”Tvåtredjedels-samhället” – en bortglömd debatt?

För 37 år sedan myntade en politiker i dåvarande Västtyskland begreppet ”tvåtredjedelssamhället”. Det gav upphov till en ganska livlig debatt i många länder, bland annat Sverige, men nu var det länge sedan jag stötte på termen. Det är rätt märkligt, eftersom frågan är minst lika aktuell i dag.

Egentligen handlar det snarare om ett ”trefjärdedels-” eller rent av ”fyrafemtedelssamhälle” – och det är just det som är problemet.

Illustration till klassernas inbördes förändring

Vad begreppet syftar på är att i det ”postmoderna” samhället går inte den mest märkbara klyftan mellan arbete och kapital (som i traditionell marxistisk analys). Inte heller går den mellan den till antalet lilla gruppen superrika och alla andra. Nu syftar jag inte på vad marxister brukar kalla ”objektiva” motsättningar utan de subjektiva motsättningar som rör sig i folks medvetande.

Faktum är att i till exempel dagens Sverige har majoriteten det materiellt sett ganska bra. Det handlar alltså om den majoritet som antingen är i arbetsför ålder och har ett fast jobb eller efter att ha haft detta en längre tid uppnått pensionsålder och genom bland annat tjänstepensionen har en hygglig pensionsnivå (de som gick i pension för mer än tio år sedan har dessutom ofta pension från det tämligen generösa gamla ATP-systemet). I denna majoritet ingår också en hel del hemmavarande barn. De unga personer som studerar på högskolenivå har det väl materiellt ganska knapert, men det har de ju alltid haft, och det anses allmänt vara en frivillig uppoffring i avsikt att senare få ett välbetalt jobb.

En minoritet som däremot har det materiellt mer eller mindre torftigt är alltså de som är arbetslösa, långtidssjukskrivna, sjukpensionärer (sjukersättning heter det i dag) eller ålderspensionärer med av olika skäl tämligen låg pension.

Vad är det för samhällsförändring som lett fram till tvåtredjedelssamhället? Svaret på den frågan tror jag faktiskt är en utveckling som är positiv: den ökade levnadsstandarden inom arbetarklassen. Under de första efterkrigsdecennierna kunde i varje fall de arbetare som hade god hälsa och fast jobb börja åtnjuta tidigare oåtkomlig lyx som bil, båt, sommarstuga och utlandsresor. Därigenom har majoriteten av arbetarklassen kommit att ingå i den tämligen välmående befolkningsmajoriteten.

Klyftan mellan denna majoritet och den fattiga minoriteten har snarast vidgats genom åren. Det är därför jag tycker det är märkligt att debatten om tvåtredjedelssamhället har tonat bort nästan helt.

Faktum är att vissa politiska beslut på ett rätt cyniskt sätt medvetet gått in för att vidga klyftan. Det mest påtagliga exemplet är Alliansregeringens ”jobbskatteavdrag”. Det åtnjöts enbart av de som hade jobb och finansierades till stor del genom höjning av avgiften till a-kassorna och direkta försämringar i understödet från a-kassorna. Denna ökade klyfta mellan de som har jobb och de som inte har det skulle ”stimulera” de senare att ”mer aktivt söka jobb”, det sades rent ut från regeringsrepresentanter. Så vitt jag vet har de empiriska undersökningar som gjorts visat på mycket begränsade effekter i det avseendet.

Men inte ens den politiska vänstern har påpekat detta särskilt flitigt. Där har man snarast räknat på hur mycket skatterna har sänkts och hur mycket som följaktligen ”berövats” den offentliga sektorn. Men sedan socialdemokraterna återtog regeringsansvaret 2014 har de inte gjort mycket för att ”återställa” den offentliga sektorn genom att höja skatterna. Nästan tvärtom – efter januariavtalet 2019 har de avskaffat den värnskatt som Alliansen inte rörde.

Orsaken är naturligtvis till stor del den komplicerade parlamentariska situationen, men jag tror inte det är hela förklaringen. Faktum är att den ”relativt välmående majoriteten” har gynnats av skattesänkningarna, främst jobbskatteavdraget, som därför är ganska populärt inom nämnda majoritet! Antagligen är många av dem medvetna om att skattesänkningarna totalt sett mest gynnat de verkligt välbeställda, särskilt den avskaffade fastighetsskatten, men det verkar som om de flesta rycker på axlarna åt detta. Solidaritetsbegreppet har blivit ”omodernt”. De inom den välmående majoriteten som upprörs över den växande klyftan är väl de som har föräldrar, andra anhöriga eller vänner som tillhör den fattiga minoriteten.

