Ludendorf, Hindenburg och Wilhelm II i bakgrunden. Nuland, Biden och Blinken i förgrunden (Montage: Redax)


Här på lindelof.nu kämpar några tappra personer för att rädda mig och andra från att hamna i diktatorernas fälla. Jag uppskattar emellertid deras försök, och tack vare dem är jag nu än mer övertygad om att de är inne på fel spår och att situationen i världen är mycket farligare än någon av oss ens kan ana. Att det hela kan sluta i den total kärnvapenkonfrontationen vill de helst inte ens diskutera.

Jag beklagar alla människor som på grund av nyhetsutmattning, ointresse eller brist på tid hålls okunniga om vad som händer på riktigt i detta krig mellan USA-världen (Ukraina) och Ryssland. Eftersom jag ägnar mycket tid (för mycket tid anser mina närmaste) att informera mig via andra kanaler vid sidan om DN och SR/SVT har jag en helt annan bild av läget än de flesta i min omgivning. Den som eventuellt undrar över varifrån jag hämtar mina uppgifter kan titta på listan över ”Läsvärt på nätet” på öppningssidan, fr a de engelskspråkiga.

En helgalen tankefigur jag bemötts med är att bristen på yttrandefrihet i Kina och Ryssland är så till den milda grad krigsdrivande att den måste lyftas upp över kärnvapenhotet. När jag t ex lade ut Jeffrey Sachs´ anförande som refererade till John F Kennedys tal 1961 om att till varje pris undvika en kärnvapenkonfrontation med Sovjet, avfärdades detta på följande märkliga sätt: ”Jag noterar att Knut L […] går till Förenta staterna för att hämta ´ett omistligt anförande´ (Sachs´anförande /KL) om hur dålig och farlig Förenta staternas politik är. Mina värderade meddebattörer har inte givit mig länkar till något motsvarande inifrån Ryssland och FR Kina om de staternas politik. Vilket i och för sig skulle kunna bero på att de staternas politik vore fredsfrämjande.”

Jag ska lämna dessa frågor nu och istället grovt teckna min bild av den nuvarande situationen.

Min aktuella lägesbild

Att krigets inledning var ett stort ryskt militärt fiasko är en grov förenkling. Ryssland gick in med stora styrkor mot huvudstaden Kiev. Efter att USA-världen vägrat att ens diskutera med Ryssland om en ny europeisk säkerhetsordning i december 2021 försökte Ryssland på detta (olagliga) sätt bryta dödläget för att snabbt tvinga fram förhandlingar med Kievregeringen, vilket också skedde. Ett avtal skrevs under av både Ukraina och Ryssland i Istanbul i mars 2022 som innebar: inget ukrainskt Natomedlemskap, begränsning av Ukrainas krigsmakt, Krim till Ryssland, självstyre för Donbass och sedan möjlighet för Ukraina att ansöka om EU-medlemskap. Men detta avtal stoppades av Väst (USA – Boris Johnsson). Ukraina fick alltså inte själva bestämma och Ryssland blev grundlurade.

Så långt hade den ryska militära operationen rent politiska motiv och styrdes av Putin. Därefter drog sig de ryska styrkorna tillbaka till östra delarna (de fyra oblasten som utgör landbrygga till Krim) och professionella militärer tog över kriget och inledde en systematisk upprustning och har idag, trots mycket larmande om framgångsrika ukrainska offensiver, full kontroll över landbryggan till Krim mellan Svarta havet och floden Dnepr, full fart på sin vapenproduktion och mobilisering av soldater. De har byggt starka försvarslinjer, är välbeväpnade, har effektiva försörjningslinjer samt stora reserver av vapen och soldater i beredskap.

Mot detta står Ukraina med en hårt prövad armé efter enorma materiella och personella förluster, som hela tiden attackeras av allt effektivare ryska robotar, artilleriattacker, helikoterbombningar, flyg- och drönarattacker. Talet om att USA-världens avancerade vapen skulle innebära vändningar och få ryssarna att fly har gång på gång visat sig inte stämma. Ukrainarna förmår inte hålla samman sina styrkor, har en irrationell ledning, interna slitningar, en frånvarande överbefälhavare, enorm korruption… Det enda de har är en stark stridsvilja i de västra delarna för att försvara hela sitt land ända till Krim. Men även den är kraftigt överdriven i västpressen. Mest av allt vill säkerligen de allra flesta ukrainare – i både väst och öst – ha ett slut på det pågående helt meningslösa dödandet.

