Efter de många diskussioner som förts här på lindelof.nu om Ukrainakriget börjar argumenten att upprepas och positionerna fastna. Mycket mer finns snart inte att tillägga. Till och med striderna vid fronterna borta runt Dnepr-floden börjar också stanna upp. Kanske är det vintern och leran som spelar in.

Vad har hänt?
Räknat från den 24 februari, då Rysslands krigsmaskin rullade in till idag har mycket hänt. Men något avgörande har inte uppnåtts. Många tusen soldater har stupat på båda sidor. Ryssland misslyckades med att åstadkomma ett snabbt avgörande genom att tvinga Kievregimen att kapitulera eller förhandla.

I mars var uppgörelser nära, dels med det så kallade Minsk 2-avtalet och lite senare i förhandlingarna i Istanbul med Erdogan som medlare. Men då satte USA/GB stopp för alla sådana försök. Totalt tillbakadragande av de ryska styrkorna inklusive från Krim var det enda som kunde accepteras av Ukraina (och dess uppbackare i väst).

Redan tidigt i våras var situationen ganska klar, kriget skulle koncentreras framför allt i öster. Lite senare, efter det stora slaget om Azovstal i Mariupol var Rysslands ställning i de fyra regionerna i öster, som senare förklarades som ryska, ganska väl etablerad. Landkorridoren mellan Ryssland och Krim var under rysk kontroll, vilket var en avgörande strategisk fördel för Ryssland.

I augusti gick halvårskontrakten ut för många ryska yrkessoldater varpå kriget gick ner på sparlåga från ryskt håll. Ukrainasidan passade då på att samla sig och lyckades genomföra en framgångsrik offensiv i Donbass och pressade tillbaka ryssarna en del. Detta tvingade Ryssland att växla upp kriget till en högre nivå och att mobilisera 300.000 reservister, som fortfarande är under utbildning, men som nu i november håller på att sättas in i strid på olika frontavsnitt. Ryssarna är ännu inte på offensiven, utan inväntar ännu sina förstärkningarna.

Med för lite soldater och den stora floden i ryggen insåg de att staden Cherson väster om Dnepr var svår och farlig att försöka behålla kontrollen över. Så de beslutade att dra sig tillbaka till västra Dnepr-stranden, vilket nu är genomfört. Detta beskrevs förstås av Ukrainasidan som en stor seger, vilket är fullt begripligt.

Där är vi nu. Intensiva strider lär pågå i Donbass, men i söder är det ganska stillastående. Ryssland har intagit det minimum av landområde som domineras av rysktalande och som säkrar de logistiska förbindelserna mellan Ryssland, Krim och Svarta havet. Det område som tidigare tillhörde Ukraina, som de nu kontrollerar, kommer de inte att kunna släppa ifrån sig igen. Men jag kan tänka mig att Ryssland kan nöja sig med detta område – om man kan få garantier för att Ukraina blir neutralt och alltså inte ansluts till Nato. Om de går med i EU är säkert inte en stor fråga längre ens för EU, med tanke på att EU då kommer att få bära den stora bördan av återuppbyggnaden.

Vad kommer att hända, två perspektiv?
Frågan är vad som nu ska hända. Här på lindelof.nu dominerar två olika perspektiv.

Det ena är att väst måste fullfölja sin moraliska, demokratiska och värdegrundsbaserade plikt och fortsätta skänka pengar och vapen till Ukraina, som på sikt kommer att knäcka den skröpliga ryska krigsmaskinen, så att de tvingas backa hem till gränserna före den 24 februari. Lyckas man inte med detta kommer Europa och väst att steg för steg ätas upp av den den nya aggressiva ryska tsarismen (despotismen), vilket alltså äventyrar de västerländska demokratiernas fria liv och värderingar, inklusive pressfrihet och andra demokratiska mänskliga rättigheter. Sveriges och Finlands medlemskap i Nato är vårt enda möjliga skydd mot denna hotande utveckling. Därför ska vi härda ut i kylan den kommande vintern med höga energipriser och en stegrad inflation och tro på att västs handelskrig mot Ryssland till sist ska knäcka den ryska militärmaskinen ekonomiskt. Det är priset vi alla tyvärr måste betala för att på sikt rädda västerländsk demokrati och klimatet från billig rysk fossil gas.

