Stilla flyter åtminstone Themsen – rapport från England senhösten 2019

Engelsk fiskmås på balustraden till Parlamentet, med Themsen, Westminster Bridge och London Eye i bakgrunden.

Efter nästan en vecka i England borde jag snabbt ha avgett en rapport här på bloggen, i synnerhet som jag upplevde slutspurten i valkampanjen. Men hemma väntade många plikter och allt jag hann med var en kommentar till ett gammal inlägg om Boris Johnson. Samma år, 2016, som jag varnade att inte underskatta Boris ställde jag frågan om vi borde delta i hetsen mot Donald Trump – man ska inte vara rädd för att “tänka utanför boxen”.

I England är det mycket lättare att “tänka utanför boxen” eftersom brittisk massmedia är mer differentierad än svenska. Även när de är reaktionära eller konservativa kivar de inbördes i olika frågor. Liberala tidningar är i sin fulla rätt att föra ut sina budskap och tolkningar men eftersom så gott som alla tidningar är liberala känns det i Sverige som att leva i ett “liberalt DDR”.

Hemma i Sverige har jag inte tillgång till Russia Today men det finns i de brittiska hotellens utbud. Hemma i Sverige ger dock ett kritiskt följande av CNN, BBC och SKY betydligt mer information än de svenska likriktade kanalerna och tidningarna. 

Brexit eller Remain?
Min äldste son och hans familj bor i en förort långt utanför London och har omänskliga arbetstider med långt pendlande. Men de klagar inte, ty så har ju alla det. Han fick inte rösta, men hoppades att något anti-Brexitparti för skulle gå framåt – att Tories skulle vinna var han, liksom de flesta övertygade om. Men att det skulle bli en sådan brakseger var det få som anade.

Författaren provar en skandinavisk vinterdräkt på sin yngsta sondotter: engelsk medborgare men 25% svensk, 25% finsk, 25% engelsk och 25% kinesisk.

Nästa anhalt var det europeiska vädercentret, European Centre for Medium Range Weather Foreasts (ECMWF) i Reading längre upp i Thames Valley. Redan i receptionen stötte jag ihop med en bekant, en ung, charmig och kvicktänkt kvinnlig forskare:
– Åh Anders,  vad roligt att se dig här!

Hon tog mig in i restaurangen där man just intog eftermiddagskaffet. Till omgivningens förvånade blickar (Vad kunde hon se i den där gamle gubben?) förklarade hon:
– Anders var min lärare på det meteorologisk-hydrologiska universitetet i St Petersburg!

Och sedan började vi återuppliva minnen från staden vid Nevan. Jag hade då, 2016, framhållit för mina ryska kollegor att de kanske inte kunde bli medlemmar i ECMWF på raken, men väl etablera personliga kontakter. Följande år besökte en rysk delagation ECMWF och strax efter fick min fikakompis jobb. Nu lär ytterligare två ryska forskare jobba där, fast de kommer från andra delar av jätteriket, så dem kände jag inte.

Påstådda “myter” om statlig och privat verksamhet.

Rivalitet inom meteorologin
Ett par dagar senare deltog jag i möte på det brittiska meteorologiska sällskapet. Det handlade om hur de tre huvudgrupperna inom meteorologin: de statliga verken, universiteten och de växande privata firmorna skulle kunna samarbeta bättre. Jag var skeptisk. Kännande mina Pappenheimrare anar jag  att de kommer att fortsätta att konkurrera med varandra, eller åtminstone inte samarbeta. Jag tyckte också att diskussionen var lite socialdemokratiskt idealistisk, som när en föredragshållare ville kontra “myterna” om statliga och  privat verksamhet.

Projektet att ena de tre grupperna sades vara del av en internationell kampanj. Jag undrade då försynt om Kina “var med på tåget”. Nej, de var de nog inte. Den kinesiska statliga vädertjänsten hade total dominans och den privata verksamhet som bedrevs var med deras tillstånd och på deras villkor. Det där låter hårt, men är nog den enda riktiga politiken: vädertjänst ligger i samhällets intresse och ska inte styras av vinstintressen.

Klimatdiskussion
Senare på kvällen deltog jag i den meteorologiska middagsklubbens möte i London med ett 30-tal kollegor. Den hölls stilenligt på Army and Navy Club i centrala London. Jag är inte säker på att det är en omgivning där jag skulle trivas någon längre tid, men Lenin säger någonstans att man inte ska skygga för att skaffa sig inblickar i andra politiska miljöer.

Interiör från Army and Navy Club strax före julen 2019.