Diplomatiska initiativ

Nu börjar det komma diplomatiska initiativ. Häromdagen var USA:s utrikesminister Blinken i Kina. Han tillstod då att USA står fast vid överenskommelsen från 1972 mellan USA och Folkrepubliken Kina (PRC) om den så kallade ”ett Kina-politiken” (USA erkände då – 27 år efter andra världskriget – att Fastlandskina och Taiwan var ett och samma land). Men Blinken fick kalla handen från Kinas höga företrädare om att försöka påverka Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraina. Kina vek sig inte en tum från vad man sagt hela tiden under denna konflikt. Hur detta kommer att tas emot i Washington får vi se. Biden kallade Xi Jinping för diktator på ett valmöte dagen efter Blinkens hemkomst, så det ser mörkt ut. I USA:s regering vet den ena handen inte vad den andra gör, de verkar kraftigt okoordinerade.

En delegation av ledare från afrikanska länder, med Sydafrikas president Ramaphosa i spetsen, har rest runt till de närmast inblandade i konflikten och försökt lobba för fredsförhandlingar. I Polen blev de inte ens insläppta, de tvingades sitta kvar i flygplanet och vänta i nio timmar. I Kiev hade de resultatlösa samtal med Zelensky och i Moskva blev de väl mottagna, de fick träffa Putin som förklarade att förhandlingar är otänkbara så länge man riskerar att bli grundlurad av USA-världen, som man blev i krigets inledning.

Offensiven och situationen i USA

Det står nu alltmer klart att den stora motoffensiven är en katastrof för Ukraina. De lyckas inte bryta igenom det ryska försvaret på något ställe. Offensiven når inte ens fram till ryssarnas främsta befästningslinje. De anfallande drabbas av enorma mänskliga och materiella förluster redan i den grå zonen, som är ett slags evakuerat ingenmansland. De sofistikerade Leopardstridsvagnarna ligger i högar som utbränt skrot.* Det här blir allt svårare att dölja för omvärlden, fast man gör sitt bästa. Offensiven kommer att bli ett monumentalt misslyckande, ja en katastrof på alla plan.

Inom ukrainska ledarkretsar – militära och inom underrättelsetjänst – har det funnits allvarlig tveksamhet om den stora motoffensiven. Några förstod tidigt att det finns en gräns för att lyckas mot en fiende som Ryssland. Offensiven verkar vara framtvingad av USA och dess närmaste allierade som betalning för alla vapen man bistått med och för att ge Biden en framgång inför presidentvalet. Man kräver nu resultat. Zelensky har länge suttit i denna kniptång.

Men i Vita huset driver Biden och hans närmaste (the neocons) på för eskalering. Misslyckas offensiven måste man istället inrikta sig på ett förlängt krig, kanske med flyg (F16, JAS-Gripen…). Man föreställer sig fortfarande att västerländska vapen är så överlägsna att till slut kommer ryssarna att krokna.

Inom USA:s militär och underrättelsetjänst finns tvivel på det förnuftiga i att bränna alla resurser på Ryssland, när det är huvudfienden Kina man borde koncentrera sig på. De vill göra upp med Putin och ladda upp mot Kina istället, vilket torde vara ett ännu mer omöjligt projekt. Det är ungefär denna linje som förs av Donald Trump. Det enda som skulle kunna få Biden att vinna valet verkar vara att först nå någon slags seger i Ukraina. Men efter den misslyckade motoffensiven ser det mörkt ut. Därför gör de nu allt för att få Trump dömd till ett långt fängelsestraff, få republikanerna att splittras och på så sätt få Biden återvald. Men det är ett mycket högt spel, inte minst med tanke på sonen Hunter Bidens tidigare eskapader och familjens djupa inblandning i ljusskygga Ukrainaaffärer i krigets upptakt.

Ekonomin

Västs generalplan var att rusta Ukraina till tänderna och när kriget väl kommit igång införa drakoniska sanktioner mot Ryssland och knäcka dem ekonomiskt. Hörde idag att EU beslutat om sitt 11:e sanktionspaket, trots att sanktionsvapnet visat sig i det närmaste verkningslöst. Ryssland har löst sina ekonomiska problem med handel under radarn och ökad handel österut. Ryssland har också kvar sin industriella kapacitet och kan förse sin egen krigsmakt med fungerande, väl beprövade vapen. Ryssland har en ekonomi i god ordning och rubeln håller sitt värde. Istället lider framför allt Europas länder, av energibrist, råvarubrist, matbrist, gödningsmedlesbrist, inflation och recession.

Vapenindustrin i Väst är den enda som gynnas och som tjänar massor av pengar. Fast den är inte strukturerad för krigsförhållanden, eftersom den verkar under marknadslagar för fredsförhållanden. Det mesta av tung industrin som fanns i USA och Europa efter andra världskriget är nu till stora delar utraderad och kan inte sättas på fötter igen utan enorma uppoffringar.

