USA och Storbritannien slår nu tillbaka i propagandakriget, men de är chanslösa…

En mycket typisk bild av dagsläget. (Vinjettbild till DN-artikeln 21 januari av Anna-Lena Laurén. Foto: Tass/Sipa)

DAGARNA GÅR OCH de diplomatiska turerna avlöser varandra. En tydligare tuppfäktning mellan två supermakter än denna har få av oss tidigare bevittnat i realtid. De flesta nu aktiva korrespondenter, reportrar och politiker var inte ens födda under Kubakrisen 1962.

I söndags kände jag visst hopp om att ett slags pragmatiskt förnuft ändå hade visst inflytande i Washington. Insikten om att man till varje pris måste undvika ett krig på marken mellan Nato och Ryssland i Ukraina verkade stabil. Mycket annat pekade i samma riktning. USA och dess närmaste allierade i Europa; Frankrike, Tyskland, Italien drar åt annat håll än USA i sina relationer med Ryssland. Nordstream 2 är en nödvändighet för Tyskland och för hela EU och planerna på att stänga ute Ryssland från Swift eller blockera ryska storbankers utlandsaffärer med dollarn som reservvaluta har visat sig kontraproduktiva. Tonen från utrikesminister Blinken efter mötet med Lavrov var försiktigare och innehöll korn av avspänning. USA lovade prestera ett skriftligt svar på Rysslands skriftliga krav t ex. Och samtalen/förhandlingarna skulle fortsätta i någon form. Så var läget då.

Igår på morgonen efter en ostrukturerad genomgång av New York Times, steigan.no och de stora svenska tidningarna faller jag åter tillbaka i dyster pessimism. Utsikterna över att denna kris ska kunna lösas upp utan krigshandlingar verkar minska igen.

Storbritannien skickar vapen till Ukraina, Biden funderar åter över förslag från Pentagon att skicka soldater till Natoallierade vid ryska gränsen; Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Bulgarien samt att placera ut flygstridskrafter, raketer och missiler i området. USA ska dessutom återuppta gemensamma Natoövningar i området och evakuerar diplomatisk personal från Kiev. En topprepublikan i ”the Foreign Affairs Committee” Michael McCaul från Texas, sa på söndagen att USA behövde mer militärövningar i dessa Natoländer. “We need joint exercises in Poland, the Baltic States, Romania, Bulgaria, to show Putin that we’re serious, right now, he doesn’t see we’re serious.” Krigshetsarna i USA är åter på offensiven. Men! Tyskland vägrar fortfarande skicka vapen, de vill på inga villkor riskera trassel med naturgasen från Ryssland.

Dessa nya spänningskapande uttalanden från Washington och London om vapen- och truppförflyttningar mot Ryssland och hemtagning av ambassadfolk från Kiev är med säkerhet bara ett led i propagandagriget, som under helgen pekade mot att någon slags uppgörelse verkade möjlig.

Men just det faktum att USA under alla omständigheter verkar chanslösa, och att det mesta ju längre tiden går spelar Ryssland i händerna, insikten om detta får man hoppas åter ska tränga fram till kretsen runt president Biden och att de hittar ett sätt att backa. Det verkar emellertid vara en helt främmande tanke för ledningen i det nordamerikanska imperiet. De verkar – till skillnad från dåvarande Sovjetunionen – oförmögna att acceptera att storhetstiden är över… utan ännu ett förnedrande nederlag i ett för människor på marken förödande krig. Upptrappningen av spänningen från Västsidan de senaste dagarna ökar risken för krig av misstag. Så går mina tankar denna tisdag morgon.

... är läst 1158 gånger!

  16 kommentarer for “USA och Storbritannien slår nu tillbaka i propagandakriget, men de är chanslösa…

  1. Björn Nilsson skriver:

    Spelplanen kan ju ändras på ett subtilt sätt som kanske inte märks i våra vanliga media, men som noteras noga av berörda spelare. Under en het period i Syrienkriget meddelade ryssarna att om de blev beskjutna av ’västs’ missiler (kryssningsrobotar) skulle de inte nöja sig med att skjuta ner missilerna, utan också bomba de baser missilerna kom ifrån. Då lugnade det ned sig. ’Väst’ ville inte ha sina land- och sjöbaser bombade. Nu sägs från rysk sida av folk en bit ner i den politiska hierarkin att om Ryssland beskjuts från Polen eller Taiwan så kommer man inte att svara mot dessa länder, utan man kommer att bomba där de som gett ordern att skjuta mot Ryssland finns. USA, med andra ord.

