”Ukraïna i historien – från äldsta tid till 2015”

historia ukraina

Peter Johnsson har skrivit den första boken på svenska som beskriver Ukrainas historia från Kievriket för tusen år sedan och fram till Majdan, annekteringen av Krim och kriget i Donbass. Den är naturligtvis inte lika detaljerad som Paul Robert Magoscis A History of Ukraine – the Land and Its People, men kräver heller inte alls samma investering i tid som Magoscis tegelsten.

a history of ukraineBoken öppnar med upplösningen av Sovjetunionen vid mötet i Viskulas jaktslott i Vitryssland, och redan här märks fördelen med Peter Johnsson; han har träffat och intervjuat personer som var med vid mötet i Viskula. En intressant observation han gör, är att Gorbatjov var den förste Sovjetledare som saknade erfarenhet av en ledande position i någon av de andra sovjetrepublikerna. Han förstod därför inte riktigt vilka krafter som han satte i omlopp.

Om man ska lyfta fram en nyckelmening i boken så är det följande (sid. 91):

De slagna och underordnade har ofta rätt men det är mer vanligt att det är bödlarna och segrarna som dikterar historieskrivningen. Förhållandet mellan Ukraina och Ryssland utgör i detta fallet inget undantag.

Om man ska sätta in boken i ett aktuellt sammanhang, så är dess stora förtjänst att den implicit begripliggör Putins fiasko med Novorossija under 2014, alltså varför det ryska försöket att få städer som Charkov, Dnepropetrovsk, Kherson och Odessa att följa Lugansk och Donetsk misslyckades, något som säkert många fler än jag undrat mycket över. Peter Johnsson har den stora fördelen att han behärskar ukrainska (som absolut inte är en dialekt av ryska), han har vistats mycket i landet, och han var själv med på Majdan.

Boken tar upp de mörka sidorna av Ukrainas moderna historia, som de ukrainska nationalisternas massmord på polacker i Volhynien under kriget, och ukrainska hjälppoliser direkt underställda SS. I själva verket tar detta upp en större del i boken, än hur Ukraina egentligen drabbades av kriget, något som avhandlas på mindre än en halv sida.

Jag har tidigare i någon gästblogg tagit upp hur Ryssland monterat ned fabriker i Donetsk-Lugansk-området och fört dem till Ryssland, information som jag fått från minst fyra olika, oberoende källor i Ukraina, senast i maj i Minsk i Vitryssland. Peter Johnsson tar upp precis samma sak i sin bok (sid. 420).

Att Peter Johnssons ukrainska historia inte faller åtminstone en läsare på läppen framgår med all tydlig önskvärdhet av mitt låneexemplar från stadsbiblioteket; någon har med blyerts skrivit irriterade kommentarer på bitvis dålig svenska. Givetvis inte bara ett oskick, utan en respektlöshet mot kommande läsare att hantera en lånebok från ett folkbibliotek på det sättet.

Till bokens svagheter hör att den är synnerligen slarvigt korrekturläst. I en karta hamnar t ex Novgorod helt fel. Jag har inte försökt att faktagranska boken, men att Sevastopol föll i tyskarnas händer hösten 1941 är naturligtvis fel. Hjältestaden höll ut till juni 1942. För att inte tala om följande mening i förordet:

Det grannland till Ukraina och Ryssland som i Sverige fortfarande av någon anledning i media och UD:s nomenklatur, men i strid med Svenska Akademiens rekommendation, fortfarande benämns som Belarus [sic] har jag genomgående i boken använt det mer korrekta Belarus [….].

Sammantaget kan boken varmt rekommenderas till alla som är intresserade av Ukraina, och som vill försöka förstå den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Dessutom får man en uttömmande förklaring till bokstaven ï, för mig alltid markören om något står på ukrainska eller ryska när jag reser i Ukraina.

  11 kommentarer for “”Ukraïna i historien – från äldsta tid till 2015”

  1. Anders Persson
    2016-08-27 kl. 10:08

    Mats L!
    På nätet har jag fått intrycket att det finns två “ukrainska i“, ett med en prick som uttalas [i] och en med två prickar som uttalas [ji], d v s som vårt “j”.