Världsordningen

Att en ny världsordning efter den så kallade ”transatlantiska eran” håller på att formas, verkar för många obegripligt. Men det är äntligen så att den del av världen som sedan slutet av 1800-talet lidit under europeisk kolonialism och nykolonialism håller på att resa sig ur förnedringen. Asiens giganter, Ryssland, Kina och Indien samt Afrika och Latinamerika kliver äntligen fram ur skuggorna i egen rätt. Det är detta som kallas en ny multipolär världsordning. Det är detta USA-världen med alla medel motsätter sig. Det var detta de fruktade skulle kunna ske om de gick med på förhandlingar med Ryssland om en ny europeisk säkerhetsordning i december 2021. Istället fick de sitt krig med Ryssland, som de var övertygade om att de skulle vinna. Men, det visade sig som sagt vara en monumental missbedömning.

Slutet närmar sig

Slutet närmar sig alltså – i dubbel bemärkelse. Det kan bli det alla till varje pris borde försöka undvika, alltså vad Kennedy och Chrustjev i samförstånd lyckades undvika 1961 – en kärnvapenkonfrontation. Men låt oss tänka bort det just nu och istället konstatera att man inte kan fortsätta mycket längre med nuvarande intensitet, eftersom Västs resurserna håller på att sina. Men slutet kan se ut på många olika sätt beroende på hur USA agerar efter att motoffensiven misslyckats, alla med risk för mer eller mindre katastrofala följder. Jag skissar några.

Kanske politiska krafter i USA till sist inser – liksom kejsar Wilhelm II, Ludendorf och Hindenburg i Tyskland 1918 – att slaget faktiskt är förlorat på grund av att resurserna är slut och därmed föreslår eld upphör och förhandlingar i någon form. I Tyskland 1918 hade revolution då utbrutit, vilket idag inte verkar aktuellt i Europa eller USA. Dessa goda krafter är således ännu svaga, så denna utgång är i dagsläget osannolik.

En annan möjligheten är att Väst skickar soldater från forna Sovjetstater in i Ukraina och att man ger dessa flygunderstöd från europeiska Natostater. Denna möjlighet är också osannolik, främst för att de europeiska länderna knappast kommer att gå med på det, samt för att det skulle kunna leda till eskalering till taktiska kärnvapen.

En tredje och kanske den mest troliga möjligheten är att kriget fryser fast vid nuvarande frontlinje för att Väst må samla krafter till en oviss framtid. Det kan innebära ett långvarigt ekonomiskt utnötningskrig med katastrofala följder för EU:s länder.

En fjärde möjlighet – efter att Ukraina tömt sina resurser i den misslyckade motoffensiven – är ett ryskt anfall för att definitivt knäcka Ukrainas krigsmakt. Ett sådant anfall skulle säkert kunna bli framgångsrikt rent militärt, men vad som skulle kunna vinnas med det är ändå svårbedömt. Kanske även det kan provocera fram kärnvapenanvändning.

Dystert minst sagt. Låt oss hoppas på en växande fredsrörelse och att förnuftiga krafter i USA och Europa – likt i Tyskland 1918 – måtte inse att slaget faktiskt är förlorat.

Det dystra världsläget till trots önskar jag alla läsare en skön midsommar.

* Tillägg 23 juli 16:19: Läser på Regeringens hemsida den 24 februari 2023: ”Sverige avser också bidra med upp till 10 stridsvagnar av modell Leopard 2 (stridsvagn 122).” Dessa kanske nu är skrot i Ukraina.

Föregående artikelVarifrån kommer hotet mot Sverige?
Nästa artikelMitt politiska liv… (del 22) – Paus från FiB/K
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

37 KOMMENTARER

  1. Bra analys av läget Knut L. Jag delar den helt och hållet.

    Nu kommer du säkert, som vanligt kan tilläggas, att råka ut för meningslösa kommentarer om hur du formulerar dig, vilka ord du använder och annat trams.

    En seriös debatt om sakfrågorna, hade varit spännande, men tyvärr tvivlar jag på att den kommer att materialiseras. Ingen av imperialismens försvarare verkar ha kapacitet för en sådan. Längre än pubertala tillmälen och spridande av lika ensidig som ologisk och obevisad propaganda har jag knappt sett någon av dom prestera och då har jag ändå lagt mycket tid på att försöka debattera i både DN, GP och Kvartal, plus bloggar som denna.

    Motståndaren må vara välorganiserad, men dom sakliga argumenten lyser med sin frånvaro.

  2. Det blev en ”lång” läsning midsommaraftons morgon om läget i det hårt drabbade Ukraina.
    Men icke förty intressant att ta del av och fundera över med tanke på vilka förödande krafter som medverkar i detta öppna krig mellan kärnvapenbärande makter, även om det i ena fallet sker via ombud.

    Frågan som måste ställas är hur långt kommer USA att försvara sin ekonomiska maktposition. Är man beredd förstå att jordens yta är större än Förenta Staternas landområde och att samarbete krävs i denna svåra tid om klimatets förödande katastroftillstånd.

    Och i det sammanhanget måste ett eget maktintresse och kontroll över andra länders ekonomi och råvarutillgångar varhelst på denna jord vara underordnad kommande generationers framtida möjligheter till att bygga sina goda samhällen. Kan låta något pretentiöst men så enkelt är det om man försöker börja där.

    Det har funnits många röster i nutidshistoria som varit framträdande och talat om en världsordning där vapen egentligen aldrig leder till en bestående fred. Jag tänker då bland annat på dem verksamma i Sverige för att nämna Elin Wägner, Dag Hammarskjöld Olof Palme och inte minst Tage G Peterson.

    Samtidigt var befinner sig Socialdemokraternas fredsvänner i denna tid då dom behövs som allra mest?

  3. En utmärkt sammanfattning av den bild jag skaffat mig av begriplig information från många källor runt om i världen.

  4. Ber att med eftertryck få instämma i Anders Åbergs och Olle Pålssons uppskattning. På en enda punkt vill jag anmäla avvikande uppfattning. I grunden är världsläget inte dystert, Knut L. Du beskriver det bra själv: de reaktionära krafterna jorden över är på defensiven, och de progressiva krafterna är på offensiven.

    ”Det råder stor oreda under himlen; läget är utmärkt!” Detta var ett av Anders Perssons favoritcitat. Hade han levt idag hade han nog ringt mig för ett samtal och åter framfört citatet.

    Tänk nu på din ålder Knut L, och dansa inte för häftigt runt stången. Däremot kan du sjunga med i Mikael Wiehes sång om våra efterkommande.

  5. Knut L!
    Du skrev: ”Att det hela kan sluta i den totala kärnvapenkonfrontationen vill de helst inte ens diskutera”. Ordet ”de” är oftast = ”Jan Arvid Götesson”, så jag svarar för ”dem”. Givetvis tänker jag på det, och diskuterar gärna det. Men det är så, att en mycket stor del av världens medborgare inklusive jag, inte delar din farhåga om kärnvapenkatastrof.

    En allmän synpunkt: när medborgare har talat länge om vilket ämne som helst, till exempel ”tiggeri skall förbjudas / inte förbjudas”, då har de ju olika grundade uppfattningar, och kommer inte längre i samtalet för stunden. Du menar tydligen att vi som tycker annorlunda inte tänker, och att vi är lättsinniga, om kärnvapenkrigsrisk och annat. Nyss så klagade du på att dina åsikter ”nedvärderas”, men det gör du själv.

    Ditt stycke som börjar ”En helgalen tankefigur” är konstigt. Jag säger inte ”att bristen på yttrandefrihet i [Folkrepubliken] Kina och Ryssland är så till den milda grad krigsdrivande att den måste lyftas upp över kärnvapenhotet”. Jag diskuterar ju inte kärnvapenkrigsrisken, eftersom jag (liksom milliarder andra) bedömer att den är liten. Bristen på yttrandefrihet i Folkrepubliken Kina och Ryssland, som ett problem som bidrager till dålig politik gentemot Ukraina, diskuterar jag för sig. Du må tycka att jag har fel om att kärnvapenkrigsrisken är låg, och om att skadeverkningarna av bristande yttrandefrihet i de eurasiatiska makterna är stora, men det är bara i dina tankar som de två sakerna kopplas ihop till en ”helgalen tankefigur”.

    Fast min mening med lydelsen ”Vilket i och för sig skulle kunna bero på att de staternas [Rysslands och FR Kinas] politik vore fredsfrämjande” var dålig, eftersom det var ett slags ironi. Jag tror inte att bristen på intern kritik i Ryssland beror på att ingen rysk krigspolitik finns att kritisera, utan på att åsiktsbildningsfriheten i Ryssland är krossad.

    Där finns människor som inte inhämtar så mycket information om Kriget i Ukraina, det stämmer. Din text ger intrycket att du i dina tankar slirar från de oinformerade till oss som läser och lyssnar brett, men inte tycker som du; att du ser oss som samma oinformerade massa. Jag skaffar mig till exempel ett hum om vad brottslingarna Alexander Mercouris och Scott Ritter säger. Dina källor, som du länkar till under ”Läsvärt på nätet” läses nog inte så mycket av DN:s ledarsida, det är sant, men vi som talar med dig är bekanta med den delen av offentligheten. Ingen förnuftig person skjuter ifrån sig uppgifter till exempel om att Ukraina har stora förluster och har större funktionsproblem än i hjältereportagen. Men alla är inte så säkra på att vi kan spå framtiden som du.

    För ett år och en vecka sedan skrev du: ”Kriget är snart slut […] Striden i och runt den strategiska staden Sieverodonetsk verkar vara slutstriden.” Det var ju en misslyckad spådom. Varför är du så säker på att du har rätt, med ett sådant facit på dina tidigare spådomar?

    Till slut en fråga om detta: ”en fjärde möjlighet […] är ett ryskt anfall för att definitivt knäcka Ukrainas krigsmakt. Ett sådant anfall skulle säkert kunna bli framgångsrikt rent militärt, men […] kanske även det kan provocera fram kärnvapenanvändning”. Menar du att Västvärlden skulle provoceras att tillgripa kärnvapen om Ryssland ryckte tillräckligt långt västerut?

  6. Jan Arvid G!
    Jag vill ta dina kommentarer på allvar. Men har sagt att jag inte ser någon mening med att upprepa mina åsikter gentemot dig i all oändlighet. Ord står mot ord mellan oss om världsläget. Det är som sagt för länge sedan glasklart. Kan vi inte lämna den diskussionen där?

  7. GP sprider nu Zelenskys desperata konspirationsteori om att Ryssland planerar en ”terrorattack” vid det stora kärnkraftverket i Zaporizjzja.

    Detta är synnerligen oroande, då det indikerar att Zelensky själv planerar en sådan attack för att sedan anklaga Ryssland, enligt numera regelbundet återkommande mönster.

    Sannolikt kan han inte genomföra en sådan ”falseflag” operation utan Washingtons godkännande, men i takt med att västvärldens alla fantastiska vapen slås i spillror på slagfältet, så ökar nog också riken för att USA skall ge Zelensky grönt ljus.

  8. Knut L! Jag höll uttryckligen med om detta: när en fråga är diskuterad, och ståndpunkterna tydliga, då kan samtalet avstanna. Jag tog bara upp saker du skrev, som jag tyckte var konstiga och otydliga. Men strunt i dem också.

    Fast min avslutande fråga gällde en ny åsikt från din sida, om jag minns rätt, värd att få ett svar. Menar du att Västvärlden skulle provoceras att tillgripa kärnvapen om Ryssland ryckte tillräckligt långt västerut?

  9. Vad bör göras?
    Knut L:s hållningssätt till det ryska kriget mot Ukraina, låt oss aldrig glömma den sanningen, och risken för ett kärnvapenkrig liknar åskådaren vid en brand eller ett drunkningstillbud. Han analyserar och oroas men blir så lamslagen att han enbart förmår att ropa till de omkringstående att ingripa och för Guds skull (eller vem man nu tillber) göra nått utan att säga vad. Hotbilderna är storslagna och många, men förslagen till lösning få om några alls.

    Att känna oro eller i vart fall vara bekymrad över risken för ett kärnvapenkrig är i sig tillräckligt skäl att tala om det och att vilja göra något för att förhindra en sådan global katastrof. Men som inte bara kvantfysiken utan också politiken lär oss, en handlings reaktioner och konsekvenser kan vara svåra för att inte säga omöjliga att förutse.

    Låt oss ändå föreställa oss att Ukraina lägger ner vapnen och försvar av hela sitt lands fred, frihet, demokrati, politiska och territoriella suveränitet. Vad skulle det vara en garanti för? Är det alls säkert att det ryska erövringskriget skulle upphöra? I så fall på vilket sätt med vilka konsekvenser?

    Sannolikt inget kärnvapenkrig, i vart fall inte denna gång. Men om hotet om ett kärnvapenkrig gjorde det denna gång möjligt för Ryssland att annektera land och folk och ekonomiska tillgångar, vad säger då att det inte kan återupprepas (också av andra med kärnvapen). Inget tycks ju hända om man bara hotar tillräckligt trovärdigt med kärnvapen.

    Detta är inte bara ett filosofiskt dilemma utan ett reellt politiskt problem inte bara för Knut L utan för hela mänskligheten. Att stapla analyser på hög och för att låna Bertil C:s uttryck ”ägna sig åt politisk arkeologi och navelskåderi” stillar kanske den egna oron, men knappast mer än så.

    Det vore gott om redaktören för lindelof.nu kunde gå vidare från sina återkommande oroliga betraktelser till att istället stimulera till ett meningsutbyte om vad vi alla tillsammans kan göra. Inte bara hoppas att andra ska hitta på nått att göra.

  10. Jan Arvid G!
    Det kan varken du eller jag ha något svar på. Ingen kommer att erkänna att man var först.

  11. Det bör göras!

    Varför tar jag inte mina egna ord och förslag på allvar och börjar skissa på vad som bör och kan göras? Det är en berättigad fråga.

    Men, våra roller här är så fastrotade att inget tycks förmå att skapa oreda i den stabila rollfördelningen och det normala förloppet (vilket tyvärr gör lindelof.nu alltmer förutsägbart och tyvärr också ointressant).

    Någon skriver en text, strax följer kritiska anmärkningar och frågor. Lika vanligt är tyvärr floder av instämmanden och beröm, oftast tyvärr i form av långa och hurtiga hejarop till ingen verklig nytta än en ”feel good”-stämning. Så ock idag. Är det vad världen behöver?

