”Ljuset i slutet av tunneln” var en ikonisk fras använd av de krigshetsare som höll kvar USA i Vietnam länge efter det att kriget hade förlorats.

Innebörden var att insiders kunde se genom krigets dimridåer och veta att situationen bara blev bättre och bättre. Men detta var en lögn.

I januari 1966, långt före krigets kulmen, talade försvarsministern Robert McNamara om för president Lyndon Johnson att USA hade en chans på tre att vinna militärt.

Men Johnson, liksom Eisenhower och Kennedy före honom och Nixon efter honom, ville inte bli den förste amerikanska presidenten som förlorade ett krig. Så han uppfann en naiv lögn och ”krigade på”.

Lögnen avslöjades av Tetoffensiven januari 1968. Mer än etthundra amerikanska installationer attackerades samtidigt i ett angrepp över hela landet som förbluffade USA.

Radiomannen Walter Cronkite, då den ”mest betrodde personen i USA”, vrålade i den nationella TV-kanalen: ”Jag trodde det var meningen att vi skulle vinna den här djävla striden”. Det var början till slutet av USA:s mordiska och förfelade ockupation.

Vi står nu inför ett annat ljuset-i-tunneln-ögonblick. Denna gång i Ukraina. Det är bara det att den här gången finns inget ljus i slutet av tunneln. Det är en tunnel vid ljusets slut. Vad menar vi med det?

Fram till nu har det varit helt ljust. Kom ihåg hur de hoprafsade ukrainska styrkorna sparkade de barbariska ryska horderna i ändan? Där varje utveckling avslöjade den ryska klumpfotade strategin, deras soldaters dåliga moral, dess armés bristande utrustning och ännu sämre ledarskap och den ryske president Putins instabila situation där hemma?

Testosteronet flödade. Övermodet berusade, Exceptionalismen var sublimt förförisk. Det var bara en fråga om tid och beslutsamhet innan Ukraina skulle slå mobbarens näsa i blod och visa vad västvärlden gick för.

Minns ni? … Jasså, inte längre.

Ni kan föra ett krig endast en begränsad tid med hjälp av mängder av rökridåer och spegelbilder, vanföreställningar och illusioner, lögner och pressreleaser. Så småningom når ändå verkligheten ikapp er.

Den bedrövligt av propaganda marinerade amerikanska menigheten kunde inte veta det, men medvetandet började komma ikapp verkligheten redan efter krigets första veckor och har hela tiden förstärkts sedan dess.

Inom den första krigsveckan hade Ryssland förstört Ukrainas flygvapen och luftförsvar. Efter den andra veckan hade de förintat de flesta av Ukrainas arsenaler och vapenförråd. Under de följande veckorna och månaderna förstörde de systematiskt artilleri som skickades in från de tidigare Warszawapaktsländerna, nu Nato-länder i östra Europa.

De demonterade landets transport- och bränsledistributionssystem. De har på senare tid slagit ut huvuddelen av landets infrastruktur för elektricitetsförsörjningen.

Utkanterna av Kiev efter ryska invasionen, april 2022. (Oleksandr Ratushniak, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons)

Den ukrainska armén har förlorat uppskattningsvis 150.000 man, med en hastighet som är etthundrafyrtio gånger större än USA:s förluster i Vietnam. Detta samtidigt som 10 miljoner av en befolkningen på 36 miljoner flytt landet.

Militären tvingas tvångsrekrytera sextonåriga pojkar och sextioåriga män till fronten. Man kan inte ersätta förbrukad ammunition. Ryssland har förstört omkring 90 procent av Ukrainas drönare vilket lämnar landet nästan blint.

Leveranstiden för de stridsvagnar som hoppas bli en ”gamechanger” (innebära en vändpunkt /KL) växer till månader och år. Som om detta skulle spela någon roll.

Kom ihåg alla de andra misslyckade ”spelförändrarna”? M777 haubitser och Stryker pansrade stridsfordon? HIMARS raketavfyringssystem och PATRIOT luftförsvarssystem. Alla skulle med ens vända flodvågen.

Allt har visat sig lönlöst för att hindra Ryssland från att lägga beslag på tjugo procent av Ukrainas territorium och annektera områdena och dess befolkningar till Ryssland.

