Det började för flera år sedan då jag sedan en tid gjort det till rutin att länka mina och andras webbartiklar i mitt Facebookflöde för att få ökad spridning. Då uppenbarade sig några personer ur det förflutna, som jag egentligen aldrig känt, men som jag vet hörde till de mer uppburna bland journalister och tjänstemän i det lilla maoistiska SKP på 70-talet. De kommenterade mina artiklar på ett nedlåtande och ibland rent personligen kränkande sätt. Det utvecklades ofta till långa och meningslösa prestigebataljer om vem som varit mest diktaturkramare genom tiderna. Det vanliga var att dessa före detta ”vänsteraktivister” kommit till insikt om sina ungdomliga förvillelser i kommunismens irrgångar då det gällde USA, Ryssland (Sovjet), Kampuchea och inte minst Kina. De anklagade mig nu för att gå Milosevics, al-Assads, Kinas kommunistpartis, Khadaffis och Putins ärenden. USA:s och övriga västvärldens ”kamp för demokrati” fick inte problematiseras. Då kom brunstämpeln fram.

Av slumpartade orsaker träffade jag under första pandemivintern en kvinna som jag känt för mycket länge sedan. De var då man knappast ens vågade träffas ens utomhus. Nå, vi tog i alla fall regelbundet promenader tillsammans i Stockholm. Det var till en början mycket givande, vi pratade om vad som hänt oss i livet, om gamla tider ända tillbaka till 60-talet i Göteborg, om att vi båda fångats av vänsterrörelsen under Vietnamkriget – hon mer än jag – om barn och barnbarn och om gemensamma bekanta och vad som hänt med dem.

Så började hon läsa på denna webbsida och fann till sin bestörtning att jag skrivit – och låtit publicera andras – inlägg som kritiserade demoniseringen av Putin och Ryssland, diskuterade den kinesiske poeten Gui Minhai på ett sätt som kunde uppfattas som ett försvar för Kinas hantering av fallet och en del annat. Efter 11 promenader under ungefär tre månader bestämde hon att vi måste sluta umgås. Det kändes för svårt för henne att umgås med mig på grund av vad som stod på denna webbsida. Alla samtal landade i svåra politiska diskussioner. Vi var båda ledsna för detta, men det fanns ingen lösning. Så vi slutade med våra promenader och har inte träffats sedan dess.

För ett par veckor sedan i det vårsoliga Öregrund träffade jag en lång man med grått hår och skägg i min egen ålder, klädd i en ledig vackert blå manchesterjacka. Först kände vi inte igen varandra, den långe hade magrat. Men efter några sekunder stod det klart för oss båda att det var den gamle vännen som vi under flera år kämpat skuldra vid skuldra med som stod framför oss. Vi hade varit med i samma politiska organisation och kämpat intensivt för yttrandefrihet, fred och mot fördumningskultueren efter Vietnamkrigets slut. Mest av allt hade vi idémässigt förenats i kampen mot den svenska skolans dödgrävare på 1980-talet. Vi var något av ett kulturpolitiskt radarpar, åtminstone minns jag det så.

Han var en glad och bullrig person med ett stort och ljudligt skratt som överröstade det mesta. Tillsammans hade vi agiterat, skrivit och skrattat åt varandras drastiska formuleringar och beskrivningar av bland annat skolans pågående förfall. Han var en historiskt och litterärt bildad person, som senare till och med inlett en litterär karriär med en mycket bra bok om estniska flyktingöden, en historia med rötter i hans egen familjebakgrund. Märkligt nog kom det aldrig någon mer bok.

Tiden gick och livet och arbetet förde oss på olika vägar. Han gjorde förvånande nog karriär i 90-talets och 00-talets ”nyreformerade” skola och avancerade i hierarkierna, medan jag knogade vidare i skolvardagen tills jag några år före pension målat in sig i ett hörn och lät mig köpas ut med ett års lön. Ungefär tio år efter det träffades vi på samma sätt utanför en affär. Han berättade att han köpt en tomt och byggt ett sommarstuga på Gräsö. Jag höll då på att skriva en bok om tiden då de kämpat tillsammans mot skolans dödgrävare på 80-talet och tänkte att det skulle vara givande att sitta ner tillsammans och tala om detta, vilket också skedde.