    Två reflexioner över detta: dels behöver ju det ryska svaret inte ske med kärnvapen, det kan vara hypersoniska robotar som är omöjliga för luftvärnet att skjuta ner. Pentagon och Vita huset har anledning att svettas!

    Dels så minskar eventuellt trycket mot västra Europa vilket kan ge politiska öppningar längre fram. Ryssland: ”Vi spränger er inte i luften, utan bara era chefer i USA. När dom har fått näsan omvriden kanske vi kan sätta oss ner och diskutera bättre relationer mellan oss i framtiden!?”

    Ur västeuropeisk synvinkel vore det ju trevligt att slippa bli slagfält mellan Ryssland och USA. Ur USAmerikansk synvinkel känns det nog otrevligt att själv få svara för sina synder.

  2. Bertil Carlman skriver:

    ”En tydligare tuppfäktning mellan två supermakter än denna har få av oss tidigare bevittnat i realtid.” Nej så är det inte riktigt.

    Du har nog sett skämtteckningen på vilken man kan se Obama och Putin stå framför varandra inför en judomatch. Sedan gör Obama mer och mer komplicerade utfall som Putin tittar på. På sista bilden ser man hur Obama har slagit knut på sig själv och ligger på golvet medan Putin står kvar i samma utgångsposition.

    Det är det som fascinerar mig mest. Den ena parten tuppfäktar desperat, och försöker, om ens det är på allvar, få med sina vasaller i utfallen. Vasallerna har emellertid upptäckt att de kanske inte vill fäkta på samma sätt. Bidenadministrationen har inte lyckats komma med svar på motpartens framlagda punktprogram, som det var överenskommet, och har likt en svagpresterande lärjunge fått ytterligare en vecka på sig. Bidenadministrationen gör nu allt för att slippa ur detta dilemma; därav tuppfäktningen från denna part. I stort sett sitter den ryska parten och tittar förstrött på det kabukispel som Väst sysslar med.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jämförelsen med Sovjetunionen före 1989 haltar. Förenta staterna är inte så försvagat som Socialistiska rådsrepublikernas union var då. Tre skillnader: Förenta staterna håller inte på att snabbt upplösas i sina delstater. Förenta staterna håller inte på att förlora alla allierade på grund av att befolkningarna i de allierade länderna driver på för att klippa alla band med Förenta staterna. Slutligen har Förenta staterna en stor icke-nukleär slagstyrka som skulle kunna användas mot militära fiendestyrkor långt borta från Förenta staternas gränser. Att Förenta staterna inte kan vinna ett krig som det i Afghanistan betyder inte att Förenta staterna med allierade skulle vara hjälplösa mot en vanlig militär fiendestyrka som slåss bland en fientlig befolkning, vilket Ryssland skulle göra i stora delar av Ukraina.

    ”Storhetstiden är över”, som Knut L skrev, i den meningen att Förenta staterna inte är enda supermakten längre. Men det betyder väl inte att Förenta staterna är i ett akut svaghetstillstånd. Om möjligheterna för andra att göra hemska saker mot Förenta staterna har ökat, som Björn Nilsson skriver, så hindrar ju inte det att Förenta staterna fortfarande har en fortsatt stor förmåga att göra hemska icke-nukleära saker mot vem som helst i världen – om det är politiskt (opinionsmässigt) möjligt.

  4. Bo Persson skriver:

    Jan Arvid Götesson!
    Den stora frågan är väl ändå om 500 år av nordatlantisk världsdominans är på väg mot sitt slut. Eller om den inte är det.

    Jag läser just nu Ananta Toers storverk som Leopards förlag gett ut i fyra band. Mycket tänkvärd. USA:s utrikespolitik är ju fortfarande kolonialistisk.

  5. Dennis Nilsson skriver:

    Intressant läsning om hur det gick till under Kubakrisen 1962 härnedan.