Det andra perspektivet på framtiden – i detta krig – är det jag hoppas och tror på. Alltså, att Förenta staternas, EU:s och Storbritanniens regeringar antingen måste lämnar plats åt klokare ledare, eller förmå samla sig till ett svar på frågan: Hur kunde vi sätta oss själva i denna hopplösa situation? Och börja tänka nytt. En fortsättning på detta krig ännu ett år kommer ju få oöverskådliga konsekvenser för Europas länder och folk. Redan nu närmar sig situationen i t ex Storbritannien social kollaps. Även i de andra stora EU-länderna; Tyskland, Frankrike och Italien, är utvecklingen på väg mot ekonomisk recession och depression. Regeringar kommer och går. Alla traditionella politiska mönster håller på att vändas upp och ner. Tanken att EU-länderna i detta läge ska fortsätta pumpa in pengar och vapen ännu ett år i samma omfattning förefaller mig helt världsfrånvänd. Därför måste förhandlingar inledas, vapenvila och fred i ett framtida militärt neutralt Ukraina åstadkommas.

Vem får mest fel?
Jag har efter bästa förmåga tecknat de två huvudscenarion som framtonat i våra debatter. Säkert finns det fler möjligheter som ingen av oss tänkt på, som kan påverka utvecklingen i en eller annan riktning, framför allt till ännu värre mänskliga katastrofer, men låt oss slippa spekulera vidare om det.

Jag måste också säga att jag funderat mycket på mina meningsmotståndares tvärsäkra argument, framförda med stor övertygelse. Och de har påverkat mig mycket. Men, jag tror ändå de är på fel spår. Jag tror alltså att även de kommer att få erkänna sig besegrade vad det lider. Men säker kan jag förstås inte vara. Och vi ska vara försiktiga med att hamna i prestigestrider. Frågan blir kanske vem som kommer att ha mest fel. Hur det än blir, misstror jag ingen debattörs goda avsikter på något sätt. För oss är det – Gud ske lov – ändå bara fria diskussioner i ett land med yttrandefrihet och inte en kamp på liv och död där propagandan dränker allt förnuft, vilket ju är fallet för alltför många i denna världen. Om ett år, om inte förr, ska vi summera det här.


Vinjettbild: Björn Hinders, 1928–2000. Läs mer på satirarkivet.se

Föregående artikelJosep Borells tal den 13 oktober blottar EU:s nykoloniala och rasistiska gener
Nästa artikelAPROPÅ KLIMATKONFERENSEN I SHARM EL SHEJKH
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

4 KOMMENTARER

  1. Mycket bra sammanfattat, Knut L!
    Framför allt de ytterst propagandabestämda huvudlinjerna i de båda sidornas olika syn på verkligheten. ”Väst”-lägrets helt hopknipta ögon kring yttrandefriheten, där det snart inte finns några tydliga skillnader mellan sidorna. ”Ryss”-lägrets hysteriska längtan efter att ses som befriare av undertryckta människor i sydöstra Ukraina.

    När det gäller yttrandefriheten inses lätt att skillnaderna bara är en fråga om olika metoder att bromsa folkets insyn i herrarnas affärer. En strid kring liberalismens rötter, närmast frågan om definitionen om vem som är människa. Andra frågan om befrielsen hör också samman med människodefinitionen, vem har egentligen rätt att betraktas som förtryckt? Identitetsträsket bubblar alldeles i närheten och mytiska minnen från ”fornstora dar” svävar över massorna.

    Striden avgörs på slagfältet och fastställs (får vi väl hoppas) vid förhandlingsbordet någonstans i sydöstra Europa.

