Ukraina – den senaste ”neocon”-katastrofen

Ännu en amerikansk ekonomiprofessor – Jeffrey D Sachs – blottlägger här USA:s neokonservativa och katastrofala politik. Artikeln är från 27 juni. Den är översatt från hans hemsida JDS av Redax med stöd av Google.

Jeffrey D Sachs är en internationellt välrenomerad ekonomi-professor. Framgångsrik författare, uppskattad föreläsare och ledande person inom hållbar utveckling.

KRIGET I UKRAINA är kulmen på ett 30-årigt projekt av den amerikanska ”neoconrörelsen”. Biden-administrationen är full av dessa ”neocons”, som försvarar USA:s rätt att starta krigen i Serbien (1999), Afghanistan (2001), Irak (2003), Syrien (2011), Libyen (2011) och som gjorde sitt yttersta för att provocera fram Rysslands invasion av Ukraina (2022). Dessa neocons’ meritlista är en veritabel katastrof. Men detta till trots har Biden alltså bemannat sitt team med många ”neocons”. Resultatet blir att Biden nu styr Ukraina, USA och EU mot ännu en geopolitisk katastrofalt misslyckad insats. Om Europa begrep något liten om detta skulle de genast vända sig bort från dessa amerikanska utrikespolitiska galenskaper.

Neoconrörelsen uppstod på 1970-talet kring en grupp offentliga intellektuella, av vilka flera var influerade av statsvetaren Leo Strauss vid Chicago-universitetet och klassikern Donald Kagan vid Yale-universitetet. Neocon-ledare drog också med Norman Podhoretz, Irving Kristol, Paul Wolfowitz, Robert Kagan (son till Donald), Frederick Kagan (son till Donald), Victoria Nuland (fru till Robert), Elliott Abrams och Kimberley Allen Kagan (fru till Frederick).

Deras huvudbudskap är att USA måste dominera militärt över hela världen, och måste därför konfrontera alla växande regionala makter som i en framtid skulle kunna utmana USA:s globala eller regionala dominans. Viktigast av alla är förstås Ryssland och Kina. För att uppnå dessa mål bör USA:s militära styrkor vara utplacerade på hundratals militärbaser runt om i världen, och USA bör vara berett att vid behov starta de krig som de själva anser sig behöva starta. Förenta nationerna ska endast användas när det gagnar USA:s intressen.

Detta tillvägagångssätt formulerades först av Paul Wolfowitz i hans utkast till försvarspolitisk vägledning (DPG) som skrevs för försvarsdepartementet 2002. Utkastet uppmanade till att utöka det USA-ledda säkerhetsnätverket till Central- och Östeuropa, trots det uttryckliga löftet från tyska utrikesministern Hans-Dietrich Genscher 1990, att Tysklands enande inte skulle följas av någon östutvidgning av Nato. Wolfowitz argumenterade för och försvarade USA:s rätt att agera självständigt, till och med att ensamt starta krig, som svar på kriser som störde USA. Enligt general Wesley Clark gjorde Wolfowitz klart för honom redan i maj 1991 att USA skulle leda regimförändringsoperationer i Irak, Syrien och andra tidigare Sovjetallierade stater.

Neocons förespråkade Natos utvidgning till Ukraina redan innan det blev officiell amerikansk politik (under George W. Bush 2008). De såg Ukrainas Natomedlemskap som nyckeln till USA:s regionala och globala dominans. Robert Kagan lade fram denna neoconplan för Natos utvidgning i april 2006:

”Ryssarna och kineserna ser inget naturligt i [”färgrevolutionerna” i f d Sovjetunionen], bara västerländskt stödda kupper utformade för att främja västerländskt inflytande i strategiskt viktiga delar av världen. Har de så fel? Kanske inte. Den framgångsrika liberaliseringen av Ukraina, uppmuntrad och stöttad av de västerländska demokratierna, är bara upptakten till införlivandet av Ukraina i Nato och Europeiska unionen, kort sagt, expansionen av västerländsk liberal hegemoni?”

Kagan erkände själv de hemska konsekvenserna av Natos utvidgning. Han citerar en expert som sa: ”Kreml förbereder sig för ’striden om Ukraina’ på fullaste allvar.” Efter Sovjetunionens fall borde både USA och Ryssland ha eftersträvat ett neutralt Ukraina, som en försiktig buffert och säkerhetsventil. I stället strävade neocons efter ”hegemoni” för USA, medan ryssarna tog upp striden delvis som försvar men även av egna imperialistiska ambitioner. Minnet från Krimkriget (1853-56), när Storbritannien och Frankrike försökte försvaga Ryssland i Svarta havet efter rysk press på det osmanska riket fanns där.

Kagan skrev artikeln som privatperson, medan hans hustru Victoria Nuland var USA:s Nato-ambassadör under George W. Bush. Nuland har hela tiden varit den allra främsta bland neocons. Förutom att tjänstgöra som Bushs Nato-ambassadör, var Nuland Barack Obamas biträdande utrikesminister för europeiska och euroasiatiska frågor 2013–17, då hon aktivt deltog i störtandet av Ukrainas proryske president Viktor Janukovitj, och fungerar nu som Bidens biträdande utrikesminister, som alltså leder USA:s Ukrainapolitik.