    Texter och inlägg jag gjort med fakta och frågor, resulterar sällan i annat än kritik och motfrågor, men också lansering av helt andra ämnen och frågor. Därför min uppmaning till redaktören att gå vidare från de återkommande analyserna till texter om ”vad bör göras”. Kanske kan det bryta det trista dödläget i detta lilla hörn på internet?

  12. Bra sammanfattat Knut L! En liten fundering med anledning av ditt påstående ”De sofistikerade Leopardstridsvagnarna ligger i högar som utbränt skrot”. Leoparden är säkert en alldeles utmärkt stridsvagn, dock kan även sådana bekämpas.

    Tyskarna var i högsta grad ovilliga att låta vidareexportera Leoparden som tillverkats hos dem. Flera Natoländer inklusive vårt eget land har på Zelinskiregimens och Washingtons uttalade önskemål visat sig villiga att sända delar av sina stridsvagnsförband till Ukraina. Fattas är det tyska godkännandet och Washington trycker på de senare om leveranstillstånd. Tyskarna är naturligtvis medvetna om det grundläggande i Förenta staternas utrikespolitik sedan slutet av andra världskriget – krig mot ryssarna ska föras i Europa av europeiska stater med amerikanskt bistånd.

    För att slippa ur leveranskravet eller dra in även Förenta staterna i leverans av offensiva vapensystem kräver tyskarna att USA ska sända sina Abrams-stridsvagnar till Zelinski, vilket de varit mycket ovilliga att göra. Till slut går Washington med på att göra så och tyskarna häver förbudet mot export av Leopard-stridsvagnarna. I dag ligger en del av dessa som utbränt skrot på Ukrainas åkrar, men var håller Abrams-stridsvagnarna hus? Har varken sett bilder, filmer eller rapporter om dessa amerikanska pansarjättar i Ukraina.

    Kommer att tänka på när Schulz, skamfyllt tyst, står bredvid president Biden när han omtalar att Förenta staterna kommer att ödelägga Nordstreams gasledningar. Blev tyskarna kuvade och lurade än en gång, undrar när de ska säga stopp – samma undran jag hyser över vår egen förmåga att avvisa den Natostödda anslutningskuppen.

  13. En fråga jag har funderat över och ställt i olika sammanhang utan att få svar är:
    När Ukraina och Georgien ställdes Nato-medlemskap i utsikt i Bukarest 2008, vad hade Nato-sidan föreställts sig skulle ske med Sevastopol, rysk och sovjetisk flottbas sedan 1783? Hade man överhuvudtaget tänkt?

    Så långt vill jag ge Knut L och andra här i spalterna rätt i deras kritik av Natos agerande, liksom jag mer än gärna skriver under på analysen av en ny världsordning – vi står i en tid av underbar förändring för att tala med Yassir Arafat i FN 1974, om än det underbara ännu låter vänta på sig.

    När det är sagt så blir resten av de flesta skribenters förståelse för, gränsande till försvar av, det ryska anfallskriget alltmer besynnerligt. Om det ryska angreppet mot Kiev inte var ett stort fiasko, vad var det så? En vällyckad ”speciell operation”? Knut L:s påstående att både Ryssland och Ukraina skulle ha varit eniga om och undertecknat ett avtal i Istanbul i mars 2022 kan jag inte finna belägg för. Att utnämna Jeffrey Sachs till sanningsvittne med mannens förhistoria från ryskt 1990-tal i minne stärker inte argumentationen.

    Om framtiden vet jag mycket lite, men kan inte se att andras tidigare förutsägelser här har varit mer träffsäkra.

    Knut L har all rätt att stänga diskussionen med dem som inte delar hans världsbild, det är hans forum. Men det vore trist om spalterna här reduceras till en bekräftelsebubbla. Utvecklingen av Pål Steigans steigan.no manar inte till efterföljd.

  14. Peter P!
    Ukrainas demokrati och politiska integritet skriver du. Var hittar du sådant i ett land som förbjudit all opposition utom den högerextrema och vars ekonomi och politik styrs helt från Washington?

    Frågan vad som bör göras är i grunden ganska enkel och svaret är att arbeta för att ta vårt land ur den amerikanska imperialismens klor och slänga Nato-ansökan i papperskorgen.

    Det svåra är att nå ut med det budskapet när alla större medier är kapade av krigets apologeter.

  15. Jag har under ett par dagar umgåtts intensivt med ryssar, som både bor i och utanför Ryssland, tillsammans med min ukrainska hustru.

