Den pensionerade tyske toppgeneralen Harald Kujat har i en interessant intervju i Schweiziska tidskriften Zeitgeschehen im Fokus av Thomas Kaiser förklarat bakgrunden till kriget, och varför mer vapen till Ukraina inte kommer att leda till annat än ett förlängt krig med ökad risk för en direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland. Kujat är ovanligt frispråkig, vilket är praktiskt taget omöjligt idag bland europeiska och amerikanska politiker och medier i ledande medier.
Thomas Kaiser: Hur värderar du bevakningen av Ukraina i Mainstream media?
Harald Kujat: Ukrainakriget är inte bara en militär konflikt; det är också ett ekonomiskt och ett informationskrig. I detta informationskrig kan man bli deltagare i kriget genom att ta till sig information och argument som man inte kan verifiera eller bedöma på egen hand. I vissa fall spelar även moraliska eller ideologiska motiv in. Detta är särskilt problematiskt i Tyskland, eftersom det mest är ”experter” som yttrar sig i media, som inte har någon kunskap eller erfarenhet av säkerhetspolitik eller strategi, och som därför uttrycker åsikter som de hämtar från publikationer där andra ”experter” uttalat sig med lika dåliga kunskaper. Uppenbarligen sätter detta också politisk press på den federala regeringen. Debatten om leverans av vissa vapensystem visar tydligt många mediers avsikt att själva föra fram en politik. Det kan vara så att min oro över denna utveckling är en följd av min mångåriga tjänst i Nato, bland annat som ordförande i Nato-Ryssland-rådet och Nato-Ukrainas försvarschefskommission. Jag tycker att det är särskilt irriterande att så lite uppmärksamhet ägnas tyska säkerhetsintressen och farorna för vårt land till följd av att kriget eskalerar och eskalerar. Detta visar på bristande ansvar eller, för att använda en gammaldags term, en högst opatriotisk attityd. I USA, en av de två huvudaktörerna i denna konflikt, är hanteringen av Ukrainakriget mycket mer differentierad och kontroversiell, men alltid styrd av nationella intressen.
I början av 2022, när situationen vid gränsen till Ukraina blev allt mer kritisk, talade du med den dåvarande inspektören för marinen, vicegeneral Kai-Achim Schönbach, och stöttade honom i viss mån. Han varnade uttryckligen för en eskalering gentemot Ryssland och anklagade västvärlden för att ha förödmjukat Putin och att man borde förhandla med honom på lika villkor.
Jag kommenterade inte saken, utan för försökte skydda honom från okvalificerade attacker. Jag har dock alltid trott att detta krig borde ha förhindras och att det kunde ha förhindrats. Jag gjorde också ett offentligt uttalande om detta i december 2021. Och i början av januari 2022 publicerade jag förslag om hur förhandlingar skulle kunna uppnå ett resultat som var acceptabelt för alla sidor, för att undvika krig. Tyvärr blev det inte så. Kanske kommer frågan en dag att ställas vem som ville ha detta krig, vem som inte ville förhindra det och vem som inte kunde förhindra det.
Hur bedömer du den nuvarande utvecklingen i Ukraina?
Ju längre kriget pågår, desto svårare blir det att nå en förhandlingsfred. Den ryska annekteringen av fyra ukrainska territorier den 30 september 2022 är ett exempel på en utveckling som är svår att vända. Det är därför jag tyckte det var så beklagligt att förhandlingarna, som hölls i Istanbul i mars, avbröts efter stora framsteg och ett genomgående positivt resultat för Ukraina. I Istanbulförhandlingarna hade Ryssland tydligen gått med på att dra tillbaka sina väpnade styrkor till nivån den 23 februari, det vill säga innan attacken mot Ukraina inleddes. Nu yrkas det på ett fullständigt tillbakadragande gång på gång som en förutsättning för förhandlingar.
Vad erbjöd Ukraina i gengäld?
Ukraina hade lovat att avsäga sig Natomedlemskap och att inte tillåta stationering av utländska trupper eller militära anläggningar i landet. I gengäld bör de få säkerhetsgarantier från stater som de väljer. Framtiden för de ockuperade områdena skulle lösas diplomatiskt inom 15 år, med uttryckligt avsägelse av militärt våld.
Varför blev detta fördrag inte verklighet, som skulle ha räddat tiotusentals liv och besparat ukrainare förstörelsen av deras land?
Enligt tillförlitlig information ingrep den dåvarande brittiske premiärministern Boris Johnson den 9 april i Kiev och förhindrade själva undertecknandet. Hans resonemang var att västvärlden inte var redo för ett slut på kriget.
Det är upprörande det som då utspelades, och som den godtrogne medborgaren inte har een aning om. Förhandlingarna i Istanbul var välkända och att en överenskommelse var på väg att nås, men från den ena dagen till den andra blev det alldeles tyst.
I mitten av mars rapporterade till exempel brittiska ”Financial Times” om framsteg. Motsvarande rapporter förekom även i några tyska tidningar. Det rapporterades dock inte om varför förhandlingarna misslyckades. När Putin tillkännagav partiell mobilisering den 21 september nämnde han för första gången offentligt att Ukraina hade svarat positivt på ryska förslag i Istanbulförhandlingarna i mars 2022. ”Men”, sa han bokstavligen, ”en fredlig lösning passade inte västvärlden, så den beordrade faktiskt Kiev att upphäva alla överenskommelser.”