Men träffen blev en besvikelse. Han hade mycket lite att säga om den intensiva kamp de utkämpat tillsammans. Det mest förvånande var att han bestämt hävdade att han inget mindes. Men träffen hade på intet sätt varit otrevlig, men det var som om min vän genomgått en stor förändring. Borta var det glada bullriga skrattet och det stora engagemanget. Det var mest tal om fysiska krämpor, om bekymmer och bitterhet över karriären som inte krönts med någon toppbefattning.

Där stod de alltså nu igen öga mot öga i Öregrund. Jag spårade något avvisande i hans blick, men sa lite trevande ”Hej, jaha, du är ute i stugan på Gräsö nu förstår jag”, och sträckte fram handen för en hälsning. Han tog då ett steg bakåt och satte demonstrativt händerna bakom ryggen, och med förakt i rösten sa han ”Nej du, dig tar jag inte längre i hand. Jag har följt vad du skrivit. Det är ren skam att du sjunkit så djupt under dessa stolta paroller.”

Jag kände mig förminskad till en mycket liten lort där i den vackra förmiddagens vårsol. Hans blick var som sagt fylld av förakt, som jag omöjligt kunde möta. Synfältet krympte och jag tittade ner, tvekade ett par sekunder, stoppade handen i jackfickan, vände mig bort från händelsen och gick med bultande hjärta därifrån.

Min tolkning av detta är att han nu satte likhetstecken mellan alla nazi- och kommunistmedlöperi från förr och sådana som mig idag – som ägnar skrivarmöda åt att relativisera Putins ondska i allmänhet och dennes krig mot Ukraina i synnerhet – alltså går Putins ärenden. Sådana människor kan han inte längre ta i hand, de är endast värda förakt.

Allt är dock inte nattsvart. Häromdagen hade jag tillfälle att samtala med min dotters svärmor, en kvinna med yrkesbakgrund liknande min, men i övrigt har vi haft mycket olika liv. Hon ville gärna höra hur jag såg på Ukrainakriget, svenska Natoansökan och om hotet från Putins Ryssland. Hon visste ju att jag skriver och håller på mycket med dessa ting. Och hon fick igång mig mer än jag egentligen ville.

Jag vågar påstå att hon är en typisk svensk pensionär med många intressen, många järn i elden och med ett stort samhällsintresse. Men informationen kommer till henne uteslutande från de stora medierna, framför allt från Public service. Hon ställde mig bland annat den självklara frågan: ”Hur kan du vara så säker på att Putin inte anfaller oss? Han verkar ju helt besatt av att bara visa sin makt.” Hon var uppenbart rädd för detta, boende på Gotland som hon är. Jag svarade något i stil med att krig startar man om kan ser att man kan vinna något på det, men att Putin inget har att vinna på att anfalla Sverige. Men det är också det som nu är det stora problemet. Om vi går med i Nato, då kan Putin se det som nödvändigt att anfalla Sverige för att försvara sig mot Nato.

Jag vet inte om hon kände sig klokare efter detta och annat vi diskuterade. Men det viktiga var att vi talade om saken i lugn och ro, lyssnade på varandra med full respekt för varandras frågor, mer eller mindre befästa uppfattningar och funderingar.

Slutsatsen är att det är denna sorts dialog mellan människor som måste återupptas både i det privata och i det offentliga sammanhanget. Det är den konfrontativa hanteringen i exempel 1–3 som vi måste göra upp med. Yttrandefrihetens kärna ligger ju i att vi även låter människor med udda åsikter – och med från makten avvikande meningar – yttra sig. Det är en grundläggande förutsättning för att demokratin ska kunna bevaras. Den överkörning av den demokratiska processen vi nu bevittnat i samband med den slarvigt ihopkomna Natoansökan är mycket oroande.

Föregående artikelGONZALO LIRA: VAD RYSSLAND MÅSTE GÖRA EFTER ATT RYSSLAND VUNNIT
Nästa artikelANDERS BJÖRNSSON: FRAMTIDEN SOM BRICKA
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

22 KOMMENTARER

  1. Bra att du tar upp detta stora problem med inglasningen av åsikter med katastrofala asociala följder. Jag har såklart varit med om dylika situationer. Ska också skriva ned händelser som du. Tack för din berättelse.

  2. Angående politiska förvecklingar. Jo jag träffade en gammal vän i hissen på ABF-huset Sveavägen. Han och jag hade varit goda vänner på 1970 talet, gått i fjällen, varit politiska kamrater, han i Clarté och sysslat med juridiska frågor, yttrandefrihet etc. Där stod vi nu i samma hiss, jag var jätteglad jag morsade, han stirrade rakt igenom mig, sa ingenting, hans blick meddelade ”Du och jag har ingenting att säga varandra” punkt. Den konfrontationen var otäck. Han var på en sida i striden om Jan Myrdal, och jag på en andra. Oklart vilka frågor det gällde. Det reddes aldrig ut egentligen. Myrdal var typ passé och outtalad barlast.

  3. Ja propaganda är en stark drog, och i dessa tider när ”det råder stor oreda under himlen” (otroligt intressanta tider enligt mig) så har folk & vänner svårt att värja sig mot den massiva ensidiga krigspropagandan vi nu upplever. Väst ser ut att förlora det militära proxy-kriget och det ekonomiska kriget mot Ryssland. Men Väst vinner stort det mediala kriget mot Ryssland nu. Olika åsikter är livsviktigt i detta läge.

  4. Mycket bra! Och intressant hur arrogansen från ens ungdom liksom söker upp en själv, långt senare. (Jag ser något av detta i de tre första mötena).

  5. Tack Knut L, för att du så pricksäkert och personligt tar upp denna fråga. Du är självklart inte ensam i denna de bannlystas belägenhet. Många är de som låter sig formas av den känslomässigt starka propagandabild, som med bred pensel kladdar ner våra vardagsrum. Att erkänna sig besegrad av denna vrångbild är heller inget som gemene man med lätthet tillstår, än mindre öppet pratar om. De som lömskeligen sprider de fala lögnerna har ingen aning om vad de egentligen ställer till med – en polarisering så djupgående att den tystar.

    Tystna inte!

  6. Tack Knut L, för att du så pricksäkert och personligt tar upp denna fråga. Du är självklart inte ensam i denna de bannlystas belägenhet. Många är de som låter sig formas av den känslomässigt starka propagandabild, som med bred pensel kladdar ner våra vardagsrum. Att erkänna sig besegrad av denna vrångbild är heller inget som gemene man med lätthet tillstår, än mindre öppet pratar om. De som lömskeligen sprider de fala lögnerna har ingen aning om vad de egentligen ställer till med – en polarisering så djupgående att den tystar.

    Tystna inte!

  7. Knut L!
    Felet ligger till stor del hos dem som stöter bort dig. Men inte bara hos dem. När man problematiserar den gängse bilden av världens tillstånd, som du gör, måste man av självbevarelsedrift hålla sig borta från konspirationsteoretiserande, och från sådant som verkligen är oacceptabelt även för de mest vidsynta och samtalsvilliga medmänniskor. Stundom gör du inte det.

    Du nämner att du ”skrivit – och låtit publicera andras – inlägg som … diskuterade den kinesiske poeten Gui Minhai på ett sätt som kunde uppfattas som ett försvar för Kinas hantering av fallet”. Det skulle inte ha varit fel att sakligt diskutera hur Gui Minhai-saken dras in i spelet mellan stormakterna. Och man kan gräva i Gui Minhais bakgrund och publicera ofördelaktigt om honom – om man kan belägga något belastande om honom av politisk betydelse.

    Men det katastrofala i sammanhanget var att dina och Folket i Bild/Kulturfronts redaktionskommittés publiceringar inte innehöll någon enda påstådd nyhet om Gui Minhai som kan försvaras intellektuellt och mänskligt.

