Uppsala och den offentliga konsten

DDR-konst2

Det omdiskuterade konstverket på markvärmecentralen i Carolinabacken, Väggmålning, Berlin av Erik Krikortz

Den 23 september 2015 satte Håkan Holmberg tonen i den kommande stora konstdebatten med anledning av att Erik Krikortz´ verk Väggmålning, Berlin monterats på markvärmecentralen i Carolinabacken i Uppsala.

Erik Krikortz

Erik Krikortz

Bland annat skrev han med illa dold ironi: “Från vilka andra fallna eller nuvarande diktaturer skulle det kunna bli aktuellt att kopiera propagandakitsch i syfte att utsmycka en paradgata?”

Därmed lockade han fram alla grumliga och unkna konstuppfattningar ur UNTs solida läsekrets, såsom: Offentlig konst ska först och främst “vara vacker”, “färg och form är det viktiga”, “skapa gemenskap och hemkänsla”, “inte uppröra eller kränka någon”, “kunna ses av alla”, “anknyta till platsen och historien”, “estetiskt passa in i omgivningen” … Sådan ska den offentliga konsten vara, basta!

Så rasade debatten under hela hösten och pågår faktiskt fortfarande. Den har bland annat lett till krav på att konstverket ska tas bort, sättas bakom taggtråd och förklarande skyltar, bäddas in bakom planteringar, någon KD-politiker har uppmanat till ren skändning och Centerns kommunalråd Stefan Hanna har i olika sammanhang krävt att konstverket ska bort.

Erik-Krikortz-overblick

Igår ordnade Uppsala Konstnsärs-Klubb ett möte med Erik Krikortz. Den lilla klubblokalen blev fort överfull av välvilliga konstintresserade och vi serverades en sansad och klok redogörelse av konstnären, som med all önskvärd tydlighet förklarade de dynamiska dilemman en konstnär av offentlig konst slits mellan. Knappast en antydan till kritik mot konstverket eller av kommunens beställning och hantering hördes. Alla kritiker var som bortblåsta, vilket var lite tråkigt.

Krikortz´ verk med sina färgglada och lyckliga människor i arbetets och kulturens kollektivt harmoniska drömvärld väcker instinktivt olust, ja i många fall till och med hat, hos “anti-vänster-människor” (antikommunister), mot dem som inte vill jämställa nazism och kommunism rakt av, diktatur som diktatur liksom.

Signalen har hos dessa blockerat alla nyanser och tolkningsmöjligheter och ironiskt nog väckt just samma sorts reaktioner som originalkonstverkets upphovsman Max Lingner drabbades av i den unga kommuniststaten DDR 1951-52, nämligen förhandscensur i form av politisk-ideologisk korrigering.

Nå, tack vare Erik Krikortz´ Väggmålning, Berlin – i kombination med liberalen Håkan Holmbergs ryggmärgsreaktion i sin första artikel om detta konstverk – fick vi en mycket stimulerande konstdebatt i Uppsala, en debatt som fördes på verkligt allvar och fick bäring på konstens frihet, demokratin och yttrandefriheten. Inte illa.

Se mer av debatten i UNT.

Foto: K Lindelöf

  13 kommentarer for “Uppsala och den offentliga konsten

  1. Anders Persson
    2016-03-10 kl. 15:38

    Knut, jag är ledsen, men jag begriper fortfarande inte meningen med det där konstverket.

    1. Är för att göra narr av social-realism i allmänhet och DDR-konst i synnerhet? Målningen kan tolkas parodiskt, men inte tillräckligt parodiskt för ett sådant syfte.

    2. Är det för att, i positiv mening, ge ett fint exempel på social-realistisk konst? Jag vet tjogtals bättre tavlor, i synnerhet från Kinas 70-tal.

    3. Är det för att hos betraktaren inge en varm känsla av solidaritet och jämlikhet? Då får jag ut mer värme ur amerikanen (och antikommunisten) Norman Rockwell.

    Denne var inte fullt så reaktionär som man kan misstänka när svenska Wikipedia, till skillnad från den norska och danska, ger en ytterst mager biografi.

    Rockwell inspirerade skandinaviska efterföljare som te.x Kurt Ard, som gamla läsare av Allers känner igen. Kanske Ard faller för “Jan Guilloukriteriet” det som vanligt folk gillar kan omöjligen vara konst.

    Förresten Knut, är ditt konstinlägg en uppvärmning inför lördagens kulturmöte i Uppsala?