Vad jag har beskrivit här är vad jag tror är orsaken till att t.ex. Katalys-gruppen inom socialdemokratin har så begränsat inflytande, hur behjärtansvärda deras åsikter än är. Den socialdemokratiska partiledningen drar sig helt enkelt för att ”utmana” den välmående majoriteten genom förslag om skattehöjningar, hur nödvändiga de än vore från solidaritetssynpunkt.

... är läst 695 gånger!

  12 kommentarer for “”Tvåtredjedels-samhället” – en bortglömd debatt?

  1. Gunnar Eriksson skriver:

    40 miljarder årligen får vi skattebetalare punga ut för att vara medlem i Europeiska unionen. Det finns tydligen ett enormt kapital i vår statsbudget, men våra kära politiker sysslar pengaflöden ut ur nationen. En slags åderlåtning. Snart säckar hela nationen ihop p g a pengaflöden ut ur Sverige. Enkel lösning är Sverige ut ur EU! Satsa kapital på sitt eget folk borde vara en nationell angelägenhet. Ja till nationellt självbestämmande!

  2. Kenneth Lundgren skriver:

    Begreppet ”tvåtredjedelssamhället” bör diskuteras. Många anser att ”tvåtredjedelssamhället” är så stabilt på så sätt att de fattiga inte kan utveckla en politik för att minska klyftorna i samhället. Bland annat för att ”medelklassen” ska ha vuxit sig så stor att de två översta tredjedelarna i vårt samhälle skulle motsätta sig en sådan politik och göra den omöjlig.

    Jag anser att den tankefiguren är felaktig, att den både leder tankarna fel och förlamar. I SCB:s Inkomstrapport 2016 och visas att de 10 procent med de högsta disponibla inkomsterna (högsta decilen) 2016 hade ökat sina disponibla inkomsterna 135 procent gentemot de 10 procent som de högsta disponibla inkomsterna 1991. Medan de 10 procenten som hade de lägsta disponibla inkomsterna bara hade ökat sin genomsnittliga disponibla inkomst med 28,5 procent gentemot de 10 procent som hade de lägsta disponibla inkomsterna 1991. Om man ser på andel av de totala disponibla inkomsterna har den högsta decilen ökat sin andel från 20 procent 1991 till 27,1 procent 2016 medan den lägsta decilen under samma period minskat sin andel av totala disponibla inkomsterna från 4,4 procent till 3,3 procent. Alla deciler utom de 2 högsta har minskat sin andel (den 9:de decilen har gått precis jämt, de har 13,4 procent av totala disponibla inkomsterna, alltså bara hälften av vad den översta dicilen hade 2016).

    Det är i stort sett bara en tiondel av befolkningen som (i relativa termer) tjänat på de senaste 25 årens utveckling. Mest har den översta halva procenten kunnat tillskansa sig. Det är av dessa objektiva socioekonomiska skäl möjligt att forma en politik, som har sin udd riktat mot de rikaste. En politik för den stora majoriteten.

  3. Benkt Lundgren skriver:

    Nu ser jag ”nyliberale” debattören Johan Norberg gnugga händerna! Enligt den SCB-rapport som Kenneth Lundgren hänvisar till har tydligen alla fått det bättre under åren 1991–2016. Dock har denna standardhöjning fördelats väldigt ojämnt. Hur stort är det problemet? Vad jag bl a ville säga med min artikel var att de allra flesta människor ger fullkomligt tusan i att de ”i relativa termer” (se parentesen i slutet av Kenneth Lundgrens replik) har fått det sämre än de allra rikaste. De flesta upplever att de har det bra, och med god hälsa och fast jobb har de hyfsade chanser att få det lite bättre ändå. Om de tittar på de superrikas leverne säger de kanske inte den förnöjsamma repliken ”jag är inte avundsjuk” rent ut – men i praktiken tänker de flesta så.

    Jag skulle tycka det var intressant att se en liknande undersökning med 2006 som basår. Det var det året Alliansregeringen tillträdde och som jag skrev närmast medvetet vidgade klyftan mellan den välmående majoriteten och den fattiga minoriteten. Spontant har jag svårt att tro att den fattigaste decilen har fått en ökad disponibel inkomst under de senaste 15 åren.

