Det var i en artikel i Strindbergsällskapets årsbok 2009 som Ulf Danielsson gjorde mig uppmärksam på att August Strindberg var övertygad om att jorden var platt och inte roterade runt sin axel. Som argument för det förra androg Strindberg egna observationer av avlägsna skepp på havet som inte verkade försvinna bakom någon krökt horisont. Danielsson ägnade det mesta i sin uppsats att hävda motsatsen, bl a hade han själv sett fartyg försvinna.
Vad som förvånade mig var att Danielsson, som ju ändå är professor i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet, inte tog upp och kritiskt granskade Strindbergs argument för att jorden inte snurrar kring sin axel: varför känner vi då inte av centrifugaleffekten av denna rotation?
Varför kan vi spela curling?
Strindberg anförde inga matematiska kalkyler, men hade ändå en viktig poäng; på våra breddgrader utsätts vi för en horisontell, mot söder riktad centrifugalacceleration på 15 millimeter per sekundkvadrat. Det låter inte mycket men är tillräckligt för att omöjliggöra varje försök att spela curling; stenarna skulle på grund av avdrift missa målet med 3–4 meter.
Den 11 maj fjol råkade jag stöta ihop med Danielsson på ett allmänt möte här i Uppsala om ”Sanningen i post-modernismens tid”. I mitt tysta sinne ville jag ge honom en andra chans att visa att han visste varför Strindberg hade fel om jordrotationen. Men på min oskuldsfulla fråga (jag spelade vanlig pensionär) visade det sig att han inget svar hade på frågan varför vi inte känner av centrifugalkraften p g a jordrotationen. Det skulle, sade han, kräva kunskaper i ”celest mekanik” och avancerade matematiska kalkyler, och det var inget han kunde göra i huvudet.
Jag gav honom försiktigt och diplomatiskt fler chanser att hitta det enkla svaret, d v s att rotationen och dess centrifugalkraft redan ”gjort jobbet” genom att ha utvidgat jorden på låga latituder och plattat till den på höga latituder. Det som balanserar den sydriktade centrifugalkraften är en nordriktad komponent av jordens dragningskraft, gravitationen.
Kanske ingår inte sådana enkla och handfasta resonemang i den teoretiska fysikutbildningen?
Överraskande bra bok
Så det var med viss skepsis som jag häromdagen öppnade Danielssons populärvetenskapliga skrift Vårt klot så ömkligt litet (Fri Tanke, 2018), som nu kommit som pocket. Men hu, vad jag fick omvärdera mina förutfattade meningar!
Boken är helt enkelt en ypperlig beskrivning av vår jord, dess atmosfär och oceaner, geologi, vulkaner o s v, men också hur människan genom århundraden jobbat sig fram till dessa kunskaper. Jag tror att Danielssons bok i detta avseende är en av de litterärt bästa jag någonsin läst.
I det fjärde kapitlet ”Hur vinden blåser” ger han på 25 sidor en oöverträffad elegant beskrivning av havens och atmosfärens allmänna cirkulation. Men eftersom det mesta i boken inte bara handlar om väder och klimat kommer hans litterära och populärvetenskapliga drive fram också i andra delar av boken.
Pär Holmgrens roll
Om en del artiklar eller böcker man gillar kan man säga: det där är så sant så det skulle jag ha kunnat skriva själv. När det gäller delar av Danielssons bok är detta bokstavligt sant.
Den som han främst avtackar i efterordet är den väl inte helt okände meteorologen Pär Holmgren och i litteraturlistan hittar vi hans och (ursprungligen astrofysikern) Claes Bernes bok från 2007 Meteorologernas väderbok, som nominerades till Augustpriset.
Det kan nu ”avslöjas” att under 2006 jobbade Pär Holmgren och undertecknad intensivt på att samla och strukturera det meteorologiska materialet till den boken. Det var meningen att jag skulle ingå som tredje medförfattare, som vetenskaplig expert. Men av olika skäl avstod jag. Dock är det med stor tillfredsställelse jag nu kan se att Pärs och mina mödor inte varit förgäves.
Corioliseffekten
Det är därför kanske ingen tillfällighet att den beskrivning av ”corioliseffektens” mekanism och historia på sidorna 53–61 har mitt fulla gillande trots att den skiljer sig från vad man brukar kunna läsa i den populärvetenskapliga litteraturen. I litteraturlistan ingår nämligen min uppsats från 2006 ”Hadley’s Principle: Understanding and misunderstanding of the Trade Winds” (History of Meteorology, 3, 17-42). Kanske har Danielsson också skummat en annan av mina artiklar i samma tidskrift om corioliseffektens historia.
Referensen till mig är bara en av ett 80-tal i boken. De övriga har jag inte möjlighet att bedöma, men de verkar vara gedigna. Detta borgar för att Danielssons populärvetenskapliga bok är grundligt ”researchad”, grundad på gedigna studier inte bara i meteorologi och oceanografi utan också i de flesta andra geovetenskaper. Bra jobbat, Ulf!
Den obesvarade frågan
Men när Danielsson en gång i framtiden stöter på August Strindberg på de Saligas Ängder kommer han kanske fortfarande inte att ha något bra svar på Nationalskaldens undringar. Ty på sidorna 32–33 upprepar Danielsson sin polemik från 2009 om att avlägsna fartyg visst försvinner under horisonten. Men frågan varför vi inte känner av jordens rotation lämnas fortfarande obesvarad.