Det neokonservativa perspektivet bygger på en komplett felaktig premiss: att USA:s militära, finansiella, tekniska och ekonomiska överlägsenhet gör det möjligt för dem att diktera villkor överallt i världen. Det är en ståndpunkt både av anmärkningsvärd hybris och anmärkningsvärt förnekande av faktiska förhållanden. Sedan 1950-talet har USA hindrats eller besegrats i nästan varje regional konflikt där man har deltagit. Men i ”striden om Ukraina” var neocons redo att provocera fram en militär konfrontation med Ryssland genom att utvidga Nato – trots Rysslands tydliga protester – eftersom de var övertygade om att Ryssland skulle besegras av USA:s finansiella sanktioner och med vapenunderhåll till Ukraina.

The Institute for the Study of War (ISW), en neokonservativ tankesmedja, ledd av Kimberley Allen Kagan (uppbackad av försvarsentreprenörer som General Dynamics och Raytheon), fortsätter att utlova ukrainsk seger. Här en typisk kommentar av ISW:

”Oavsett vilken sida som håller staden [Sievierodonetsk], kommer den ryska offensiven på operativ och strategisk nivå förmodligen att ha kulminerat, vilket ger Ukraina chansen att återuppta sin operativa- motoffensiv för att trycka tillbaka ryska styrkor.”

Fakta på marken tyder dock på något helt annat. Västvärldens ekonomiska sanktioner har haft begränsad inverkan på Ryssland, medan deras ”boomerang-effekt” på resten av världen har varit stor. Dessutom är USA:s möjligheter att förse Ukraina med ammunition och vapen allvarligt försämrad på grund av USA:s begränsade produktionskapacitet och brutna leveranskedjor. Ukrainas industriella kapacitet är en dvärg i jämförelse med Rysslands. Rysslands BNP var ungefär 10 gånger Ukrainas BNP före kriget, och Ukraina har nu förlorat mycket av denna i kriget.

Det mest troliga resultatet av de pågående striderna är att Ryssland kommer att erövra stora delar av Ukraina och kanske lämna Ukraina helt avstängt från Svarta havet. Frustrationen kommer att öka i Europa och USA med de militära förlusterna och konsekvenser av stagflation, krig och sanktioner. Konsekvenserna kan bli förödande om en högerorienterad demagog kommer till makten (eller i fallet Trump, återfår makten) och lovar att återställa USA:s bleknade militära ära genom äventyrlig och farlig upptrappning.

Istället för att riskera denna katastrof är den enda lösningen att avsluta de senaste 30 årens neokonservativa fantasier och att Ukraina och Ryssland återvänder till förhandlingsbordet, där Nato åtar sig att avsluta sitt engagemang för östutvidgning till Ukraina och Georgien – i utbyte mot en livskraftig fred som respekterar och skyddar Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.

Jeffrey D Sachs


Länk till originalartikeln

... är läst 1181 gånger!

  5 kommentarer for “Ukraina – den senaste ”neocon”-katastrofen

  1. Bertil Carlman skriver:

    ”Om Europa begrep något lite[n] om detta skulle de genast vända sig bort från dessa amerikanska utrikespolitiska galenskaper.” Detta kan diskuteras. Fullt ut begriper ”Europa” naturligtvis inte detta, men som det står i meningen ”något lite”, begriper de nog. Men vad finns det för val när ”Europa” är så hårt integrerat i USA:s ekonomi, i den anglo-amerikanska kulturen och militärapparaten? Det går inte heller att som Jeffrey Sachs skriver, att bara ”genast vända sig bort”. För det första kan det inte göras genast, och för det andra måste ”Europa”, om det vänder sig bort från något, samtidigt vända sig till något annat, och vad skulle det vara? ”Europa” är dessutom inte ett tillräckligt enhetligt block för en sådan manöver, ja spänningarna bara ökar.

    Vi ser ju hur en liten medlem i Nato/Eu, Litauen, utan vidare kan ställa till det genom att vidhålla sin blockering av ryska transporter till Kaliningrad, trots att det mer mäktiga i EU tydligt inser att detta definitivt inte ligger i ”Europas” intresse.

    Sedan har vi frågan om statsmannaskap. Finns det någon ledare i Europa som visar sig ha den kunskap, den erfarenhet, det mod och det självständiga tänkande som krävs? Jag undrar också om vi inte har åtminstone ett par egna ”neocons” i Europa, Boris Johnson och Jens Stoltenberg, vilka bägge ”ropar” nä, nä när någon antyder att det kanske är dags för förhandlingar.

    När vi nu under de senaste årtiondena sett, hur det allmänna Väst, under USA:s ledning, degenererat (vilket historien lär oss att imperier gör efter en tid), ja då är en del av degenerationen, kanske den viktigaste, just uttryckt i bedrövlig brist på förmåga till statsmannaskp. Alla de möten som var mellan statsöverhuvuden och ministrar i USA, EU-länder, Kina, Indien, Ryssland, Japan etc före Rysslands militära opeeration i Ukraina, visade tydligt upp för världen, vilka ärthjärnor vi har i Väst.