Om detta teg vår press. Till skillnad från till exempel amerikanska medier. ”Foreign Affairs” och ”Responsible Statecraft”, två välkända tidskrifter, publicerade mycket informativa rapporter. Artikeln i Foreign Affairs skrevs av Fiona Hill, en före detta före detta anställd i Vita huset och medlem i National Security Council. Hon är mycket kompetent och absolut pålitlig. Mycket detaljerad information publicerades redan den 2 maj i den regeringsvänliga «Ukrainska Pravda».
Har du någon mer information om denna groteska händelse?
Det är känt att det väsentliga innehållet i utkastet till avtal är baserat på ett förslag från den ukrainska regeringen den 29 mars. Många amerikanska medier rapporterade också om detta. Jag har dock fått veta att tyska medier inte var villiga att ta upp ämnet trots att de hade tillgång till källorna.
I en artikel säger de: ”Bristen på säkerhetspolitisk framsynthet och strategiskt omdöme i vårt land är skamligt.” Vad menar du med det?
Låt oss ta tillståndet i Bundeswehr (tyska krigsmakten) som exempel. 2011 genomfördes en Bundeswehr-reform, den så kallade nyorienteringen av Bundeswehr. Nyorientering innebar att lämna det konstitutionella mandatet för nationellt och alliansförsvar för övergång till internationella insatser. Skälet som angavs var att det inte längre förelåg någon risk för ett konventionellt angrepp på Tyskland och dess Natoallierade. Försvarsmaktens storlek och struktur, utrustning, beväpning och utbildning inriktades på utlandsuppdrag. Väpnade styrkor med förfogade över förmåga att försvara landet och dess allierade kunde också utföra så kallade stabiliserinsatser, vilka den federala regeringen och parlamentet själva kunde besluta om i enskilda fall. Omvänt är så inte fallet, eftersom angriparen avgör om fallet med nationellt och alliansförsvar föreligger. Bedömningen av situationen då var hur som helst fel. USA:s ensidiga upphävande av ABM-fördraget 2002 markerade en strategisk vändpunkt i relationerna med Ryssland. Den politiska vändpunkten var Nato-toppmötet i Bukarest 2008, då USA:s president George W Bush försökte få Ukraina och Georgien inbjudna till att gå med i Nato. När han misslyckades med det, inkluderades i kommunikén ändå en vag utsikt om anslutning för dessa länder, vilket är vanligt i sådana fall.
Utifrån denna utveckling mellan Ryssland och USA, ser du ett samband med den nuvarande krisen?
Även om risken för en konfrontation mellan Ryssland och Nato är uppenbar för alla till följd av kriget i Ukraina, fortsätter Bundeswehr att avväpnas, till och med kannibaliseras, för att frigöra vapen och militär hårdvara till Ukraina. Vissa politiker motiverar till och med detta med det orimliga argumentet att vår frihet försvaras i Ukraina.
Varför tycker du att detta är ett orimligt argument? Alla argumenterar så, även chefen för den schweiziska utrikesavdelningen, Ignazio Cassis.
Ukraina kämpar för sin frihet, för sin suveränitet och för landets territoriella integritet. Men de två huvudaktörerna i detta krig är Ryssland och USA. Ukraina kämpar också för USA:s geopolitiska intressen. Eftersom deras uttalade mål är att försvaga Ryssland politiskt, ekonomiskt och militärt i sådan utsträckning att de kan vända sig mot sin geopolitiska rivaler, den enda som kan äventyra deras överhöghet som världsmakt, d v s Kina. Dessutom är det i högsta grad omoraliskt att lämna Ukraina ensamt i sin kamp för vår frihet genom att bara tillhandahålla vapen som förlänger blodsutgjutelsen och ökar förstörelsen i landet. Nej, det här kriget handlar inte om vår frihet. Kärnproblemen varför kriget uppstod och fortfarande pågår, även om det kunde ha tagit slut för länge sedan, är något helt annat.
Vad tror du är kärnproblemet?
Ryssland vill förhindra att den geopolitiska rivalen USA får en strategisk överlägsenhet som äventyrar Rysslands säkerhet. Vare sig det är genom Ukrainas medlemskap i det USA-ledda Nato, vare sig det gäller stationering av amerikanska trupper, lagring av militär infrastruktur eller gemensamma Nato-manövrar. Utplaceringen av det amerikanska systemet, alltså Natos ballistiska missilförsvarssystem i Polen och Rumänien är också en nagel i ögonen på Ryssland, eftersom Ryssland är övertygat om att USA skulle kunna använda dessa uppskjutningsanläggningar för att eliminera ryska interkontinentala strategiska system och därmed äventyra den strategiska kärnvapenbalansen. Minsk II-avtalet spelar också en viktig roll. Där åtog sig Ukraina att genom en konstitutionell ändring till slutet av 2015 ge den rysktalande befolkningen i Donnass och regionen större autonomi, minoritetsrättigheter, vilket är standard i Europeiska unionen. Det råder nu tvivel om huruvida USA och Nato var beredda att seriöst förhandla om dessa frågor före den ryska attacken mot Ukraina.