Det ekonomiska kriget har förlorats

Kinas president Xi Jinpeng talar till 25:e St Petersburg International Economic Forum den 17 juni, 2022. (Vladimir Smirnov,, TASS, Kremlin)

USA förlorade också det ekonomiska kriget. Kommer ni ihåg Joe Bidens vanföreställning att USA skulle se till att ”rubeln förvandlades till spillror”, och att ”historiens strängaste sanktionspolitik” skulle ”försvaga” Ryssland och kanske till och med leda till att Putin fall?

Det mesta slog fel, mycket illa. Förra året nådde rubeln sin historiskt högsta växlingskurs. Rysslands handelsöverskott år 2022 på 227 miljarder dollar var en ökning med 86 procent jämfört med år 2021. USA:s handelsunderskott för samma tid växte med 12,2 procent och närmar sig en (1000) miljarder dollar.

Som ett resultat av bland annat det som nämnts ovan har folkopinionen börjat vända sig mot kriget. Högre tjänstemän i Europa talar öppet om att förlusterna är ohållbara och att man måste gå tillbaka till den säkerhetsarkitektur som rådde före den förgiftade CIA-stödda Maidankuppen 2014.

Mark Milley, ordförande för Joint Chiefs of Staff, nämnde nyligen att ”det blir mycket, mycket svårt att fördriva ryssarna från allt ockuperat område under nästa år”. Washington Post varnade nyligen för att Ukraina står inför ett ”kritiskt ögonblick” i kriget. Skarpt kritiserande det faktum att USA:s stöd inte kan ökas hur mycket som helst och snart nått sin maxgräns.

Rand Corporation, en av USA:s strategiska tankesmedja med bäst kontakter, har nyligen publicerat en rapport som hävdar att ”nackdelarna av ett långt krig överväger avsevärt fördelarna”. Den säger uttryckligen att USA måste hushålla med sina resurser med tanke på sin kommande och mycket viktigare konflikt med Kina.

Newsweek hade rubriken ”Joe Biden erbjöd Vladimir Putin tjugo procent av Ukraina för att få slut på kriget”. Man avslöjade också att ”Nästan nittio procent av världen följer inte oss om Ukraina”. Stora delar av Latinamerika, Afrika och Asien vägrar att stödja USA i dess begäran av sanktioner mot Ryssland.

Det här är inga spådomar om ”Ljuset i tunneln”. Det är tvärt om. Om det finns någon logik i allt detta, så är det en sjuklings erkännande av att kriget är förlorat. Militärt, ekonomiskt och diplomatiskt, och att det inte finns någon möjlighet att vända dessa förluster. Och det som är nödvändigt nu är att uppfinna en strategi för att dölja förlusterna och på något sätt lämna det hela så snabbt som möjligt. En exitstrategi för att rädda ansiktet.

Det kommer dock inte heller att lyckas. Det är där ”mörkret i slutet av tunneln” kommer in.

Kamp om infrastrukturer

Även innan USA och dess Nato-vasaller satsade på kriget så samlade sig resten av världen – och det betyder större delen av världen – i ett antivästligt ekonomiskt och säkerhetspolitiskt block.

Under ledning av Kina och dess strategiskt allierade Ryssland består det blocket av mer än ett dussin handels- och säkerhetsorganisationer. Där ingår BRICS, som består av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, som arbetar oförtrytligt med att skapa multipolära institutioner som står upp mot USA:s unipolära hegemoniska modell.

BRICS’ New Development Bank huvudkontor i Shanghai. (Donnie28, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons)

Det innefattar Shanghai Cooperation Organization, en säkerhetspakt av ledande nationer från östra, centrala och södra Asien där Kina, Ryssland, Indien och snart också Iran, Turkiet, och Saudiarabien kommer att ingå. De arbetar uttryckligen för att tänka ut metoder för att förhindra det slag av rövarfasoner som USA utfört mot Irak, Libyen, Somalia, Jemen och Afghanistan. Den välorganiserande ekonomiska motorn bakom dessa försök är Kinas Belt and Road Initiative (BRI), som är en svindlande ambitiös plan att förbinda Asien och mer än 100 nationer medelst det tjugoförsta århundradets ekonomiska infrastruktur. Allt från motorvägar och höghastighetsjärnvägar till kraftgenerering, energiledningar, kommunikationssystem, städer, hamnar och mycket annat.

Det är nödvändigt att förstå varför BRI utgör en så skrämmande utmaning mot USA:s överhöghet i världen.

Infrastruktur är så viktig för att den genererar så enorma fördelar för ekonomin i andra och tredje led. Det var järnvägarna som på artonhundratalet band samman USA som världens första marknad över en hel kontinent.

