Per Kornhall, Bo Sundblad och Bo Jansson föreslår i en artikel på DN-debatt 2014-04-03 ett nytt resursfördelningssystem för skolan.
De tillhör en idag allt starkare fraktion som länge kritiserat 70-talets flumskola och som i princip stött Jan Björklunds skolreformer. Ja, de hamnar i många fall nära de ställningstaganden jag själv gjort under det senaste decenniet. Per Kornhall är vår just nu kanske medialt mest uppburne skoldebattör med bland annat boken Barnexperimentet 2012 på meritlistan. Bo Jansson är ordförande i Lärarnas Riksförbund och Bo Sundblad är en pedagogisk skolforskare som gått mot strömmen sedan 70-talet.
De föreslår nu alltså ett nytt resursfördelningssystem och tänker sig att staten ska fördela medel till kommunerna efter socioekonomiska kriterier: ”Ett första steg skulle kunna vara ett generellt riktat socioekonomiskt viktat statsbidrag till kommunerna.” I klartext: Fattiga och sjuka kommuner ska ha mer pengar än rika och friska. I nästa steg tänker de sig att kommunerna ska fördela resurserna efter liknande principer: ”I kommunerna borde sedan resurser styras till varje skola utifrån antalet klasser och socioekonomisk status …” Alltså mer pengar till skolor med fattiga och sjuka familjer och mindre resurser till skolor med rika och friska familjer. De anar emellertid att här kan godtycke uppstå, så de lägger in lite passande brasklappar: ”… viss tröghet över tid. Detta bör ske med ett förtydligande om att huvudmannen har ansvar för resultatuppföljning och stöd till skolor med dåliga resultat. Det behövs ramar kring resultatstyrningen för att få den i funktion. Man kan tänka sig en regionalt strukturerad utvecklingsmyndighet som kan ge stöd till små kommuner och huvudmän och också vara besvärsmyndighet för enskilda skolor.” Mer byråkrati alltså, mycket mer! Och vem sköter kriterieskrivandet? De vill dessutom att resursfördelning ska ske på det här viset endast i kommunala skolor, men enligt genomsnittsskolpengsprincipen till friskolor. Varför?
Det här är inga nya tankar. Det är vad t ex Uppsala kommun gör (i viss mån) redan idag. Alliansen i Uppsala ogillar denna snedfördelningsprincip medan S, V och MP tycker det är en högre form av rättvisa.
Jag är mycket skeptisk (för att uttrycka mig försiktigt). Byråkrater kör olika befolkningsregister kors och tvärs mot varandra för att finna att fattig och sjuk är sämre än rik och frisk. Jag ser det som fintande för att slippa ge lärare goda arbetsförhållanden och anständiga löner. Vi vet alla att mer pengar in i skolsystemet inte är någon garanti för bättre resultat. Pengarna kan läcka ut till så mycket annat än det som på sikt kan ge högre kunskapsstandard för våra elever; högre lärarlöner, mer förtroende för lärares arbete och bättre arbetsförhållanden för lärare. Kloka, pragmatiskt kunskapsinriktade lärare vet att ordning och struktur i sitt eget och elevernas skolarbete ger goda resultat på sikt.
En artikel man bör läsa i det här sammanhanget, alltså för att inte fångas av den moderna myten att skolan kan lyckas bara lärarna blir bättre, är Lena Anderssons DN-krönika Läraren är ingen trollkarl 2014-04-04. Alltså, utan att varje skolelev förmås arbeta hårt med sina egna studier kan ingen skola lyckas. Tills man tar detta i fullt beaktande kommer pengar att läcka ur skolan som ur ett soll.
För det här krävs goda arbetsförhållanden för både lärare och elever i alla skolor. Att en del skolor ska ha mer resurser än andra är i princip fel. Det är halmstrån ansvariga byråkrater griper tag i när skolan sjunkit så djupt under rimlig likvärdighetsnivå, som den svenska nu gjort. Jag är besviken på dessa kloka personer.
Nej, enda vägen är att återerövra tron på att alla elever kan lyckas, se till att alla lärare får bra arbetsförhållanden och anständigt betalt och att på sikt återupprätta rimlig standard (i alla avseenden) i alla skolor så att närmaste skola alltid är god nog.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bo Jansson, DN-debatt, Bo Jansson, Per Kornhall, resursfördelning, Lena Andersson