I sin bok Am Abgrund (2015) visar Wilfried Scharnagl tydligt att västerländsk politik är en otrolig provokation och att om EU och Nato inte ändrar kurs kan en katastrof inträffa.
Ja, det får man räkna med. Ju längre kriget pågår, desto större är risken för expansion eller eskalering.
Det hade vi redan under Kubakrisen.
Det var en liknande situation.
Hur bedömer du beslutet att leverera Marder-stridsvagnar till Ukraina?
Vapensystem har styrkor och svagheter på grund av tekniska egenskaper och därmed – beroende på soldaternas utbildningsnivå och respektive operativa ramvillkor – ett visst operativt värde. I kombinerad vapenstrid samverkar olika vapensystem i ett gemensamt lednings- och informationssystem, varvid svagheterna i ett system uppvägs av andra systems styrkor. Med låg utbildningsnivå på operativ personal eller om ett vapensystem inte används tillsammans med andra system i ett funktionellt sammanhang och driftförhållandena kanske är svåra blir det operativa värdet lågt. Detta innebär att det finns en risk att system slås ut i förtid eller till och med riskeras att vapnen hamnar i motståndarens händer. Detta gäller aktuella situationen där moderna västerländska vapensystem används i Ukrainakriget. I december påbörjade Ryssland ett omfattande program för att utvärdera de tekniska och operativt-taktiska parametrarna för beslagtagna västerländska vapen för att öka effektiviteten i den egna krigföringen och vapeneffektiviteten.
Därtill kommer den grundläggande frågan om förhållandet mellan medel och mål. Vilket syfte ska västerländska vapen tjäna? Zelensky har upprepade gånger ändrat de strategiska målen för ukrainsk krigföring. För närvarande är Ukrainas mål att återerövra alla ryskockuperade territorier, inklusive Krim. Den tyske förbundskanslern säger att vi kommer att stödja Ukraina så länge det är nödvändigt, även i strävan mot detta mål, även om USA under tiden har betonat att det bara är frågan om att ”återerövra det territorium som har ockuperats av Ryssland sedan den 24 februari 2022″.
Det är därför nödvändigt att besvara frågan om huruvida medlen för västerländska vapenleveranser är lämpliga för att uppfylla syftet som Ukraina har. Denna fråga har en kvalitativ och en kvantitativ dimension. USA tillhandahåller inga andra vapen än de för självförsvar, inga vapen som skulle möjliggöra kombinerad vapenstrid och framför allt inga som skulle kunna utlösa en kärnvapenupptrappning. Det är president Bidens tre nej.
Hur skall Ukraina uppnå sina militära mål?
Den ukrainske stabschefen, general Zalushniy, sa nyligen: ”Jag behöver 300 stridsvagnar, 600 till 700 pansarvagnar och 500 haubitsar för att pressa tillbaka de ryska trupperna till positionerna före attacken den 24 februari. Men med vad han fick är ”de stora operationerna inte möjliga”. Det är dock tveksamt om den ukrainska väpnade styrkan fortfarande har ett tillräckligt antal lämpliga soldater för att kunna använda dessa vapensystem, med tanke på de stora förlusterna de senaste månaderna. Hur som helst förklarar general Zalushniys vittnesmål också varför nya vapen från väst ändå inte gör det möjligt för Ukraina att uppnå sina militära mål, utan bara förlänger kriget. Dessutom skulle Ryssland när som helst kunna överträffa den västerländska upptrappningen med en egen storoffensiv.
I den tyska diskussionen ignoreras eller förstås dessa samband inte. Det sätt på vilket vissa allierade offentligt försöker uppmana den federala regeringen att leverera Leopard 2-stridsvagnar spelar också en roll här. Det har aldrig hänt tidigare i Nato. Det visar hur dåligt Tysklands anseende inom alliansen blivit till följd av Bundeswehrs försvagning och med vilket engagemang vissa allierade driver på och utsätter Tyskland för exponering i synnerhet mot Ryssland.
Vad driver Zelenskys uppfattning om att ryssarna kan drivas ut från Ukraina?
Med de vapensystem som utlovats till dem vid nästa givarkonferens den 20 januari kan de ukrainska väpnade styrkorna kanske försvara sig mer effektivt mot de ryska offensiver som kommer under de kommande veckorna. Du kan dock inte återerövra de ockuperade områdena med detta. Enligt USA:s stabschef, general Mark Milley, har Ukraina uppnått vad det skulle kunna uppnå militärt. Mer är inte möjligt. Det är därför diplomatiska ansträngningar nu bör påbörjas för att uppnå en förhandlad fred. Jag delar denna uppfattning.