  2. Knut L!
    Återigen en fråga huruvida du blandar ihop två saker: å ena sidan dominerande massmedia och ledande politiker i väst, och å andra sidan vi lindelof.ru-skribenter som inte tycker som du.

    Du skrev: ”Här på lindelof.nu dominerar två olika perspektiv.” Sedan skrev du ett långt stycke: ”Det ena är att väst […] klimatet från billig rysk fossil gas.”

    Det mesta innehållet i det långa stycket, ord som ”värdegrundsbaserad plikt”, ”knäcka den skröpliga ryska krigsmaskinen”, ”Europa och väst steg för steg ätas upp av den den nya aggressiva ryska tsarismen (despotismen)”, ”Sveriges och Finlands medlemskap i Nato är vårt enda möjliga skydd”, och så vidare – de orden passar illa som karakteristik av Mats Larsson, mig själv och andra, tycker jag. Själv har jag inte ropat på Nato, till exempel. Det låter mer som om du sammanfattar onyanserade liberala ledarsidor.

    Om vi som inte har ditt perspektiv skulle sammanfatta våra analyser bleve resultatet ganska annorlunda än ditt referat.

  3. Jan Arvid G!
    Jag sammanfattar grovt och spetsar till. Självklart har Mats L, Chrisian N, Mats Österholm, du och andra olika betoningar och uppfattningar i detaljfrågor, men ni lutar (mer eller mindre tydligt) åt de stora mediernas – i mina ögon – anpassade Västnarrativ. Att du inte ropat på Nato tycker jag är bra, men skulle då vilja fråga varför du inte gör det. Jag har uppfattat att du är för ett starkt svenskt försvar, men minns inte just nu hur du ställt dig i själva Nato-frågan. I min tankevärld hänger den intimt samman med Ukrainakriget, som ju i grunden gäller Natos expansion efter 1990.

    Du är välkommen att med dina ord sammanfatta Er ståndpunkt.

  4. ”Jag har efter bästa förmåga tecknat de två huvudscenarion som framtonat i våra debatter. Säkert finns det fler möjligheter som ingen av oss tänkt på, som kan påverka utvecklingen i en eller annan riktning, framför allt till ännu värre mänskliga katastrofer, men låt oss slippa spekulera vidare om det.” Ja det är nog rätt vad gäller framtoningen i ”våra debatter”. Men det räcker inte. Täckte det alla scenarion skulle jag inte vara så fylld av glädje, optimism och framtidstro som jag är. Båda scenarierna har för mycket av det som en meteorolog sade häromdagen präglade vårt väder, 3D. Det vill säga Dis, Dimma och Duggregn.

    Bor man nu som de flesta av oss debattdeltagare gör, i den del av det kollektiva Väst, Europa, som nog drabbats hårdast av Hegemonens alla åtgärder för att domptera sina vasaller, ja då blir det inte mycket av solglimtar utan 3D hela dagen lång.

    Men, om man sätter sig in i vad som händer i den del av världen som utvecklas, ja då blir man nästan bländad av solljus. Fler och fler länder känner nu att de kan och törs koppla loss från Hegemonens alla insnärjningar, från petrodollarn, från IMF, från världsbanken och så vidare. Se hur många statschefer som söker kontakt med framförallt Ryssland och Kina! Se hur SCO, BRICS+ med flera samarbetsorgan växer! Se hur Lula da Silva föreslår en gemensam valuta för Latinamerika och Karibien! Ja se hur Lula da Silva kan göra så, utan att drabbas av samma öde som Muammar Kadaffi gjorde, när han arbetade för att Afrika skulle skapa en dollaroberoende valuta!

    Lyft blicken, så ser du att det i världen visserligen finns Dis, Dimma och Duggregn, men också ljumma vindar och solsken.

    ”….men låt oss slippa spekulera vidare om det (mänskliga katastrofer).” Ja varför i ”herrans namn” skulle vi göra det? Ta i stället del av vad den duktige agitatorn Vijay Prashad skriver och säger.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.