Följande öppna brev publicerades i New York Times tisdagen den 16 maj av tidigare höga tjänstemän inom USA:s diplomatkår, underrättelsetjänst och militär, knutna till Eisenhower Media Network. Här i svensk översättning av Redax. Var finner vi dessa goda krafter i Sverige?
Kriget mellan Ryssland och Ukraina har varit en veritabel katastrof. Hundratusentals har dödats eller skadats. Miljoner har fördrivits. Miljömässig och ekonomisk förstörelse har varit oöverskådlig. Framtida förödelse kan bli exponentiellt mycket större när kärnvapenmakter kryper allt närmare öppet krig.
Vi beklagar våldet, krigsförbrytelserna, urskillningslösa missilangrepp, terrorism och andra grymheter som är en del av detta krig. Lösningen på detta chockerande våld är inte fler vapen eller mer krig, som endast garanterar ytterligare död och förstörelse.
Som amerikaner och nationella säkerhetsexperter uppmanar vi president Biden och kongressen att använda sin fulla makt för att snabbt få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina genom diplomati, särskilt med tanke på de allvarliga farorna med militär eskalering som kan löpa ur kontroll.
För sextio år sedan gjorde president John F Kennedy en observation som var avgörande för vår överlevnad idag. ”Framför allt, samtidigt som de försvarar våra egna vitala intressen, måste kärnvapenmakter avvärja de konfrontationer som leder en motståndare till ett val mellan antingen en förödmjukande reträtt eller ett kärnvapenkrig. Att inta den sortens kurs i kärnkraftsåldern skulle bara vara bevis på vår politiks konkurs – eller på en kollektiv dödslängtan för världen.”
Den omedelbara orsaken till detta katastrofala krig i Ukraina är Rysslands invasion. Ändå tjänade planerna och åtgärderna för att utvidga Nato till Rysslands gränser till att framkalla rysk rädsla. Och ryska ledare gjorde detta i 30 år. Ett misslyckande i diplomatin ledde till krig. Nu behövs det akut diplomati för att få ett slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina innan det förstör Ukraina och äventyrar mänskligheten.
Potentialen för fred
Rysslands nuvarande geopolitiska oro präglas av minnen från invasion från Karl XII, Napoleon, tyske kejsaren och Hitler. Amerikanska trupper var i en allierad invasionsstyrka som ingrep utan framgång mot den vinnande sidan i Rysslands inbördeskrig efter första världskriget. Ryssland ser Natos utvidgning och närvaro vid sina gränser som ett direkt hot; USA och Nato ser bara en försiktig beredskap. I diplomatin måste man försöka se med strategisk inlevelse, försöka förstå sina motståndare. Detta är inte svaghet: det är visdom.
Vi förkastar tanken att diplomater som söker fred måste välja sida, i detta fall antingen Ryssland eller Ukraina. När vi gynnar diplomati väljer vi förnuftets sida. Av mänskligheten. Av fred.
Vi anser att president Bidens löfte att stödja Ukraina ”så länge de behöver” är ett godkännande av att eftersträva dåligt definierade och i slutändan ouppnåeliga mål. Det kan visa sig vara lika katastrofalt som president Putins beslut förra året att inleda sin olagliga invasion och ockupation. Vi kan och kommer inte att stödja strategin att bekämpa Ryssland till den sista ukrainaren.
Vi förespråkar ett meningsfullt och genuint engagemang för diplomati, särskilt en omedelbar vapenvila och förhandlingar utan några diskvalificerande eller förbjudande förutsättningar. Medvetna provokationer ledde till kriget mellan Ryssland och Ukraina. På samma sätt kan medveten diplomati få slut på det.
USA:s åtgärder och Rysslands invasion av Ukraina
När Sovjetunionen kollapsade och det kalla kriget tog slut, försäkrade amerikanska och västeuropeiska ledare sovjetiska och sedan ryska ledare att Nato inte skulle expandera mot Rysslands gränser. ”Det skulle inte bli någon förlängning av…Nato en tum österut”, sa USA:s utrikesminister James Baker till sovjetledaren Mikhail Gorbatjov den 9 februari 1990. Liknande försäkringar från andra amerikanska ledare såväl som från brittiska, tyska och franska ledare överallt. 1990-talet bekräftar detta.