Man bör komma ihåg att ryska styrkor uppenbarligen har för avsikt att försvara det erövrade territoriet och erövra resten av Donbass för att konsolidera de territorier som de annekterade. De har väl anpassat och kraftigt befäst sina försvarspositioner i terrängen. Attacker mot dessa positioner kräver stor ansträngning och vilja att acceptera betydande offer. Genom tillbakadragandet från Cherson-regionen lösgjordes omkring 22.000 starka trupper för nya offensiver. Dessutom flyttades andra stridsförband till regionen som förstärkning.
Men vad är då syftet med vapenleveranserna som inte tillåter att Zelenskys mål uppnås?
USA:s nuvarande ansträngningar att förmå européer att fortsätta leverera vapen kan ha att göra med utvecklingen av den nuvarande situationenen. Du måste skilja mellan de offentligt uttryckta skälen och de konkreta besluten från den federala regeringen. Det skulle leda för långt att gå in på hela spektrumet av denna diskussion. Jag skulle dock önska att den federala regeringen skulle få riktigt kompetenta råd i denna fråga och – vad som kanske är ännu viktigare – skulle vara mottagliga och kunna göra bedömningar med hänsyn till vikten av denna fråga.
Den federala regeringen har redan gått långt i att stödja Ukraina. Vapenleveranser gör ännu inte Tyskland till en part i konflikten. Men i samband med utbildning av ukrainska soldater på dessa vapen stödjer vi Ukraina i att nå sina militära mål. I sin rapport den 16 mars 2022 förklarade den tyska förbundsdagens vetenskapliga råd därför att det säkrade området för icke-krigföring därmed fanns kvar. USA kommer också att utbilda ukrainska soldater i Tyskland. Grundlagen innehåller i sin ingress ett strikt påbud om att hålla vårt land fredligt. Grundlagen tolererar endast stöd till en krigförande part om detta är lämpligt för att möjliggöra en fredlig lösning. Den federala regeringen är därför skyldig att förklara för det tyska folket inom vilka gränser och med vilket syfte stödet till Ukraina ges. Slutligen måste den ukrainska regeringen också upplysas om var gränserna för stödet går. För en tid sedan uttalade till och med president Biden i en särskild artikel att USA kommer att fortsätta att stödja Ukraina militärt, men också anstränga sig att uppnå en förhandlad fred i denna konflikt.
Den ukrainska armén har attackerat ryssarna i veckor – utan framgång. Ändå talar Zeelensky om återerövring. Är detta propaganda eller finns det en verklig möjlighet?
Nej, de ukrainska väpnade styrkorna är oförmögna att göra det, enligt både den amerikanska och den ukrainska stabschefen. Båda stridande parterna är för närvarande tillbaka i ett dödläge, förvärrat av säsongsbetonade svårigheter. Så nu vore det rätt tillfälle att återuppta de avbrutna förhandlingarna. De nya vapenleveranserna betyder dock motsatsen, vilket innebär att kriget kommer att förlängas helt i onödan, med fler offer på båda sidor och fortsatt förstörelse av landet. Men också att resultatet blir att vi dras ännu djupare in i detta krig. Till och med Natos generalsekreterare varnade nyligen för att eskalera striderna till ett krig mellan Nato och Ryssland.
Du säger att vi har ett ”stoppläge” igen. Vad menar du med det?
En positiv utgångspunkt för en förhandlingslösning dök upp i slutet av mars förra året, till exempel när ryssarna bestämde sig för att göra halt före Kiev och koncentrera sig på öster och Donbass. Det gjorde förhandlingarna i Istanbul möjliga. En liknande situation uppstod i september, innan Ryssland genomförde den partiella mobiliseringen. De möjligheter som dök upp då har inte utnyttjats. Nu borde det vara dags att förhandla igen, men vi använder inte heller den här möjlighet, utan gör tvärtom: vi skickar vapen och eskalerar. Detta är också en aspekt som avslöjar bristen på säkerhetspolitisk framsynthet och strategiskt omdöme.
Du nämnde också i din text att den ryske försvarsministern Shoigu hade signalerat att han var redo för förhandlingar…
… det har också Putin gjort. Den 30 september erbjöd sig Putin uttryckligen att förhandla igen, när han förklarade att ytterligare två regioner var ryskt territorium. Det har han gjort flera gånger. Nu är dock faktum att Shoigu inte gjorde det villkorat, men Putin höjde liksom ribban genom att säga att vi är redo att förhandla, men det förutsätter naturligtvis att den andra sidan erkänner de områden som vi annekterar. Detta visar att båda sidors positioner hårdnar ju längre kriget pågår. Zelensky sa att han bara skulle förhandla när ryssarna helt hade dragit sig tillbaka från Ukraina. Detta gör en lösning allt svårare, men den är ännu inte omöjlig.
Jag skulle vilja nämna ytterligare en händelse. I en intervju sa Merkel…
… ja, det hon säger är tydligt. Hon förhandlade bara fram Minsk II-avtalet för att köpa tid åt Ukraina. Och Ukraina använde också detta för att bygga upp sina militära styrkor. Frankrikes förre president Hollande har bekräftat detta.
Petro Porosjenko, Ukrainas tidigare president, sa samma sak.
