Fredsrörelsen är en ganska brokig samling, alltifrån radikalpacifister till anti-imperialister, men även organisationer med andra program som till exempel miljöfrågor ansluter. Det är både en styrka och en svaghet. Styrkan består i att kunna samla folk från olika politiska miljöer kring fredsfrågan – Fred, inte Krig. Det är inte illa. Svagheten består i att fredskravet, som det står, är alldeles för allmänt. Det anger inte delmål och medel, det vill säga vägen till målet Fred. Tag till exempel om jag har en mycket idealistiskt syn på staten, då kan jag lägga ned mycken tid på att försöka få till stånd ett ”Fredsdepartement”, vid sidan av det så kallade försvarsdepartemenet. Men under sådana luftiga förhoppningar riskerar frågan om makten försvinna i fredsdimmorna.
När Sovjetunionen och dess allierade föll samman och Warszawapakten upplöstes 1991hoppas säkert idealistiskt lagda personer att Nato också skulle skrotas. ”Den behövdes ju inte, då monståndaren upplösts”. Icke sa Nicke. Nato utvidgade sitt program till att omfatta hela världen (Karlström/Romelsjö. 2013. USA som världspolis, s. 251-255); Sheriffen blev global. USA:s krig över hela världen ökade, och militärbaserna runt Ryssland och Kina blev efterhand allt fler. Och så skapade Sheriffen ett nytt kallt krig. Och mitt i det lever vi nu. Vad ställer det för krav på oss? Hur skall fredskravet formuleras?
Det brödraskap, inklusive systrar, som vi kallar de härskande skikten, kommer från delar av storindustrin, dess tankesmedjor och lobbygrupper, de borgerliga partierna, inklusive SAP, försvarsmakten och dess opinionverksamhet, delar av statsapparaten och vissa organisationer. Brödraskapet lägger sig steg för steg närmare Nato under ledning av Sheriffen, för att – när det är lämpligt – bli medlem av Nato. Brödraskapet har således redan valt sida åt oss. Så bra, då slipper vi böket med en folkomröstning! Men är Brödraskapets också svenska folket uppfattning?
När Margot Wallström kickades från Löfvenregeringen i septemer 2019 handlade det om huruvida Sverige skulle skriva under FN-förbudet mot kärnvapen, TPNW. Donald Trumps försvarsminister Jim Mattis förklarade för Brödraskapet att gör ni det ”får ni inte var med och leka”. Så – lätt som en plätt – Wallström hade fel åsikt: väck med henne.
FN:s Generalförsamling beslutade 2017 om förbudet, och fördraget fastställdes i januari 2021, då 50 stater hade ratificerat fördraget. FN-beslutet 2017 väckte stor entusiasm inom en bred fredsrörelse, men besvikelsen blev efterhand stor då Sverige inte signerade fördraget. Därför startades 3-4 olika aktioner för att förmå regeringen att skriva på. Drygt 10.000 namn samlades in och i ett annat svep skrev drygt 70 organisationer på kravet. Alla insatserna redovisades för regeringen, och de arkiverades noga i papperskorgen.
Vi är således piskade att göra något, men vad? En tredje vända med krav att underteckna FN-förbudet? Utmana Brödraskapet om Nato? Driva krav på Alliansfrihet? Peka på USA-imperialismen som den stora globala drivkraften i krigen? Vilken fråga – av dessa – möter vi oftast i vardagen? Det som nästan dagligen pumpas ut är krigshetsen! Det är den som skall öppna vägen till Nato-medlemskapet.
FN-förbudet mot kärnvapen är en viktig fråga. Det är ställt utom allt tvivel, men erfarenheten från icke-spridningsavtalet från 1970 är inte uppmuntrande. Därför vore det fel att satsa stort på att starta en kampanj enbart för att ratificera TPNW. Trots att frågan är viktig förbigår den de facto helt den hjärntvätt, som svenska folket nu utsetts för, i form av krigshetsen. Det vore också mindre välbetänkt att sjösätta ett andra krav i en kampanj under till exempel parollen ”Stoppa krigshetsen!”. Eftersom Brödraskapets hets riktar sig primärt mot Ryssland, men även med slängar mot Kina, skulle vi ofelbart stämplas som Putinagenter eller något annat vulgärt.