  2. Knut Lindelöf
    2016-03-10 kl. 17:48

    Jag tycker nog att jag förstår meningen med konstverket.

    Jag störs inte av att det är ovanligt till sin karaktär, inte heller av att vi påminns om de drömmar som trots allt fanns i DDR 1951-52. Vi vet vad som hände med den drömmen, men inte vad som händer med den nuvarande “Natoskaräddavärlden-drömmen”.

    Jag har inte heller något emot “skön konst”. Hemma omger jag mig med en hel del sådan.

  3. Anders Persson
    2016-03-10 kl. 18:42

    1. Jag tycker att verket är högst vanligt till sin karaktär, av den typ som spreds i Östeuropa under den sk. “kommunismen” men som jag också sett i kontor i Sydkorea!

    2. Att den påminner om drömmar är ett irrelevant argument eftersom mycken bildverksamhet, från politisk propaganda (från vänster till höger) till kommersiell reklam tar som utgångspunkt våra idealistiska drömmar.

    3. Den drömmen försvann inte med järnridåns fall 1989, så i den meningen vet åtminstone jag vad som skedde med den drömmen – den lever fortfarande.

    4. Att konstverket skulle ha fått ökat värde i tider av Nato-propaganda begriper jag inte.

    5. Ingen människa i världen kan ha något emot “skön” konst ty då skulle den inte klassas som “skön” av vederbörande.

  4. Knut Lindelöf
    2016-03-10 kl. 23:07

    Anders!
    Du får ogilla konstverket så mycket du vill, men tycker du man ska ta bort konstverket? Det kan jag väl ändå inte tro…

  5. Anders Persson
    2016-03-11 kl. 9:30

    Jag har som fd. utlandssvensk fortfarande svårt att förstår debattkulturen i det här landet. Är det inte tillåtet att tycka att en film är dålig utan att behöva avfordras ett ställningstagande om att den bör förbjudas? Att tycka att en skulptur utanför järnvägsstationen är ful utan att ha uppfattningar om att den ska tas bort? I England tog jag bl a till mig attityden “agree to disagree” och den har hjälpt mig en hel del – med andra f d utlandssvenskar och invandrare!

  6. Knut Lindelöf
    2016-03-11 kl. 10:21

    Anders!
    Jag uppskattar mycket ditt uppriktiga skrivande. Men när det gäller konstverket i Carolinabacken talar vi runt varandra. Den diskussionen handlar för min del endast (i alla fall nästan) om den offentliga konstens villkor, vem som ska bestämma, om man kan bestämma demokratiskt om den etc.

    Många har ju ogillat verkets konstnärliga kvalitéer till den grad att de krävt ett avlägsnande (Jag tror dock att det är svepskäl för ett hat mot ursprungsverkets budskap). Men kraven på ingripande mot verket är för mig kärnfrågan. Om det är “dålig konst” i någon slags professionell konstkännarmening kan jag inte bedöma. Det intresserar mig inte heller särskilt mycket. Konst talar direkt, inte via en massa intellektuella filter.

  7. Anders Persson
    2016-03-11 kl. 11:11

    Den offentliga konsten följer väl de gängse beslutsvägarna lika väl som allt annat. Vad menar du med att man skulle bestämma “demokratiskt”? En folkomröstning? Men varför då bara om konst? och varför alls?

    Vad som är “bra” och “dålig” konst går inte att avgöra “professionellt” som om det gällde “bra” eller “dålig” mat. Om en biff med vitlökssmör är “bra” eller “dålig” är en subjektiv smakfråga, en bränd biff är däremot “dålig”.

    Hantverksmässigt är verket i Carolinabacken helt okay, mycket professionellt, mycket “bra”.

    Vad debatten kanske handlar om, och det är ju en bra uppvärmning inför mötet i morgon om “Folkets kultur”, är vilken uppgift som konsten fyller i våra liv. Gäller det bara formen, eller också innehållet? Ska den påverka vårt tänkande, vårt handlande – eller bara komplettera natur som en bakomliggande dekor?

  8. Knut Lindelöf
    2016-03-11 kl. 11:36

    Anders!
    Now we´re talking. Hoppas vi möts imorgon på konferensen!