    En konspirationsteoretisk publicering i lindelof.nu var den om satellitbilderna i Butja.

    Så de som avbryter samtalen är lite ursäktade. Fast mest gör de fel. Den fria åsiktsbildningen nämns med rätta först i Regeringsformen. I dag skickade jag 500 kronor för kommande halvår som stöd till lindelof.nu.

  8. Jan Arvid G!
    Så ska samtal föras, du är ett föredöme. Och, tack för bidrag.

    Förresten, planerar en renovering av nuvarande webbtema (som är alltför föråldrat), vilket kommer att kosta en del pengar. Så bidrag är välkommet.

  9. Motsättningar och debatter har varit legio i mitt liv. Men det som sker nu är något nytt. Det är en så oväntad och kraftfull affekt i dagens anda. Och värdegrunden är andans namn; ett märkligt fenomen eftersom den är så full av hat, antagonism och dubbelhet (double bind): Alla människor har lika värde – men det gäller inte för dig, för du är dum och tror att man kan diskutera.

  10. S.O.S.
    Kan någon med alla sinnen i behåll förklara för mig följande.

    I förgår 13 juni fick jag ett brev, kallelse till NÄRHÄLSAN, skall träffa min läkare den 22 Juni, recept och uppföljning av mitt Slaganfall i Mars 2020, om allt funkar o.s.v. Men det stod också att jag bör 2 veckor? innan den 22 uppsöka Laboratoriet för blodprov som skickas iväg och som jag och läkaren skall diskutera den 22.

    Igår uppsökte jag Närhälsan och frågade om jag måste uppsöka kassan först, JA, när jag stod framför apparaten för kölappar började en Tankeläsare mästra mig om hur jag skulle trycka, min tvekan bestod i att jag läste en lapp med information att sjuksköterskorna har endast besökstid mellan 8-10 och 13-15 för provtagning. Betalade 50 kr och blev kallad till Laboratoriet.

    Efter minst 5 försök att hitta ett ställe och sticka in nålen på gav hon upp och kallade på en kollega och då gick det lätt som en plätt. Om provet hinner analyseras får jag svar på den 22:a Juni.

    Idag gav jag mig iväg på en tur med Västtåg från Göteborg till Ytterby. Under resan frågade jag tågvärden, hej Kotka, när nästa tåg från Ytterby till Stenungsund avgår, fick besked att nästa avgång är 14:30, var alltså 2,5 timmar väntetid.

    Gick till Ytterby bibliotek och lämnade böcker och tog ett kvitto och där stod det att en bok var fortfarande inte återlämnad, den apparaten är helt crazy sa bibliotekarien. Frågade om hon kunde hjälpa mig hur jag skulle på snabbaste sätt ta mig till Stenungsund, då sa hon att det går ett tåg kl 13:00, om 45 minuter. Nu vågar jag inte nedvärdera tågvärdarnas rykte, då får jag bannor av Dan Kotka.

    I Stenungsund gick allt som det skulle med både återlämning och lån på biblioteket i Kulturhuset Fregatten. Tog expressbussen till Göteborg med en mycket skärpt chaufför, ett par äldre damer gick fram och hörde om dom fick ställa en fråga. Det går bra att ställa den längst fram till vänster, Göteborgsvits.

    Senare höll vi på att köra rakt in i en zombie som hade hörlurar på utan att märka att bussen höll på att köra på honom. Sedan gick det på en yngling som frågade om bussen går till Brantingsplatsen, nej svarade chauffören men ”jag kan KÖRA dig dit om du har biljett”.

    Sen råkade vi ut för en Lastbil som körde i BUSSFILEN, chaffisen hängde på tutan innan lastbilen avvek.

    När jag kom hem fick jag ett brev från Riksbyggen att man fr o m avgiften i oktober skall avin sändas ut månadsvis istället för kvartalsvis. För att underlätta så kan vi betala (Juni-Juli) i oktober. Problemet är att jag i mars betalade för april-maj-juni. Man skall ju betala i maj för juni månads avgift, annars får man ju straffavgift. Hur den ekvationen går ihop klarar inte jag av.

