla suveränt regisserade och spelade. Stalin är kusligt lik, och Zhukov fullständigt suveränt gestaltad. Ett måste för alla.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.