    Vad sedan gäller namnet på landet “mellan Ryssland och Ukraina”. Hur man än vänder och vrider på det återfaller ju namnet, liksom det gör för Ryssland, på vikingar från Roslagen. Borde inte bägge länderna byta namn för att avskudda sig den svenska associeringen?

    Jag hade en rysk kollega på besök här i Uppsala och för att hedra honom bjöd jag på ortens härvarande ljusa “Roslager”. Men han kände sig måttlig hedrad eller road och föredrog samma bryggeris mörkare märke “London”.

  2. Lars Jansson
    2016-08-27 kl. 11:02

    Kommentar till Anders Perssons sista stycke:
    Det kanske bara beror på att London är godare.

  3. Mats Larsson
    2016-08-27 kl. 13:19

    Anders P!
    Normalt skulle jag inte försöka svara på en fråga som ligger utanför min kompetens (kyrilliska alfabet), men nu bor vi ju i ett land där man kan vara “Ukrainakännare” utan att vare sig satt sin fot i landet eller behärska språket, så ok.

    Så svaret på din fråga är: ja, det finns två i. Peter Johnsson påpekar, intressant nog, att “i med två prickar” enligt ISO-standard inte behöver skrivas om till en latinsk bokstav.

    Ryssland kanske borde byta namn, jag har svårare att se varför Ukraina skulle göra det.

  4. Tord Lundgren
    2016-08-27 kl. 17:16

    När jag läste ryska i Stockholm 1961-1963 såg vi självklart Ryssland och Ukraina som ETT land. Tjechovs “Damen med hunden”, Gogols “Ukrainska berättelser”, Tolstojs “Kosackerna”, Pusjkins “Eugenij Onegin” började ju skrivas i Odessa under hans förvisning i där o s v. – Blev inte de två delarna samma land någon gång i mitten av 1600-talet? Hur kan man tala om annektering? (Vad menas med URL?)

  5. Mario Sousa
    2016-08-27 kl. 20:33

    Mats L skriver: “Om man ska sätta in boken i ett aktuellt sammanhang, så är dess stora förtjänst att den implicit begripliggör Putins fiasko med Novorossija under 2014, alltså varför det ryska försöket att få städer som Charkov, Dnepropetrovsk, Kherson och Odessa att följa Lugansk och Donetsk misslyckades, något som säkert många fler än jag undrat mycket över.”

    Skriver man sådant, då vet man inte något om situationen i Ukraina. I alla dessa städer fanns stora demonstrationer mot statskuppen, alla var och är mot fascismen. Det har inget med Putin att göra. Ingen vill leva under fascismen helt enkelt.

  6. Anders Persson
    2016-08-27 kl. 22:16

    Mats L!
    Jag menade förstås det andra landet, det som ligger mellan Ryssland och Ukraina.

  7. Erik Skogh
    2016-08-27 kl. 23:02

    George Friedman ger sin analys av Ukrainakrisen nedan.

    Intressant att notera är att hans analys i stora delar stämmer rätt väl med det vi hittar på bloggar som lindelof.nu, Jinge och 8 dagar. Den stämmer inte alls med regeringens, Carl Bildts, mediernas och den som torgförs av forskarna vid Försvarshögskolan och UI.

  8. Martin Kullberg
    2016-08-28 kl. 0:41

    Diverse lösa federationer och feodalsamlingar kallas nation. Som svensk flinar man lite åt såna historieskrivningar om länder. Man vet ju att de är skrivna av någon med dagens glasögon och med en agenda för dagen. Det blir lite, hur gammalt är Tyskland? Om man vill kan man ju låtsas att det är skitgammalt…

  9. Mats Larsson
    2016-08-28 kl. 8:35

    Mario S!
    Jag vet mycket väl att det förekom demonstrationer i flera ukrainska städer efter den 21 februari 2014. Varje gång min gamle vän S (ryss boende i östra Ukraina) är på besök i Sverige har vi långa diskussioner om situationen i Ukraina. Vi är som regel oense men aldrig osams.

