Kanske kommer Socialdemokraterna att kunna ta sig upp ur sitt eländiga underläge. Kanske är de inte helt förlorade. Inte så att jag tror att de vinner valet 2010, men kanske 2014. Det är en lång väg tillbaka för detta parti som nästan helt har tappat sin radikala kulturella själ.
Min optimism kommer av att jag lyssnade till Daniel Suhonen i lördags, en 29-årig radikal Socialdemokrat. Han höll ett ärligt, kritiskt och insiktsfullt anförande om sitt parti för Folket i Bild/Kulturfronts årstämma. Enda chansen att vända utvecklingen är att kommunicera och diskutera. Det finns inget färdigt recept, det nya måste fram genom att fotfolket, d v s arbetarklassen, d v s Socialdemokraternas grundväljare, blandar sig i politiken.
Socialdemokraternas stora fel var att de redan på 60-talet avlägsnade sig från den ideologiska arenan, lät yttersta vänstern stå för kulturdebatten och sålde ut sin egen bildningstradition till storfinansen. Försäljningen av gamla Folket i Bild till Bonniers 1962 är paradexemplet, men också avveckling av flera dagstidningar. En tidning som inte var självbärande hade inget existensberättigande enligt den tidens partistarateger. Så lite förstod man betydelsen av att ha egna kanaler för kommunikation med folket. Att mejsla ut sina ståndpunkter och en trovärdig politik är omöjligt utan att folk får komma till tals.
Suhonen är nu redaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, där han försöker suga tag i den radikala bildnigstraditionen igen, diskutera utan skygglappar och ta upp alla de svåra kulturfrågorna som hamnat utanför dagordningen. Plånboksfrågorna är fortfarande viktiga. Men efter att det nya arbetarepartiet övertagit det gamla arbetarepartiets ekonomiska idéer går de båda arbetarepartierna nästan inte att skilja åt. När dessutom de mest trogna väljarnas barn och barnbarn inte längre känner igen sig, överger de partiet som mormor och morfar så trofast röstade på. Så vittrar solidaritet och klasskänsla och istället växer missnöjet med hela det politiska etablissemanget. Manegen blir därmed sällsamt välkrattad för Sverigedemokraterna.
Kulturfrågor såsom invandrarfrågan, moskébyggen, feminism, barnuppfostran, HBT-frågan, nya äktenskapsformer och artificiella barnalstringsmetoder, som ensidigt propageras som en slags färdig statsideologi, gör folk förbannade. Många känner sig överkörda och tycker Mona Salin som tågar med i prideparaden är en främmande figur och en svikare. Förändringarna i de här mycket grundläggande kulturfrågorna är stora, men respekten för att människor känner sig främmande för både moskébyggen, homosexäktenskap, inseminering och annat är obefintlig.
De enda som rakryggat står för ett alternativ är Sverigedemokraterna. Inte för att alla svenska arbetare är homofoba invandrarfiender. Men folk behöver fundera, läsa och diskutera. Det rör sig om gundföreställningar om livet och samhället och är därför viktiga. Muslimska invandrare, som också möts av svårbegripliga kulturella mönster störs än mer än vanliga hederliga svenska arbetare. Här kommer radikalkonservativa (Sverigedemokrater och Nationaldemokrater t ex) och islamister att kunna finna varandra i en gemsnam kamp mot en dekandent moral.
De enda som har en tradition av att organisera de breda massorna är arbetarrörelsen. Deras första stora mål var på 1850-talet att organisera den kaotiska nya samhällsklassen arbetare politiskt och fackligt. Önskar man fortsättningsvis företräda vanligt folk, svenska arbetare och åsidosatta invandrare, är organisation nu liksom då en absolut förutsättning. Kulturfrågorna måste alltså ut till alla! Sedan kan man åter börja strida om makten.
Måtte Daniel Suhonen och andra komma samman och skapa ett uppfriskande tvärdrag som renstar ut instängdheten ur den numera skadligt kulturlösa arbetarrörelsen.
Andra bloggar om: Daniel Suhonen, Socialdemokraterna, Tvärdrag, SSU, Folket i Bild/Kulturfront
Jag har inte råd att resa så mycket, så därför for jag inte till FiB-stämman. Men först vill jag dock ha en organisation på plats och den har länge varit vilande. Däremot har jag börjat skriva recensioner, som du har sett.
Även jag har träffat och hört Daniel Suhonen, som tidigare även var medlem i Föreningen Arbetarskrivare. Han är en frisk fläkt med ett gediget kunnande. Tvärdrag är en mycket bra tidning, som jag prenumererar på. I olika sammanhang har jag träffat SSU-are i Luleå, som är bra folk. Mina sporadiska kontakter med Daniel har gett mig kraft att fortsätta.