Tillverkare kunde producera för en större marknad och därigenom i en större skala och därför till lägre kostnad än producenter överallt i övriga världen.

Järnvägarna gjorde USA till världens största marknad för järn, stål, vertygsmaskiner, slipmaskiner, jordbruksredskap och mängder av andra kommersiella och industriella produkter väsentliga för en modern industriell ekonomi.

USA började 1800-talet med 1,5 procent av världens bruttonationalprodukt och avslutade århundradet med 19 procent, då av en fyra gånger större världs-BNP. USA var därmed världens största ekonomi.

På samma sätt med bilarna. Folk tror att det var Henry Ford och serietillverkningen som skapade nittonhundratalet; ”det amerikanska århundradet”. I verkligheten var det byggandet av miljoner mil vägar, och senare mellanstatliga vägnät, utan vilka bilarna hade förblivit dyra leksaker för de förmögna.

Dessa vägar sydde ihop landet med ett asfaltsnätverk som tillät individuell rörlighet, för så gott som alla, varsomhelst, ner till varje gatuadress i landet. Världen hade aldrig skådat något liknande.

Westbound I-70 på en viadukt inne i Glenwood Canyon, parallellt med Coloradofloden och Union Pacifics-järvägen, 2008. (Patrick Pelster, CC BY-SA 3.0 de, Wikimedia Commons)

De ekonomiska effekterna i andra och tredje led var häpnadsväckande. Det gäller allt från världens största marknad för stål, glas, plast och gummi till bensin och diesel, motorvägskonstruktioner i kontinental skala, reparationsverkstäder och ”drive-ins”, till hela den nya kultur som vi kallade förorter.

Nittonhundratalet var bilarnas århundrade. Den infrastruktur som USA byggde för att göra den möjlig var huvudorsaken – inte minst ekonomiskt – som gjorde att USA ledde världen under större delen av det århundradet.

Kina ämnar nu göra detsamma för Asien på 2000-talet, men i mycket större skala. Landet leder en utbyggnad av infrastrukturer som får Eisenhowers mellanstatliga motorvägssystem att se ut som en lilleputt. Det kommer att betjäna större delen av de fem miljarderna människor i Eurasien. 30 gånger fler än de 150 miljoner som hjälptes av Eisenhowers projekt.

Klokt nog har Kina säkerställt att alla de mer än hundra nationer som ansluts till BRI berikas av sitt deltagande. Antingen det bygger upp dem inrikes eller utökar deras internationella kontakter. Det är det största, mest övertygande, geografiskt omfattande, nationellt inkluderande, ömsesidigt berikande ekonomiska företaget i världshistorien. USA är inte en del av detta.

Belånande av Bretton Woods

Mount Washington Hotel i Bretton Woods, New Hampshire, där efterkrigskonferensen hölls 1944 där Internationella valutafonden och Världsbanken tillkom i ett nytt internationellt finansiellt system. (rickpilot_2000, CC BY 2.0, Wikimedia Commons)

Slutligen är det frågan om dollarn. Sedan överenskommelsen i Bretton Woods år 1944 har världsekonomin använt dollar som den primära valutan inom världshandeln.

Detta har gett USA ett ”orimligt privilegium” genom att kunna utfärda en i huvudsak obegränsad ström av betalningsanvisningar till övriga världen. Eftersom andra länder behöver dollar för att kunna bedriva internationell handel. USA ”säljer” dollar genom att utfärda statsskulder, som är ett universiellt fungerande medium för ekonomiska transaktioner.

En av konsekvenserna av detta arrangemang är att det har tillåtit USA att spendera långt utöver sina tillgångar. Uppbyggande en statsskuld på 32 biljoner (12 nollor) dollar sedan år 1980 då statsskulden var bara en (1) biljon dollar.

USA använder sin skuld till att bland annat bekosta sin gigantiska militär med åttahundra baser världen runt. Dessa har använts till sådant som att förstöra Serbien, Lybien, Irak, Afghanistan, Syrien, Somalia och en mängd mindre plundringar av andra länder. Hela världen ser detta och tar avstånd från det.

Världen ser hur dollarns hegemoni garanterar USA:s möjlighet att genomföra eller försöka genomföra kupper i Honduras, Venezuela, Peru, Bolivia, Kazakstan, Pakistan, Myanmar, Vitryssland, Egypten, Syrien och givetvis Ukraina bland alla andra. Och detta är bara vad som skett de senaste två decennierna.