Sedan 2007 har Ryssland upprepade gånger varnat för att Natos väpnade styrkor vid de ryska gränserna var oacceptabla – precis som ryska styrkor i Mexiko eller Kanada skulle vara outhärdliga för USA nu, eller som sovjetiska missiler på Kuba var 1962. Ryssland pekade vidare ut Natos expansion till Ukraina som särskilt provocerande.
Att se kriget genom Ryska ögon
Vårt försök att förstå det ryska perspektivet på dess krig är inte ett stöd för invasionen och ockupationen, och det betyder inte heller att ryssarna inte hade något annat alternativ än detta krig.
Ändå, precis som Ryssland hade andra alternativ, så hade också USA och Nato det fram till detta ögonblick.
Ryssarna gjorde sina röda linjer tydliga. I Georgien och Syrien bevisade de att de skulle använda våld för att försvara dessa linjer. 2014 visade deras omedelbara beslagtagande av Krim och deras stöd till separatister i Donbas att de menade allvar i sitt åtagande att försvara sina intressen. Varför detta inte förstods av USA:s och Natos ledning är oklart; inkompetens, arrogans, cynism eller en förrädisk blandning av alla tre är sannolikt bidragande faktorer.
Återigen, även när det kalla kriget slutade, varnade amerikanska diplomater, generaler och politiker för farorna med att utvidga Nato till Rysslands gränser och med att ovänligt blanda sig i Rysslands inflytandesfär. Tidigare regeringstjänstemän Robert Gates och William Perry utfärdade dessa varningar, liksom de hedervärda diplomaterna George Kennan, Jack Matlock och Henry Kissinger. 1997 skrev femtio seniora amerikanska utrikespolitiska experter ett öppet brev till president Bill Clinton där de rådde honom att inte utöka Nato och kallade det ”ett politiskt misstag av historiska proportioner.” President Clinton valde att ignorera dessa varningar.
Viktigast för vår förståelse av denna hybris och den machiavelliska kalkylen i USA:s beslutsfattande kring Ryssland-Ukraina-kriget är avfärdandet av varningarna utfärdade av Williams Burns, den nuvarande chefen för Central Intelligence Agency (CIA). I ett brev till utrikesminister Condoleezza Rice 2008, medan han tjänstgjorde som ambassadör i Ryssland, skrev Burns om Nato-expansion och ukrainskt medlemskap:
”Ukrainas och Georgiens Nato-strävanden berör inte bara en obehaglig hårdhet i Ryssland, de väcker allvarlig oro över konsekvenserna för stabiliteten i regionen. Ryssland uppfattar inte bara detta som inringning och ansträngningar att undergräva Rysslands inflytande i regionen, utan de fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska säkerhetsintressen. Experter berättar att Ryssland är särskilt oroligt över att den starka splittringen i Ukraina om Nato-medlemskap, med mycket av det etniskt-ryska samfundet emot medlemskap, kan leda till en stor konfrontation, som leder till våld eller i värsta fall inbördeskrig. I så fall skulle Ryssland behöva besluta om det skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva ställas inför.”
Varför fortsatte USA att expandera Nato trots sådana varningar? Vinsten från vapenförsäljningen var en viktig faktor. På grund av motstånd mot Nato-expansion bildade en grupp nykonservativa och höga chefer för amerikanska vapentillverkare den amerikanska kommittén för att expandera Nato. Mellan 1996 och 1998 spenderade de största vapentillverkarna 51 miljoner dollar (94 miljoner dollar idag) på lobbyverksamhet och miljoner mer på kampanjbidrag. Med denna storsatsning blev Nato-expansion snabbt en lysande affär, varefter amerikanska vapentillverkare sålde vapen för miljarder dollar till de nya Nato-medlemmarna.
Hittills har USA skickat militärutrustning och vapen till ett värde av 30 miljarder dollar till Ukraina, ett totalt bistånd till Ukraina på över 100 miljarder dollar. Krig, har det sagts, är som en geschäft, en av de mest lönsamma för ett fåtal utvalda.
