Man bör hålla i minnet att den rasbiologiska synen på samer i denna tid var förhärskande inom svenska myndigheter, men också i stora delar av det svenska storsamhället. Det så kallade ”Rasbiologiska institutet” i Uppsala var verksamt mellan 1922 och 1958, vars verksamhet leddes av Herman Lundborg. Han och hans medhjälpare for runt och mätte skallar i den så kallade ”Lappundersökningen”. Lundborg trodde att han skulle finna bevis för att blandningen mellan samer, finnar och nybyggare i norra Sverige orsakade lägre stående människor, allt enligt teorin om högtstående ”långskallar” (svenskar och finnar) och lågtstående (sjukdomar och degeneraton) ”kortskallar” (lappar). Alltså, detta pågick för fullt just i denna tid.
Men Axel Nilsson Vinka och Percy Lundwall fann ändå i varandra likvärdiga men olika människor och blev kanske just därför mycket goda vänner. Orsaken var förmodligen att de båda hade stor nytta av varandras vänskap och dessutom var de både nyfikna och äventyrliga. Axel Vinka brukade säga till sina barn och barnbarn: ”Du ska se till att umgås med dem som vet mer än du själv”, vilket säger en del om hans sinnelag.
Axel Nilsson Vinka var säkert en ovanlig person inom sin krets. Han hade inga egna renar. Mycket renar hade däremot hans fru Margreta Sjulsson genom arv. Axel Vinka var något av rebell och äventyrare. Hela livet var han ändå i renskötseln och levde om somrarna på vandring mellan släktens fjällviste vid Gotajaure nära Forsavan och byn Oltokken (Norra Fjällnäs). I Gota fanns en bod och en kåta och i Oltokken byggde han sig ett stort hus som hann bli kulturmärkt innan det brann ner (långt efter att han sålt det).
Han hade mycket lite till övers för överheten och misstrodde djupt storsamhället. När han på slutet av 20-talet sökte tillstånd att bedriva lanthandel var det alls inte självklart att ett sådant skulle beviljas. Han var ju ”lapp”. Men han drev frågan till prövning hos länsmyndigheten som ett test på om hans svenska medborgarskap var fullvärdigt. Och han fick sitt tillstånd och tog därmed ett stort kliv utanför de traditionellt samiska näringarna.
Några höstar (efter renslakten) i början på 40-talet, gjorde Axel Nilsson Vinka och Anders Grahn från Grans sameby en storsatsning på renköttsförsäljning i Stockholm. De köpte upp hela slaktade renkroppar, fraktade dem med lastbil till Storuman och därifrån i hyrda järnvägsvagnar till Stockholm. Frystekniken var ännu inte utvecklad. En till två veckor hade man på sig innan köttet började bli dåligt. Då måste det vara sålt och omhändertaget. För tågtransporten hade man nog kylvagnar, men transporten måste ändå vara snabb och välorganiserad.
I förväg hade de gjort upp med uppköpare så att det mesta köttet var säkrat till försäljning. Axel köpte också upp skinn, ripor och annat småvilt i Tärnatrakten. På Hötorget kunde han sedan erbjuda stockholmarna hela paketet med lappländska delikatesser. Projektet var förenat med stora risker, men gick allt i lås blev förtjänsten mycket god.
Anders Grahn var en förmögen same. En gång där i Stockholm insisterade han på att Axel och han skulle gå på Berns salonger och fira de lyckade affärerna. Axel var dock motvillig, mest för att han saknade finkläder. Men Grahn insisterade och menade att de skulle säkert bli insläppta. Vid entrén blev de emellertid genast stoppade, de hade ju ingen slips. Grahn, som var rejält smord i mun, lyckades övertala dörrvakten att i alla fall låta dem få låna toaletten. På toaletten tog Grahn fram buntar med tusenlappar ur fickorna och stack ner dem runt skjortkragen på Axel och sig själv. Med högburna huvuden – uppstagade av tusenlappar – återvände de till dörrvakten och undrade försynt om de nu kunde få komma in, trots avsaknaden av slips. Nu gick det bra. Och servicen blev helt fantastisk hela kvällen.
Axel Nilsson Vinka hade också att brås på. Hans farfar ”Gamvinkan” (Nils Andersson Vinka f. 1826), med smeknamnet ”Tärnabanken”, blev också rik på kontanta medel genom sin rennäring. Fattiga nybyggare lånade pengar, som de inte sällan fick problem att återbetala. Som betalning övertog han ägandet av deras ”fjällägenheter” och blev på så sätt en betydande markägare och de fattiga nybyggarna blev arrendatorer. ”Gamvinkan” var också bygdens förste samiske nämndeman vid tinget och den förste att använda hästar i renflytten. En innovativ och framgångsrik entreprenör med andra ord.
Percy Lundwall var en sökande natur som genom sin familjebakgrund tvingats in i affärslivet. Periodvis vantrivdes han med detta och var i god borgerlig mening oansvarigt generös med pengar han tjänade på sina affärer. Han klarade sig, men rik blev han inte. I sitt intressestyrda sökande träffade han lappen Axel Nilsson Vinka, som av sin familjebakgrund tvingats in i rennäringen. Periodvis vantrivdes han med det och sökte sig nyfiket andra vägar och hamnade i olika sorters affärsverksamhet. Tack vare det träffade han och knöt kontakt med göteborgaren Percy Lundwall som storögt tittade sig omkring på sitt första fjälläventyr i Tärnaby.
Så möttes två olika svenska världar 1932 över kulturella bråddjup och trots tidens fördomsfullt inskränkta rastänkande. Så enkelt var det egentligen redan då.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Percy Lundwall, Axel Nilsson Vinka, Margareta Sjulsson, Anders Grahn, Berns salonger, Herman Lundborg, Lappundersökningen, Rasbiologiska institutet
Med spänd förväntan läser jag fjärde avsnittet. Mer behöver jag kanske inte skriva. Du öppnar en ny värld ur din morfars ögon.