Företaget Gasackumulator AB, som år 1909 bytte namn till AGA, byggde sina första framgångar på Gustaf Daléns (1869-1937) fyra uppfinningar för fyrbelysning, en klippljusapparat som i korta intervall släppte fram acetylengas, en solventil som bara släppte fram gasen under dygnets mörka timmar, ett glödnät som kraftigt ökade fyrens ljusstyrka och byttes ut automatiskt när det var utslitet samt AGA-massan som gjorde förvaringen av acetylengasen i ståltuber säker.
De tre första reducerade fyrars förbrukning av acetylen med 94%. Den fjärde gjorde hanteringen av acetylengas säker och svetsning med en blandning av acetylen och syrgas kunde nu göras överallt. I små enkla verkstäder eller i stor skala inom industriell verksamhet.
Acetylen är den lyskraftigaste bränngasen men är farlig att hantera. Blandad med luft kan den explodera och många olyckor inträffade trots att man funnit en metod att förvara den under tryck i stålbehållare. Behållarna fylldes med en porös massa, utvecklad i Frankrike, som indränktes i aceton. Varje liter aceton kunde sedan lösa upp till tre hundra liter acetylengas.
Men vid förvaring och under transport kunde den porösa massan sjunka ihop och behållaren explodera. Dalén experimenterade tillsammans med kemisten Harry Sköldberg med olika sammansättningar av fyllnadsmassa och kom fram till en blandning av bland annat stenkol, asbest och cement som var tillförlitlig och gavs namnet AGA-massan.
Man experimenterade vidare med acetylenbehållarna. År 1912 upphängdes fem stycken över öppen eld och man kontrollerade på behörigt avstånd vad som hände. Ur en av dem strömmade oväntat en blåaktig gas utan att ta eld. Man väntade en halv timme, sen gick Dalén fram för att ta ett prov på gasen. Då exploderade behållaren och Dalén översköljdes av brinnande massa.
Efter en svår tid på sjukhus konstaterades att Dalén skulle överleva. Hans ena öga var borta och hornhinnan på det andra var skadad, så nu var han blind. Detta hindrade inte Dalén från att fortsätta sitt arbete att utveckla nya uppfinningar. Han tilldelades 1912 års Nobelpris i fysik för sin utveckling av AGA-fyren som nu tryggade sjöfarten i farleder jorden runt.
Industrier, som för ett drygt sekel sedan växte fram, hade ofta ett vildvuxet produktsortiment. Startade av uppfinnarnaturer med många intressen gav man sig djärvt in på nya områden. Av en slump träffade jag på bilföretaget Peugots Musée de l’Aventure Peugot i Sochaux i nordöstra Frankrike. Där uppvisades en provkarta på det mesta från kaffekvarnar och symaskiner till cyklar och just bilar.
År 1928 köpte AGA företaget Baltic Radio AB, som låg i Sundbyberg, och gav sig in på ett helt nytt område. Tillverkning av radioapparater för bruk i hemmen, vilket var en kraftigt växande marknad då. Verksamheten flyttades snart till de nybyggda lokalerna på Lidingö och efter en förfrågan från Svensk Filmindustri började man också tillverka ljudfilmsprojektorer. Vid slutet av 1930-talet var hälften av Sveriges 3.000 biografer utrustade med AGA-Baltics projektorer.
Chef för ljudfilmsavdelningen var Evert Aulin (1902–1961). Han var som ingenjör mycket kunnig i optik och byggde, som komplement till vad som behövdes i projektorerna, upp en hel avdelning för produktion av optiska komponenter. Under trettiotalet gjordes kikare, avståndsmätare och bombfällningssikten. De senare såldes till Finland strax före kriget och genom finskt samarbete med Tyskland kom konstruktionen i tyska händer och användes i deras bombflyg.
Efter krigsutbrottet hade det svenska försvaret behov av inhemsk tillverkning av optisk utrustning. En stor del av denna utrustning kunde tillverkas av AGA, som byggde en bergverkstad med renrum strax norr om fabriksområdet. De högsta kraven på renhet, kontrollerad temperatur och fuktighet ställdes vid tillverkningen av gyron för navigation.
Efter kriget hade AGA ett omfattande tillverkningsprogram som sträckte sig från färgfilmsprojektorer till hjärt-lungmaskiner. Forskaren Erik Bergstrand hade uppfunnit en noggrann längdmätare som under namnet Geodimeter utvecklades för industriell produktion av Ragnar Schöldström vid AGA. En viktig detalj var att få den utsända ljusstrålen att reflekteras tillbaka till instrumentet. Det kubhörnsprisma, som AGA använde i fyrar och järnvägssignaler, visade sig lämpligt för ändamålet men måste tillverkas med mycket hög noggrannhet.
År 1969 placerade Neil Armstrong en laserreflektor på månen med 100 hörnprismor som var tillverkade enligt ett AGA-patent av ett av AGAs många utlandsföretag.
I början av 1970-talet hade AGA det ekonomiskt tungt. Då inkallades den så kallade företagsdoktorn Ulf af Trolle för att begränsa AGAs alltmer yviga produktsortiment. Verksamheten renodlades och inriktades på vad som också framgår av företagets ursprungliga namn. Man koncentrerade sig på gasen och var på mitten av 1990-talet det femte största gasbolaget i världen.
I detta avsnitt har de som stått för tillverkningen av AGAs många produkter varit osynliga, som de ofta är i presentationer av företag. I nästa avsnitt kommer jag att berätta om dem.
Även L M Ericsson hade en del tillverkning som inte direkt hade med telefoni att göra. Under andra världskriget satt folk i någon källare och skruvade ihop kulsprutor. Udda saker kan göras om man vill, förstår att man kan – och kanske pressas därtill.
Jag funderade på det här under den stora krisen på bilfabrikerna i Sverige för tio år sedan. Om man i stället för att se bilfabriken som endast en bilfabrik, men i stället som en fabrik med utrustning och bemannad av duktig personal som kan konstruera och tillverka allt möjligt, öppnar sig direkt nya möjligheter. Men det passar illa för de härskande ekonomerna som bara vill hålla på med ”kärnverksamheten”.