Sammanfattningsvis är Nato-expansion ett nyckeldrag i en militariserad amerikansk utrikespolitik som kännetecknas av unilateralism med regimförändringar och förebyggande krig som medel. Misslyckade krig, senast i Irak och Afghanistan, har skapat rena blodbad och ytterligare konfrontationer, en hård verklighet som Amerikas bär skulden till. Kriget mellan Ryssland och Ukraina har öppnat en ny arena för konfrontation och död. Denna verklighet är inte enbart orsakad av oss, men den kan mycket väl vara vår egen undergång, om vi inte ägnar oss åt att skapa en diplomatisk uppgörelse som stoppar dödandet och minskar spänningarna.
Låt oss göra Amerika till en kraft för fred i världen.
Undertecknare
Dennis Fritz, Director, Eisenhower Media Network; Command Chief Master Sergeant, US Air Force (retired)
Matthew Hoh, Associate Director, Eisenhower Media Network; Former Marine Corps officer, and State and Defense official.
William J. Astore, Lieutenant Colonel, US Air Force (retired)
Karen Kwiatkowski, Lieutenant Colonel, US Air Force (retired)
Dennis Laich, Major General, US Army (retired)
Jack Matlock, U.S. Ambassador to the U.S.S.R., 1987-91; author of Reagan and Gorbachev: How the Cold War Ended
Todd E. Pierce, Major, Judge Advocate, U.S. Army (retired)
Coleen Rowley, Special Agent, FBI (retired)
Jeffrey Sachs, University Professor at Columbia University
Christian Sorensen, Former Arabic linguist, US Air Force
Chuck Spinney, Retired Engineer/Analyst, Office of Secretary of Defense
Winslow Wheeler, National security adviser to four Republican and Democratic US
Lawrence B. Wilkerson, Colonel, US Army (retired)
Ann Wright, Colonel, US Army (retired) and former US diplomat
Jan Arvid G!
Därför att det krig vi pratar om är försvar och ett försvar som provocerats fram av USA:s och Natos agerande.
Det finns ingenting som tyder på att Ryssland har något intresse av att kriga för att expandera. Samma sak med Kina. Ingenting tyder på att Kina vill använda våld för att underkuva Taiwan om inte USA försöker göra Taiwan till en självständig stat.
I bägge fallen är den amerikanska strategin densamma, nämligen att försöka provocera fram krig i dessa länders närområden och hoppas på destabilisering och i bästa fall ”regim change” eller någon slags färgrevolution som öppnar upp för amerikansk direkt påverkan och plundring a la Jeltsin.
Både Ryssland och Kina har tvärtom intresse av fredliga handels- och affärsförbindelser för att utveckla sina ekonomier.
Dom stora vapentillverkarna i både Kina och Ryssland är alla statligt ägda och där finns ingen ”Deep state” fotad i krigsindustrins profiter. För både Kina och Ryssland är krig en ren kostnad och ett hinder i deras ekonomiska utveckling.
Man kan invända att dom ekonomiska drivkrafter i stora internationella företag som som är grunden till imperialismen också finns i både Kina och Ryssland. Hittills har dom dock verkat i skuggan av total amerikansk dominans och skillnaden i ägarstruktur av militärindustrin är sannolikt en faktor som gör att imperialism av det västerländska krigiska slaget inte har utvecklats där.
Anders Å, om ingenting funnes ”som tyder på att Ryssland har något intresse av att kriga för att expandera”, då kunde väl Ryska federationen giva provinser i andra stater en mindre drastiskt förändrad status än oomullrunkeligt införlivade i Ryska federationen? Då skulle väl Ryska federationens diktatoriska ledning kunna låta bli att beordra sina formellt lagstiftande tjänstehjon att ändra Ryska federationens grundlag och lag på ett sätt som gör det lagligen omöjligt att förhandla fram en fred?
Jan Arvid G!
Det kunde dom nog och hela agerandet med att invadera ett annat land till priset av hundratusentals dödsoffer måste fördömas.
Att dom likafullt har införlivat delar av Ukraina med Ryssland är dock inget tecken på imperialism. Dessa delar av Ukraina är till största delen bebodda av ryssar eller iallafall rysktalande och i ett land där USA satsar miljarder på att sponsra högerextrema ryskhatande krafter så sågs det väl som enda kvarvarande möjligheten.
Om USA/Väst istället hade uppmuntrat Ukraina att implementera Minskavtalet så hade med största säkerhet dessa provinser fortfarande varit en del av Ukraina och inget krig hade brutit ut.