Debattens vågor gick höga under middagen och det kom mest att handla om klimatet. Vi har en gentlemen’s agreement att allt som sägs stannar oss emellan. Jag kan dock nämna att i denna församling kritiserades klimatmodellerna av experter på området. Problemet är att deras kritik inte kan förstås utanför de meteorologiska expertkretsarna, inte ens av högt kvalificerade fysiker. Det beror på att icke-meteorologiska vetenskapsmän underskattar meteorologin som vetenskap och inte velat eller kunnat sätta sig in i dess speciella särdrag.

Drevet mot Corbyn
Vad gällde valkampen fördes den med skoningslösa angrepp på Jeremy Corbyn som utmålades som blodtörstig bolsjevik, terroristvän och rysk agent.

Karikatyr i konservativa Daily Mail valdagen 12 december 2016. Bland Corbyns påstådda anhängare skymtar man inte bara Putin, utan också Assad.

Det vore lätt, alltför lätt, att förklara Labours historiska nederlag som en följd av hetsen mot Corbyn. Men historiska erfarenheter har visat att “hets” och “drev” snarare kan hjälpa föremålet. Jag tänker på Lenin sommaren 1917 och Jimmy Åkesson i våra dagar. Corbyns nederlag berodde på att han och Labour underskattade kraften i EU-frågan, också att partiet var delat.

Ty Corbyn tillhör nog de inom Labour som skulle vilja lämna EU, alla hans “vänner” på teckningen ovan har nog samma EU-kritiska inställning. Problemet är att partiet som helhet ville stanna. Det är också vad det brittiska etablissemanget vill. Därför har man också kunnat förmärka ett drev också mot Boris Johnson. Han utmålas här och där som pajas, lögnare och en “brittisk Trump”.

Skyltningen i en bokhandel i London december 2019. Två hetsböcker mot Trump, liksom två emot Johnson. Putinboken utger sig för att vara en vägledning i “life coaching” – tips för framgångar i vardagslivet inspirerade av “världens mäktigaste man”.

Om stora delar av den brittiska arbetaklassen svek Labour och röstade på Tories så kan det bara förklaras med att Johnson för dem framstår som en rebell emot etablissemanget. Några dagar före valdagen kunde man läsa i tidningarna varför. Boris Johnson kom nämligen under skarp kritik från brittiska näringslivtoppar för sitt förslag att tillåta invandring av kvalificerade och högt utbildade utlänningar. Atomfysiker, hjärnkirurger och matematiksnillen skulle tas emot med öppna armar, i mindre grad mindre kvalificerade och, med stor tvekan, outbildade icke-britter.

I Sverige hade ett sådant förslag kritiserats utifrån moraliska bevekelsegrunder, såsom stridande mot jämlikheten. Men i den brittiska pressen talar man klartext. Företrädare för storindustrin, Confederation of British Industry och British Chambers of Commerce, gick genast ut och sade som det var:
Det är de lågutbildade vi behöver!
– Hur viktigt och hur attraktivt det än är att ta emot högt kvalificerade invandrare, är det de lågutbildade vi behöver. Många industrier är beroende av sådana arbetare, alltifrån sjukhus till byggnadsindustrin och jordbrukssektorn. National Health Service skulle inte överleva om vi inte fortsatte att rekrytera internationellt.

Från den tid min familj och jag bodde i England minns jag att även den mest patriotiske engelsman föredrog polska snickare framför eget folk. I den polska forna “folkrepubliken” hade man haft utbildning i olika hantverk och respekt för dess utövare, något som saknas i den engelska kulturen.

Om det sitter en britt, polack eller annan “utlänning” bakom ratten i denna skåpbil vet jag inte. Men han känner sig säkert stolt över att hans firma har kontoret i Eton, en liten stad väster om London som enbart är känt för sin internatskola.
Renoveringsarbete på Big Ben.

Jag lämnade England samma dags som valet ägde rum. Ett par dagar innan hade jag tagit denna bild av Big Ben, klockan på parlamentshuset. Hela byggnaden genomgick en stor renovering – på något sätt är det symboliskt för vad som ligger framför Storbritannien – om det nu alls fortsätter att existera. Som bekant hotar ju skottarna att lämna unionen.

Så de konservativas seger och i synnerhet Boris Johnsons triumf var kanske en Pyrrhusseger som ger mer problem är den löste.