    Insikten om att man då som nu, till varje pris måste undvika ett krig, gjorde att Förenta Nationernas dåvarande general-sekretarere, U Thant, genom s k tyst diplomati, kom att spela en mycket väsentlig roll, till att mänskligheten inte utrotade sig själv.

    50 years ago: The Cuban Missile Crisis and its underappreciated hero, UN Secretary-General U Thant

    Cuban Missile Crisi, Pictures by Dr. Walter Dorn, Royal Military College & Canadian Forces College

    The Cuban Missile Crisis – UN mediated conflict resolution

    The Cuban Missile Crisis: At The Brink (PBS, 1992)

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Jag glömde skriva följande: Alla som stödjer sig på svensk public service får i varje sändning sig itutat att Ryssland hela tiden trappar upp och hotar med ett angrepp och att det är därför som USA/Nato och Sverige tvingas svara med militära åtgärder. Ukrainska krigare intervjuas som ståndaktigt påstår att de ska stoppa ryssarna om de invaderar. Vad har reportern väntat sig?

    Nå, denna bild är grundfalsk. Väst skickar soldater och vapen till Rysslands gränser, men ryska militär har endast rört sig inom sitt eget territorium och de förnekar att sådana planer finns. Mycket lite tyder på att Ryssland faktiskt förbereder en invasion. Inga förberedelser av det ryska folket via ryska medier på att något sådant skulle vara på gång. Ryssland har inte bråttom och kommer inte att låta sig provoceras. I Ukraina nära ryska gränsen verkar folk ta det lugnt. Få tror på att Ryssland ska invadera.

    Public service ger en falsk bild av vad som händer och är inte att lita på. Usel journalistik!

  7. Arne Börjesson skriver:

    Mackinder hade kanske denna frontlinje någonstans, utdragen från den gamla vi fick se efter 2:a Världskriget, således utdragen ned över Syrien, och Halvmånen då mer i östergående riktning, mot Kazakstan, över Iran och ända till Kina och Taiwan.

    3:e Världskrigets frontlinjer ser ju ut som så gott som uppdragna.

    Man kan nästan säga att Ryssland är halvt omringat.

    Helt klart är någon inte nöjd med den föreslagna Sidenvägen, som en anledning kanske. Men det kan ju också handla om något så näraliggande och vardagligt som våra pengar; om de skall vara grundade i en demokratisk överenskommelse, eller bara flyta in i Zuckerbergs Metaverse?

  8. Dan Kotka skriver:

    Att gå efter ”vad man känner för dagen” är lurt. Jag tror Ryssland gör precis det som krävs när tiden är inne. Antingen svara på en Natoattack av okänt slag, eller så dra tillbaka styrkorna från gränstrakterna. Hur det än blir är vi i Sverige publik som inte kan påverka skeendet i öst mer än att diskutera orsakerna.

  9. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bo P!
    Att ”500 år av nordatlantisk världsdominans är på väg mot sitt slut” betyder att där finns stormakter utanför det nordamerikansk-västeuropeiska området som är jämspelta med västmakterna. Men det betyder inte att de nordamerikansk-västeuropeiska makterna skulle lida ett ”förnedrande nederlag” i ett krig mellan reguljära militärstyrkor. ”Förnedrande nederlag” lider stormakter i assymetriska krig, när de bekrigar en mer eller mindre irreguljär motståndare som slåss på hemmaplan. Om västmakter ginge in för att hålla stånd i ett krig i Ukraina skulle Ryssland inte kunna ockupera så mycket mer av Ukraina.

  10. Dan Kotka skriver:

    Lugn. Ingen ko på isen. Ingen seriös i Ukraina tror på invasion av ryssar, inte presidenten inte officiella personer. CIA:s och M15:s narrativ har spelat ut sin roll så gott som. Onsdagsmötet mellan Frankrike, Ukraina och Ryssland kommer förmodligen handla om hur man ska gå vidare med hela eller delar av Minsk 2-avtalet. From förhoppning med tusentals nordamerikanska soldater till Europa, men ingen tjänar på krig eller på krigsspelet.

  11. Bo Persson skriver:

    Jan Arvid Götesson!
    Att den nordatlantiska världsdominansen går mot sitt slut betyder inte självklart att vi får en ny framgångsrik stormaktsaktsallians. Det kan också betyda att vi på nytt får ett öst som är öst och ett väst som är väst.