Detta säger oss att USA aldrig har haft någon avsikt att lösa problemen i Ukraina, utan att avsikten tvärtom var att skapa mer problem i Ukraina, plus att huvudsyftet hela tiden var att provocera Ryssland till att invadera.
Anders Å!
Du har ett helgjutet tankesystem som förklarar allt vad Ryska federationens statsledning har gjort och gör. I detta tankesystem ingår att det viktigaste i världspolitiken är att imperialismen i singularis (= Förenta staterna med allierade) icke har framgång. Som ett minimum för att imperialismen skall vara hindrad har du angivit att Ryssland permanent får behålla Krim och Donetsk och Luhansk.
Men Ryska federationens statsledning har beordrat Ryska federationens parlamentet att stifta en grundlag som gör fred omöjlig. Även en rysk seger med åtföljande fredsavtal som får Ukrainas regering och Förenta staterna och Nato och övriga västländer att se ut som förlorare, och som hindrar Förenta staterna att skapa ett krig runt Republiken Kina/Taiwan (som du tror att Förenta staterna försöker göra) – även en sådan storseger för Ryska federationen och multipolarismen och Globala Syd (som du, Knut L med flera menar att det skulle vara), även en sådan storseger är omöjlig på grund av Ryska federationens nya grundlag. Grundlagen tvingar Ryska federationen att fortsätta kriget för att erövra områden som ser ut att vara utom räckhåll. Det ser alltså inte ut som om Ryska federationen förnuftigt kämpar för att freda sig (och den icke-västliga världsmajoritetens stater) från yttre imperialistiska hot, utan har en annan bevekelsegrund. Detta är väl en spricka i ditt tankesystem?
Jan Arvid G!
Ja det viktigaste för fortsatt mänskligt liv på vår planet just nu är att dom gamla kolonialmakterna och deras krigiska imperialism kan stoppas. Förhoppningsvis går det utan världskrig.
Exakt hur en fredsuppgörelse i Ukraina skall se ut vet inte jag. Om Ryssland accepterar att Donetsk eller Luhansk blir kvar i Ukraina under rimliga omständigheter så är väl det bra, men det förefaller ytterst osannolikt.
Om det finns ett lagförslag som säger att Ryssland INTE kan sluta fred, så har jag inte hört talas om det. Du får gärna beskriva det tydligare.
Anders Å, meningen med mina inlägg är inte att övertyga dig om att din grundanalys är fel. Jag undersöker huruvida diskussionen ger upphov till intressanta iakttagelser.
Jag skall förklara vad som är problemet med Ryska federationens nya grundlag och lagar. Där finns inte ett ”lagförslag som säger att Ryssland inte kan sluta fred”. Problemet är att artikel 4 i grundlagen säger att Ryska federationens territorium är odelbart och okränkbart, samtidigt som artikel 65 räknar upp Donetsk, Lugansk, Zaporizjzja, Cherson, Krim och Sevastopol som delar av Ryska federationen. Enligt strafflagen 280.2 är det ett brott mot staten att verka för att delar av Ryska federationen skulle avskiljas från statsterritoriet. Ginge Ryska federationens verkställande makthavare in i förhandlingar med Ukraina för att nå en kompromissfred, då bleve alltså president Vladimir Putin brottsling mot staten. Enda sättet att undvika detta vore att uppmana parlamentet att ändra grundlagen. Visserligen är parlamentet ett transportkompani för Ryska federationens diktatoriska verkställande makt, men för att sluta en kompromissfred finge alltså Vladimir Putin taga strid med alla storryska nationalister. Nuvarande grundlag tvingar Ryska federationens ledning att försöka erövra mer land, tills alla de sex områdena som nämns i grundlagen kontrolleras av statens väpnade styrkor. Det kan bli svårt. Vladimir Putin kunde ha undvikit dessa problem genom att giva ockuperat land i Ukraina något slags temporär status.
Du har sagt att det var oklokt och hänsynslöst av Vladimir Putin att börja kriget. Du håller nog med om att besluten som jag beskrev ovan också var okloka. Jag tycker att när konstigheterna radar upp sig är det något fel på din grundhypotes att ”krigen runt Rysslands gränser har alla haft karaktären av försvar emot USA:s försök till destabilisering”. Jag tycker det mer ser ut som att storryssar vill återerövra land som tillhört Tsarryssland och Socialistiska rådsrepublikernas union, på samma rättframma sätt som Adolf Hitler ville erövra Böhmen och Österrike, som storfinnar gick på erövringståg i österled 1918–1922, och ungrare i dag vill göra Ungern större. Men det tycker vi olika om, och därvid får det bliva, tills yttersta domen (världshistoriens gång) har fallit.
