Ungt och tunt

Emilie Enger Mehl (Foto Wikipedia)

JUSTITIEMINISTER I JONAS Gahr Støres nya norska regering är en 28-årig kvinna, Emilie Enger Mehl. Hon har gjort politisk karriär i Senterpartiet. I det civila är hon biträdande jurist (”advokatfullmektig”) i en advokatbyrå men har ännu inte fått ställning som advokat. Hon ska leda det norska rättsväsendet under kommande mandatperiod i Stortinget.

Också i Sverige har vi haft unga statsråd med juridisk bakgrund. Östen Undén var 31 år, när han inträdde i Nils Edéns regering 1917 – samma år som han utnämndes till professor i civilrätt vid Uppsala universitet. Han skulle sedermera fungera som universitetets rektor och under en lång period vara landets universitetskansler. Undén blev först konsultativt statsråd och var under sin politiska gärning både justitieminister och utrikesminister. Vid 76 års ålder lämnade han regeringen.

Åldern är här inte problemet – Undén var ung när han gick in och gammal när han lämnade politiken, vid 79 års ålder, då som ledamot av riksdagens första kammare. Hans insatser som rättslärd aktades både i Sverige och utomlands.

Vilken aktning har den nytillträdda justitieministern i Norge – en biträdande jurist på en advokatbyrå, en ungdomspolitiker född 1993? Hon är synbarligen aktad av sitt parti, men kan man tro, att hon har ett välgrundat förtroende från de offentliga institutioner, som hon kommer att ha det högsta ansvaret för, och från landets medborgare?

De unga politikerna i ledande ställning – Undén var dock redan en av sin professions främsta representanter – har som regel ingen yrkeskompetens att falla tillbaka på. Som ministrar, och i motsvarande befattningar, måste de hela tiden ty sig till ledarens gunst. Den moderna ledaren vill ha servila underlydande. I en socialdemokratisk regering (eller vilken skandinavisk regering som helst) finns det inte plats för en Östen Undén, en Per-Edvin Sköld, en Sven Andersson, en Gunnar Sträng, en Sven Aspling, sådana som alltid höll emot.

Det är bland annat därför, som förtroendet för nutida regeringar – vilken färg de än har – är så lågt. De svarar inte mot tidens krav: att ha en egen agenda och drivkraft. Ansvariga ministrar, med några undantag, är inte förankrade i sakfrågorna. Sveriges nuvarande utrikesminister Ann Linde exempelvis är en renodlad apparatmänniska, utan djupare insikter i säkerhetspolitiken och utan förankring utanför partikanslierna. Man skrattar, när man hör henne ta till orda – trots hennes 60 år.

Politikerklassen behöver skakas om. Stefan Löfven går. Han kommer att saknas. Ty han tillträdde, när han hade visat sin duglighet, och han lämnar utan att ha missbrukat sitt ämbete. Politikens innehåll är sedan en annan fråga.

Sven Hofman

... är läst 1010 gånger!

  11 kommentarer for “Ungt och tunt

  1. Tommy Sjöberg skriver:

    Det behövs en allmän debatt om vad REPRESETATIV demokrati är i teori och praktik. Hur riksdagsledamöter har valts och av vilka?

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Kort och kärnfullt, Tommy!
    Representativiteten är ett problem i dagens samhällen. Men ”hur riksdagsledamöter har valts och av vilka” är dock inte alls problematiskt. Kandidaterna till riksdagen väljs av de i valet deltagande partierna och ställs upp i rangordning på respektive partis valsedlar. Förekommer det tydlig oenighet i ett parti finns oftast 2 valsedlar att välja på i varje val, där ordningen på kandidaterna är lite olika. De som utför den direkta valhandlingen är sedan medborgarna, d v s de som är berättigade att rösta i riksdagsvalet (vi bortser här från att det kan finnas olika valsedlar och rangordningar även för de lokala och regionala kandidaterna, givetvis).

    Men sedan finns ett personvalsinslag i det svenska valsystemet. Det gör att en kandidat, med ett relativt fåtal röster av personlig karaktär (återigen beroende på olika listor) kan väljas om personrösterna (d v s på lista där just den personen har påtagligt valbar placering) är tillräckligt många. Då slås partiets ”officiella” kandidat ut och ”spränglistan” tar platsen!