Ryssland kallar förstås detta för en bluff. Och Merkel bekräftar att Ryssland medvetet blev lurat. Det kan man bedöma hur man vill, men det är ett flagrant förtroendebrott och en fråga om politisk förutsägbarhet. Vad som dock inte kan förnekas är att den ukrainska regeringens vägran – medveten om detta medvetna bedrägeri – att genomföra avtalet bara några dagar innan krigets början var en av utlösande faktorer för kriget. I FN-resolutionen hade den federala regeringen förbundit sig att genomföra ”hela paketet” av de överenskomna åtgärderna. Dessutom undertecknade förbundskanslern och de andra deltagarna i Normandie-formatet en deklaration om resolutionen där hon återigen uttryckligen åtog sig att genomföra Minsk-avtalen.
Är inte det också ett brott mot internationell rätt?
Ja, det är ett brott mot internationell rätt, det är klart. Skadorna är enorma. Du måste föreställa dig läget idag. De människor som ville och fortfarande vill gå i krig från början intog ståndpunkten att man inte kan förhandla med Putin. Han håller inte avtalen ändå. Nu visar det sig att det är vi som bryter internationella överenskommelser.
Såvitt jag vet håller ryssarna sina kontrakt, även under det pågående kriget har Ryssland fortsatt att leverera gas. Men fru Baerbock meddelade uttryckligen: ”Vi vill inte ha mer rysk gas!” Som ett resultat drog Ryssland ner på gasleveranserna. Var det inte så det var?
Jo, vi sa att vi inte ville ha mer rysk gas. Alla konsekvenser, energikrisen, den ekonomiska recessionen etc är resultatet av den federala regeringens beslut och inte på beslut av den ryska regeringen.
Men om du hör eller ser nyheterna – även här i Schweiz – så har vi energikrisen på grund av Putins beslut att gå i krig mot Ukraina.
Tidigare har det två gånger varit svårigheter med gasförsörjningen som orsakades av Ukraina. De borde vara ärlig om det. Ryssland skulle fortsätta att leverera, men vi vill inte längre ha något därifrån eftersom de attackerade Ukraina. Då uppstår frågan: vem sprängde egentligen North Stream II?
Har du någon åsikt om sprängningen?
Nej, det vore rena spekulationer. Det finns indicier, som så ofta är fallet, men inga bevis. Åtminstone ingen som blivit allmänt känd. Men du kan vara helt säker: Ljuset kommer snart att falla över detta.
Vad är din erfarenhet av förhandlingar med Ryssland?
Jag förde många förhandlingar med Ryssland, t ex om det ryska bidraget till Natos uppdrag i Kosovo. USA bad oss ??att göra detta eftersom de inte kunde komma till några resultat med Ryssland. Slutligen var Ryssland villigt att underordna sina trupper en tysk Nato-befälhavare. På 1990-talet förekom en nära politisk samordning och militärt samarbete mellan Nato och Ryssland, som sedan 1997 reglerats av grundfördraget mellan Nato och Ryssland. Ryssarna är tuffa förhandlare, men om man kommer fram till ett gemensamt resultat så är det det som gäller.
Vad blev resultaten?
Ryssarna ville ha en sorts medbeslutanderätt i förhandlingarna om grundfördraget. Det var inte möjligt. Vi har dock kommit fram till ett sätt att hitta gemensamma lösningar i de fall då den ena eller andra sidans säkerhetsintressen berörts. Tyvärr, efter kriget i Georgien, avbröt Nato till stor del samarbetet. Upptakten till Ukrainakriget har också visat att arrangemang som gjorts för att lösa kriser och konflikter när relationerna är goda är värdefulla när spänningar uppstår. Tyvärr har man inte förstått det.
General Kujat, tack för intervjun.
Knut L!
En fråga som jag ibland ställer mig är, hur man kan vara toppgeneral utan att någonsin ställts inför skarpt läge. Hela karriären ägnas åt torrsim.
I min egen, antagligen naiva och hemmasnickrade lista, upptas täten under 1900-talet av Giap och Zjukov, i viss särklass. Ett tredje namn är betydligt svårare, och lämnas åt läsarna.
En helt korrekt fråga, Mats L!
Både Giap och Zjukov hanterade flera ”skarpa lägen” under sin militära yrkesbana. Svårt att jämföra dock, då deras krig fördes i tämligen skilda stridslägen. Men jag vill nog ändå (preliminärt) instämma i dina bedömningar. Man slåss ju med dom medel och förutsättningar man har och hur skulle du då plocka in t ex Zelenskiy jämfört med Che Guevara och Castro?
Jag har ingen vidare koll på direkta militärbefälhavare vare sig i Ukraina eller Kuba, men antar att de tre nämnda hade god kontroll över samordningen mellan stridskrafter och propaganda, vilket i dagens läge blir allt viktigare för krigföringen. Och även om propagandan i dag till stora delar riktas externt medan den för 70 år sedan övervägande riktades internt (av lätt insedda skäl).
Om ett antal västmakter skulle signalera 1) att förhandlingar nu vore bra, och 2) att Ukraina inte skall få många nya vapen, då blir väl resultatet att Ryssland ökar sina ansträngningar att vinna kriget? Kriget skulle alltså intensifieras? Och inga förhandlingar skulle ske? Hur har jag fel, om jag har fel?