    Bara genom dessa korta situationer i Svea Rike så börjar man ju undra hur mycket som fungerar uti vardagen. Men profitörerna klagar inte, eller?

  11. Vem har inte blivit utsatt, mer regel än undantag.

    George Orwell sa att ”det som finns mitt framför näsan är svårast att upptäcka”. Tittar man rakt fram hela tiden och inte är belastad med den av många högt värderade IDEOLOGIN, då får man problem.

    Den numera helt bortglömde Birger Norman som skrev ”Ådalen 31” och skrev i fackföreningspressen sa: ”Den som skaffar sig en ideologi har tänkt färdigt och försvarar sina ståndpunkter, det är mer konstruktivt att ha en teori och sedan när verkligheten förändras så har man en ny teori”. Det kallas väl dialektik.

    Ett tydligt exempel är när människor trodde att jorden var platt, som försvarades av många med envis tro, när den visade sig vara rund.

    Ett annat fenomen är att om man inte kan användas av klätterapor som verktyg då sjunker ens värde snabbt. Hur många ”låtsassamtal” har man inte bevittnat där målsättningen var att underhålla sin sociala position.

    ”Sanningssägaren får ha ena foten i stigbygeln” som det tyska ordspråket förkunnar.

  12. Vad gäller dina textrader finner jag dem alltid mycket intressanta och tillför mig mycket utbyte ifråga om allmänbildande spörsmål såväl dagsaktuella som ur ett historiskt perspektiv.

    Vill också mena att du skapar utrymme i flertal ämnen till åsiktsutbyte som är viktiga att lyfta fram. Inte minst ur ett humanistiskt perspektiv och då också med tanke på friheten att öppet ges möjligheter att yttra sig. Inte minst bli sedd och bemött med respekt.

    Stort beröm.

  13. Tågkonduktören tyckte du såg ut att behöva lugna ned dig och meddelade en lång väntetid. Vi konduktörer är lite av psykologer ser du.

  14. Tack!
    Kanske är det en sen verkan av pestisoleringen men jag har stort nöje av att läsa allas inlägg här på sajten.

    Om lindelof.nu:

    Överens är överskattat!
    (fritt efter Anja Pärson)

    Motsättningar är liv!
    (gammalt djungelordspråk)

  15. Det vore befriande skönt om kommentatorer håller sig till det man har förstahandsuppgifter om.
    Är trött på alla Spågubbar. Säger som domaren i Judy´s Domstol, TV-program, HÖRSÄGEN.

    Jag försöker att hålla mig vänligt inställd till den arbetande delen av befolkningen.

    Busschauffören jag åkte med igår berättade att han är nära att köra på människor som är mer intresserade av IPOD, hörlurar m.m. Går rakt ut i gatan, zombies. När jag efter besökt Coop igår så stod en ung kille på andra sidan gatan med en Mobil eller liknande men var observant på trafikljuset. När det blev grönt gick han ut och började genast att koncentrera sig på mobilen utan
    att se om det kom bilar, det finns ju bilister som kör mot rött.

    Från min horisont så har konflikterna flyttat från värderingsfrågor till personliga konflikter som man kan läsa om på denna tråd. Jag har från och till vistats på sportbarer sedan jag blev pensionär 2014. Där krigar man om vem som får sitta bland stamgäster och liknande. Vilkas åsikter som räknas och vilka som man helt kan nonchalera.

    Det händer med jämna mellanrum att man påpekar att saker inte fungerar, då får man svaret att på min SKÄRM fungerar det. Verkligheten finns inte hos en del utan det är fel på verkligheten. T ex ibland står det på bussar ”Ej i trafik” men det sitter personer i bussen.

    Förflyttningen av konflikter från politisk nivå till personkonflikter beror enligt mig på att politiska och andra eliter har kapat rötterna till den stora majoriteten. Folkrörelser är nästan utplånade och folkbildning i min tappning bedrivs inte, biblioteken är i många fall offer för besparingar, kallas MERÖPPET (utan personal).

    Det är behagligt klimat för den ekonomiska, byråkratiska och politiska eliten. En av dom få aktiviteter som är godkända av eliten är en ohejdad konsumism. Kapitalismen går segrande fram över hela klotet, det är väl bara Nord-Korea och Cuba som inte är uppätna. Vi har nog inte sett slutet på denna trend.

    Har börjat läsa ”Spartakus” av Howard Fast som utspelar sig på 70-talet före vår tidräkning. Där citeras Cicero och hur han beskrev slavar är ”instrumentum vocale” (talande verktyg). Får vi inte stopp på kapitalismens härjningar så är vi snart ”talande verktyg”.

  16. Jag håller med om att den reaktion du mötte i exemplen 1-3 är sorglig och närmast omöjlig att förstå eller försvara. Fast när det gäller kvinnan i exempel 2, så undrar jag lite roat hur hon skulle ha känt inför att promenera och diskutera med mig under vad jag uppfattar som den tid ni umgicks. Det var väl före den 24/2 i år? Och på den tiden kunde även jag stämplas som ”Putinkramare”, trots att jag tyckte hjärtligt illa om honom – därför att jag inte alls trodde att han skulle starta krig mot Ukraina. Och som jag skrivit flera gånger förut, är jag fortfarande lätt chockad över att han faktiskt gjorde det, och denna verklighet bevisar att jag hade fel förut, och det drar jag vissa slutsatser av. Och jag är förbluffad över de debattörer här som helt underlåter att dra motsvarande slutsatser.

  17. Från min horisont så verkar dina relationsproblem med tidigare kamrater som en stilla västanfläkt i förhållande till allt jag gått igenom i arbetslivet, sjukvården och med tidigare vänner. Men en ”brasklapp”, det är svårt att jämföra hur vi upplever saker.

    Jag skall inte störa med en litania av övergrepp.

    Du kan avbryta bloggandet och ge dig iväg på skidutflykt m m. Sådant är helt omöjligt för mig, jag är låst till hemmet 22 timmar/dygn. Att jag fortfarande kan hålla uppe humöret blir jag själv överraskad över, balanserar på slak lina.

    Av kommentarerna att döma så lever dom flesta i en bubbla och kan syssla med att lösa världsproblem. Dom timmar jag är ute i den s k verkligheten ca 2 timmar per dag utslaget på 1 vecka, så träffar jag aldrig på människor som diskuterar kriget i Ukraina eller Nato. Vid två tillfällen har jag diskuterat ovanstående med två personer jag alltid diskuterar världsläget med.

    Min slutsats är att folk i allmänhet har fullt upp med sina vardagsproblem. Två saker diskuteras aldrig i ”bloggosfären” sin egen ekonomi och vilken makt man har i sitt yrke över andra människor.

    Tack för mig.

  18. Tack för ditt viktiga inlägg Knut L. För mig är dina exempel 1 o 3 lättidentifierade personer, vilket gäller för de flesta av våra gemensamma vänner i nuvarande fibavdelningen i Uppsala. Jag kan inte påstå att det du berättar är oväntat för mig. Som vännerna i FriaPro uttryckte det: Det är först när slagen kommer som vi ser var sprickorna går.

    Och vännen Jan Arvid G visar den rätta inställningen med sitt viktiga bidrag och konstruktiva tankar. Jag skickar också lite rörelsekapital på tisdag när jag är hemma från storstan.

  19. Mors Herr Lindelöf.
    Du är bäst. Kunnig i språket.
    Hälsar Knacke i Kungsör

  20. Har precis avslutat lyssnandet av Norsken/svensken/dansken. Detta sista säsongsprogram var det bästa hittills. Där kan man höra om Hell Angels på Arlanda, en svart shaman som är förlovad med norsk prinsessa, helt otroligt. Danmark har haft storfrämmande, först f d president Obama som fick sina fiskar varma i studion och så en amerikansk psykologiprofessor som pratade strunt inför danska societeten.

    Detta var ett axplock, det var bara förrätten.

    Hade jag haft en blogg Knut L, så hade jag lagt ut programmet för kommentarer så många trådar att spinna vidare på och debattera.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.