Urmakaren på Östra Ågatan – ett samtidsvittne

Vinjettbild på SVT Play

EFTERSOM ETT NYTT batteri till Skagenklockan behöver införskaffas, knackar vi försiktigt på hos en urmakare utmed Östra Ågatan i Upsala. I samma kvarter där legendariska bokhandeln Lundeq en gång var inrymd, med undertecknad som flitig kund.

Köpte på mig billiga debattböcker – det fanns sådana på den tiden, slutet på sextiotalet – som slukades. 

Dörren låst av säkerhetsskäl. Snarare två dörrar, sluss dem emellan. Vi har erfarenhet av Sydafrika, tungt beväpnade väktare utanför banker och affärer. Men Sverige 2022? Något har hänt. Inte låste urmakare dörren förr. Eller anrika juvelerarbutiken Hildebrands Guld i Gefle. 

Den senare utsattes för ett rånförsök av en yxbeväpnad figur när dörren fortfarande hölls olåst. Inför kvinnlig personal slogs glasmontrar sönder och samman i avsikt att rafsa åt sig dyrgriparna. 

Den tyska tv-serien De underbara åren på SVT Play skildrar efterkrigsåren i ett till en början armt Tyskland, lagt i ruiner efter de allierades skoningslösa bombkrig. Det kapitulerade Tyskland som Stig Dagerman for runt i och rapporterade om, mynnade ut i boken Tysk höst

Ett Tyskland dock snart på väg (Marshallhjälpen spelade in) att resa sig som en fågel Fenix ur askan och flyga mot det som mytomspunnet kom att omtalas som det tyska undret. Med ”tusenårsriket”, blev futtiga tolv år gammalt, bortsopat.

Informell ekonomi med livlig kommers. Svartabörshandel. Någon, jag har tappat hans namn, hävdade i en faktaspäckad bok att här lades grunden för en blomstrande marknadsekonomi i Västtyskland. (Minns inte om turkiska Gastarbeiter nämndes i sammanhanget.)

I den informella ekonomin lärde sig tyskarna, enligt samme författare, ett marknadstänkande. Rena ekonomiutbildningen, gatubaserad och praktiskt inriktad. Learning on the spot. 

1949 delas Tyskland olyckligtvis i Förbundsrepubliken och DDR. En delning som vi vet kom att bestå i många år. Med mycket lidande. Wolf Biermann skaldade med pennan doppad i den svartaste ironi: ”Jag bor i det delade Tyskland, dess bättre hälft.”  

Jag tänker spontant, när jag fascinerad följer de individers öden som spinner seriens röda tråd: deras liv styrs av historien, de undgår den inte, som marionetter sprattlar de, offer för omständigheter bortom deras kontroll. 

Bland dem en SS-officer som tuberkulossjuk kommer tillbaka från rysk fångenskap. En i samhället aktad fabrikör och familjefader som anklagas för krigsförbrytelser, han har sålt taggtråd till Bergen-Belsen

En av hans döttrar anfäktas av hallucinationer efter en omskakande krigsupplevelse.

Alla överlevande mer eller mindre traumatiserade och märkta av Tredje Riket och kriget, ingen undantagen. Det arv självmördaren Hitler och hans kumpaner efterlämnade. Svårläkta sår. Obearbetad skuld – än idag. Ett trauma även på nationell nivå.

Och vad med oss som knackar på en låst dörr till en urmakare i den eviga ungdomens stad? Vi och andra som bor i dagens Sverige undgår inte, utan påminns ständigt om den samtid som berättar om ett land som för mig, och många med mig, känns mycket främmande. 

Efterkrigstyskland ockuperades av de allierade. Vem ockuperar oss?

... är läst 471 gånger!

  6 kommentarer for “Urmakaren på Östra Ågatan – ett samtidsvittne

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket tankeväckande, Lasse E!
    Du tar upp De underbara åren, som vi såg första delen (av 3) i går när den gick på tablåteve. Noterade att den ärevördige Stefan Lindgren inte gillade den, framför allt för att det var så synd om de gamla nazisterna. Jag tror att han inte förstår meningen med serien, men den verkar du fattat. Det är ju en djup skildring av vad krig och splittring gör med människor och familjer. I sin helhet definitivt inte i huvudsak politisk, utan mer inriktad på människors liv och tillvaro.

    Du nämner Stig Dagerman och hans rapportbok Tysk höst, egentligen den första i genren, som blev oerhört stor under det öppna och nyfikna 1960-talet, 15–20 år senare. Men Dagerman står sig bra i konkurrensen.

    Jag kan rekommendera en annan läsupplevelse, som i långa stycken handlar om samma sak; människorna och vårt förhållande till våra liv och historien. Roy Jacobsens fyra romaner om utkantslivet genom merparten av 1900-talet och de förödande krigen och splittringen, som går direkt genom människornas tillvaro och ger svårläkta sår mot omgivningen. De osynliga (2013), Vitt hav (2015), Fartygets ögon (2017) och Bara en mor (2020), samtliga finns i nyutgiven pocket. Utan dem riskerar du missa några av samtidens viktigaste frågor.

  2. Olle Pålsson skriver:

    En fin och tankeväckande berättelse som säger mycket om en tid då det fanns en hoppfull solidarisk utvecklingsoptimism ställd efter andra världskriget när goda möjligheter fanns att välja en mänsklig och livgivande väg, på jorden att vandra, för att ta väl hand om varandra.