    Några reflektioner:
    Varför blev den ryska attacken mot Kiev ett fiasko? En sex mil lång militärkollon stod i Vitryssland och väntade på klartecken att angripa Ukraina. Den vitryska lokalbefolkningen bytte bränsle från de ryska militärfordonen mot ”samagonka” (säkerligen framställd på potatis). När ryssarna väl fick marschorder körde bakfulla ryssar mot Kiev utan tillräckligt bränsle. Ukraina slog enkelt ut den 6 mil långa kolonnen med gamla sovjetiska vapen.

    Jag har varit tillräckligt mycket i Vitryssland för att vara säker på att historien är synnerligen plausibel.

    Min fru var i Kiev för en vecka sedan. Inga strömavbrott, i motsats till besöket i januari. Fler och flera pratar nu enbart ukrainska med varandra, även vänner som pratat ryska med varandra i decennier.

    Min fru åker till Kiev med vara ryggsäck. För transporter i båda riktningarna anlitar hon ett par erfarna ukrainare som en gång i veckan kör mellan Stockholm och Kiev.

    Slutligen, om läsarna av lindelof.nu skulle höra vad några av ryssarna anser om tillståndet i Ryssland, inklusive åsikter om ”Putler”, så skulle de anses vara russofober.

    Glad midsommar! Om ryssarna skulle försöka använda kärnvapen finns det all anledning att tvivla på att de ens skulle fungera.

  16. Staffan D!
    Vill bara påpeka att jag inte vill stänga diskussioner med dem som inte delar min världsbild. Däremot försöker jag styra in diskussioner på de frågor jag tycker leder framåt. Diskussioner som däremot tenderar att gå i cirklar eller hamna i form- och detaljkäbbel. Personliga påhopp tar jag bort direkt (i de allra flesta fall). Allt detta för att hindra att vi hamnar i en ekokammare (”bekräftelsebubbla” – bra uttryck!). Men det är inte lätt. Alldeles för få deltar i diskussionerna. Men många av de få som deltar bidrar å andra med mycket som är intressant.

    När det gäller krigets inledning med den massiva marschen mot Kiev var det förstås ett misslyckande. Denna i grunden ”politiska” manöver ledde inte till önskat resultat – ett fredsavtal. Men fortsättningen har från Rysslands utgångspunkt varit militärt framgångsrikt. Politiskt står det och väger fortfarande. Lyckas man stoppa Natos utvidgning är det t ex en stor framgång.

    Vad som stod i avtalat (och att det undertecknades) i Istanbul mars 2022 har jag från Alexander Mercouris på the Duran (alldeles nyligen). Kanske någon kan hjälpa till att bekräfta detta. Det kan förstås vara fel, för allt som framförs kan man inte få bekräftat som absolut sanning (fakta). Mycket är underställt vårt omdöme.

  17. En bra sammanfattning av Ukrainakriget som jag i huvudsak delar!

    Systemmedia går inte att lita på så jag har hämtat den mesta informationen från nätet genom att lyssna på bland andra Scott Ritter och Douglas Macgregor. De verkar inte särskilt oroade över kärnvapenhotet, som visserligen finns och kan förinta jorden flera gånger om, men just därför inte heller kommer att realiseras, eftersom alla är medvetna om att ingen skulle överleva.

    Konventionella vapen räcker mer än väl för att Ryssland skall besegra Natos krigare i Ukraina, vilket man i princip redan har klarat av.

    Hur det slutar går inte att veta, men det bästa för Ryssland vore antagligen att inta hela Ukraina fram till polska gränsen, insätta en provisorisk regering med återuppbyggnad och omskolning av ukrainarna på programmet. En ny och för Ryssland gynnsam säkerhetsordning tecknas för Ukraina med Europa. De som blir kvar i en mindre del av det nuvarande Ukraina kan därefter få bilda en till Ryssland fredligt sinnad och neutral stat. Inga anhängare av Stephan Bandera kan lämnas kvar och bilda embryot till framtida fientligheter. Ett mödosamt arbete som kommer att ta decennier.

  18. Knut L!
    Jag kan icke reda ut ditt svar på min fråga ”Menar du att Västvärlden skulle provoceras att tillgripa kärnvapen om Ryssland ryckte tillräckligt långt västerut? Du svarade att vi icke kan veta ity att ”ingen kommer att erkänna att man var först”.

    Ditt svar om bevisfrågan efter en utbruten kärnvapenstrid har inget med min fråga att göra. Jag frågade huruvida du bedömer att Västvärldens (Förenta staternas) ledare (inklusive ledare som komma till makten inom en förutsebar framtid) i sin strategiska planering och i sina personliga egenskaper ligger nära till hands att använda kärnvapen vid en motgång i Ukraina? Samma fråga kan ställas om Ryska federationens ledare. Jag bedömer att svaret är nej.

