Underskatta inte Boris Johnson!

boris-johnson-getty

Boris Johnson

Dj-lar, nu har det hänt igen. Jag har låtit mig förledas av den västerländska propagandan. Som jag nämnt vid något tidigare tillfälle, när jag var i de yngre tonåren i slutet på 50-talet lärde jag mig att när den västerländska pressen utmålade någon grupp i tredje världen som besinningslösa vandaler, kunde man räkna med att det var en befrielserörelse som man borde stödja. Det var så jag kom att redan 1964 omfatta “Vietkong” med viss sympati.

Av samma skäl var jag länge ovillig att fördöma IS, men omvändningen kom 2014 när jag, under ett besök i England, hörde framträdande brittiska politiker hävda att Assad i Syrien var ett värre hot än IS. Detta gick hand i hand med uppgifter, bland annat på Pål Steigans sajt, att IS understöddes av väst.

Men när det gäller Boris Johnson har jag kanske begått ett misstag. Liksom resten av världen vek jag mig dubbel av skratt när Theresa May utnämnde honom till utrikesminister. Jag kan inte säga att jag ideologiskt-politiskt känner mig befryndad med Theresa, men jag trodde hon var en klok kvinna.

Men nu har en ledare i Uppsala Nya Tidning fått mig att se saker och ting i ett nytt ljus. Under rubriken “May gör som i Finland” drar ledareredaktionen en parallell med utnämningen av Timo Soini till utrikesminister i Finland.

Men den verkligt intressanta ögonöppnaren, är när ledaren “beskyller” Johnson för att yttrat “uppskattande ord om Syriens al-Assad eller Rysslands Putin”.

Vad finns det för substans bakom dessa sensationella ord? Jo, enligt brittisk press (den svenska “Informationsstyelsen anno 2016” har med någon “grå lapp” gjort klart att detta inte bör göras känt i Sverige) har Johnson i början av maj sagt att EU bär ansvar för utvecklingen i Ukraina och i en artikel i Daily Telegraph argumenterat för vänskap och samarbete med Ryssland och Putin – och med Syriens Assad.

Inte undra på att han fått på skallen och alla hans dåliga egenskaper lyfts fram.

PS: En kille som jag i dagens läge skulle vilja hålla ett öga på är vår egen “Boris Johnson”Calle Bildt. I september 2011 var han förvånansvärt passiv när det gällde att hetsa mot Libyen. Nyligen har han talat om hänsynstagande till “rimliga ryska intressen”.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  6 kommentarer for “Underskatta inte Boris Johnson!

  1. Björn Nilsson
    2016-07-18 kl. 10:01

    Man ska väl inte låta sig luras av att Boris J. ser ut som en åldrad version av “Bill den förskräcklige” (de äldre här kanske minns Richmal Cromptons böcker om sagde ungdom). Det kan finnas lite hjärnceller under den där töntiga frisyren. Brittiska hjärnceller, men i alla fall…

  2. Erik Skogh
    2016-07-19 kl. 9:16

    Fredrik Reinfeldt fick för drygt två år sedan hård kritik för ett uttalande om Rysslands intressesfär. Wilhelm Agrell kritiserade med argumentet att FR:s “uttalande stred mot en samlad medierapportering”.

    Reinfeldt hade inte riktigt fattat att ett propagandakrig pågick, utan reagerade utifrån sakförhållanden.

    Att Bildt låg lågt då det gällde Libyen återspeglar det faktum att Obama låg lågt i början. Det var Sarkozy som var initiativtagare. Bildts image är att framstå som välunderrättad och vill visa partikollegan Niinistö att åtminstone en i Sverige fattar och på så sätt reparera vårt anseende i Finland.

  3. Hans Andersson
    2016-07-19 kl. 11:34

    Sakförhållanden och fakta får sällan fäste vid massiva propagandadrev. Reinfeldt förstod kanske inte det, eller så var det därför han avgick som partiledare. Han förstod att hans roll var överspelad och med den omsvängning som sedan ägt rum hos moderaterna, inte minst när det gäller synen på flyktingkrisen, ville han inte medverka.