Men som jag skrev 2016 “Underskatta inte Boris Johnson” – och britterna. De har en förunderlig förmåga att slingra sig ur besvärliga situationer. Ett av deras hemliga vapen är att kunna vara helt principlösa. Så bli inte överraskade om Boris gör det som alla anklagde Jeremyn Corbyn för – att “cosy up to Vladimir Putin” – att bege sig till Moskva för att blir bundis med “världens mäktigaste man”.

  19 kommentarer for “Stilla flyter åtminstone Themsen – rapport från England senhösten 2019

  1. Jan Fredriksson skriver:

    Tack en intressant rapport.
    En fråga: Om nu etablissemanget vill vara kvar i EU, varför vill då Torys lämna EU?

  2. Anders Persson skriver:

    Jan F!
    Bra fråga som jag inte är säker att jag har ett bra svar på. Dock, det brittiska etablissemanget är rikt och mäktigt, men består inte av så förfärligt många människor. Majoriteten av de som röstar på Tories tillhör inte etablissemanget. I detta val i ännu mindre grad.

    Sedan hade jag en känsla att etablissemanget å ena sidan ville att Labour, och därmed Corbyn skulle förlora, men inte för mycket. En knapp seger för Tory eller jämnt lopp “hung parliament” skulle medge fortsatta förhalningar av Brexit. Boris Johnsons storseger var nog inte populär hos höjdarna.

    Genom att han förtalades av etablissemanget utgjorde det ju ett bevis för vanligt folk att han inte hörde till “dem” – vilket ökade hans popularitet. Detsamma gäller Trump i USA – och Åkesson i Sverige.

    Jag tror att etablissemangen runt om i världen nu börjat inse att de måste vara mer försiktiga med att starta “drev” och förtalskampanjer. De slår ofta tillbaka på dem som driver dem.

  3. Mats Loman skriver:

    Ursäkta, Anders P, men är min herres intagande av en utmärkt måltid på en fin klubb i London att se som 1. Ett synnerligen smidigt ifrågasättande av kapitalismen. 2. En inte fullt begriplig insats till förmån för EUs upplösning, 3. Ett litet lojt aktivistiskt sociologiskt fältarbete 4. En mysig insats i den grävande journalistiken eller 5. Mitt privatliv: Angår inte dem som inte tillhör avantgardet. – Och inte deras kassörer och revisorer heller, för den delen…?

  4. Ingvar Mannersson skriver:

    Det är uppenbart att EU gnuggade händerna och njöt varje gång det brakade ihop i engelska parlamentet och hoppades på att Brexit inte skulle bli av.

    Nu har det blivit tvärtom… Boris kan nu ställa villkoren i handelsavtalet med EU… Annars lämnar UK med en hård Brexit.

    Åkesson håller på att göra Johnson Sverige. Labour och Libdems bjöd på självmål efter självmål. Labours löfte om att folk skulle få omrösta om Brexit en gång till gjorde att Labouranhängarna gick över till Tories. Folk är trötta på att rösta om Brexit om och om igen. De var inte uppenbarligen trötta på Brexit utan prat pm Brexit. Men Corbyn verkar inte ha fattat det. Resultat: “get Brexit done” lockade stora skaror Labourväljare som vill se mer verkstad än snack.

    I Sverige håller S på att försöka isolera SD och nu även genomföra Lööfs önskan från 2011 att Sverige skall ta emot 40 miljoner invandrare och så är de överraskade att SD blir bara populärare och populärare. Det är invandringen som är den stora frågan.

  5. Jan Fredriksson skriver:

    Läser man Wikipedia så framgår inte i vilken utsträckning han tillhör etablissemanget mer än att han befinner sig någonstans ifrån över medelklass och uppåt. Så frågan är vilka klassintressen han representerar?

  6. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Ja, det är kanske svårt att svara på Jan Fredrikssons fråga varför det brittiska parlamentsvalet gick som det gick. Men vad vi vet är ju vad utgången av det innebär. Alltså att man återupprättas som den suveräna stat man varit sedan 1500-talet.

    Precis som det i vår tid finns gränser för hur mycket man kan experimentera med kapitalismen (tänk på Sovjetunionen och tänk på de senaste 70 åren i Kina) så finns det kanske i vår tid också gränser för hur mycket man kan experimentera med territorialstaten. Det vill säga Storbritannien är bara det första landet som lämnar EU.