    En annan fråga med anledning av ditt svar är: Tror du att man kan dölja att man är först med att sätta in kärnvapen? (Om vi förutsätter att kriget varder begränsat, så att någon kan ställa frågan.) Du menar tydligen att ett kärnvapenkrig kommer att inledas under falsk flagg, oavsett vem som börjar. Då har du en lägre tanke om Vladimir Putin och andra ledare i Ryska federationen än vad jag har. Kärnvapnen kommer stormakterna att hålla ordning på genom ständig kommunikation, hur än konventionella krig rasar.

  19. Knut L!
    Nu undvek du en berättigad fråga igen, trots att frågan är ny, och inte kan kallas uttjatad.

  20. Jan Arvid G:s syn på att kärnvapenkrigsrisken är låg delar han med Zelensky, som vill syna korten för att se om Putin menar allvar. Nya röda linjer skall korsas. Påminner mig lite om resonemanget när AIDS var som mest aktuellt och botemedlen få. Man sa att risken att smittas är låg men konsekvenserna allvarliga om man smittas. Jag föredrog att inte chansa och trädde snällt på mig kondomer. Vad mer riskbenägna som Jan Arvid G och Zelensky väljer eller valde vet jag inte. Zelensky lär knappast svara men kanske Jan Arvid G?

  21. Okunnigt svammel av en imperialistlakej.

    Ska du inte skriva något korkat om Wagnergruppens myteri också?

  22. Knut L!
    Jag förstår inte hur du kan skriva ”lyckas man stoppa Natos utvidgning är det en stor framgång”. Det är ju exakt det man inte lyckats med. Putin har lyckats med konststycket att ändra Rysslands lugnaste gräns sedan 1944 till en gräns till Nato.

    Just nu hör jag på nyheterna att det verkar vara inbördeskrig på gång i Ryssland. Jag är inte förvånad.

  23. Prigozjin är på väg mot Kreml med sin armé idag denna lördag! Just nu förekommer inre strider i Ryssland! Frågan är om detta leder till en statskupp? Otäckt att krigets utveckling går åt det hållet.

  24. Herrar (för jag hör ingen annan i diskussionen) debattörer!

    Kärnvapen ska således skiljas från ”konventionella” krig. Men de är ju inte otänkbara. Och de har faktiskt använts i ett konventionellt krig förut. Glöm aldrig vika som är DE ENDA som tills nu faktiskt format en krigsstrategi där dessa vapen ingår och även använt dem. Visserligen har de inte använts igen, vilket kan tänkas bero på att de inte längre har monopol på dessa verkliga massförstörelsevapen. Och som vi här i Sverige också (naturligtvis som försvar) var i färd med att skaffa oss, innan den sedan halvtannat sekel gamla grunden för svensk utrikes- och försvarspolitik kom upp och återställde förnuftet i politiken.

    Gör er inte historielösa utan behåll det fulla medvetandet om vad som skett i världen!

  25. Undrens tid är inte förbi! Förnuftet överlevde & Prigozjin fick säga sitt i gårdagens kaosliknande situation i Moskva.

  26. Obama ville införa sanktioner mot Ryssland, men många var tveksamma. Efter Kievs ”utredning” om vilka som sköt ner MH17 ville alla straffa Ryssland. När fredsförhandlingarna var i Istanbul och Ryssland drog sig tillbaka från Kiev… kom spezialregemente Safari och städade upp i Butcha. Ryssland ville ha oberoende undersökningar om massakrerna men röstades ner i säkerhetsrådet av väst. Biolabben i Ukraina fick inte heller undersökas. Och alla vet om Nordstream, men förundersökningen pågår fortfarande… var svenska marinen inblandad som vid ubåtsprovokationerna i Hårsfjärden?

  27. John Helmer skriver från Moskva:

    ”President Vladimir Putin visade nyss för en grupp afrikanska ledare vad förhandlingarna i Istanbul i mars 2022 ledde fram till. Ett liknande fördrag kommer att föreslås och undertecknas av ukrainska militärer som besegrats på slagfältet, inte av politiker som är betalda och styrda av Washington.

    Innehållet kommer bestämmas av ryska militärer. De kommer beräkna vilka säkerhetsavstånd som krävs för att skydda Ryssland mot NATOs kanoner och terrorattacker in på ryskt område. Det är militära fakta som den ryska generalstaben har lång erfarenhet att beräkna, kartlägga och bygga försvarsanläggningar för – sedan sovjetarméns krig mot den USA-stödda mujahedin i Afghanistan.

    Sedan november har vi visat kartor över demilitariserade zoner i Ukraina och de ryska försvarslinjerna har stadigt flyttats västerut. De ukrainska strategiska reserverna – enheter som nyligen tränats och beväpnats av USA och NATO – går till anfall och förlorar. De lämnar då ukrainsk mark öppen för rysk framryckning.

    Vad som följer är en öppen fråga i Moskva om hur kartan skall ritas när den ukrainska offensiven ebbat ut och den ryska offensiven börjar.”

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.