Ukrainska folket drabbas av en omfattande utrensning av ”rysk” kultur – trots att var tredje ukrainare (före den ryska annekteringen av fem tidigare ukrainska provinser) har ryska som modersmål. 2012 antogs en språklag som gav ryskan ställning som officiellt språk i de delar av landet som hade minst tio procent med ryska som modersmål. Om detta uppstod konflikter då antiryska ukrainare uppfattade lagen som ett försök till russifiering och som ett hot mot Ukraina självbestämmande.

Hösten 2017 skrev president Porosjenko under en lag som stipulerade att all skolundervisning över årskurs fem ska ske på ukrainska (från 2020). Året därpå försökte man i det regionala parlamentet i Lviv (i västra Ukraina) förbjuda ryska språket inom all slags kulturverksamhet. 2019 antog det ukrainska parlamentet en lag som slår fast ukrainska som landets förstaspråk. Från 2022 måste publikationer som ges ut på ryska också ges ut på ukrainska och nyhetsredaktioners publiceringar måste till minst hälften vara på ukrainska.

Dragkampen om ryskans respektive ukrainskans officiella ställning har alltså pågått länge. Språkfrågan är ofta en konfliktorsak inom stater och en grundbult för fredlig samlevnad mellan olika grupper, som måste hanteras på ett klokt och demokratiskt sätt. I Ukraina är språkfrågan explosiv och därmed splittrande.

Vad som däremot är mindre känt är den censurvåg av rysk litteratur som sköljt över Ukraina efter Maidankuppen våren 2014. Redan den 14 december 2018 skrev författaren Anders Rydell i SvD om att hans bok Boktjuvarna förbjudits i Ukraina. Rydell berättar att även Antony Beevors bok Stalingrad förbjudits i Ukraina på liknande grunder som hans. Han skriver: ”I boken beskriver Bevor hur SS 1941 tvingade ukrainska milismän att mörda 90 judiska barn. Ett historiskt faktum som Statens kommitté för television och radio i Ukraina dömde ut som ’sovjetisk propaganda’.” För dessa milismän var Stefan Bandera den store ledarfiguren.

Förresten, denne Stefan Bandera hedrades 2021 av Ukrainian Institute of National Memory tillsammans med två SS-kommendanter Smovsky Konstantin Avdiyovych och Ivan Omelianovycha-Pavlenko för sina respektive SS-bataljonerna (109 och 118) som ”viktiga historiska hjältar”. Nya stayer har rests av Bandera, medan minnesmärken av Lenin och Pushkin har rivits ner.

Om detta djupt odemokratiska förhållande tigs det omsorgsfullt i västerländska medier. Istället ansluter man sig till det kulturella krigstillstånd som råder i västra Ukraina sedan 24 februari 2022. Allt ryskt ska äntligen avlägsnas!

sajten Montly Review läser jag en artikel från 6 juni 2022 om hur även Kievregeringens kulturpolitik helt satts på krigsfot. Där återges vad som händer genom en intervju av av chefen, Oleksandra Koval, för det ”Ukrainska bokinstitutet”, som är en del av det ukrainska kulturdepartementet. Hon förklarar att man nu arbetar med målet att rensa ut över 100 miljoner så kallade ”propagandaböcker” från allmänna bibliotek över hela Ukraina. Enligt kultur- och informationsministern Oleksandr Tkachenko innebär det i praktiken att författare och poeter som Dostoyevsky och Pushkin kanske kommer att skickas till pappersåtervinning.

Första utrensningsvågen av ”ideologiskadlig litteratur” med ”anti-ukrainskt innehåll” planeras vara slutförd i slutet av 2022. Det mesta av detta är sådant som hamnade i biblioteken under Sovjettiden. Andra vågen kommer att omfatta böcker producerade i Sovjets efter kollapsen 1991. Efter denna utrensning av ”skadlig litteratur” kommer ukrainska allmänna bibliotek och skolbibliotek att ha minskat sina bokbestånd till ungefär hälften. Koval säger att en del ryska titlar dock bör bevaras i universitets- och forskningsbibliotek för att ”Sovjettidens barns sagor och romantiska skildringar ska tillhandahållas för studium av ’totalitarismens rötter’ av specialister”.

MR konkluderar att bokutrensningen måste ses i en större sammanhang av ”avkommunistisering” av Ukraina. Sedan 2015 har kommunistiska partier och symboler bannlysts i Ukraina. Kievregimen har förbjudit ytterligare elva politiska partier och satt alla TV-kanaler under regeringskontroll.

Den 21 maj i år delades en bild på sociala medier av ett bokbål – iscensatt av ryska trupper – på ukrainska historieböcker. Bilderna blev snabbt virala via Storbritanniens Ukrainaambassadör och av Carl Bildt i Sverige. Bilden visade sig vid noggrann undersökning visa något helt annat.

Det är emellertid inte förvånande att regeringar i krig inskränker yttrandefriheten. Men det som nu sker i Ukraina med angreppen på allt ryskt från litteratur till det ryska språket började långt före kriget. Något motsägelsefullt måste man också säga att det är att denna regering som kämpar för hela västvärldens demokrati och får miljardbelopp efter miljardbelopp i dollar från Västvärldens regeringar, beter sig på detta vis. Men som sagt. I västmedier inget om detta.


Bild: Bokbränning 1492. Inkvisitionen brände oönskade böcker och oönskade personer för att ”bekämpa ondskan”.

Föregående artikelASSANGES FRU KONFRONTERAR BOLTON
Nästa artikelOLA TUNANDER OM UKRAINAKRIGET
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

4 KOMMENTARER

  1. ”MR konkluderar att bokutrensningen måste ses i en större sammanhang av ’avkomministisering’ av Ukraina”. Tragiskt att inte ens komministrarna får vara ifred, men du menar väl kommunister!

  2. Tänk vad en liten bokstav kan betyda. Bokstaven I är granne med U på tangentbordet.

  3. När jag var ett litet barn var de komm(i/u)nistiska prästmännens existens i den annars solitt borgerliga svenska kyrkan i Småland mig en gåta.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.