Dj-lar, nu har det hänt igen. Jag har låtit mig förledas av den västerländska propagandan. Som jag nämnt vid något tidigare tillfälle, när jag var i de yngre tonåren i slutet på 50-talet lärde jag mig att när den västerländska pressen utmålade någon grupp i tredje världen som besinningslösa vandaler, kunde man räkna med att det var en befrielserörelse som man borde stödja. Det var så jag kom att redan 1964 omfatta ”Vietkong” med viss sympati.
Av samma skäl var jag länge ovillig att fördöma IS, men omvändningen kom 2014 när jag, under ett besök i England, hörde framträdande brittiska politiker hävda att Assad i Syrien var ett värre hot än IS. Detta gick hand i hand med uppgifter, bland annat på Pål Steigans sajt, att IS understöddes av väst.
Men när det gäller Boris Johnson har jag kanske begått ett misstag. Liksom resten av världen vek jag mig dubbel av skratt när Theresa May utnämnde honom till utrikesminister. Jag kan inte säga att jag ideologiskt-politiskt känner mig befryndad med Theresa, men jag trodde hon var en klok kvinna.
Men nu har en ledare i Uppsala Nya Tidning fått mig att se saker och ting i ett nytt ljus. Under rubriken ”May gör som i Finland” drar ledareredaktionen en parallell med utnämningen av Timo Soini till utrikesminister i Finland.
Men den verkligt intressanta ögonöppnaren, är när ledaren ”beskyller” Johnson för att yttrat ”uppskattande ord om Syriens al-Assad eller Rysslands Putin”.
Vad finns det för substans bakom dessa sensationella ord? Jo, enligt brittisk press (den svenska ”Informationsstyelsen anno 2016” har med någon ”grå lapp” gjort klart att detta inte bör göras känt i Sverige) har Johnson i början av maj sagt att EU bär ansvar för utvecklingen i Ukraina och i en artikel i Daily Telegraph argumenterat för vänskap och samarbete med Ryssland och Putin – och med Syriens Assad.
Inte undra på att han fått på skallen och alla hans dåliga egenskaper lyfts fram.
PS: En kille som jag i dagens läge skulle vilja hålla ett öga på är vår egen ”Boris Johnson” – Calle Bildt. I september 2011 var han förvånansvärt passiv när det gällde att hetsa mot Libyen. Nyligen har han talat om hänsynstagande till ”rimliga ryska intressen”.