Samma dollarhegemoni har garanterat USA:s plundringar under senare delen av 1900-talet av Iran, Dominikanska republiken, Guatemala, Vietnam, Nicaragua, Kuba, Chile, Kongo, Brasilien, Indonesien och dussintals andra länder.

Återigen, resten av världen ser detta. Men USA:s medborgare, i sin hermetiskt slutna mediebubbla, vet inget.

Världen såg hur USA stal 300 miljarder dollar ur ryska fonder i västerländska banker som en del av sanktionspolitiken mot Ryssland för Ukrainakriget. De har sett hur USA genomfört liknande stölder av Venezuelas, Afghanistans och Irans dollarbaserade fonder.

Wall Street, Nov. 21, 2009. (Dave Center, Flickr)

De ser hur Federal Reserves höjning av räntenivåerna – för att tjäna USA:s intressen – resulterar i ett kapitalflöde ut ur andra länder får deras valutor att falla och tvingar inflation på dem. Inte ett enda land i världen förblir opåverkat.

Den kumulativa effekten av dessa faktorer är att många länder inte längre vill hållas som gisslan och utsättas för de negativa konsekvenserna av dollarns hegemoni. De vill också avlägsna det ”orimliga privilegiet” som de anser att USA missbrukar till deras skada.

De har börjat – ledda av Ryssland och Kina – att bygga upp ett internationellt finans- och handelssystem oberoende av dollarn, som använder ländernas egna valutor, guld, olja och andra tillgångar för handeln.

Detta fick speciell fart förra året när Saudiarabien förklarade att de skulle acceptera kinesiska yuan i betalningar för sin olja. Olja är världens högst värderade internationella handelsvara så man börjar nu se att dammen börjar brista.

Det kommer att ta åratal innan en lika smidig ersättning för dollarn har skapats, men det som började för ett par år sedan är en rännil som bara rinner starkare och snabbare till följd av USA:s agerande i Ukraina.

När dollarn inte längre är världens reservvaluta och länderna inte längre behöver dollar för att handla med varandra, blir det inte längre möjligt för USA att finansiera sin enorma budget och sitt handelsunderskott genom att trycka mer dollar.

Tillbakadragandet kommer att bli plågsamt och kommer att allvarligt begränsa USA:s globala inflytande. USA har genom sina aktiviteter i Ukraina fört samman dess två största motståndare, Ryssland och Kina. Dessa två förenade med Indien, Turkiet, Saudiarabien, Iran och dussintals andra länder genomför den av Halford Mackinder (1861–1947) fruktade euroasiatiska integration som lämnar USA utanför världens största och mest dynamiska handelsblock.

USA:s militära misslyckande har än en gång visat (efter Irak och Afghanistan) den relativa impotensen hos USA:s ”militära lösningar”. Ja, de kan fortfarande förstöra små försvarslösa länder som Serbien, Lybien, Afghanistan och Irak. Men mot en jämlik motståndare, som har valt att göra motstånd, har USA uppriktigt sagt lidit ett exempellöst nederlag. Hela världen kan se det.

Händelserna har visat på håligheterna i USA:s ekonomiska och finansiella system. Särskilt jämfört med Kina. Kinas ekonomiska prestanda har vida överträffat USA:s. Det har lyft fler människor ur fattigdom snabbare än något annat land i världshistorien.

Tillväxten har gjort det till världens största ekonomi i termer av köpkraft. Medan den inflationsjusterade medelinkomsten i USA är lite högre än vad den var för femtio år sedan har inkomsterna i Kina ökat mer än TIO GÅNGER under samma period. Och Kina har gjort detta utan att brutalisera och plundra andra nationer som vägrar att böja sig under dess hegemoniska vilja. Och kriget har förrått – som inget annat – USA:s diplomatiska isolering, medan den överväldigande majoriteten av världens folk vägrar att genomföra de av USA begärda sanktionerna mot Ryssland.

USA:s förstörelse av gasledningen Nord Stream är historiens största statligt sponsrade terrordåd, utan tvekan överträffande 911 med tanke på de hundratals miljoner som drabbas. Och detta mot Europa, en av dess närmaste allierade. Försök då att föreställa er vad som drabbar USA:s fiender.