  7. Bertil Carlman skriver:

    När det gäller framförallt Labours position före, under och efter valet, har George Galloway varit min främsta källa. Ingen annan har jag funnit på nätet som varit lika kunnig som han. Både på video för sex dagar sedan, om brittisk ”fake” media, som en extremkort intervju med en professor John Curtis om vem som blir nästa Labourledare (från den 11.12), samt en enminutersgenomgång för ett antal timmar sedan, dessutom på sin talkshow på sputnik radio, som i tryckt form i torsdagens Proletären. Hade jag inte varit pensionär hade jag naturligtvis inte hunnit följa med. Labours bana har varit intressant att följa och jämföra med SAP:s, speciellt nu när kända S:are som Olle Svenning i Aftonbladet går ut och anklagar den svenska arbetarklassen för att vara borgerlig.

  8. Björn Nilsson skriver:

    “Engelsk fiskmås på balustraden” ser väldigt mycket ut som en gråtrut. Notera trutfläcken på näbben!

  9. Mats Larsson skriver:

    Jag tror att upptäckten av exoplaneter, belönat med årets Nobelpris i fysik, kommer att på ett konstruktivt sätt bidra till utvecklingen av klimatmodeller, något som vi givetvis kommer att kunna dra nytta av när det gäller att modellera vår egen jords klimat.

  10. Anders Persson skriver:

    Mats Loman!
    Jag borde tydligen inte ha nämnt att mina brittiska meteorologkollegor ville ha middagen på en fin klubb, eftersom det kunde irritera en del läsare. Men så är kulturen där.

    En av professorerna råkade oavsiktligt avslöja för mig att han kommer ur arbetarklass från Newcastle, något som inte hörs på hans accent. Han bad mig inte föra det vidare. Jag överraskade honom med att säga att i Sverige är det precis tvärtom: det en extra poäng att en professor kommer ur arbetarklassfamilj – något som Lennart Bengtsson inte sticker under stol med. Men kanske bara i Sverige…

    Mats Larsson!
    Jag vill inte beröva astronomerna anslagsmedel för att skapa modeller över klimatet på exoplaneter, förebärande att det skulle befrämja klimatforskningen. Men dig och mig emellan skulle jag undra varför jorden inte duger eller, om det behövs oberoende data, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus eller månen Titan.

    Den första framgångsrika modelleringen av jordatmosfärens klimat skedde redan 1956.

  11. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Jag trodde att du höll dig någorlunda uppdaterad i den vetenskapliga litteraturen, men nu blev jag osäker:

    Jag citerar slutsatsen i artikeln:

    “This will expand the range of theories that can be tested. Inevitably, such advances will also turn up additional surprises. We should be prepared to think about them, and that will require climate dynamics thinking well outside the terrestrial box. Non-dilute atmospheres are but one example of the class of novel atmospheres that will need to be considered.”

    Jag tror inte att du ska oroa dig för anslagsmedel till exoplanetforskare. Det växer upp en ny generation astronomer, många kvinnliga, som lockas av astronomins snabbast expanderande gren – exoplaneter.

  12. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Jag har träffat Chicagoprofessorn Pierrhumbert när han var gästforskare än för ett par år sedan och instämmer helt i hans bedömning att exoplaneterna erbjuder nya utmaningar, både för meteorologer och astronomer. De kommer t ex att tvinga de senare att noga sätta sig in i corioliseffektens fundamentala betydelse för atmosfärsdynamik.

    Men för att förbättra våra egna klimatmodeller är det främst kraftigare datorer som behövs så att de hinner göra de komplicerade beräkningar som de nuvarande är tvungna att förenkla av beräkningstekniska skäl. Det gäller främst de fysikaliska processernas inverkan på klimatet, som t ex molnbildningens inverkan. Har vi fått ordning på det kan vi också få ett bättre grepp om vad externa mekanismer, de som Vladimir Putin (av alla!) nämnt, kan ha för inverkan.

    Jag föreslår också att du i fortsättningen drar ner på dina spydiga efterslängar. De är OK och legio mellan oss i den vetenskapliga samfälligheten men ställer folk utanför lite frågande.

  13. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Raymond Pierrehumbert är vid University of Oxford, inte Chicago.

    Så länge du fortsätter skriva strunt som “Problemet är att deras kritik inte kan förstås utanför de meteorologiska expertkretsarna, inte ens av högt kvalificerade fysiker” får du räkna med spydiga slängar.

  14. Anders Persson skriver:

    “Nyhetsbanken” återger hela Putins yttrande om klimatet.

  15. Anders Persson skriver:

    Jag vidhåller nog att även “högt kvalifierade fysiker” underskattar meteorologins speciella svårigheter. Det kunde tas som en förolämpning om det inte var så att meteorologi, i synnerhet dynamisk meteorologi, är en mycket svårare vetenskap än kvantumfysik och relativitetetsteori! De som vill ha Nobelpris underviker ämnet!