    Frågan är om det finns någon grogrund om en ny och universell framtid i tecken av humanism, med insikt utifrån vi alla har något gemensamt att vårda, på denna vår enda för oss ännu boende planet?
    Det var utifrån den solidaritetstanken en begynnande frihetlig rörelse om ”inbördes hjälp” växte fram efter andra världskriget som gav eko långt utanför varje landgräns. Ty där och då i stort skapades en medmänsklig jordmån över delar av världen, vars dåvarande samhällssystem med enväldiga lagars stöd utövade ett fruktansvärt omänskligt förtryck. Vi kunde skönja en universell utvecklingsanda utifrån exempel som medförde att många modiga människor med starkt engagemang riktade sökarljus på ett brutalt koloniala förtryck och man krävde en ordning för alla människor fria och goda levnadsvillkor. Raslagarna i USA avskaffades (Little Rock 1957 som exempel), vilket innebar att alla barn tilläts gå i samma skola, oavsett hudfärg och härkomst. Muren i Berlin, föll samman 1990 och samtidigt blåste frihetens vindar starkt över hela Östeuropa. Omedelbart därefter år 1991 stoppades också Sydafrikas omänskliga rasåtskillnadspolitik.

    Även här hemma i Sverige finns minnesvärda goda exempel att notera i ett förlopp under samma tidsperiod. Och då tänker jag på våra omfattande välfärdsreformer för en bättre familjepolitik och ett bostadsprogram integrerat i ett omfattande samhällsbygge för jämlikhet och rättvisa.

    Därtill arbetsmarknaden utvecklades till det bättre under denna period, med till exempel 5 veckors semester, 40 timmars arbetsdag. Förstärkt anställningsskydd genom LAS och MBL var också exempel på viktiga reformer som infördes.

    Och nu skrives årtalet 2022. Framtiden syns än mer oviss. Vår alliansfrihet har övergetts och istället ingår vi i en vapenmakt som leds av USA, vars framtida utveckling vilar på mycket ovissa och bräckliga fundament.

  3. Leif Strandberg skriver:

    Fint att du uppmärksammar en bra TV-serie. Tack för det.

    Jag funderar över det du skriver om Tyskland och ”obearbetad skuld”. Det Tredje Riket och en stor del av dess befolkning hade en gigantisk skuld att bearbeta när kriget var slut. Nu har det gått tre (kanske fyra) generationer. Av axelmakterna, Tyskland, Italien, Japan har nog ändå Tyskland gjort sin hemläxa (mer än de två övriga i a f). Av länder i koalition med axelmakterna har en del knappast gjort någonting. Finland, som var en del av koalitionen har betalat. Andra inte. Det tar säkert ytterligare någon generation innan det Hitler förorsakade kan sjunka undan. Stig Dagermans fantastiska reportagebok Tysk höst, visade redan 1947 hur nödvändigt det var – och hur svårt. Men Tyskland har gjort något och gör fortfarande något.

    Och! Din avslutande fråga är viktig. Återkommer till den.

  4. Tommy Sjöberg skriver:

    Här kommer ett exempel från LP:n Lena Granhagen sjunger Theodorakis och Biermann, om det tyska mörkret.

    Och här kommer Biermann själv.

  5. Bengt Svensson skriver:

    När jag var tonåring på 1960-talet fanns det inget land det var så synd om som ”Tyskland”. Nazityskland hade ju delats i tre delar gudbevars: Ostmark hade blivit Österrike, Preussen hade blivit DDR och resten BRD. Det var förstås synd om judarna också, både levande och döda. Men det var ju nazisternas fel, och på 60-talet fanns inga nazister; de hade alla uppslukats av det tyska ”undret”. När Wolf Biermann skaldade och sjöng att han bodde i den bättre halvan av Tyskland, så var det på trots, men absolut inte ironiskt. ”Mit sechzehn ging er in die DDR, die er für das bessere Deutschland hielt.”

    Jag har aldrig begripit varför det skulle ha varit tragiskt eller klandervärt att det besegrade Nazityskland delades upp i olika stater.

  6. Tommy Sjöberg skriver:

    Jag har ett speciellt förhållande till Wolf Biermann. Är amatör som gitarrist-och sångare med visor på repertoaren. Och på 1970-talet köpte jag ”Taggtrådsharpan” av W.B. och har sedan dess ett antal av hans visor som favoriter.

    1976 gick jag på Ljungskile Folkhögskola och utbildade mig till fritidsledare och när vi skulle göra en studieresa blev det DDR för att kolla Idrottsundret i första hand och vad ungdomarna gjorde på sin fritid. Vid en frågestund på en fritidsgård, med en politiker som satt i parlamentet för Rostock, kunde jag inte hålla tyst efter alla predikningar hur väl ungdomen var skyddad mot fascismen.

    Jag frågade varför man var så rädd för Biermann. I Sverige hade vi ju flera visartister som framförde kritiska texter mot moder Svea utan att få husarrest. Den blick jag fick var inte av det milda slaget för det visade sig att precis då hösten 1976 var makthavarna just i färd med att ta ifrån Biermann sitt medborgarskap när han var på turné inbjuden av västtyska metallarbetarförbundet.
    Som senare också blev fallet med stora rubriker.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.