Det här är tunneln utan ljus i slutet, en multipolär värld i motsats till en unipolär. Det betyder ökad isolering av USA från resten av världen, minskande möjligheter, förlusten av strategiskt övertag som en gång tillkom världshistoriens största imperium.

Det kommer att medföra dramatiskt reducerad makt och inflytande gentemot USA:s strategiska motståndare, och märkbart begränsad möjlighet att operera militärt, ekonomiskt och finansiellt i världen. Så blir det när det tjocka checkhäftet kommer att tas ifrån dem.

Om tjugo eller trettio år kommer USA fortfarande att vara en regional makt. Kanske som Brasilien i Sydamerika, Iran i Sydvästasien eller Nigeria i Afrika. Men USA kommer inte att vara den globala hegemon det en gång var, med möjlighet att utöva makt i världen som den gjort det senaste århundradet.

USA missbrukade sin ställning som världens enda supermakt. Det övergreppet har upptäckts, spridits ut och bekämpas nu av världens övriga nationer. Framtiden kommer att bli mycket annorlunda för USA än de gångna åttio åren efter andra världskriget. Då tornade det upp sig över resten av världen likt en jätte bland pygméer. Ukraina kommer att visa sig vara vändpunkten i denna förvandling – tunneln där ljuset upphör i dess slut.


Språkliga justeringar gjorda 3 mars 09.29

Länk till originalartikeln

Robert Freeman är grundare och verkställande direktör för The Global Uplift Project som bygger små-skaliga infrastrukturprojekt i utvecklingsländer för utveckling av människors självförsörjningsgrad. Han var lärare i ekonomi och historia vid Los Altos High School där han också coachade retorik och debatteam, som 2006 gjorde dem till nationella mästare. Han har rest över hela världen, är författare till serien The Best One Hour History, med titlar som World War I (2013), The InterWar Years (2014), The Vietnam War (2013) m fl titlar.

Föregående artikelTyskland sänder 14 och 88 tanks till Ukraina – 14-88? Finns ett budskap eller är det slumpen?
Nästa artikelMitt politiska liv (del 4) – Vardagsarbetet i Umeå

3 KOMMENTARER

  1. USA:s förstörelse av gasledningen Nord Stream är historiens största statligt sponsrade terrordåd och av större dignitet än ”elfte september”. Om den nya ”rules-based intenational order” innebär att den ej skall utredas av Förenta Nationen som USA motsätter sig och Sverige ej offentligt gör vad ”vår utredning” kom fram till. (Någon som tror att om det hade pekat på Ryssland att det hade hållits
    tyst då?) Men om ingen ställs till ansvar och straffas så öppnas det upp en ny världs-”ordning” och om man kommer undan med att förstöra länders energi- och infrastruktur som skedde. Det mesta energin som distribueras är av elenergi mellan länder. Så här har har Sverige ett klart eget intresse att det blir klarlagt vad som hände med Nord Stream, för om det är den nya ”rules-based intenational order” av USA typ skall gälla, så kan vi nog se våra elkablar i havet till Europeiska kontinenten kapade och mot Findland. Lika så säker också mellan Europeiska kontinenten och Storbritannien smat från Storbritannien till Irland m m,

    Det kan bli resultatet av ”rules based intenational order” som ständigt predikas av Anthony Blinken.

  2. Henrik Linde!
    Stort tack för översättning av denna ytterst intressanta text av Robert Freeman!

    Torgny Forsberg!
    Den som kapar de ledningar som dränerar Sverige på billig el bör väl tackas, inte förebrås 🙂
    Dessutom undrar jag varifrån du fått uppgiften att den mesta energi som distribueras länder emellan är ”elenergi”? Världens energiförsörjning baseras till ca 80 procent på fossil energi.

  3. Jan-Peter Stråhle!
    Jo visst kan det vara så att det är fördel att elproduktionen som produceras i Sverige också bara kunde konsumeras i Sverige (det måste ju ske samtidigt) och då kanske också blir billigare för oss Svenskar 😉

    Sedan skall vi väl skilja på produktion och distribution av elenergi, visst är det så att stor del av all energi kommer från fossila bränslen och av det gör man elenergi i fossildrivna kraftverk som är lätt att distribueras mellan länder.(Tyvärr har ABB sålt sin högspänningskabelproduktion 2016)
    Tyvärr så lämnar EU nu sin strävan att gå från fossilbränsle till förnybara energikällor. För nu öppnas kolgruvor upp för att kunna starta koldrivna elkraftverk och man kommer att missa sina miljömål.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.