Så vitt jag kan se finns bara två realistiska möjligheter inför 2023:
1) Västmakter är lite njugga med vapen, vilket antingen leder till att Ryssland pressar fronten lite längre in i Ukraina, eller till att fronten förblir ungefär densamma. Inga förhandlingar inleds.
2) Västmakter skickar mer vapen, vilket antingen leder till att Ukraina motar tillbaka Ryssland ett litet stycke, eller till att fronten förbli ungefär densamma. Inga förhandlingar inleds.
Är mina förmodanden rimliga?
Jan Arvid G!
Enligt min åsikt blir du väl närsynt i din strävan att vara realistisk. Mycket annat kan nämligen hända. Den politiska situationen i Väst är ju allt mer labil. Västs ekonomiska problem ökar och deras vapenresurser sinar sakta. Detta sammantaget är ett växande problem. Medan Ryssland sakta och systematiskt bygger upp sin kapacitet både av vapen- och manskap och har sin ekonomi under kontroll. Allt fler i Väst inser att Kiev inte kan vinna ”på egen hand”. Det här riskerar att dra in Nato direkt i någon desperat insats; flygförbudszon eller polsk invasion i västra Ukraina eller något annat jag inte kan räkna ut. Därför måste politiker på hög nivå ta ett förhandlingsinitiativ.
Knut L!
”Ju” är ett farligt ord. Hur blir den politiska situationen i Väst allt mer labil? Dessutom kan Väst kanske uthärda åtskillig labilitet utan att bli handlingsoförmöget.
Varför skulle Västs vapenresurser sina, samtidigt som Ryssland kan bygga upp sin vapenkapacitet? Vapen är tillverkade produkter, som bara sinar på kort sikt.
Du skriver om vad som ”måste” ske, men att något borde ske betyder inte att det kommer att ske. Tyskland ”måste” ta ett förhandlingsinitiativ 1944, men det gjorde Tyskland inte.
Jan Arvid G!
Måste jag beskriva den politiska situationen i EU och i dess största länder här? Det känns konstigt. Du vet att situationen är labil. Men visst, kanske kan man uthärda under hela 2023, det övergår dock min bedömningsförmåga. Kraschen blir emellertid bara större jul längre förfallet består. Jag är även övertygad om att du inte missat att inflation, energipriser, avindustrialisering (Tyskland) mm är stora problem i Väst, medan rysk ekonomi står sig förbluffande väl. Man har råvaror, energi människor och beredskap.
Din jämförelse med Tyskland 1944 förstår jag inte. ”Måste” är förstås ett uttryck för en önskan, vilket jag tycker jag kan tillåta mig.
Knut L!
Min poäng är att länder, och världsregioner som Västvärlden, kan uthärda stora svårigheter under lång tid. Den på lindelof.nu vanliga förutsägelsen om den stora, mycket snart förestående kraschen för hela Västvärlden, är en mycket osäker förutsägelse, enligt min mening, och jag förstår inte hur man skulle kunna göra prognosen någorlunda säker.
Min jämförelse med Tyskland 1944 är denna: du tycker att Västvärldens ledare är inkompetenta och tämligen irrationella; varför skulle de inte vara så inkompetenta och tämligen irrationella så att ginge linan ut?
Jan Arvid G!
Ja, de har inget val, de måste löpa linan ut – verkar det som. Det är det som skrämmer mig.
Jag skruvar mig av olust i soffan varje gång Kristersson upprepar att prio 1 är att ge maximalt stöd till Ukraina (i samband meed att man blivit ordförandeland i EU). Hur ska man kunna backa efter alla dessa löften?
Knut Lindelöf!
”Hur ska man kunna backa efter alla dessa löften?” Kristersson håller aldrig sina löften.
Knut L ”skruvar sig av olust i soffan varje gång Kristersson upprepar att prio 1 är att ge maximalt stöd till Ukraina.”
Själv njuter jag av välbehag när jag i SvD läser:
”Expert: Historiska skäl bakom Sydafrikas invit till Ryssland
Sydafrika välkomnar Ryssland – och håller gemensam militärövning vid årsdagen av Ukrainakriget.
– Man skakar på huvudet, men det har sina historiska skäl, säger Henning Melber, professor vid Nordiska Afrikainstitutet.
Den tyskfödde Henning Melberg flyttade som tonåring med sina föräldrar till Namibia, som gränsar till Sydafrika i norr efter den södra Atlantkusten. Han blev medlem i självständighetsrörelsen SWAPO som grundats efter att Sydafrika tagit över Namibia från Tyskland efter första världskriget.
72-åringen har sedan dess byggt en lång internationell akademisk karriär inom politisk vetenskap, som även spänner över två universitetsprofessurer i de sydafrikanska städerna Pretoria och Bloemfontein.
Nu ser han med förtvivlan på bilder som kablades ut på måndagen när Sydafrikas utrikesminister Naledi Pandor under till synes hjärtliga former välkomnade Ryssland utrikesminister Sergej Lavrov i Pretoria.
