Två riksrätter

Nixon–Clinton–Trump

Hösten 1998 rasade den så kallade Monica Lewinsky-skandalen som värst. Den 50-årige president Clinton hade några år tidigare inlett ett sexuellt förhållande med den 21-åriga, oavlönade praktikanten i Vita Huset, Monica Lewinsky. Ja, sexuellt utnyttjande vore en bättre rubricering. I augusti samma år hade Clinton låtit bomba en läkemedelsfabrik i norra delen av Khartoum, Sudans huvudstad, under förevändning att den tillverkade nervgas åt Osama bin Laden, vilket snart visade sig felaktigt. Fabriken hade 300 anställda och producerade hälften av landets mediciner. Men medierna fick något annat än hans sexualliv att skriva om de närmaste dagarna. 

Den 7/1 1999 ställdes Clinton inför riksrätt. Han var en populär president, och ingen trodde att han skulle bli fälld. Republikanerna hade en majoritet på 55 mot 45 i senaten. Juryn röstade 55–45 för frikännande i ena anklagelsen och 50–50 i den andra. Två tredjedels majoritet skulle ha behövts, men inte ens alla republikanerna var alltså för en fällande dom.

Nu, precis 21 år senare är vi där igen, fast anklagelserna är helt annorlunda. Förmodligen får senaten inte heller denna gång ihop ens en enkel majoritet för fällande dom, än mindre de två tredjedelar som krävs. Dessutom sitter vicepresident Pence och lurar runt hörnet. Jag tänker mig ibland Trump och Pence som en skräckfilmsversion av Helan och Halvan.
Clinton bad nationen om ursäkt efteråt för allt trassel hans “uppförande” ställt till med i kongressen och för hans regering. Något sådant lär vi inte få höra från Trump.

De flesta tycks tro att Trump blir omvald i höst, men mycket kan hända innan dess. “The Science and Security Board Bulletin of the Atomic Scientists” satte nyligen sin så kallade domedagsklocka på 100 sekunder i midnatt. Världen är en krutdurk. Dessutom behöver demokraterna en majoritet på flera miljoner röster på grund av valsystem och befolkningsfördelning. Å andra sidan är Trump impopulär. Andra presidenter har haft åtminstone någon period av hög popularitet, men inte Trump.

I presidentvalet 2016 fick Trump nästan tre miljoner färre röster än Clinton men vann elektorsrösterna med god marginal, och därmed valet. Det är en skevhet som förvärrats av att de folktäta, mer liberala delstaterna längs kusterna har fått en allt större andel av USA:s befolkning, medan de mer konservativa, glesbefolkade delstaterna i inlandet har en minskande andel. I Kalifornien med 40 miljoner invånare behöver således en senator över 60 gånger så många röster för att bli vald som kollegorna från Wyoming med knappt 600.000 invånare.

Vartannat år är en tredjedel av senaten uppe för nyval. Senatorerna väljs alltså på sex år. Lägger man ihop antalet röster på republikanska respektive demokratiska senatorer de senaste tre valen, 2014, 2016 och 2018, så får man siffrorna 99.757.291 resp 124.632.825, enligt Wikipedia. Oräknat några miljoner röster på småpartikandidater (Den digitala språkpolisen vill att jag skriver “små partikandidater” och sedan “toppkandidater”!) betyder det 44,9% för republikanerna och 55,1% för demokraterna. Men likväl har republikanerna haft majoritet i senaten, om än inte så stor, under hela perioden. Den höga, totala siffran på nästan 225 miljoner valdeltagare (USA har ca 320 miljoner inv.) beror på att båda senatorerna i en delstat representerar hela delstaten och väljs i två olika val. Väljarna har alltså räknats två gånger.

År 2018 var det totala valdeltagandet rekordstort för ett mellanårsval, 49,3%, det högsta sedan 1914. År 2014 var det 36,7%, det lägsta på 72 år.