    Sverige har här vägt personrösterna något, men i vart fall tydligt, lägre än exempelvis i Finland, där det inte är ovanligt att frifräsare från idrotten (ganska vanligt, faktiskt) eller nöjeslivet kan komma in i riksdagen utan att ha ett grundmurat partimandat. Kanske något att jobba för även här i gammelsverige!

  3. Jan Mellring skriver:

    Vad vill vi ha för politiker? Återsåg Genombrottet med Loffe som taxichaffisen Gyttorp som sätter politrukerna på pottan…

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Det klara svaret på din fråga, Jan M, är givetvis att vi får de politiker vi förtjänar!

  5. Tommy Sjöberg skriver:

    Dennis Z
    Jag menar mer konkret, hur många personer var med när man nominerades, hela processen. Vem representerar man i följande exempel? När jag bodde i Trollhättan och var kollektivansluten sosse, då var man med i en stadsdelsförening. 1973 nominerades en kompis till skolnämnden av oss utan att han var närvarande. Då är det enligt teorin, när man blivit vald, att visa sig på stadsdelsmöten och ha en dialog om vilka beslut som tas och hur vi kan påverka vår representant.
    Han dök aldrig upp på några möten och han blev åter nominerad 1976 och 1979 utan att vi kunde påverka vår representant, vem representerar man då, grannarna arbetskompisar på brandkåren? Tror att det går till så i många fall än idag, det var inget skräckexempel.

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Just det, Tommy! I England, med sitt tydligt personcentrerade valsystem, har ju nyligen visats baksidan av just detta. Där pågår nu en större debatt om vad som kan hända när politiker möter sina väljare. I ditt exempel är det väl snarast den direkta nomineringsprocerssen som vi behöver fundera kring. Här tror jag att mitt svar på Jan Mellrings fråga är synnerligen adekvat!

  7. Björn Nilsson skriver:

    Halkade inte kommentarerna in på ett sidospår nu? Ministern ifråga antar jag är vald av regeringsbildaren i första hand, inte av folket. Så är det väl med ministrar? Och därmed fel spår att diskutera representativitet i parlamentet.

    Det kan vara problem med unga och oerfarna ministrar, men i stort sett kan nog alla dessa brister pareras. Äldre blir man med tiden, och är ministern omgiven av kunnigt folk kan det medföra upplärande i det man skall vara minister för. Och så bör ministern vara genuint intresserad av sitt fögderi.

    För att ta ett exempel: Problemet med Annie Lööf var nog inte ålder eller erfarenhet, utan att hon skulle vara näringsminister under en kris. Frågan är hur intresserad hon var, som närmast tokliberal, av aktiv näringspolitik. En del möjligheter sumpades därmed bort.

  8. Tommy Sjöberg skriver:

    Dennis Z!
    Hur skall man kunna medverka i det politiska arbetet om det är som i mitt exempel? Man ser till att bli vald sen adjöss med kontakt med dom som har valt densamma. Numera är det ju en hård strid om att komma uppåt, för man vet att det är endast uppifrån man kan påverka, som gräsrot har du liten chans. Dario Fo beskrev politiker ”som duvorna på torget i Milano, först äter dom ur din hand sen flyger dom upp i luften och skiter på dig”.

    Kommunreformerna på 1950, 60 och 70-talet har medfört att 100.000-tals fritidspolitiker försvunnit och ersatts av byråkrater som alla partier är beroende av. Partierna behöver inga medlemmar, staten låser upp med partistöd. Nils Bejerot tog upp detta i FiB/K i sina krönikor på 1980-talet.

    Den nya Kommunallagen, som togs av alla partier våren 1991, gäller än idag trots att en del mörkar och är motståndare ”till vinster i välfärden” trots att dom är en del av problemet. Då försvann ytterligare 10.000-tals politiker när man bolagiserade verksamheter.

    Är det någon som har hört någon som vill ändra eller ta bort denna lag som utan sedvanlig remisstid hastigt togs utan debatt. Detta beslut är den största förändring av det svenska Folkhemmet jag känner till. Läs Baklängesrevolutionen av Margareta Norlin.

    Det är fullt möjligt att våra politiker gör Demokratin till något för eliten utan möjlighet för medborgarna att påverka och delta i.

    Är det ingen läsare av denna blogg som kan ge ett vittnesmål hur det ser ut på kommunal-, landsting- och riksdagsnivå. Har själv bara suttit som politiskt vald Nämndeman 1977-79 i Trollhättan.