  4. Kenneth Lundgren skriver:

    Benkt Lundgren (BL) skrev 18 juli kl 10:02 att: ”Nu ser jag ‘nyliberalen’ debattören Johan Norberg gnugga händerna! Enligt den SCB-rapport som Kenneth Lundgren hänvisar till har tydligen alla fått det bättre under åren 1991–2016.” Och det på grund av att jag hänvisat till SCB-rapport alla fått det bättre under åren 1991–2016. Att nyliberalen Johan Norberg skulle gnugga händerna för det kan jag inte göra något åt.

    Nu visar inte SCB:s rapport att alla fått det bättre. Eftersom att rapporten inte är bygger på data som följer specifikt enskilda personer utan jämför årliga data på personer om grupper om 10 procent (deciler) som är indelade efter deras disponibla inkomster. Det betyder att personer mellan åren kan flyttas från den ena decilen till en annan och att personer avlider eller tillkommer. Till exempel då jag blev pensionär för 12 år sedan sjönk naturligtvis min disponibla inkomst ganska rejält. (Värre är det för de som nu får pension helt in från det nya systemet.)

    BL skriver också ”Jag skulle tycka det var intressant att se en liknande undersökning med 2006 som basår. Det var det året Alliansregeringentillträdde och som jag skrev närmast medvetet vidgade klyftan mellan den välmående majoriteten och den fattiga minoriteten. Spontant har jag svårt att tro att den fattigaste decilen har fått en ökad disponibel inkomst under de senaste 15 åren.”
    SCB har publicerat en excel-fil ”Disponibel inkomst per ke decilgrupper 1991–2019”

    Där kan man till exempel se att de 10 procenten med de högsta disponibla inkomsterna (DI) 2016 ökat sina DI med nästan 44 procent mot de 10 procenten som hade de högsta DI 2006. Medan de motsvarande siffra för de i lägsta decilen bara var 14 procent. Motsvarande siffror för 2019 var 39 och 13 procent.

    Och enligt samma excel-fil från SCB så ökade – tvärt emot vad den BL tror – så har fattigaste decilen ha fått en ökad disponibel inkomst under de senaste 15 åren.

    Se tabellen nedan.

    År Tusen kr
    2006 88,1
    2007 89,4
    2008 80,8
    2009 82,1
    2010 83,3
    2011 84,4
    2012 88,1
    2013 89,1
    2014 93,6
    2015 97,9
    2016 100,5
    2017 99,8
    2018 101,2
    2019 99,6

    Där ser man DI gick ned mellan 2006 till 2008 för att nå samma nivå (88,1 tusen kronor) 2012 från 2015 till 2019 har DI för den lägsta decilen knappt ökat.

  5. Dirk Elvers skriver:

    Samhällsklass bestående av “nya arbetarklassen”, de som lever med osäkra anställningsvillkor och utan säkerhet – vilket påverkar materiell & psykiskt välmående!

    En av kapitalismens avigsidor är resulterat med inskränkningar av välfärden. Slogans i tidigare valrörelser; “alla ska med” eller ännu hellre drivkraften att “alla måste med” för ett rättvist samhälle.

  6. Benkt Lundgren skriver:

    Jag kritiserar inte alls Kenneth Lundgren för att han redovisar en grundlig SCB-undersökning. Jag konstaterar bara att Johan Norberg m fl brukar hävda att med en ”nyliberal” politik får alla det successivt bättre, och det är det viktigaste. Att de relativa klyftorna ökar är enligt dem ett pris man får betala för att även de fattigaste får en ökad disponibel inkomst (”nedsippringsprincipen”). För oss som inte har en ”nyliberal” grundsyn återstår då att bevisa att med en annan politik kan de fattigaste få en större förbättring – rimligtvis på bekostnad av de rikaste. En sådan politik skulle troligen innebära höjda marginalskatter, något som brukar anses hämma tillväxten på ett sätt som missgynnar även de fattigaste. Uppenbarligen anammade även sossarna den åsikten för 30 år sedan, då de enades med Folkpartiet om ”den stora skattereformen”.

    För övrigt är Kenneth Lundgrens tabell intressant, när den visar att åren 2006-2012 fick tydligen de fattigaste en försämrad disponibel inkomst – som jag misstänkte. Det var alltså ett resultat av jobbskatteavdraget, som pensionärerna samt de arbetslösa och långtidssjukskrivna inte fick del av, samtidigt som sjukförsäkrings- och a-kassereglerna skärptes.