En annan sak där vi har närmat oss varann är att det inte är nödvändigt att hela Donetsk och Luhansk avträdes till Ryska federationen. Du skriver att det vore osannolikt att Ryska federationen ginge med på det, men att det i princip icke nödvändigtvis vore dåligt för världen.
Jan Arvid G!
Ja jag håller med om att införlivandet av Donetsk, Lugansk, Zaporizjzja och Cherson var oklokt agerat av Putin och visst försvårar det en fredsuppgörelse i onödan.
Krim däremot har en egen historia och att tvinga Krims befolkning tillbaka till det rysshatande Ukraina anser jag vara ett mycket större brott än vad annekteringen var.
Min hypotes om att alla Rysslands krig ha varit försvar emot USA:s försök till destabilisering tror jag dock fortfarande är klart bättre än din egen, som jag inte kan hitta något rimligt stöd för alls.
Anders Å, inget ”rimligt stöd för alls” för min analys är överord, tycker jag. Där finns rimligt stöd för de olika analyser som läggs fram på lindelof.nu. Jag tycker att där finns stöd för analyser som du lägger fram. Förenta staterna har ju gjort och gör mycket av de okloka och brottsliga sakerna som du skriver om. Makthavare i Ryska federationen kan ha uppfattat det som att fosterlandets frihet hotas. Skillnaden mellan debattdeltagarna är olika uppfattningar om vad som i slutanalysen är viktigast.
Jan Arvid G!
Din hypotes att ”storryssar vill återerövra land som tillhört Tsarryssland och Socialistiska rådsrepublikernas union, på samma rättframma sätt som Adolf Hitler ville erövra Böhmen och Österrike” och att det skulle styra Rysslands agerande idag, finner jag verkligen inget som helst stöd för. Den förefaller snarare basera sig på groteska överdrifter från den alltmer galna amerikanska propagandan.
Anders Å, jag skriver inget som ”baserar sig på groteska överdrifter från den alltmer galna amerikanska propagandan”. Jag finner stöd för min analys bland annat i Vladimir Putins essä ”Om ryssars och ukrainares historiska enhet”. Den engelska officiella översättningen ser ut att vara användbar, bortsett från småfel.
Jan Arvid G!
Eftersom Putin i många år har försökt lösa konflikten i Ukraina via Minskavtalet och inte med erövring så ser det ut som att du har feltolkat det du har läst.
”…införlivandet av Donetsk, Lugansk, Zaporizjzja och Cherson var oklokt agerat av Putin…”
1. Varför?
2. Vad skulle ha gjorts istället?
Lite trist debatt, men här är en synpunkt som kanske borde beaktas. Den är inte aktuell för Sverige (längre, men var det 1809) och under 1900-talet brännande för bl a Tyskland och Ungern.
Bakgrund: för några år sedan talade Putin om utvecklingen Sovjet->Ryssland. Den del som väckte uppmärksamhet i utlandet var att Sovjets upplösning var en av de större geopolitiska katastroferna under 1900-talet. Eftersom Putin också sagt att han inte vill återupprätta Sovjet så påstås det givetvis i väst att Putin vill återupprätta Sovjet. (Inom parentes: det finns råa ekonomiska skäl till att sovjetledningen upplöste riket. Den ryska republiken fick betala räkningarna för nästan alla de mindre delrepublikerna, så ekonomiskt kan det ha varit en fördel att hiva ut dem.)
Men sedan fortsatte Putin resonemanget, och här bränner det verkligen till. Upplösningen av Sovjet skapade väldiga problem och lidandet för väldigt många människor. (Tänk ungefär så här, min tolkning: Väst älskade Jeltsins vanstyre, och folket lärde sig att Väst inte är välvilligt.) Men det var ännu värre, nämligen att stora mängder ryssar som bodde utanför själva Ryssland helt oförskyllt plötsligt blev medborgare i andra stater, och dessutom kunde drabbas av diskriminering. (Och vad tänker vi på då? – Donbass kanske?)