Kravet på Alliansfrihet är därför både riktigt och nödvändigt! Alliansfrihet betyder frihet från militära kopplingar till andra allianser. Just den konkreta betydelsen avslöjar direkt Brödraskapets språkrör i regeringen – Peter Hultqvist. Han har genom den ena militära kopplingen efter den andra satt Sverige i knäet på Nato och världssheriffen. Hans klumpigt, retoriska babbel om att ”vi ska aldrig gå med i Nato” faller direkt vid konfrontationen med kravet på Alliansfrihet.
Låt oss därför bygga en bred och långsiktig kampanj. Den måste bygga på lokal aktivitet, inte primärt spring i regerings- och riksdagskorridorer. När pandemin avklingar måste vi möta och diskutera med folk ute på gator och torg, och skapa andra lokala aktiviteter kring kraven:
– Sverige måste skriva på FN-förbudet mot kärnvapen
– För Alliansfriheten
Jag instämmer i beskrivningen i artikeln. Men jag undrar om inte det avslutande förslaget till andra paroll för fredsrörelsen skulle kunna skärpas lite.
Varför inte ”- För alliansfrihet syftande till neutralitet i krig” istället för bara ”-För alliansfrihet”? Det här är ju den gamla formuleringen som regeringarna höll fast vid länge. Men det kanske är lite för djärvt att föra fram idag? Fast vilka inom fredsrörelsen skulle vara motståndare till parollen?
En fördel med den längre formuleringen vore att ordet krig nämns. För det är ju det som det handlar om, att idag förhindra att Sverige dras in i kriget mot Ryssland och Kina.
Är det inte för lätt att för sådana som Hultqvist komma undan med att säga att han också är för alliansfrihet? (Att han i praktiken inte är det, är en annan sak…)
Om jag fick föreslå två paroller skulle det bli:
Återupprätta alliansfriheten!
Återupprätta den allmänna värnplikten!
De två kraven är de viktigast nu, men som Hannu påpekar så ansluter ju även Hultqvist till alliansfriheten. Och Ann Lindhe tog upp det i riksdagsdebatten nyligen när hon kritiserade Nato-optionen. Så hur formulera det så att vi klargör skillnaden mot den alliansfrihet vi har nu (som dock är bättre än formellt Natomedlemskap)? Kanske som Bo Persson skriver: Återupprätta alliansfriheten.
Det är viktigt, ja nödvändigt att få en gemensam linje för hela freds- antikrigs- nej till Nej till Nato-rörelsen. Om alla dessa organisationer kunde enas skulle det kunna hända saker!
Jag instämmer i att fredsrörelsen borde driva just de två parollerna som du Ulf avslutar med; kärnvapenförbud och alliansfrihet. Det är dock inte nödvändigt att fredsrörelsen måste enas om att jobba med dem sammankopplade. Olika delar av fredsrörelsen kan betona olika paroller.
Ukraina var världens tredje kärnvapenland efter Sovjetuionens kollaps 1991. I en komplicerad process gav Ukraina upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier (Budapest Memorandum). I praktiken var inte dessa garantier tillräckligt robusta, vilket öppnade för Rysslands anekerting av Krim.
Jag kan på rak arm inte minnas att jag någonsin läst något från den, enligt Ulf K, brokiga samlingen fredaktivister som gett Ukraina någon som helst kredit för detta. Det man kan vara säker på är att inget land kommer i framtiden ge upp sina kärnvapen i utbyte mot säkerhetsgarantier.
Så långt kärnvapen, där uppenbarligen strategin att driva TPNW för långt riskerar stämpling som Putin-agent. När man går tillbaka och lyssnar på youtube-klipp från Degerfors (fredsdagarna) kan jag förstå att den risken föreligger. Eller om jag läser bloggar som fastnat på Oksanens svarta lista (dock ännu inte lindelof.nu, såvitt jag vet).
För min del tror jag att fokus håller på att skifta. Ryssland kommer att spela en mer sekundär roll i USA:s utrikespolitik, och det är exakt det som Putin är mest rädd för; att förvandlas till en andraplansfigur i världspolitiken.
Jag tror m a o att man inte ska överdriva faran att stämplas som Putinagent. Vad jag sett hittills av potentiella Putinagenter är dessa tämligen harmlösa och från Rysslands horisont förbrukningsvara.
Däremot tror jag att Ryssland är betydligt mer oroad av Kina, man behöver bara titta på kartan för att se hur utsatt fjärran östern-regionerna är.
Slutsatsen är att parollerna borde fungera, men att en mer sakligt kritisk hållning gentemot Ryssland skulle bidra till av avväpna Brödraskapets språkrör i regeringen. Men jag tror uppriktigt sagt inte att det kommer att hända.