    S har dessutom den stora fördelen att han inte bara medger Rysslands militära närvaro i Donbass, utan han anser den nödvändig. Vi startar alltså diskussionen med samma utgångspunkt (Rysslands militära närvaro i Donbass), så vi behöver aldrig spilla krut på att diskutera om det finns bevis på detta eller inte.

    För att citera George Friedman, vars intervju Erik S länkade:

    “After all, the United States openly supported human rights groups in Ukraine, including financially. Meanwhile, Russia’s special services completely missed these trends. They didn’t understand what was taking place, but when they did realize what was going on they were unable to take action to stabilize the situation, and then they misjudged the mood in East Ukraine.”

    Putin och hans inre krets har säkert frågat sig hur FSB kunde så totalt kunde missbedöma situationen i Ukraina. Nu har Kreml hamnat i en rävsax. Man får ta kostnaden för Donbass samtidigt som man har noll inflytande i Kiev.

    Sanktionerna fortsätter utan att Kreml har någon klar strategi för hur de ska bryta dödläget.

  10. Erik Skogh
    2016-08-28 kl. 8:44

    För drygt ett år sedan skrev bokens författare en artikel i SvD. I artikeln, som i huvudsak baseras på militära källor och amerikanska “tink tanks” nära kopplade till militären, förutspås den kommande utvecklingen i Ukraina.

    Sten Sjöström har varit vid fronten och gav denna, mer nyanserade, partsinlaga.

  11. Anders Persson
    2016-08-28 kl. 16:04

    Till skillnad från vad som sägs längst ner i en fotnot tycker jag att intervjun med Friedman erbjuder ”great insights”. Den ryska-amerikanska konfrontationen är, som jag ser det, en ”klassisk” konflikt mellan en uppstigande stormakt som, även utan militära medel, bara i kraft av sin potential utgör ett strategiskt ”hot” emot en gammal stormakt, som förutom att vara ”trött” satt sig i klistret runt om i världen för att underhålla sin rustningsindustri.

    Vad jag saknar i intervjun är referenser till det gamla och välkända faktum att Ryssland varit Syriens allierad i snart 50 år och att Ryssland har en örlogsbas i norr. Ryssland “engagemang” i Syrien startade inte 2015!

    Den bild av USA:s hållning emot Europa (söndra och härska) som Friedman ger är exakt den som Storbritannien tillämpat mot kontinenten från 1700-talet till våra dagar.

    Men jag förstår inte riktigt Friedman i det avsnitt som Mats L. lyfter fram:
    ”När allt kom omkring, så stödde USA öppet människorättsgrupper i Ukraina, också ekonomiskt. Samtidigt missade Rysslands underrättelsetjänster helt dessa trender. De förstod inte vad som pågick, men när de insåg det kunde de inte vidta åtgärder för att stabilisera situationen, och sedan missbedömde de stämningen i östra Ukraina .”

    1. Vilka ”trender”? Nog kände man i Ryssland till det västliga inflytandet i Ukraina

    2. Vilka ”åtgärder” skulle Ryssland ha vidtagit efter kuppen för att ”stabilisera situationen”? Invaderat Ukraina över natten? Och, för att koppla till frågan ovan, vad skulle Kreml ha gjort om man fått förhandsinformation om kuppen?

    3. Hur ”missbedömde” Kreml ”stämningarna” i östra Ukraina? Över- eller underskattade man separatisternas politik? Jag delar Mats L:s ryske väns uppfattning att ryssarna ”måste” ha trupper i Donbass av det enkla skälet att vad än separatisterna tar sig till på egen hand så kommer Kreml att få skulden. Så jag tror ryssarna är där lika mycket för att hålla koll på separatisterna som på Kievregimens trupper.

    Intervjun gjordes dock för halvtannat år sedan, så Friedmans förutsägelse om en amerikansk ”säkerhetszon” (cordon sanitaire) som inkluderar Turkiet ser ut att ha fått problem – som väl är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.