Detta blev en politisk krutdurk. I Ukraina har Väst lyckats få den att explodera genom att uppmuntra de värsta våldsamma nationalistgrupperna. Alltså de extremt farliga galizierna som nådlöst slog ihjäl sina grannar och samarbetade med Tyskland som lägervakter, SS-män och annat trevligt under andra världskriget.
Nu har det inte fungerat helt för Kievgänget och dess handledare i Väst. Det har inte blivit en jättelik etnisk rensning i östra och södra Ukraina och Krim. Mönstret för en sådan operation kan för övrigt studeras i Jugoslavienkrigen, där den serbiska befolkningen fördrevs från Krajina i Kroatien. Vad sade de västliga humanisterna om det? Vad säger de om Krim och Donbass? Vad säger jag? (Möjligen att somliga borde dra till ett varmare ställe.)
Anders Å, vilken är då den rätta tolkningen av Vladimir Putins essä?
Jan Arvid G!
Har inte läst den, men verkligheten själv säger oss att din tolkning var felaktig.
”Har inte läst den, men verkligheten själv säger oss att din tolkning var felaktig.”
Putinismen-xíismen i ett nötskal. Där finns en ”verklighet” (= putinist-xíistens förutfattade uppfattning) som inte behöver undersökas.
Jan Arvid G!
Om du föredrar att strunta i verkligheten till förmån för din egen subjektiva tolkning av en essä, så förklarar det en hel del av dina skriverier.
Själv försöker jag så gott det går att utgå ifrån verkligheten och tar mig rätten att vara skeptisk till dom som sprider egenpåhittade fantasier.
Jag är i närmast chock-tillstånd när jag läser att Anders Åberg inte läst Putin 2021-07-12. Jag hoppas att det inte gäller övriga mest framträdande ”putinister” (citat Jan Arvid G.) på lindelof.nu.
Min fru åker till Kiev om en knapp vecka för att förbereda mitt föredrag på skola 145 senare i år. Om en gammal lärare som Knut L inte hört talas om skola 145 är jag om möjligt än mer chockad än efter Anders Å:s medgivande.
Jag stötte å arbetets vägnar ihop med Svante Svensson för ett par veckor sedan, vi har varit kolleger i 40 år. Han syns på bilden som Knut L nyss publicerade. Han berättade att han och hans fru Margareta Z (också på bilden) lämnat föreningen FiB/K efter ett halvt sekel. Fick mig att inse vilket högt pris Knut L och andra betalar för sin stora kärlek till Ryssland.
Min erfarenhet, efter många och långa samtal med ryssar, är att ryssar som bor utanför Ryssland är pessimistika om sitt lands framtid, medan ryssar som fortfarande bor i Ryssland är om möjligt ännu mer pessimistiska. Ryssar med toppositioner i Moskva övervakas nu extremt noggrant. Para-militära grupper etableras i regionerna. Kommer det att bli inbördeskrig?
Anders Å, varför är inte Vladimir Putins av honom själv tydligt nedskrivna (ej av mig ”subjektivt tolkade”) övertygelse, att stora delar av andra stater egentligen borde tillhöra Ryssland, en viktig del av ”verkligheten”?
Det finns en och annan här som vägrar inse att politik är en fråga om åsikter och som därför inte är ”rätt” eller ”fel” utan bara olika åsikter om saker och ting.
Det finns sedan också andra, tack och lov inte lika många, som anser att det bara finns ”verkligheter” och ”egenpåhittade fantasier” (ingen nämnd eller glömd). Denna den senare och mindre gruppen av människor är att beklaga över deras egenpåhittade verkliga fantasier.
All diskussion blir då för dem inte ett utbyte av åsikter och fakta utan ett heligt uppdrag att rätta alla de och allt det som måste rättas, vilket gör att alla blir att beklaga.
Jösses vilket trams. Nu råkar den verklighet som en del struntar i vara den att Putin försökte lösa konflikten i Ukraina förhandlingsvägen genom Minskavtalet och han har tydligt sagt att han inte vill återupprätta Sovjetunionen.
Dom som vill kalla verkligheten för fantasier för att den inte bekräftar deras förutfattade meningar är verkligen att beklaga.