    Bakom det stora propagandadrevet sker dock hela tiden motsägelsefulla saker, vilket gör det svårt att orientera sig, Särskilt när det gäller Frankrikes förhållande till Ryssland idag. På olika plan inklusive genom Sarkozy sker samtal med annat än i det officiella propagandadrevet.

    I den tyska regeringen finns en tydlig spricka mellan Merkel och utrikesminister Steinmeier, som är helt emot nuvarande strategi från EU.

    Boris Jonsons agenda överraskar, men det skadar sannerligen inte saken, som är en europeiskt mer återhållsam och balanserad syn på Ryssland, vilket bidrar till en mer balanserad utveckling, bort från den aggressiva krigshetsen från Nato.

  4. Anders Björnsson
    2016-07-21 kl. 6:52

    Sitter på landet när jag läser Anders Perssons senaste väckarklocka. Men man borde faktiskt plocka fram klippböckerna och se vad som skrevs inför 1980 års presidentval i USA om Ronald Reagan och jämföra med vad som idag skrivs om Donald Trump. Hur skulle en avdankad B-skådespelare kunna leda världens mäktigaste rike? Det gick ju rätt så bra, kan man konstatera, utan att därför värdera substansen i den politik som drevs under Reaganeran. Också Thatcher gjorde väl ifrån sig, utifrån sina givna utgångspunkter, trots att hon inte var född in i etablissemanget. Trump anses vara en storskrävlare; annan storskrävlare som misstroddes under en stor del av sin karriär av den regerande aristokratin var Winston Spencer Churchill. Boris Johnson kan möjligen passa in i detta mönster.

    Noteringen om Carl Bildt äger också förvisso sitt intresse. På våren 2011, före riksdagsbeslutet om den svenska insatsen i kriget mot Libyen, var Bildt som utrikesminister uppenbarligen en återhållande kraft. De pådrivande var riksdagspolitiker inom det borgerliga allianslägret, liksom socialdemokrater som Ahlin, Sahlin och några yngre på vänsterkanten. (Detta framgår också av Daniel Suhonens Juholt-bok, Partiledaren som kom in i kylan.) Jag kom själv att dras in i denna soppa genom att Belinda Ohlsson ringde upp mig och frågade om jag ville komma till SVT:s debattprogram i Göteborg för att försvara Bildts position. Mot vilka då? Mot företrädare för C, KD, FP, S… Men fanns det ingen från den moderata riksdagsgruppen? Nej, Belinda hade ringt upp och frågat, och ingen ville stå upp för sin utrikesminister. Jag – en vänsterman – åkte till Göteborg och satt av en timme i Hasselbladshuset för att argumentera mot det kommande kriget (som svensk vänster svalde med hull och hår). Flera före detta, seniora ambassadörer hörde av sig efteråt och komplimenterade.

    Men massmediekampanjen – den ideologiserande journalistiken – var alldeles för kompakt för att regeringen Reinfeldt skulle kunna motstå.

    Detta som ett bidrag till samtidskrönikan.

    I sammanhanget kan man hänvisa till en artikel av Patrick Cockburn i Independent om framtidsutsikterna med Hillary Clinton, den blivande krigspresidenten. Frågan är om inte Trump utgör det mindre hotet.

  5. Anders Persson
    2016-07-21 kl. 9:50

    Anders B!
    Det du skriver överträffar mina vildaste fantasier. Vad gäller Trump återkommer jag till vad jag sagt tidigare: en amerikansk väljare gör rätt i att bedöma Trump både utrikespolitiskt och inrikespolitiskt, men en utomstående (som inte har rösträtt!) bör bara se på det utrikespolitiska. Hellre en “reaktionär” misogyn amerikansk president som inte bombar oss, än en “progressiv” feminist som gör det.

    PS: Du har rätt om Churchill. Fram till 1938 hade han lika dåligt rykte som som Johnson har idag, delvis av samma skäl, delvis av andra och allvarligare (Churchills misslyckanden som marinminister 1916 och finansminister tio år senare).

  6. Anders Persson
    2016-07-21 kl. 10:08

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.