  7. Arne Nilsson skriver:

    Bengt L!
    Du skriver:
    “Faktum är att i till exempel dagens Sverige har majoriteten det materiellt sett ganska bra. Det handlar alltså om den majoritet som antingen är i arbetsför ålder och har ett fast jobb eller efter att ha haft detta en längre tid uppnått pensionsålder och genom
    bland annat tjänstepensionen har en hygglig pensionsnivå (de som gick i pension för mer än tio år sedan har dessutom ofta pension från det tämligen generösa gamla ATP-systemet). […] En minoritet som däremot har det materiellt mer eller mindre torftigt är alltså de som är arbetslösa, långtidssjukskrivna, sjukpensionärer (sjukersättning heter det i dag) eller ålderspensionärer med av olika skäl tämligen låg pension.”

    Teorin om “tvåtredjedelssamhället”, “trefjärdedelssamhället” eller “fyrafemtedelssamhället” eller vad man nu skall kalla denna teori bidrar inte till att beskriva det samhälle vi lever i. Denna teori gör gällande att en “majoritet” som arbetar och har “det materiellt sett ganska bra” har ett gemensamt intresse i förhållande till en “minoritet” som inte arbetar och “har det materiellt mer eller mindre torftigt”. Detta medför att en världsbild som beskriver de faktiska relationerna mellan klasserna döljs. När det gäller det faktiska intresset, hur merarbetet/mervärdet skall fördelas mellan arbetarklass, medelklass och överklass kan, allt annat lika, en klass bara förbättra sin ekonomiska ställning genom att en eller båda de andra klasserna får en mindre del av det mervärde som produceras.

    Den bild som illustrerar artikel beskriver klasserna “Tiden efter 1980” på följande sätt:
    • Överklass: 3 %
    • Medelklass: 72 %
    • Arbetarklass 25 %

    Detta är en direkt felaktig bild. Jag menar att det ser ut på följande sätt:
    • Kapitalister/småbourgeoisi: 12 %
    • Medelklass: 28 %
    • Arbetarklass: 60 %

    För tydlighetens skull skall det betonas att det inom kapitalistklassen finns en mindre gruppering, monopolkapitalet, på cirka 1 %, som har det dominerande inflytandet över produktionen och hur merarbetet/mervärdet skall fördelas. Mindre kapitalister är cirka 4 % och småbourgeoisin är 7 %.

    Mellan 1991 och 2019 har det varit en mycket skev utveckling när det gäller inkomstutveckling. För den grupp med de 10 % lägsta inkomsten har inkomstutvecklingen varit 28 % medan för den grupp med de 10 % högsta inkomsterna har inkomstutvecklingen 128 % (SCB)

    Mellan 1991 till 2019 har det skett rejäla förändringar av hur inkomsterna har omfördelats mellan olika inkomstgrupper i samhället. 1991 hade den grupp med 10 % lägst inkomst 4,4 % av samtliga inkomster. 2019 var siffran nere i 3,2 %. Motsvarande siffror för de med de 10 % högsta inkomsterna var 1991 20 % och 2019 26,1 %. (SCB)

    Av detta borde det framgå att det inte finns något gemensamt intresse mellan de som har låga inkomster och de som har höga inkomster. Katalys beskriver detta på följande sätt: “Ett annat sätt att beskriva denna fördelningsprofil är att medan de trettio procenten rikaste har fått 58,9 procent (nästan 6 av 10 kronor) delar de 70 procent med lägst inkomst på 40 procent av totala inkomstökningen.” (K12:7)

    Genom bland annat omfattande skattesänkningar har den offentliga sektorn kraftigt urholkats under de senaste åren: “Hade vi idag tagit lika stora andel av välståndet till välfärden som 1990 skulle den offentliga sektorn haft 350 miljarder mer i år. Detta motsvarar minst 350 00 offentliganställda. Välfärdskrisen som skylls på invandringen beror i själva verket på en pervers skattepolitik.” (VHE: 26)

    Bengt L. skriver vidare:
    “Den socialdemokratiska partiledningen drar sig helt enkelt för att ‘utmana’ den välmående majoriteten genom förslag om skattehöjningar”.

    Denna formulering rymmer ett korn av sanningen. Förmodligen är det så att den socialdemokratiska partiledningen tror att “den välmående majoriteten” är cirka 70 % och att skattehöjningar därmed skulle drabba deras väljarbas. Detta är enbart deras fikonlöv för att inte höja sina egna och sina gelikars skatter. Men att tala om “den välmående majoriteten” leder klassmässigt helt fel.