  12. Jan Arvid Götesson skriver:

    Några konflikter är ”asymmetriska”, inte ”assymetriska” som jag felstavade ordet. Jag skyller min felstavning på att jag tänkte på att irakiska patrioter åberopat sig på sina assyriska förfäder i den asymmetriska konflikten med Förenta staterna.

  13. Lasse Jansson skriver:

    Denna länk till Youtube går den amerikanske professorn John Mearsheimer från Chicago igenom kuppen i Ukraina i februari 2014 på ett mycket intressant sätt. Anförandet är från sep 2015, men eftersom situationen i Ukraina mellan väst och öst inte förändrats på något avgörande sätt sedan 2015 så är hans analys fortfarande aktuell. Han gör en analys som våra svenska s k experter och journalister inte kan eller inte vågar framlägga. DN hävdar t ex fortfarande att det inte var någon kupp i Ukraina den 22 feb 2014 och illdådet i Odessa samma år har man totalt förträngt.

  14. Jan Hagberg skriver:

    Knut L i inlägget 21:22: ”Public service ger en falsk bild av vad som händer och är inte att lita på. Usel journalistik!”

    Här några huvudpunkter i Public Service kedja av rapporter sedan, låt oss säga mitten av 1980-talet: finansiella avregleringar, sovjetiska ubåtar, Milosevic, Bosnienkrig, nödvändiga bombningar av Jugoslavien, Saddam Hussein, Libyenkrig, Putin, Trump, IS-resenärer som terroristerna kallas, Sankta Greta och klimatet, coronan och vaccin och så Ryssland, igen. Något område man fastställer som en jättefråga. Och minuterar ut, år ut och år in.

    Om man kastar tärning, och kastar – och det ständigt kommer upp en sexa – skulle säkert de flesta dra slutsatsen att tärningen är preparerad. Det är också en adekvat slutsats inför det som kallas nyhetsförmedling i svensk Public Service, allt är förutbestämt – aldrig utrymme för en diskuterande eller avvikande hållning. Någonsin. Oberoende: javisst, av Sveriges intressen. Men absolut inte av någon annans!

    Det enda jag inte begriper är, att ingen ansvarig inser nödvändigheten av nyansering, att ta ett steg tillbaka. Man bara fortsätter att mala på – och mala på.

    Förutom förfärande okunskaper och bristande insikter på praktiskt taget alla sakområden, i samhälleliga, historiska, ekonomiska, tekniska och naturvetenskapliga frågor är sifferhanteringen urusel, obegriplig och utan relevans, med stora siffror (presenterade som: ojoj så stort) utan någon relation eller bakgrundsanalys eller kontroll av vederhäftigheten i kalkylerna.

  15. Gunnar Eriksson skriver:

    Det är tur att Ryssland finns som en buffertstat mot Kina. Ty all Nato-provokation mot Ryssland går ut på att få Ryssland överge samarbete med Kina. Att isolera Kina är strategin.

  16. Mats Larsson skriver:

    Ukraina-krisen börjar få allt större utrymme i de statliga ryska nyhetssändningarna. Ett ord som ofta återkommer, och som inte behöver någon översättning är ”eskalatsija”. Vem som står för ”eskalatsija” behöver jag inte ens nämna.

    Före den 4 februari (invigningen av OS i Peking) kommer antagligen ingenting att hända, därefter är det en öppen fråga. Jag vidhåller min tidigare uppfattning: ryssarnas ”base line” är att erövra Charkov, därefter finns sekundära mål, varav antagligen Mariupol är viktigast.

    En dag som denna, den 27 janauri, uppmärksammar naturligtvis de ryska nyheterna en mycket viktig händelse. Nej, inte ”förintelsens minnesdag” utan befrielsen från blockaden av Leningrad. När soldater från Leningrad- och Volchovfronterna möttes var Leningrad inte längre isolerat från övriga Sovjetunionen. Min gode vän S:s mamma tvingades som tonåring uppleva hur hennes mormor, morfar, farmor och farfar svalt ihjäl vintern 1941/42, medan hennes föräldrar, båda läkare, var insatta på olika frontavsnitt runt Leningrad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.