– Man kan inte acceptera Sydafrikas agerande, men det finns förklaringar… ”
Men mitt njutande och Knut L:s skruvande utesluter inte varandra; de kompletterar varandra. Fast jag tycker nog att njutandet, åtminstone över det globala perspektivet, väger tyngre än skruvandet. Det svenska folket skruvar sig naturligtvis nu alltmer inför allt större problem. Förr eller senare måste de ta itu med det som den nuvarande regeringen, liksom den förra, inte klarade. Hur det kommer att gå till törs jag inte spekulera om. Men jag ser ju hur folken i det Globala Syd, bland annat genom regeringarna i länderna där, tar itu med sina problem. Naledi Pandor har jag sett handla i många sammanhang, bland annat mot USA:s utrikesminister Tony Blinken. Hennes intelligenta vitalitet fyller mig med glädje, och det måste finnas glädje även hos hela det svenska folket, för att det skall kunna skapa sig ett bättre samhälle framöver.
Med mig kan det svenska folket glädja sig åt annat som jag läst i dagens SvD:
”Enligt Turkietkännaren Aras Lindh på Utrikespolitiska institutet ska vi inte förvänta oss en ratificering av Sveriges Natoansökan innan det turkiska valet 14 maj.”
Götessons förmodan att Ryssland skulle trappa upp kriget om väst minskar sina vapenleveranser och signalerar att förhandlingar nu skulle vara bra, är med mycket stor sannolikt felaktig.
Ingenting tyder på att Ryssland ville ha det här kriget alls. Nu när Putin verkar ha insett att han felbedömde motståndet är det rimligt att anta att han verkligen letar efter ett sätt att komma ur det.
USA ville däremot ha kriget. Bevisen för det är massiva och dom har räknats upp ett antal gånger här och borde inte behöva upprepas.
I och med det uppdagade bedrägeriet om Minskavtalet så har antagligen Putin blivit än mer övertygad om att detta handlar om Rysslands själva existens.
Mer vapen till Ukraina borde därför leda till ytterligare rysk upptrappning och ett steg till närmare WWIII.
Den enda realistiska möjligheten inför 2023 blir således att alla som inte vill gå under i atomvintern gör vad dom kan för att få stopp på krigshetsarnas planer. Det innebär ofrånkomligen kamp emot Nato-medlemskap. Att försöka få stopp på vapensändningarna och att om möjligt pressa Europas politiker att överge sitt stöd för USA:s världsherravälde.
Dennis Z!
För att svara på din fråga: jag vet inte.
Min uppfattning är att så snart man lämnar den absoluta toppen så blir graderingen betydligt svårare. Att det fanns en tenor som sjöng skjortan av alla andra tenorer vet vi mycket väl. Men att rangordna tenorer under Jussi det skulle jag inte våga mig på. Caruso skulle antagligen av en del anses likvärdig med Jussi, men det var en annan tidsålder, precis som Giap och Zjukov stred i olika världsdelar och under helt olika förhållanden.
Tack för svaret, Mats L!
Svaret kan möjligen ges på militärhögskolorna där man bl a i Sverige noga studerade Mao Zedongs Militärpolitiska skrifter på 60- och 70-talen där de fanns i svensk översättning. Jag har själv samma upplaga i bokhyllan, men de tillhör mina olästa (än så länge, men det kanske ändrar sig med det ändrade läget i världen?).
Om operasångare vet jag nog ännu mindre. Du har säkert rätt angående tenorerna men särklassig vackrast sjöng ändå Maria Callas.
Anders Å och Knut L!
AÅ skrev att den ”enda realistiska möjligheten inför 2023 blir således att alla […] gör vad dom kan för att få stopp på krigshetsarnas planer.”
I flera debatter suddar ert språkbruk ut skillnaden mellan å ena sidan vad ni VILL skall hända, och å andra sidan vad som har hög sannolikhet för att hända. Den ”realistiska möjligheten inför 2023” kommer man fram till genom att bortse från egna förhoppningar, och tänka på vad som har högst sannolikhet.
Om vad som har högst sannolikhet kan vi göra olika bedömningar! Men låt oss jämföra våra realistiska bedömningar, inte våra önskningar.
Jag bedömer att västländer kommer att skicka mer och tyngre vapen till Ukraina under 2023 (och 2024, om kriget fortsätter). The New York Times’ nyhetsrapport ser vederhäftig ut. Nyhetsrapporten säger att Förenta Staterna är på väg att öka sin produktion av 155 mm artilleriammunition från 14.400 per månad till 90.000. Tidningens slutsats är rimlig, att beslutet att öka produktionen är det tydligaste tecknet hittills på att Förenta staterna ämnar stödja Ukraina oavsett hur länge kriget varar.
KL tror att Västs vapen ”sinar”. Den nyss nämnda artilleriammunitionsfloden till Ukraina kommer väl bara att ”sina” om stora politiska eller sociala/ekonomiska omvälvningar snart sker i Förenta staterna. Sådana omvälvningar kanske kommer. Men låt oss diskutera vad som är ”realistiskt” med utgångspunkt i vad aktörer gör och säger, och med utgångspunkt i troliga hinder som aktörerna stöter på – inte med utgångspunkt i vad vi själva önskar.