    I en bokhandel i London hittade jag en bok av den berömde fysik- och astronomiprofessorn Brian Cox om Universum. Där förklarade han de kraftiga vindarna på Jupiter som en följd av dess snabba rotation och därav stora corioliskraft.

    Detta är ett vanligt felslut bland alla som inte satt sig in i corioliseffektens mekanism. Det förhåller sig nämligen tvärtom – ju snabbare rotation desto svagare vindar, ju långsammare rotation desto kraftigare vindar!

    Det är därför bra om nu astronomer börjar intresserade sig för atmosfärerna på exoplaneter. Fast jag förstår inte varför atmosfärerna i planetsystemet duger lika bra.

  16. Mats Loman skriver:

    Anders P!
    Vad spydigheter angår får jag kanske säga att jag tycker att du hanterade mina försök i genren här ovan väldigt bra. Hatten av för det.

    Det är klart att du inte ska smussla med att ni har varit på fin klubb, du och dina bekanta. Det är inte tvunget en fläck på din ära att du hänger med dem dit och fröjdar lite. Det menar jag inte.

    Men jag får nog säga att jag för min del tycker att det är betydligt mindre stötande att arbetarklassare klättrar, byter accent och röstar borgerligt, som din bekant bland molnskådarna där, än att mellanskiktare är å ena sidan vänstervridna, å andra sidan amerikanska eller globala i sin livsstil.

    Knut L har tidigare sagt att han tycker att jag är en förfärlig moralist; för egen del tycker jag bara att liv och mening hör ihop.

  17. Mats Loman skriver:

    En sak till, Anders P.

    Du skriver:

    “Om stora delar av den brittiska arbetaklassen svek Labour och röstade på Tories så kan det bara förklaras med att Johnson för dem framstår som en rebell emot etablissemanget. …”

    Jag antar att det du menar här är att arbetarklassen i Storbritannien rätt allmänt motsätter sig massinvandring.

    Kan man inte lika gärna anta att det de motsätter sig är EU, bland annat av det skälet att de vet att de nu ännu mindre än före EU får vara med och säga sitt – om invandringen eller något annat?

    Man är inte tvunget Tory eller Johnson-fantast för att man röstade med Tories i det just avhållna parlamentsvalet. Och man är inte tvunget efterbliven eller ondsint heller. Proteströsten kan aldrig formuleras nyanserat. Inte så att tanken hörs och tränger förbi den vall av oväsen som de pladdrande skikten ger upphov till.

  18. Mats Loman skriver:

    Arbetarklassens proteströst gäller, såvitt jag förstår, både EU och Arbetarpartiet.

    Vad arbetarklassens missnöje med Arbetarpartiet beträffar är det dock inte tvunget Corbyn det är fråga om. Inte enbart. Tony Blair, krigsförbrytaren, har just yttrat att om inte “vänsterextremisterna” tvingas bort från ledningen i Arbetarpartiet så kommer Arbetarpartiet att gå under. Det Blair menar men inte säger är Corbyn. Blair är inte ensam om sitt krypskytte mot Corbyn; en väldig massa partiaktivister har framträtt i villiga massmedier och påstått att när de har varit ute i folkhavet, så har det inte varit fråga om Brexit. Inte alls. Det har varit en våldsam motvilja mot Corbyn. Säger partiets mellanskiktare till sina “klasskamrater” i massmedierna.

  19. Mats Loman skriver:

    Jag tror inte alls på det där. Corbyn var folkets man. Gräsrötter och uppgivna förde upp honom i Labours ledning, och de gjorde det i konflikt med partiets kadrer och parlamentsgrupp.

    Jag tror att partiets bas känner sig stå i motsättning till överhet och mellanskikt och därför mot både London och EU.

    Det är möjligt att Corbyns popularitet har avtagit. Men skälet till det är i så fall inte att man inte gillar Corbyn längre eller det Blair kallar “vänsterextremisterna”; det är att man har uppfattat Corbyn som oklar och kanske ohederlig: man tror sig veta att Corbyn är EU-motståndare. Egentligen. Men det har han inte visat. Och det gillar folk inte.

    Arbetarklassen i Storbritannien har samma bekymmer med Labour som deras klasskamrater i USA har med Demokraterna: Mellanskiktarna har tagit över i det som skulle vara de arbetandes partier. De känner sig inte företrädda av de här partierna längre. Partierna har svikit folket; inte tvärtom.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.