Ett av Trumps kännetecken har varit hans frekventa, osofistikerade ljugande. Men han är ju inte den förste presidenten som ljuger, särskilt när det gäller att få igång krig. Vad som är nytt och oroande är hans föga förtäckta hot om och uppmaningar till våld mot politiska meningsmotståndare. Typiskt har han klagat på att säkerhetsvakterna på hans möten inte slängt ut oppositionella (t ex att någon som visat upp en handskriven skylt eller en T-skjorta han inte gillat) tillräckligt snabbt och brutalt. Han prisar eller fjäskar för snart sagt varje högerextrem organisation i USA, särskilt deras rätt att beväpna sig till tänderna. Det finns de som spekulerar att han efter en eventuell valförlust kommer att stanna kvar, med våld om så behövs. Så sent som i höstas förutspådde andra att republikanerna kommer att dumpa honom inom kort, precis som de dumpade Nixon på 70-talet. Hur som helst är Trump det (ideo)logiska resultatet av årtionden av politiskt förfall i USA.

... är läst 753 gånger!

  3 kommentarer for “Två riksrätter

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag håller inte med om att det finns en ”skevhet” i Förenta staternas val till senat och president. Är man en federation så är man. Federation innebär att de mindre delstaterna på vissa områden är jämställda med de större, och på andra har ett oproportionerligt inflytande i förhållande till folkmängd.

    Att ändra på en federations struktur är lika ogörligt som att säga att Sverige måste förstå att Förenta staterna skall ha sista ordet om Sverige förhandlar om något med Förenta staterna; Förenta staterna är ju mycket större. Eller att Förenta staterna skall påverka Sveriges grundlagar.

    (De militärt besegrade ursprungfolkens ställning i federationen behöver omförhandlas, men det är en annan sak.)

  2. Jan Hagberg skriver:

    Vad är alternativet just nu till Trump. Mike Pence, det nämns, denne mörkerman, som demokraterna vill göra till president! Vore intressant att få höra förklaringar? Eller bara ett medvetet skådespeleri? Med vilket syfte?

    Vad var alternativet hösten 2016? Skräcken Hillary Clinton. Hon som kallade de traditionella demokratväljarna ”a basket of deplorables”. Hon hade en beställning lagd på fullt bombkrig mot Syrien. Madeleine Albright, en feministidol, levererade krigsbeställningen i december 2016, efter valet! Problemet för krigshetsarna var, att den tillträdande presidenten Trump lade beställningen åt sidan. Världen kunde andas ut en stund till.

  3. Bengt Svensson skriver:

    Under Trumps första besök i Davos 2018 hälsade de församlade miljardärerna honom med en viss misstänksamhet. Han hade ju blivit president på att fördöma “eliten”, till vilken de onekligen måste räknas. I Davos 2020 var det andra toner. Grundaren av WEF i Davos, Klaus Schwab, hyllade Trump för att ha ingjutit optimism (“for injecting optimism”) i den globala politiska och ekonomiska diskursen. Trump informerade i sitt tal åhörarna om att hans administration hade skapat en “roaring geyser of opportunity”. USA åtnjuter nu “an economic boom — the likes of which the world has never seen before”. Dessutom förklarade han seger över ekonomisk ojämlikhet. “For the first time in decades, we are no longer simply concentrating wealth in the hands of a few,” sa han. “We’re concentrating and creating the most inclusive economy ever to exist”. Om ni inte redan visste det…

    John Bolton, Trumps avpolleterade krigshök och ärkereaktionär, har seglat upp som demokraternas hjälte och eventuella vittne i riksrättsrättegången. Nixon och Reagan hotades med riksrätt för att ha fört krig eller smugglat vapen till terrorister utan kongressens tillstånd. Trump anklagas för att inte ha fört en tillräckligt aggressiv utrikespolitik. Demokraterna attackerar Trump från höger.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.