En annan sak: Jag och många andra undanber oss tilltal och omnämnanden med efternamn som ”Götesson” eftersom det är nedlåtande och befallande. (Dessutom har jag ett patronymikon, inte ett släktnamn.)
Jan Arvid G!
När du citerar mig så tar du bort ”som inte vill gå under i atomvintern” för att få det att låta som en ren viljeyttring.
För oss som förstår allvaret i det som sker i Ukraina och som inser risken för en stormaktsdrabbning med kärnvapen så är den enda realistiska möjligheten att försöka stoppa krigshetsarna. Om det är sannolikt att det lyckas kan man diskutera, men skall vi stoppa kärnvapenkriget så är det sannolikt det som krävs.
Däremot förefaller det osannolikt att USA kan öka sin produktion av ammunition så dramatiskt som du säger i år. Det Knut L säger, att vapenlagren i väst just nu sinar verkar dock stämma. Det betyder att Ukraina kommer att få stora problem att hantera den ryska offensiv som många bedömare tror redan har startat.
Enorma förluster för Ukrainas armé och rejäl militär uppladdning av ryska armén, kombinerat med, i nuläget, sinande vapenförråd, ekonomisk stagnation och folkliga protester i väst, gör det sannolikt att Ukraina får backa ännu mer.
Om det händer så tvingas Ukraina överge stora delar av dom massiva befästningar som USA/Nato har byggt upp sedan 2014, vilket i sin tur förvärrar situationen ytterligare.
Jag tror att du förenklar och misstar dig på tidsfaktorn i din bedömning och att det därför är den som blir osannolik.
Allt detta är dock spekulationer av tveksamt värde. Risken för stormaktskonflikt med kärnvapen är den viktiga frågan. Det är den som måste styra hur vi agerar.
Sedan får du gärna kalla mig Åberg om du vill. Jag uppfattar inte mitt efternamn som nedlåtande.
Anders Å!
Jag förstår hur du menade att ”en enda realistiska möjligheten inför 2023” betyder ”det som är det vi måste göra för att undvika atomkrig”.
I diskussionen om ”vad som troligen kommer att hända” menar du att tidsfaktorn är viktigare än vad jag inser. Det är i sin ordning att olika personer gör olika bedömningar. Vad jag skrev kan vara ”spekulationer av tveksamt värde”. Vi får se under kommande år.
Jag tror inte att en stor risk för kärnvapenkonflikt finns; stormaktsledarna kommer att sköta den saken rationellt. Därför menar jag den risken inte måste styra hur vi agerar.
Bäste Anders Åberg!
”För oss som förstår allvaret i det som sker i Ukraina och som inser risken för en stormaktsdrabbning med kärnvapen så är den enda realistiska möjligheten att försöka stoppa krigshetsarna.” skriver du med, som jag tycker, stor självsäkerhet. Själv tänker jag emellanåt ”Hur många av oss ’förstår’ verkligen allvaret? Gör jag det? Om vi nu verkligen förstår, varför gör vi inte mer?” Emellanåt tänker jag också på människor som säger ”Varför gjorde jag inte mer?” när de varsnat att något dåligt har hänt. Ja varför gjorde de inte mer?
”Därför menar jag den risken inte måste styra hur vi agerar!”
Det betyder vad jag förstår att du menar att vi kan fortsätta att strunta i Rysslands säkerhetsintressen och fylla Ukraina med nya vapen ända tills Ryssland drivs ut.
Om jag tolkar dig rätt så har du därmed intagit den amerikanska imperialismens ståndpunkt i frågan.
Själv tar jag den motsatta ståndpunkten och anser att den största fienden till fred och civilisationens överlevnad är den amerikanska imperialismen och Nato.
Tanken att Ryssland skulle acceptera en förlust i Ukraina och att landet därmed högst sannolikt förvandlas till en amerikansk kärnvapenbas är osannolikt naiv.
Den ståndpunkten bedömer jag som fullständigt vanvettig och ansvarslös.
När den till Pentagon närstående thinktanken RAND 2019 presenterade sin strategi för hur man skulle locka in Ryssland i ett krig i Ukraina, som skulle försvaga Ryssland, så kunde man inte gissa att samma RAND nu signalerar att det inte är i USA:s intresse att kriget blir långvarigt. Kanske är det en första signal om att kriget är på väg att ta slut.
Det är tveksamt om strategin från 2019 lyckades. Ryssland verkar inte synligt försvagat medan Europa istället är drabbat av kris, inflation och energibrist. Samtidigt håller allianser på att formas i främst Asien men även i Afrika och Latinamerika som omfattar halva jordens befolkning och där USA och Europa har näst intill noll inflytande. Det kan knappast ha varit Washingtons avsikt. Washington genomförde RAND-strategin från 2019:
”Expanding U.S. assistance to Ukraine, including lethal military assistance, would likely increase the costs to Russia, in both blood and treasure, of holding the Donbass region. More Russian aid to the separatists and an additional Russian troop presence would likely be required, leading to larger expenditures, equipment losses, and Russian casualties. The latter could become quite controversial at home, as it did when the Soviets invaded Afghanistan”
Kommer man att genomföra strategin från 2023?