    Några av de kommentatorer jag regelbundet följer på nätet uttrycker det så här. Det allmänna Väst, som utgör 15 procent av jordens befolkning, och främst ”Europa”, har framför sig ett par årtionden av framför allt ekonomisk nedgång, samtidigt som resten av världen, 85 procent av jordens befolkning, kommer att kunna utvecklas bland annat i format som det utvidgade BRICS, EAEU, BRI, SCO m fl.

    USA satte inte bara stopp för Northstream 2, som ju var en form av att ”vända sig bort från amerikanska galenskaper”. Vi kunde under senaste presidentvalskampanjen i USA se, hur Kina och EU satt i förhandlingar om ett gemensamt handelsavtal, men hur de gick i baklås, bl a eftersom det från den blivande administrationen i Washington kom rop ”Hallå där, ha inte så bråttom! Glöm inte bort vem det är som bestämmer!”

    Just nu njuter jag i min lantliga idyll, men det är med blandade känslor jag ser min krympande framtid an.

  2. Niclas Hallander skriver:

    Ja, det är onekligen blandade känslor. Ångest, förtvivlan, häpnad, rädsla, ilska… över EU:s reaktion på USA:s eskalering av hot och hög svansföring gentemot både Ryssland och Kina, och som svensk framför allt Sveriges regerings reaktion.

    Det är kanske dags att börja plugga ryska och/eller mandarin och omvärdera sitt medborgarskap…

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Stopp ett tag, Niclas H!
    Innan du överväger dina framtida studieval kanske det vore bra att läsa in sig på Gui Minhai-affären och en del annat yttrandefrihetsmaterial. Och inte låta det (för mig och en del andra) självklara valet när det gäller svensk självständighet (tyvärr offciellt på väg bort) bestämma hur vi ställer oss i många andra frågor!

  4. Bertil Carlman skriver:

    Nej Niclas, du får inte tänka annat än att du är svensk, och skall stanna i Sverige, hur ”ilsken” du än är på vår fullständigt inkompetenta politikerklass. Nyss hittade jag följande dikt av en kommentator på the Saker.

    ‘I’m not one of those who left their land’
    by Anna Akhmatova

    I’m not one of those who left their land
    To the mercy of the enemy.
    I was deaf to their gross flattery.
    I won’t grant them my songs.

    But to me the exile’s always wretched,
    Like a convict, or a patient.
    Wanderer your road is dark,
    And the bread of strangers tastes bitter.

    But in the blinding smoke, the flames,
    Destroying the remains of youth,
    We have refused to evade
    A single blow against ourselves.

    And we know that in the final reckoning,
    Each hour will stand justified…
    No people on earth shed fewer tears,
    Are simpler, or more filled with pride.

    En annan kommentator, Derek, skrev om denna dikt:

    Thank you for sharing that beautiful poem. The Collective West is blind to the suffering caused by the Empire of Lies and NATO but there are those of us in the West who are fully aware of the treachery of our ideologues (Trudeau) in charge, they are a den of vipers.

    Av detta framgår det också att svenska, ditt språk Niclas, tillsammans med hyfsade kunskaper i engelska, räcker bra för att i Sverige kämpa för ett rättvisare samhälle. Själv skall jag om ett par timmar åka och hämta ved hos min svåger. Jag har på nätet sett att både i Polen och Tyskland gör folk detsamma; om de har resurserna förstås.

    Eftersom vår svenska politikerklass bestämt sig för att Sverige i väsentliga frågor skall vara ett lydrike till jordens mest förödande imperium, så måste du och jag Niclas, liksom andra svenskar, polackerna och tyskarna se om vårt hus så gott det går.

    Oavsett vilken regering vi kommer att få i höst, så kommer den nämligen inte att annat än låtsas ta itu med de värmeproblem, bland andra problem, som vi har framför oss.

    Hoppas jag orkar lagra upp 6 kubikmeter ved!

  5. Torgny Forsberg skriver:

    Intressant artikel, intressant är också om neokonservativa rörelsens ideologiska rötter, många av dess ”ideologer” var trotskister under deras studenttid exempelvis Irving Kristol med flera. Är ingen expert om detta, hörde det i förbigående i ett resonemang från Alexander Mercouris. Att gå från Sovjetkritiker till att bli antikommunist till ultrahögerkretsar som Neocons var ej så svårt. Dessa anklagelser om trotskistiska rötter kommer från traditionella konservativa som vill misskreditera neocons. Man menar att man har gjort om teorin om den ”permanenta revolutionen” till ”permanent conquest”, ”Permanent revolution of liberalism” eller kort och gott det som är bra för USA är bra för världen.

    Själv finner jag det löjligt att Trotskijs teori om permanenta revolutionen skulle vara ansvarig för USA:s “Human Rights imperialism”. Men tycker det är lite intressant att den stora motsättningen om “Socialismen I ett land” kontra “Permanenta revolutionen” kommer upp.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.