1917 – Ukraina, desorganiserad folkrepublik

Jag har sedan en längre tid känt ett ökande behov av att sätta mig in i Ukrainas historia. Liksom var fallet med Estland är det ett land som har eller kommer att få betydelse för oss i Sverige - på gott eller ont.

Rurik och hans bror landstiger vid Ladoga. Målning av Viktor Vasnetsov

Mina tidigare försök att sätta mig in i Ukrainas historia var inte framgångsrika därför att jag gjorde det historiskt korrekta, nämligen att starta från början, under vikingatiden. Det var som bekant vikingen Rurik, som av de slaviska stammarna i öster på 800-talet, bjöds in för att bringa lite ordning och reda. Men alla intriger och förvecklingar som sedan präglar de följande 1000 åren med polacker, svenskar, ryssar, litauer, mongoler, tyskar och österrikare lämnade mig så uttröttad och förvirrad att jag gav upp.

Men Serhii Plokhys The Gates of Europe, A History of Ukraine ger en förhållandevis saklig och överblickbar bild av Ukrainas historia (om man avbryter läsningen vid 2013). Som jag upptäckte, när jag en gång i tiden satte mig in i Finlands historia, får man ett annat perspektiv på sitt eget lands historia, när man studerar grannländernas. Genom Finland lärde jag mig mycket om Sverige, kanske lär man sig mycket om Ryssland genom Ukraina?*.

Från ”Lillryssland”  till ”Ukraina”
Sedan slutet av 1700-talet eller början på 1800-talet utgjorde Ukraina en del av Tsarryssland, utan någon som helst autonomi. Revolutionen 1905 upphäver inskränkningarna emot det ukrainska språket och det blev nu tillåtet att bilda självständiga politiska partier. När första världskriget bryter ut 1914, blir Ukrainas västligaste delar genast skådeplats för ett krig som gick mycket dåligt för Tsar-Ryssland.

Februarirevolutionen 1917 kommer lika överraskande för ukrainska nationalister och socialister som för alla andra. Den ledande kämpen, den 51-årige Mychajlo Serhijovytj Hrusjevskyj satt och forskade på Moskvas statsbibliotek när han stördes av oväsen och högljudda röster utanför.

Ukrainas nationalistledare Mychajlo Hrusjevskyj kämpade 1917 med de ukrainska socialrevolutionärerna för Ukrainas separatistiska strävanden gentemot Ryssland. 1924 anslöt han sig till bolsjevikregimen i Sovjetunionen.

Tillbaka i Kiev skapades en ukrainsk duma, kallad rada, där Hrusjevskyj kom att inta en ledande roll. Trots att han var till åren kommen, så var han vänstersinnad och stödde de mer ungdomliga nationalisterna, som strävade efter territoriell autonomi för Ukraina inom ett reformerat, demokratiskt Ryssland. Nationalister i hans egen ålder skulle ha nöjt sig med att få det ukrainska språket godkänt som undervisningsspråk.

I juli 1917 erkände den provisoriska regeringen i Pegtrograd den regionala regeringen i Ukraina. Radan fungerade nu som ett parlament, men underställd Petrograd. Det dominerande partiet var socialistrevolutionärerna.

Liksom i Ryssland hade de styrande dock svårt att få sitt folk att fortsätta kriget på östfronten. Englands och Frankrikes ”sak” var inte deras. Ukrainska soldater och bönder hade tagit parollen om jord och fred på allvar. Hundratusental soldater deserterade under sommaren, eftersom de ville vara hemma när jorden förväntades omfördelas.

Patriotisk demonstration i Kiev sommaren 1917

”Självständighet” i all hast
Oktoberrevolutionen i Ryssland förändrade allt. Nu lät sig Ukraina utropas som självständig stat, den Ukrainska Folkrepubliken, dock i federation med Ryssland. Men nu började det trassla till sig. Radan hade sedan revolutionen i mars inte satt upp någon effektiv statsapparat eller sökt organisera de 100-tusentals soldater och officerare som drev omkring eller var vid fronten.

Men bolsjevikerna hade insett betydelsen av organisation. De vann ökad sympati hos massorna, men inte tillräckligt för att lyckas med sitt försök till maktövertagande strax efter  revolutionen i Ryssland den 7-8 november.

De ukrainska bolsjevikerna retirerade österut till Kharkiv där de vid en kongress den 25 december utropade Ukrainska Sovjetiska Folkrepubliken, med Kharkiv som huvudstad. Sin ställning som huvudstad skulle staden komma att behålla i 17 år, innan Kiev återtog sin plats som ukrainsk huvudstad.

Fram till hösten 1917 var varken Ukraina, Finland eller de baltiska staterna speciellt intresserade av att bryta sig loss från Ryssland. I Finland ansåg man våren 1917 att ett självständigt Finland inte skulle klara sig!

Allt ukrainare, finländare och balter krävde var demokratiska rättigheter, kulturell och politisk autonomi. Man gjorde det i medvetande om de stora fördelar det innebar att ändå tillhöra ett stort rike. Och det är ju detta som EU-propagandan idag ständigt spinner kring.

Men det är först hösten 1917, när Ryssland blir bolsjevistiskt, som Ukraina, Finland och de baltiska staterna kommer på att det där med självständighet kanske inte är så dumt ändå.

Nästa  avsnitt: Ukraina 1918 – mellan tyskar och bolsjeviker


* Samma erfarenheter redovisas i en recension i senaste numret av Foreign Affairs (s. 172) av en bok om Uzbekistan. Bildandet av Sovjetunionen framträder mycket mer komplext när det betraktas utifrån, från regionerna.

  11 kommentarer for “1917 – Ukraina, desorganiserad folkrepublik

  1. Anders Persson
    2017-03-11 kl. 9:00

    Hans A. mfl! Vänta er inte så mycket av mina tre artiklar, de skrevs som sagt också för att klargöra Ukrainas tidiga nutidshistoria för mig själv. Liksom större delen av mina landsmän, tror jag, visste jag och vet jag förvånansvärt lite om Ukraina. Om nu, som du säger, ”Ukraina berör, upprör och engagerar många och ibland med helt diametrala åsikter” så kanske det beror på att dessa känslor bestäms av vår inställning till dagens Ryssland och dessförinnan Sovjetunionen. Det vore som om vår inställning till den irländska problematiken bara bestämdes av vad vi vet om England.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *