Ukrainakriget går in i sitt 5:e år – det långa och det korta minnet

1. Knut L:s text är en lång bortförklaring av att Ryssland domineras av en odemokratisk, imperialistisk och chauvinistisk politisk riktning, och att en korrupt brottslig rysk makthavande elit förlänger detta tillstånd i sitt eget intresse, vilket utlöste kriget.

   Det var inget antiryskt uttalande. Många länder har perioder när sämre krafter dominerar. Ej heller säger jag att Knut Lindelöf har fel om allt som han skriver i lindelof.nu. Jag diskuterar nu en begränsad fråga: varför utkämpas ett så stort krig?

   Rysslands och Vladimir Putins felutveckling är den utlösande faktorn. Om vi bara hade haft Nato-expansion och ”normal” oklokhet hos statsledningar i öst och väst, ja då skulle vi ha haft ”normala” konfliktnivåer i Europa: stridigheter i delar av Ukraina, extremister, utländsk inblandning, covert operations, med tusentals förstörda liv per år. Språnget upp till storkrig med millioner ödelagda liv har UTLÖSTS av en enda faktor: Rysslands och Vladimir Putins felutveckling.

   Sålunda är det relevanta i Ukrainakriget inte ett tusenårsperspektiv, som Knut L skriver om. Det relevanta perspektivet är ett generationsperspektiv. Nyckeln till fred eller krig är huruvida ryssar och Ryssland byter inriktning. Folk (nationer) förändras inte hastigt i grunden, men den dominerande inriktningen i en nation kan bli bättre eller sämre ganska snabbt.

2. Att läsa min text som en ”bortförklaring” av den omedelbara och enkla förklaringen till världens nuvarande kaos, som att ”Ryssland domineras av en odemokratisk, imperialistisk och chauvinistisk politisk riktning, och att en korrupt brottslig rysk makthavande elit förlänger detta tillstånd i sitt eget intresse, vilket utlöste kriget”, är i mina ögon bara trångsynt.

   Att – som synes – gå helt opåverkad av allt vi fått veta den senaste tiden (om man informerar sig utanför mainstreamfloden) är – ja, jag tvekar inte – det är antiintellektuellt.

3. Den som vill få en annan bild av orsaken till Rysslands invasion kan med fördel lyssna på samtalet mellan Jeffrey och Sachs Yanis Varoufakis.

   Jeffrey Sach är amerikansk ekonom och professor vid Columbia University. Han har på plats – så att säg – kunnat följa den europeiska säkerhetspolitiken sedan Sovjetunionens upplösning. Han var ekonomisk rådgivare åt Polen när de skulle etablera sig som en självständig stadsbildning och skulle gå över till marknadsekonomi. Som tack för hjälpen tilldelade Polens regering Sachs en av sina högsta utmärkelser, Kommendörskorset av Förtjänstorden. Han kom även att bli rådgivare åt både Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin som ville ha hans råd om övergången av Sovjetunionen/Ryssland till en marknadsekonomi.

   Jeffrey Sachs precis som ett flertal tidigare amerikanska ambassadörer pekar ut Natos expansion österut som en medveten provokation för att ringa in Ryssland. I Sachs samtal med Varoufakis tar han upp hur Europas ledare som Angela Merkel 2008 försökte stå emot USA:s starka påtryckningar att Georgien och Ukraina skulle gå med i Nato. De förstod riskerna med detta för Europas säkerhet och nu står vi där.

   Sachs förespråkar en dialog med Ryssland om gemensam säkerhet i Europa. Han ser precis som många av oss andre här på lindelof.nu med förfäran på den så kallade europeiska ”elitens” uppträdande. Hur Europa är oförmögen, saknar vilja, att själva staka ut Europas framtid. Kriget i Ukraina är som en kvicksand som drar ner Europa.

4. Zelenskyj har ju lärt sig ett nytt ord som han använder titt som tätt, ”shit”. Hans kritik av Putins historielektioner kommenterade han nyligen med att han var trött på Putins ”history shit” och han hade säkert sagt detsamma om texterna ovan. Men historia spelar roll, Ryssland har ofta brutit mot den historiska traditionen men när experimenten hamnat i kris så backar man tillbaka in i kända fållor. Revolution bröt med tsarismen men ersattes av den röde tsaren. Gorbstjevs generositet mot väst och dröm om att bli en del av en europeisk familj led igen bakslag och åter kom tsaren tillbaka. Varför detta händer beror sannolikt på en blandning av yttre och inre faktorer, konservatismen har alltid varit en viktig faktor men har starkt gynnats av västs tendens att hota och invadera. Flera historieforskare kopplar t ex samman stalinismens mest repressiva perioder med ökad hotbild från väst.

5. ”Att – som synes – gå helt opåverkad av allt vi fått veta den senaste tiden (om man informerar sig utanför mainstreamfloden) är – ja, jag tvekar inte – det är antiintellektuellt.”

   Antiintellektuellt var ordet, sa Bull. Man upphör aldrig att förvånas över att den infantila fixeringen vid Putin återfinns också hos folk som borde veta bättre. Demoniseringen av denne ryske ledare pågick i flera år före något Maidan eller invasion. ”Putins huliganer”, ”Putin lyssnar”, ”Putins krypskyttar”, ”Putin rustar”. Det verkar finnas folk som på allvar tror att kriget skulle upphöra om Putin trillar av pinn.

   Invasionen har mycket lite med Putins ledarskap att göra. Som CIA chefen Burns påtalade så finns det ingen rysk politiker i ansvarig ställning som skulle ha sett med knusende ro på den amerikanska och brittiska militära uppladdningen i Ukraina. Den bedömningen delas av en rad prominenta amerikanska sakkunniga.

   Ser man till preludierna till kriget så framgår det att Putin motstod mer militanta ryska nationalister som anklagade honom för landsförräderi när han vägrade erkänna utbrytarna i Donbass utan uppmanade dem att verka för Ukrainas territoriella integritet. Historikern Ricard Sakwa behandlar detta utförligt i bl a Frontline Ukraine.

   Vi kanske också bör påminna om att det var under Jeltsins tid vid makten som Ryssland fick den konstitution som från början gav presidentskapet dess utomordentliga befogenheter. För detta berömdes han av våra politiker som Bildt m fl.

6. Ännu en skrift av Ivan Katchanovski att erbjuda gratis. Denna gången om utsikterna till fred i Ukraina. För min del blev han bekant som den som hade studerat vad som egentligen hände 2014 på Maidan. Han är ukrainare men undervisar för närvarande vid School of Political Studies och Conflict Studies and Human Rights Program vid University of Ottawa, Kanada och har tidigare haft befattningar på Harvard University, State University of New York i Potsdam, University of Toronto och Kluge Center vid Library of Congress.

7. Tack för länken Sven A!
   Låt mig citera och ordagrant översätta en mening i Ivan Katchanovskis text: ”Russia backed, including with direct military interventions in August 2014 and January-February 2015, self-proclaimed separatist republics in parts of the Donetsk and Luhansk Region during the civil war in Donbas.” (Ryssland stödde, inklusive medelst direkta militära interventioner i augusti 2014 och januari–februari 2015, självutropade separatistrepubliker i delar av Donetsk och Luhansk-regionen under inbördes\kriget i Donbas.)

   Tycker du, Sven A, och Knut L och övriga läsare, att den meningen är en hundraprocentigt korrekt historieskrivning? Finns där någon som har minsta invändning mot Ivan Katchanovskis beskrivning? Är meningen faktamässigt oklanderlig?

8. Var Rysslands angrepp mot Ukraina ett brott mot folkrätten? Troligen, Ukraina kunde kanske ha rätt att göra vad de gjorde på sin sida gränsen, mörda sin befolkning i Donbass, släppa in Nato och CIA o s v men är verkligen allt tillåtet som man gör på sin sida gränsen? Och placerade sig Ukraina inte väldigt nära den gränsen? Hur var det med CIA:s aktiviteter nära gränsen? Biolaboratorium som enligt Victoria Nuland absolut inte fick hamna i Rysslands händer?

   Folkrätten reglerar i viss mån hur en stat får agera på sitt eget territorium om agerandet påverkar eller hotar andra stater. Utgångspunkten är dock att stater har territoriell suveränitet – men den är inte obegränsad.

   Enligt artikel 2(1) i FN-stadgan är alla stater suveräna och jämlika. Det innebär att en stat i princip får agera fritt inom sitt territorium.

   Men denna frihet begränsas av andra folkrättsliga normer.

   Förbudet mot hot eller användning av våld
   Artikel 2(4) i FN-stadgan förbjuder: hot om eller användning av våld mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende.

   Detta gäller även handlingar som vidtas på eget territorium.

   Exempel:
   Uppbyggnad av militära styrkor nära gränsen är i sig inte förbjudet. Men om det kombineras med tydliga hot kan det anses vara ett otillåtet hot om våld. Missilplacering som är avsedd att pressa en annan stat kan i vissa fall kvalificeras som hot.

   Principen om icke-intervention
   En central sedvanerättslig princip är att en stat inte får ingripa i en annan stats interna eller externa angelägenheter. Denna princip bekräftades av Internationella domstolen i målet Nicaragua v. United States (1986).

   Det innebär att en stat:
   inte får stödja väpnade grupper i grannlandet, inte får bedriva tvångspolitik för att påverka en annan stats suveräna beslut. “No-harm rule” (skadeprincipen)

   En etablerad folkrättslig princip är att en stat inte får använda sitt territorium på ett sätt som orsakar allvarlig skada i en annan stat. Denna princip utvecklades bl a i det klassiska skiljedomsfallet Trail Smelter arbitration.

   Typiska tillämpningar:
   Miljöskador (utsläpp över gräns)
   Föroreningar i gränsfloder
   Vissa former av cyberoperationer
   Denna princip gäller dock främst konkret skada – inte bara upplevd oro.
   Självförsvar och “överhängande hot”
   En stat får enligt artikel 51 i Förenta nationerna-stadgan använda våld i självförsvar vid ett väpnat angrepp.

   Frågan är mer kontroversiell när det gäller:
   förebyggande självförsvar
   agerande mot uppbyggnad av hot på andra sidan gränsen

   Folkrätten accepterar generellt inte rent spekulativt självförsvar. Hotet måste vara:
   konkret
   överhängande
   omedelbart

   När är något bara “hotkänsla”?

   Det är viktigt att skilja mellan:
   Situation Folkrättslig bedömning
   Militärövningar nära gränsen:Tillåtet (så länge inget hot om våld)
   Aggressiva uttalanden + truppsamling: Kan vara otillåtet hot
   Väpnat angrepp: (självförsvar tillåtet)
   Miljöskador över gräns : Brott mot skadeprincipen
   Folkrätten bygger i hög grad på objektiv bedömning – inte på subjektiv upplevelse av hot

9. Jan Arvid G!
   Välkommen tillbaka, du har varit saknad.

   Jag tror att Katchanovski i huvudsak gör en korrekt beskrivning. Kanske sätter jag frågetecken vid ”direct military interventions”. Precis som Sverige, USA, Storbritannien och övriga Nato så har Ryssland haft militär personal i Ukraina även om det inte varit officiellt utan gått under benämningen frivilliga. På svenska försvarets hemsida (taget ur minnet) skröt man t o m om att man officiellt sedan 2015 haft militär personal som tränat de ukrainska trupper som strider i Donbass under deras viloperioder, trupper som sedan sändes tillbaka till striderna i Donbass där de begick dokumenterade krigsbrott. Detta ledde till vad jag kallar Ukrainas ”Nakba” d v s fördrivningen av rysktalande ukrainare som i samma antal som i Palestina fördrevs från sina hem.

   Intressant nog så flydde ungefär lika många ukrainare till Ryssland som palestinier från Palestina. Vid inledningen av striderna verkar motståndet i Donbass vara lett av en del ryskfödda ledare men sen tog ukrainarna över, vilket gör att det i huvudsak handlade om ett inbördeskrig och inte en invasion mellan 2014 och 2022.

   Jag är emot den ryska invasionen 2022 och anser att Ryssland mycket väl hade kunnat fortsätta stödet till motståndet enligt svensk modell typ ”Finlands/Ukrainas sak är vår”. Kanske hade då det nuvarande läget kunnat undvikas med ökad risk för ett storkrig. Kanske hade då också Östersjön förblivit ett öppet hav och inte ett Natos innanhav.

   Ryssland hade ju då också varit tvungna att fortsätta stödja flyktingar från Ukraina som tidigt efter 2014 uppgick till över 700.000 tusen.

   Ledarna för DNR (Donetsk)
   Aleksandr Zachartjenko: Ledare för DNR från 2014 fram till att han mördades i ett bombattentat 2018. Han var född i Donetsk, Ukraina.
   Denis Pusjilin: Den nuvarande ledaren. Han är född i Makijivka, Ukraina (i Donetsk-regionen). Han tog över efter Zachartjenko.

   Ledarna för LNR (Luhansk) Ledningen för Luhansk:
   Valerij Bolotov: Den första ledaren för LNR. Han var född i Taganrog, Ryssland, men växte upp i staden Stachanov i Ukraina från sju års ålder.
   Igor Plotnitskij: Ledde LNR mellan 2014 och 2017. Han är född i Luhansk, Ukraina.
   Leonid Pasetjnik: Nuvarande ledare. Han är född i Luhansk, Ukraina och arbetade tidigare för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) innan han bytte sida 2014.

10. Jan Arvid G!
    Den beskrivningen stämmer. Reguljär rysk trupp sattes in augusti 2014 i Ilovaisk och i Debaltseve januari 2015. Kortvariga aktioner för att förhindra att rebellerna skulle bli överkörda. Att rebellerna i övrigt försågs med materiel och underrättelser är väl känt.

    Varför ställer du den frågan här?

11. Mats D!
    Du undrade varför jag ställde frågan. Jag gjorde det för jag ville veta hur skribenterna i lindelof.nu skulle behandla ett obestridligt men oönskat faktum.

    Publikationen lindelof.nu är en samlingsplats för er som är osakligt partiska till förmån för Ryska federationen. Det är Ivan Katchanovski också. Men hans mening som jag citerade är korrekt.

    Jag lyfte fram hans korrekta mening eftersom jag ofta arbetar på följande sätt: jag tager en detalj och undersöker detaljen fullständigt, men bortser från helheten för tillfället. Denna detalj handlar om den traditionella uppfattningen om mellanstatlig krigföring. Mellanstatlig krigföring är i huvudsak att en eller flera stater skickar sina förband (eller obemannade vapen) in i andra staters territorium, och avger verkanseld på främmande territorium.

    Den pågående perioden av mellanstatlig krigföring i Ukraina började alltså med att Ryska federationen skickade in betydande förband i Ukraina 2014. Dessa styrkor dödade många ukrainare, och framför allt fick de en avgörande betydelse för striderna, vilket du medger, och för Ukrainas historia.

    Du skriver att Ivan Katchanovskis beskrivning stämmer. Sven A skriver att Ivan Katchanovskis beskrivning stämmer ”i huvudsak”. Sedan följer de sedvanliga trollkonsterna från Sven A:s sida. Han fortsätter: ”Kanske sätter jag [Sven A] frågetecken vid ’direct military interventions.’” Varför sätter han frågetecken? Insats av betydande militära förband som kan ”slå fienden”, som termen lyder, är ”direct military interventions”. Sven A blandar bort korten genom att skriva om närvaro av andra staters personal, som har tränat ukrainska kombattanter. De olika sakerna går inte att jämföra. UTLÖSANDET av verklig mellanstatlig krigföring beror enbart på Ryska federationen och på Vladimir Putins beslut.

    Andra saker som Sven A skriver håller jag med om. Särskilt att Ryssland kunde och borde ha fortsatt att, på vanligt stormaktsmaner, ”djävlas” med andra stater (beväpna rebeller med mera) i stället för att börja med mellanstatlig krigföring. ”Kanske hade då det nuvarande läget kunnat undvikas”, som Sven A skriver.

    Sven A gör också rätt i att ansluta sig till kravet att stormakter aldrig skall anfalla en annan stat med den andra statens inre förhållanden som förevändning. Det är anti-imperialismens första budord. Knut L bryter mot detta budord, dels genom att påstå att där bara finns en imperialism (den västliga) och att Ryska federationen alltså inte kan vara imperialistiskt, dels genom att påstå att Ryska federationen och Vladimir Putin blott har ”satt ner foten” efter outhärdliga provokationer och hot mot Ryska federationens självständighet. Men att ”sätta ner foten” genom stor mellanstatlig krigföring är en sådan oproportionerlig reaktion, så att den förklaringen inte kan stämma.

    Knut L svarade inte på min fråga om huruvida Ivan Katchanovski skrev sanningen. Man kunde tro, att Knut L skulle kunna skriva, ”Ja, men…”, och sedan fylla på med alla argument som upphäver det inledande JA-et. Men det kan inte KL. Det lilla inledande ”Ja” är omöjligt för honom.

12. Knut L!
    Du skrev: ”om man informerar sig utanför mainstreamfloden”. Vilken är informationen som man finner utanför mainstreamfloden?

    Min fråga kan synas konstig. Självfallet finns många uppgifter, sanna och falska, som man bara finner utanför mainstreamfloden. Men jag ställer min fråga därför att du menar att jag förefaller vara ”helt opåverkad av allt vi fått veta den senaste tiden” via non-mainstream-media.

    Om du skulle göra en lista, gärna i viktighetsrangordning, vilka är dessa världsbildsförändrande informationer från de beklagligt och orättvist marginaliserade fria medierna?

13. Jan Arvid G!
    Angående ditt påstående: ”Den pågående perioden av mellanstatlig krigföring i Ukraina började alltså med att Ryska federationen skickade in betydande förband i Ukraina 2014. Dessa styrkor dödade många ukrainare, och framför allt fick de en avgörande betydelse för striderna, vilket du medger, och för Ukrainas historia”.

    Du menar alltså att kriget började med ett ryskt angrepp. Förmodar att du då tänker på augusti–september 2014 (Ilovajsk) då reguljära ryska förband gick in över gränsen under några veckor och ”dödade många ukrainare”(?). Enligt Uppsala Conflict Data Program (UCDP) började den väpnade konflikten i östra Ukraina dock ett halvår tidigare den 14 april 2014 när Ukrainas regering inledde den så kallade “Anti-Terrorist Operationen” (ATO) mot väpnade grupper i Donetsk- och Luhanskregionerna. Detta var i sin tur en följd av att det i februari 2014 skett protester följt av maktövertaganden i Donetsk och Luhansk och som sen ledde till att man den 7 april 2014 utropade “Donetsk People’s Republic” som ett svar på statskuppen den 22 februari 2014 då Viktor Janukovytj avsattes i strid mot Ukrainas konstitution och reglerna för impeachment.

    Sedan följde en ny reguljär rysk intervention. Januari–februari 2015 (Debaltseve) som varade cirka 1 månad.

    Dessa två interventioner följdes sedan 2015–2021 av kontinuerlig rysk närvaro i form av: militär rådgivning, underrättelsestöd, och logistik men inte en öppet erkänd, reguljär invasion ungefär på samma nivå som det västliga deltagandet på Kievs sida.

    Frontlinjen stabiliserades efter Minsk II (februari 2015) som vi nu vet aldrig var ett allvarligt menat avtal från västs och Ukrainas sida trots stöd från FNs säkerhetsråd.

    Denna period klassificeras i konfliktforskning oftast som: Internationaliserad intern konflikt, alltså inte som kontinuerlig öppen invasion i klassisk mening.

    Jag står alltså fast vid att Katchanovskis beskrivning stämmer ”i huvudsak”. Jag menar också att det inte är ”trollkonster från Sven A:s sida” att hävda att västlig militär började agera i Ukraina 2014 genom stöd, rådgivning, logistik, genom fysisk närvaro av utbildningsförband och 2017 levererans av t.ex Javelin-robotsystem. Vad som sen räknas som stridande part har förändrats över tid.

    Efter Rysslands invasion var t ex Sverige försiktiga och ville bara skicka hjälmar. Sedan har gränserna flyttats. När blir det en gråzon? Om en stat t ex planerar operationer, kontrollerar målval kan den då anses vara part även utan egna soldater på plats?

    Om det som NYT påstod är så att Ramstein Air Base är Nato:s kontrollcenter över striderna i Ukraina är man då stridande part? Klarar sig de ukrainska trupperna utan västs satelitnavigering?

    För att summera så är jag principiellt motståndare mot alla invasioner, även veckolånga sådana. Det är en följd av den tilltagande bristen på respekt för FN-stadgan från flera av främst säkerhetsrådets medlemmar. Det har snarast skapats en ny praxis som tillåter främmande intervensioner p g a påstådda humanitära skäl eller säkerhetshot. Detta är beklagligt och farligt. Den allmänna misstron i säkerhetsrådet efter ingripandet i Libyen har gjort att FN inte kan agera och att länder som Ryssland beslutat sig för att inte vara den enda väluppfostrade i klassen.

14. Sven A!
    Du skrev: ”Du [Jan Arvid] menar alltså att kriget började med ett ryskt angrepp.” Nej, det skrev jag inte. Jag skrev att ”mellanstatlig krigföring i Ukraina började” vid en viss tidpunkt 2014. När folk inom Ukraina före den tidpunkten sköt på varandra i organiserade enheter var det självfallet krig.

    Orsaken till att jag tog upp detaljen om ”mellanstatlig krigföring” var att jag ville trycka på en öm punkt. Trots dina riktiga påpekanden om en allt större ”gråzon” mellan krig och fred så är dock reguljär mellanstatlig krigföring fortfarande i en klass för sig. Utländskt stöd medelst utbildare, rådgivare, vapen och satellitspaning kan vara livsviktigt för en stridande part, men det är en annan sak att som Ryssland gjort 2014, 2015 och 2022 sätta in egna ”kängor på marken” (och larvband på marken) i ”högre förband” som kan ”ta terräng”, ”slå fienden” och ”avgöra striden” (ursäkta jargongen från en gammal FBU-are som vart befordrad på repetitionsövningens slagfält).

    Det kvalitativa språnget till mellanstatligt krig togs alltså av Ryssland, vilket Knut L icke kan förmå sig att bekräfta, eftersom han trasslat in sig i en taktik att ej tadla Ryska federationen eller Vladimir Putin, så länge kriget pågår.

    Men det viktigaste är inte Ryska federationens mellanstatliga krigföring 2014 och 2015, utan Ryska federationens fullskaliga (ja fullskaliga, se nedan) krigföring sedan 2022. Ivan Katchanovskis ord om 2014–2015 tog jag upp för att framkalla era reaktioner (och icke-reaktioner).

    Vad är det viktigaste att säga om kriget sedan 2022? Ursäkta upprepningen, men det viktigaste är den extrema disproportionaliteten. Ryska federationens krigföring sedan 2022 är extremt avvikande när man betänker att Europa är Helsingforsdeklarationens världsdel, denna deklaration som fastslog att gränser endast ändras genom överenskommelse. Helsingforsdeklarationen skadesköts i före detta Jugoslavien, men man skall inte dödförklara folkrätten.

    Min slutsats blir att dina läsvärda ord om att “vad som räknas som stridande part har förändrats över tid”, om ”gråzon”, och om ditt ”principiella motstånd mot alla invasioner” har ett propagandistiskt syfte: att göra så att det centrala, nämligen det oerhörda i Vladimir Putins beslut att utlösa ett så stort krig, tappas bort i diskussionen.

    Fotnot om ”fullskalighet”. Massmedias formel om Rysslands fullskaliga krig har irriterat flera skribenter i lindelof.nu. Flera skribenter har skrivit fånigt om påstådd rysk återhållsamhet. Men ordet ”fullskaligt” är rätt. I en stormakts krig, som inte är världskrig mot andra stormakter, betyder ”fullskalig” att stormakten gör en så stor krigsansträngning som är inrikespolitiskt och utrikespolitiskt möjlig. Det har Ryska federationen gjort under lång tid i kriget mot Ukraina.

15. Jan Arvid G!
    ”Det kvalitativa språnget till mellanstatligt krig togs alltså av Ryssland, vilket Knut L icke kan förmå sig att bekräfta, eftersom han trasslat in sig i en taktik att ej tadla Ryska federationen eller Vladimir Putin, så länge kriget pågår.”

    Det här är typisk Götessonsk verbal snårskog. En numera bortgången tänkare myntade det målande uttrycket; ”att trolla med truten” eller kalla sådan snårgskog för ”blott verbiage”.

    Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att Götesson och hans meningsfränder tror att Ukrainakriget uteslutande är en produkt av Putins ryska nyimperialism och att kriget måste kunna skyllas på Putin, annars blir allt för komplicerat och riskerar att även dra en skugga över den västerländska demokratins numera ganska murkna bålverk.

16. Jan Arvid Götesson tar upp Helsingforsslutakten som en grund för sitt resonemang. Denna slutakt har fyra så kallade korgar, den första handlar om säkerhet, den andra om samarbete ekonomisk, främst med referens till FN-organ och ingen till Bretton Woods-institutionerna och den tredje till humanitära frågor samt den fjärde om genomförande. Även Medelhavsregionen ingår i ett särskilt avsnitt, så här har Götesson fel när han påstår att Helsingforsslutakten är begränsad till världsdelen Europa. Denna geografiska begränsning kan också ifrågasättas regeletiskt, samma krav som ställs i Europa bör ställas även på vad som händer i relationen med resten av världen.

    Jan Arvid Götesson har rätt. I slutet av augusti 2014 gick ryska förband in i Donbass när storstaden Donetsk var inringat från flera håll. Stödet för de självutnämnda republikernas förband tycks mest ha skett från de bakre leden. Av de tusen tillfångatagna militärer som Ukrainska regeringens sida tog var 10 från den reguljära ryska armén. Ryssland hittade på att de förvirrat sig över gränsen.

    Om de ryska förbanden inte var längst framme vid frontlinjen påverkar inte den principiella frågan, ett mellanstatligt krig kan sägas börja här. Knappast på Krim där inga krigshandlingar skedde, men ett brott mot folkrätten genom att ryska soldater var stationerade vid Krims parlament när beslutet om regional folkomröstning togs.

    Götesson skriver att de ryska förbanden dödade många ukrainare. De flesta civila som dödades var dock i Donetsk och Lugansk, 81 procent av de civil offren under kriget i Donbass fram till ryska angreppet 2022. Regeletiskt är fortfarande mellanstatlig krigföring något som kan ses som enda överordnade regeln att hålla sig till, krigsoffer före slutet av augusti 2022 är med det synsättet underordnade. Ser man ur synvinkeln att alla människor är lika värda blir det också ointressant att 81 procent av de civila som dödades var på de självutnämnde republikernas sida.

    Men regeletik har sina begränsningar. Ska vi ta den på allvar ska nu Sverige sända vapen till Iran samt ta stora lån och skära ner alla statsuppgifter vi kan för att sända vapen dit och till Ukraina. Sverige är också det enda landet i EU där folkmajoriteten enligt opinionsundersökningar vill sända soldater till Ukraina, snittet i EU ligger lägre, 69 procent är emot. Ska vi ha en rasistisk grund för när regeletiken ska få praktiska konsekvenser och när den inte ska tas hänsyn till?

    Göteson skriver:

    ”Ryska federationens krigföring sedan 2022 är extremt avvikande när man betänker att Europa är Helsingforsdeklarationens världsdel, denna deklaration som fastslog att gränser endast ändras genom överenskommelse. Helsingforsdeklarationen skadesköts i före detta Jugoslavien, men man skall inte dödförklara folkrätten.”

    Här inför Göteson relativiserande begrepp i den till synes regeletiska diskussion som han för. Rysslands krigföring är ”extremt avvikande” menar han och laddar diskussionen med emotionellt innehåll. Borta är påståendet att mellanstatlig krigföring är det avgörande ”kvalitativa” språnget och istället får vi en ur regeletisk synvinkel omotiverad distinktion mellan ”extremt avvikande” och det mildare påstående om att Helsingforsslutakten skadesköts i Jugoslavien (Götesson använder termen Helsingforsdeklarationen som om man letar på nätet gör att man ofta hamnar hos en etisk riktlinje för medicinsk forskning på människor som antogs av World Medical Association 1964. Slutakten är den mest använda termen i officiella sammanhang). Det som skedde i Kosovokriget var en mellanstatlig krigföring och regeletiskt i samma kategori som Rysslands agerande i augusti 2014 och 2022.

    Götessons geografiska resonemang är inte bara felaktigt eftersom Medelhavsregionen har ett särskilt avsnitt i Helsingforsslutakten, det är samma geografiska omoral som samtliga riksdagspartier stödjer. I argumentationen för Nato-anslutning ingick en hotbild med miljöpartiets och vänsterpartiets uttryckliga stöd. Där ingår resonemanget att det just är Europa där regler är särskilt giltiga att värna med ett undantag. Rysslands ingripande i Syrien. Detta är ett dubbelt rasistisk resonemang. Dels att det är bara när regler bryts i Europa som vi ska bry oss. Därtill inte det första angreppskriget i Europa i brott mot folkrätten som skedde mot Jugoslavien utan enbart Rysslands angrepp mot Ukraina. Därtill krigföring utanför Europa enbart när Ryssland är en part. Detta är ett rasistiskt resonemang som samtliga riksdagspartier och Götesson för som måste avvisas.

    Raden av mellanstatlig krigföring utanför Europa som västmakterna bedriver är lång och förnyas ständigt. Kronologiskt föregår den tillsammans med kriget mot Jugoslavien Rysslands krigföring i Ukraina. Då leder en regeletisk argumentation ensam inte till klargörande, särskilt om den används på ett rasistiskt sätt och utan blick riktas mot det egna landets agerande. Svenska försvarsmakten skryter i en reklamfilm om svenska stridsflygs insatser i Libyenkriget med att syftet var att störta Gaddafi, alltså med mellanstatliga krigföring i brott mot FN stadgan och Helsingforsslutakten.

    Tar man också hela Helsingforsslutakten i beaktande blir också vikten av ekonomiskt samarbete, respekt för minoriteter och suveränitet inte bara i termer av säkerhet utan också andra termer viktiga. Rätten att trygga sin egen matförsörjning, ekonomisk självständighet och att mänskligheten samarbetar för att rädda den biosfär och atmosfär vi behöver för att leva ett rikt liv kan också ses som viktiga i vågskålen. Att västvärlden tar sig rätten i många fall att svälta ut befolkningen på Kuba eller starta anfallskrig och att Ryssland också startat anfallskrig mot Ukraina är en samlad bild där det ena inte urskuldar det andra. Men frågan kvarstår hur mycket kraft har vi att utan dubbla måttstockar agera för det som regeletiken påbjuder. Grundtips, rasistisk argumentation är ingen hjälp. Alla människors lika värde är det.

17. Tord B!
    Representanter för alla Europas stater utom Albanien och Andorra skrev under Helsingforsslutakten, som sade att staternas gränser kan ändras i enlighet med internationell lag och genom överenskommelse. I vår bristfälliga värld har den utfästelsen ett värde.

    Jag begriper mig inte på det mesta i din kommentar, som tycks utmynna i att jag för ett dubbelt rasistiskt resonemang. Jag måste avstå från att svara; inte som demonstrativ vägran att samtala med dig, utan på grund av oförståelse.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.