  9. Hans M Gabrielson
    2020-04-17 kl. 17:20

    Såvitt jag förstår i min alltmer trötta leukemitrötta hjärna, är konstverket ifråga ett tidsdokument från den socialrealistiska traditionen från sent 1920-tal i dåvarande SSSR fram till det s.k. “Tövädret” 1956-57. (Några få – vänligen observera det – exempel: Sofia Zaklikovskaja, Vasilij Kuptsov, Fjodor Bogdorodskij, Nikolaj Dormidontov, Kuzma Petrov-Vodkin.) Genomgående mycket bra måleri, för övrigt. Vilket fick stor betydelse för det mexikanska (Oroczo!) och amerikanska muralmåleriet under 30- och 40-tal. Samt även den kinesiska träsnitts- och affischkonsten mellan 30- och 70-tal. Lägg även märke till Bror Hjort, Amelin och Vera Nilsson här hemma. Att konstnärer med rötter i dåvarande DDR under 50- och 60-tal arbetade i en liknande tradition är således ej ägnat att förvåna. Utsmyckningar och målningar i ett stort antal av våra kvarvarande Folkets hus går till stor del i liknande stil – vilket numera lett till krav på övertäckning eller borttagande av skitnödiga politiker. Stå på er!

  10. Anders Persson
    2020-04-18 kl. 10:47

    När denna artikel skrevs i början av 2016, och jag kommenterade den, hade jag ännu inte gjort mina långa besök i Ryssland. Men där, i synnerhet på statliga Ryska Konstmuséet i St Petersburg, upptäckte jag att den förkättrade sovjetiska “socialrealismen” var mer än partitrogna konstnärliga schabloner av muskulösa arbetare körande traktorer. Det var mycket mera i stil med den amerikanske antikommunisten Norman Rockwells konst vilket också en kulturjournalist på UNT hade upptäckt.

  11. Hans M Gabrielson
    2020-04-19 kl. 21:17

    Anders Persson Storvretas text i UNT är alltför lapidarisk för att diskuteras på ett vettigt sätt. Även om jag håller med om att Rockwell var en lysande målare. Oavsett hans politiska läggning. Han står inte efter de bästa – och de var många – i dåvarande SSSR. Oavsett deras politiska läggning. Jag vill minnas att Jan Myrdal någon gång på 80-talet påpekade att djupt reaktionära författare son Celine, Hamsun och till och med Drieu de la Rochelle skrev lysande bra. Likaså vad gällde Thiers-propagandan i bilder mot Pariskommunen. Konstnärligt sett, helt överlägsna. Den tvesynen bör sådana som vi hålla kvar i huvud och politisk praktik, enligt min enkla mening.

  12. Anders Persson
    2020-04-20 kl. 9:50

    Hans M!
    Du skriver “lysande målare”, “lysande bra [författare]”. Men det framgår inte om du avser form eller innehåll. Troligen det förra. Men min poäng med Rockwell var inte att framhäva enbart hans konstnärlighet, utan snarare att jag kan inte se något särskilt reaktionärt i hans motivval. Konservativ i sitt motivval kanske, men det är ju inget fel. Jämför så med den töntiga målningen i Uppsala, vars innehåll kan kallas progressivt, men framfört med en stil som inte lyfter upp någons sinne. Jag tror den finns kvar just för att förlöjliga den social realismen.

    Vill AP att den tas bort? Svar: jag önskar att den aldrig kommit dit. Men det gäller mycken annan, dock långt ifrån all, offentlig konst.

  13. Hans M Gabrielson
    2020-04-20 kl. 21:19

    Bäste Anders Persson (för alltid hågkommen för Finlands sak var svår), vi kan diskutera verkshöjder i romaner och offentliga konstverk fram till dess vi båda ligger i varsin Corona-respirator. Ja, jag tycker om Rockwells målning av måltidsbönen hos en amerikansk familj någon gång på 30-talet. Skulle inte ha något emot att ha den på någon av mina väggar. Trots R:s antikommunism. Min – rätt amatörmässiga – poäng är denna: det socialrealistiska konstverket i Carolinabacken må vara klossigt, lite fyrkantigt i den sena socialrealistiska traditionen i dåvarande DDR. Men, jag ber Dig jämföra med den konstnärliga utsmyckningen på väggarna i Norra Latin i Stockholm (f d Folkets Hus). Eller Lillebror Söderlunds enorma målning i dåvarande LO:s utbildnings- och konferensanläggning Hasseludden. (Numera ett Japan-inspirerat spa i privat regi.) Vet ej om den finns kvar, tyvärr. Rejält tittbar, oavsett om man var överens med Söderlunds knallröda inställning. Ta en titt, fundera och återkom gärna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.