Syftet förefaller vara att stödja Götessons ogrundade påhitt att Rysslands politik styrs av ”storryssar vill återerövra land som tillhört Tsarryssland och Socialistiska rådsrepublikernas union”.
Sedan betackar jag mig för pubertala tillmälen som Putinist och annat. Jag har från första stund fördömt Putins invasion i Ukraina.
Efter invasionen tappade jag till stor del intresset för Putin som person. Han avslöjade sig som en hänsynslös man med ringa intresse för människors liv och att läsa honom lockar inte direkt.
Anders Å, en följdfråga om ”verkligheten”. Varför är det en viktig del av ”verkligheten” vad Paul Wolfowitz skrev i det officiellt icke antagna utkast som givit namn åt ”Wolfowitzdoktrinen”, medan Vladimir Putins skrifter icke ens behöver läsas? En skillnad mellan Paul Wolfowitz utkast och den essä av Vladimir Putin som jag nämnde, är att Paul Wolfowitz’ skrift mest handlar om förslag till framtida handling, medan Vladimir Putins essä mest är en klagoskrift, till exempel om att Ryssland orättfärdigt berövats territorium. Men att förstå en diktators tankevärld är väl en viktig del av verklighetsförståelsen, särskilt i detta fall, när han genomför sitt antydda politiska program, och annekterar stora delar av Ukraina genom brottsligt krig?
Fast det sistnämnda är enligt dig blott något beklagligt som Vladimir Putin tvingats till, på grund av Ukrainas nationalsocialistiska ondska och Västvärldens wolfowitzska världskrigsplaner mot Ryska federationen och Folkrepubliken Kina.
Vilken leder till en annan fråga, icke blott till dig utan till alla putinist-xíister, även Knut L. Med katekesens språkbruk, hvarför skola vi tyda allt hvad Vladimir Putin gör till det bästa, men allt hvad Ukraina och Västvärlden göra till det värsta?
En påminnelse om varför jag kallar andra ”putinist-xíister”. När personer och grupper skapar en betydelsefull världsomspännande åsiktsriktning med tydligt ideologiskt innehåll, knuten till starka ledare, är det legitimt att använda beteckningar som ”thatcherism”, även om utpekade skulle betacka sig.
Jan Arvid G!
Nu börjar du verkligen bli tjatig.
Verkligheten ser ut att bekräfta Wolfowitzdoktrinen, men den ser inte ut att bekräfta din tolkning av vad Putin har skrivit.
Sedan envisas du med irriterande hittepå för att stödja din uppfattning. Jag har aldrig sagt att Putin tvingades invadera. Han hade naturligtvis valmöjligheten att avstå, vilket jag både trodde och hoppades på.
Dravlet om ”putinist-xíister” är verkligen långsökt och lågt. Tänk om jag skulle börja kalla dig nazist-banderist bara för att du stöder Ukraina där uppenbarligen nazister har en starkare ställning än i något annat land!
Anders Å, stundom ser debattörers inlägg ut att komma i fel ordning. Du skrev ”Nu råkar den verklighet som en del struntar i vara den att Putin försökte lösa konflikten i Ukraina förhandlingsvägen genom Minskavtalet och han har tydligt sagt att han inte vill återupprätta Sovjetunionen”, ovetande om att min fråga skulle publiceras efter ditt inlägg. Min fråga var varför ni putinist-xíister menar att Vladimir Putin skall tros på sitt ord, och tillskrivas ädla motiv, medan motsatsen gäller för Ukrainas ledning och för västländer?
Du är säkert ärlig när du avskyr Vladimir-Putins mordbrottslighet. Men i politisk diskussion behöver vi stundom gruppbeteckningar som hittas på av motståndare. Till exempel var ”kanslihushögern” en nödvändig gruppbeteckning för att kunna diskutera vad som hände i Sverige. Den världsomspännande politiska åsiktsriktning, som i stort sett förstår och försvarar Ryska federationens och Folkrepubliken Kinas ledares politik, den åsiktsriktningen finns ju. Du tillhör den. Föreslå gärna ett annat namn än ”putinismen-xíismen”.
Det är inte seriöst att strunta i de viktigaste källorna för att de inte lockar till läsning.
Dags att avsluta denna debattråd! Anders Å och Jan Arvid G kommer ingen vart i vad som nu övergått till petigt munhuggande. Välkommen åter i nya fräscha sammanhang!