  9. Dennis Zackrisson skriver:

    Björn N!
    Följande stod på BBCs hemsida för två dagar sedan:

    ”Conservative MP Sir David Amess has died after being stabbed multiple times at his constituency surgery in Essex.”

    MP alltså, inte minister. Detta har även fladdrat förbi i svenska medier. Diskussionen om representativitet har naturligtvis större dimensioner. Och många ministrar har tidigare erfarenhet av parlamentariskt arbete.

    Det är i och för sig en intressant fråga. En tidigare ordförande i FiB/K uttryckte sin syn på representation och demokrati som så att ”föreningsstyrelsen borde inte väljas av stämman utan utses av den ordförande som stämman först väljer, så att man får en sammansvetsad grupp som kan göra jobbet”. Det är givetvis en tanke men den säger mer om tänkaren och hens demokratisyn än om medlemsmakt.

    Så, Tommy S!
    Dina frågor pekar ut över hela det vida fältet kring demokrati och representativitet. Den du frågar efter i slutet är nog inte lätt att finna. De allra flesta stannar som ”politiker” på den arena man valt att agera på. Även om det finns några som ”växlat upp” från lokala till nationella politikområden. Många har skrivit om sitt arbete i parlamentariska församlingar och i partierna själva. Två tips kan du få av mig: Bert Karlsson: SKANDAL! från 1991 och Per Gahrton: Det gröna genombrottet från 2011. Plus ett med en lite annan infallsvinkel som ger perspektiv både från regering och riksdag; Thage G Peterson: Resan mot Mars från 1999.

  10. Lars Jansson skriver:

    Ett problem som vi har är att det är så få personer som i praktiken är valbara till Sveriges Riksdag. Partierna nominerar kandidater bland sina medlemmar men bara ca 3 procent procent av den vuxna befolkningen är med i ett politiskt parti. Bland dessa ska inte bara alla riksdagsledamöter, utan även landstings- och kommunfullmäktigeledamöter utses. Partierna nominerar dessutom våra lekmannadomare; nämndemännen, oftast, men kanske inte alltid, bland sina medlemmar. Detta är naturligtvis ett demokratiskt problem.

    Varför så få vill vara med i ett politiskt parti vet jag inte, men tror att mycket beror på att partierna är väldigt toppstyrda. Ann-Marie Pålsson, ekonom och moderat, satt i riksdagen 2002-2010 och beskriver i sin bok Knapptryckarkompaniet hur det går för den ledamot som försöker gå emot sin partiledning i viktiga frågor. Troligen är läget lika i alla partier. Sverige skulle behöva fler ledamöter med civilkurage och en egen väljarbas som inte till varje pris försöker hålla sig kvar vid köttgrytorna, utan törs stå för sina egna åsikter.

  11. Tommy Sjöberg (8-årig Folkskola och Viskadalens Folkhögskola 1979-81) skriver:

    Dennis Z!
    Jag har ju börjat förstå, att diskutera utifrån gräsrotsnivå är svårt i blogg-världen där medelklassen dominerar. Dom tar ofta steget till nationell eller internationell nivå för att visa sig duktiga. En hög och fin abstraktionsnivå (Jan Myrdal).

    Jag känner inga i arbetarklassen som äger en blogg. Frances Tuuliskorpi är ett undantag. Dan Kotka har slutat och ägde inte bloggen. Min enkla undring var hur medborgare i Sverige blir nominerade t ex av en stadsdelsförening och valda i fullmäktige som i mitt exempel.

    Själv blev jag uppringd av SSU-ombudsmannen 1976, när jag var studerande på Ljungskile Folkhögskola, och fick frågan om jag ville sitta i fritidsnämnden eller bli nämndeman. Så gick det till då. Hur det går till nu verkar vara en statshemlighet.

    Hur undervisar lärarkåren om vår reellt existerande demokrati. Det är ju lokalt dom flesta politiskt aktiva finns och där tillämpa representativ demokrati. Det är ju där dom flesta kommer i kontakt med praktisk politik. Hörde senast idag på bussen mellan Rävlanda och Göteborg av några medresenärer hur svårt det var att träffa politiker.

    Dina tips var ju alla från riksdagspolitiker, finns det inte en enda av dom 1000-tals som läser denna blogg som har varit valda till nämnder och fullmäktige. Vi har bara en (1) Demokrati, den Representantiva, hur mår den 2021?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.