    Om vi utgår från följande siffror från ovan för att med ökande skatter stärka den offentliga sektorn kan det se ut på följande sätt:
    • För att komma upp i samma skattekvot som 1990 finns det 350 miljarder att tillgå.
    • De 30 % rikaste har fått 58,9 % av det ökande välståndet.
    • Vi tar tillbaka 50 % av de totala välståndsökningarna för de 30 % rikaste.
    • Detta leder till att statskassan stärks med 175 miljarder.
    • Detta drabbar inte arbetarklassen och de lägre skikten inom medelklassen.

    Även stora delar av de skikt inom medelklassen som skulle få skattehöjningar för att stärka den offentliga sektorn skulle mycket väl kunna godta detta om de kunde vara förvissade om att skatterna skulle göra nytta.

    KÄLLOR
    [SCB] https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/hushallens-ekonomi/inkomster-och-inkomstfordelning/inkomster-och-skatter/pong/tabell-och-diagram/inkomster–ekonomisk-standard-riket/disponibel-inkomst-per-ke-decilgrupper-19912019/

    [K12] https://www.katalys.org/publikation/page/10/

    [VHE] Daniel Suhonen, Vad hade Erlander gjort?, Verbals förlag

  8. Kenneth Lundgren skriver:

    EN TIDIGARE SKATTEREFORM
    På kvällen den 15 september 1989 ringde min mamma och ville att jag skulle skjutsa in min pappa, Waldemar, till sjukhuset i Örnsköldsvik. Han hade ont i bröstet och mamma misstänkte att det var något med hjärtat. När jag kom till deras hem satt farsan och såg på nyheterna på TV medan vi väntade på att mamma gjorde sig i ordning. Som jag minns det så presenterade TV-nyheterna en LO-undersökning som visade att arbetarna hade förlorat på skattereformen som hade trätt i kraft 1 januari 1983. Skattereformen var ett resultat av en uppgörelse natten den 23–24 april 1981 mellan den folkpartistiske budgetministern Rolf Wirtén, och socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt. Natten och dess uppgörelse kom att kallas “Den underbara natten”. När pappa hörde detta med att arbetarna hade förlorat på uppgörelsen viftade han med armarna och utbrast upprört ”Det visste jag med en gång, det behövs ingen jädra undersökning för att få veta det!” På natten dog min far på Örnsköldsviks sjukhus.

  9. Benkt Lundgren skriver:

    Arne N!
    Läs min kommentar från i går (20/7) till din artikel om Suhonens bok! Och Kenneth Lundgrens berättelse bekräftar än mer det sista jag skrev där.

  10. Kenneth Lundgren skriver:

    Jag har recenserat Klass i SverigeNyhetsbanken.

  11. Arne Nilsson skriver:

    Bengt L!
    Är inte helt säker på vad du menar. Men jag misstänker att det handlar om eventuella problem med höjda skatter för de rikaste. Du skriver:
    “[E]n kraftig höjning av marginalskatten, något som enligt ‘vedertagen’ ekonomisk teori hämmar tillväxten, vilket missgynnar även de fattiga.”

    Man skall nog vara lite försiktig med att förutsättningslöst godta “‘vedertagen’ ekonomisk teori”.

    För det mesta är “‘vedertagen’ ekonomisk teori” det vetenskapliga, eller mer korrekt den ideologiska formuleringen, av kapitalets ekonomiska intressen.

    Empiriskt finns det belägg för att en utjämning mellan lönearbete och kapital, höga skatter för de rikaste, även gynnar ekonomisk utveckling. Detta vittnar utvecklingen i Sverige mellan 1945 och 19775 om.

    Höjda skatter för de rikaste medför att statskassan erhåller mer pengar som kan användas för att anställa undersköterskor, sjuksköterskor, poliser, lärare med flera. Köpkraft flyttas från de rika, var lyxkonsumtion minskas, till vanligt folk som i huvudsak kommer att köpa vanliga konsumtionsvaror.

  12. Tommy Sjöberg skriver:

    I November-December 2018 låg jag inlagd på Sahlgrenska i Göteborg och en av få möjligheter till information var Text-TV. Vid ett tillfälle visades information att ekonomiska brottslingar hade 335 miljarder gömda på konton utomlands. Uppgiften försvann givetvis snabbt och jag har inte sett att
    något Parti eller blogg m fl har intresserat sig att kräva av myndigheterna att pengarna och brottslingarna kommer till nytta för oss alla.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.